Alla inlägg av jeppen

Tillväxt och klyftor

2014-09-05Uncategorizedklyftor, löner, lycka, tillväxthaverismjeppen

Det här är tredje inlägget i en bloggserie om tillväxthaverister. Nytillkomna läsare kan vilja läsa prologen, första och andra inlägget. I det här omgången behandlas tillväxt och klyftor.

I Ekologistas inlägg hävdas det att klyftorna ökar om länder som Norge och Djibouti har samma tillväxt och de illustrerar med följande diagram:

Givetvis är samma tillväxt för dessa länder orealistisk. Som jag visade i förra inlägget så har fattiga länder högre tillväxt i snitt och har generellt lättare att växa givet adekvat politik och stabilitet. Men låt oss undersöka ovanstående graf för diskussionens skull.

jag vilja säga att klyftorna i det här fallet hålls oförändrade ekonomiskt över hela tidsperioden eftersom skillnaden hela tiden är en faktor 20. När det gäller andra mått på vällevnad/välstånd, däremot, så förväntar jag mig mycket mindre skillnader mot slutet av perioden jämfört med idag.

Djiboutis nyfödda har en förväntad livslängd på 58 år, exempelvis, medan Norge ligger strax över 80 år. I slutet av perioden har Djibouti gått om dagens norska nivå ekonomiskt och har troligen dagens norska medellivslängd. Kommer norrmännen då ligga på 116 år (samma procentuella ökning) eller snarare 102 år (samma avstånd i år)? Med ledning av att plotten i Gapminder ser ut att närmast plana ut trots logaritmisk BNP-axel så gissar jag på det senare.

Samma sak med nutritionsstatus, spädbarnsdödlighet, utbildning, tillgång till IT etc – jag förväntar mig mycket mindre skillnader i slutet av perioden. Välståndet har helt enkelt minskande marginalnytta och vissa parametrar mättas.

Jag ser samma tankefel i diskussioner om löner. Folk säger ”vi kan ju inte äta procent” och kräver lika stora löneökningar (eller skattesänkningar) i kronor räknat, för annars ”ökar klyftorna”. Det är fel av samma orsak – alla klyftor, alla löneökningar, all tillväxt bör ses i termer av procent. Det tycks vara med procent ekonomin och lönerna växer och det verkar vara med procent vi upplever klyftor och ökningar. En indikation är att nöjdheten med livet, ”lyckan” tycks öka baserat på logaritmen av inkomsten:

Dessutom, rent praktiskt och utan koppling till BNP och tillväxt som räknas realt, bör löneökningar normalt inkludera en inflationskompensation. Om en läkare och en lokalvårdare får samma löneökning i kronor räknat i 50 år skulle de därefter ha ungefär samma reallön eftersom inflationen har ätit upp deras respektive ursprungslön.

Timdistribution av el per typ

2014-09-04Uncategorizedkärnkraft, solceller, spotpriser, vindjeppen

Sexig rubrik, inte sant? Jag stötte på en debattör som påstod att solceller knappast skulle börja påverka spotpriserna negativt förrän de nått 10-20% av Sveriges elproduktion (aka ”penetration”). Sån felsyn kräver ett par illustrativa grafer!

Först kärnkraftens el-leveranser per timme (procent av timmens förbrukning), sorterat, 2013. Notera att kurvan är ganska nära rektangulär, samt att kärnkraften producerar mest när det gäller och gör bränslebyten och underhåll på sommaren.

Sen kommer vindkraftens el-leveranser 2013, på samma sätt. Notera den betydligt sämre fördelningen, en sorts triangelform med maxvärde på 28% och minvärde på 0.1%.

Slutligen solcellernas el-leveranser uppskalade till 7% penetration från 2013 års leveranser. Notera hur max-leveranserna når hela 97% av förbrukningen men att nästan inget produceras under 2/3 av timmarna.

Solceller täcker hela förbrukningen vissa timmar vid ungefär 7% penetration. Vindkraft gör detsamma först vid cirka 25% penetration och kärnkraften vid 48%. Vi kan alltså räkna med att solceller har ungefär en tredjedel av vindkraftens potential vad gäller penetration, samt att de egna spotpriserna påverkas ungefär tre gånger kraftigare.

Skadliga skatter – finns det?

2014-09-03Uncategorizedpartier, skatterjeppen

I Skattebetalarnas förenings senaste medlemstidning finns ett reportage där man ställt följande fråga till samtliga riksdagspartiers, samt Fis, ekonomisk-politiske talesmän: ”Vilken skatt är mest skadlig för framtida tillväxt och sysselsättning?”

Alla med minsta intuition för nationalekonomi begriper att det finns skadliga skatter. Alla partier borde begripa, eftersom de försöker skatta bort sånt de vill ha mindre av, som utsläpp, rökning mm. Vi vet alltså att vi får mindre av det vi beskattar, exempelvis arbete som vi vill ha mer av. Ändå är det långtifrån alla partier som svarar vettigt på frågan. Låt mig ge en översikt, där jag rangordnar efter vad jag anser är bäst svar. Jag sammanfattar bara – vill man läsa alltihop får man leta rätt på ett ex av tidningen:

Anders Borg (M) svarar bolagsskatten och ”marginalskatterna”. Låter rimligt att dessa är skadligast.

Carl B Hamilton (Fp) svarar värnskatten, aka”utbildningsskatten”. Också en dålig skatt som missgynnar utbildning och stärker caset för skatteplanering.

Anders Sällström (Kd) räknar upp arbetsgivaravgifter, bolagsskatt och värnskatten. Minuspoäng för att inte förstå ordet skatt i singularis, dessutom är arbetsgivaravgifterna antagligen inte fullt så skadliga som övriga (per krona).

Oscar Sjöstedt (Sd) och Karin Nilsson (C) svarar ”allmänna löneavgiften”, en post i arbetsgivaravgifterna som inte ens har någon fiktiv koppling till förmåner. (Man låtsas att arbetsgivaravgifterna har något med diverse socialförsäkringar att göra genom att ge dem namn efter olika försäkringar. Trist att borgarna inte motsätter sig detta lurendrejeri helt och hållet.)

Magdalena Andersson (S) vägrar svara med följande politikersvar (del av citat): ”Men andra skatter [utom konsumtionsskatterna] kommer påverka människors beteende som man inte vill, det gör ju alla skatter. […] Så man kan inte se bara på om skatt är skadlig utan man måste också se på vad man använder pengarna till, för det kan ju vara så bra att det sammantaget gör att det blir bättre för ekonomin.” Pluspoäng för att hon erkänner att skatter är skadliga, minus för att hon vägrar peka ut den värsta.

Per Bolund (Mp) svarar ”Den skatt som har kortsiktigt mest skadliga effekter är den uttagssskatt som i dag tas ut på kooperativ vind- och solkraft och som effektivt har stängt möjligheterna för samägd förnybar energiproduktion.” Bolund syftar här till att man inte kan köpa andelar i industriell verksamhet (som enorma vindsnurror faktiskt utgör) och sen istället för vinst plocka ut produkter momsfritt och kapitalskattefritt. Tur är väl det, för annars skulle ICA låta alla kunder bli andelsägare för att låta dem smita från skatt när de handlar, men de gröna har aldrig varit mycket för neutrala regler. Sämre än vänstern eftersom han vill få bort delar av en annars likformig skatt vilket ökar skadorna och snedvridningseffekterna i ekonomin. Apropå detta, har någon sett Per Bolund och Alfred E. Neumann samtidigt?

bolund-neumann

Ulla Andersson (V) svarar med en lovsång till skatter i allmänhet och att skatteuttaget måste öka. Hon vägrar alltså också att svara på frågan.

Kenneth Hermele (Fi) svarar: ”Den skadligaste skatten för framtiden är en underlåtenhetssynd: vi saknar en smart skatt på spekulation. Vi bör beskatta finanssektorn så att den inte tillåts skapa fullt så många spekulativa bubblor”. Denna hamnar sist, eftersom de både vägrar svara på frågan och dessutom föreslår en skatt som motverkar det påstådda syftet. Kort förklaring:

När en spekulant upptäcker/upplever en felprissättning så handlar han i papperet för att tjäna pengar på detta, och därmed medverkar han till att göra marknadspriset mer korrekt. Säljer man (eller blankar) när priset är för högt så medverkar man till ett säljtryck som minskar priset och vice versa. När man inför transaktionsskatt så tvingar man spekulanten att vänta tills felprissättningen är större än nu, eftersom det behövs en större prisdifferens för att göra pengar när man blir straffad för att handla.

Den som läst lite reglerteori vet att när man ökar fördröjningen i ett reglersystem (exempelvis väntar lite med att vrida på ratten när man får indikation på att vägen svänger) så blir systemet självklart MINDRE stabilt, inte mer! Förslaget kommer alltså leda till fler och större spekulativa bubblor. Det är inte förvånande att just Fi är sämst och begriper minst. Jag önskar dem exakt 3.99% i valet.

Som slutlig reflektion är det intressant att notera att inget av de röd-grön-rosa partierna svarar rakt på en fråga som de faktiskt borde kunna svara på. Sossarna får med nöd och näppe godkänt eftersom de erkänner att skatter är skadliga. Men de övriga – vill någon verkligen rösta på partier som i princip förnekar att nationalekonomin har något att säga oss?

Tillväxtens komponenter

2014-09-02Uncategorizedbefolkning, tillväxt, tillväxthaverismjeppen

Detta är andra delen i en bloggserie om tillväxthaverism. Nytillkomna läsare kan vilja läsa prologen och första delen. I den här delen behandlar jag tillväxtens komponenter. Haveristerna tenderar nämligen att ha klen förståelse för vad tillväxten består av och drivs av. Bland annat försummar de befolkningstillväxten, överdriver befolkningstillväxten eller överdriver energi, vilket ger skeva slutsatser och klen förståelse.

I min värld är det enklast och kraftfullast att dela upp ekonomisk tillväxt i produktivitetstillväxt (BNP/capita) och befolkningstillväxt (capita). För att sedan göra prognoser behöver man veta dels att befolkningstillväxten är sublinjär och att antalet barn per kvinna faller över hela världen:

… dels att u-länder som har en välskött ekonomi har en kraftig tillväxt men bara tills de kommit ifatt skapligt. Jag fixade en scatter-plot på hur tillväxten ser ut som funktion av utgångs-BNP. Notera att det är en klen period som innefattar finanskraschen, eftersom jag tog de senaste fem åren jag hade data för (källa Gapminder):

(Orsaken är förstås att det är enkelt för fattiga, hungriga länder att applicera befintlig teknologi och kunnande, samt att få draghjälp av handel med rikare länder. Det är svårare för rika länder att bryta ny teknologisk mark och upprätthålla efterfrågan när många av befolkningens behov är mättade.)

… dels att energibehovet per capita mättas vid en viss utvecklingsnivå:

Det leder till slutsatserna att:

befolkningen planar ut vid 10 miljarder.
energibehovet kommer plana ut med mättnad och utplanande befolkning.
världen kommer få en ekonomisk tillväxt som endast består av per-capita-tillväxt.
världens per-capita-tillväxt kommer sjunka mot väst-nivå, säg 1-2%/år allteftersom u-länderna mognar.

Tillväxthaveristernas slutsatser

Haveristerna illustrerar ofta tillväxtens orimlighet med 4% tillväxt, vilket på sätt och vis är naturligt med tanke på att världsekonomin växer i ungefär den takten. Enligt länken: ”Strax efter nästa sekelskifte skulle således ekonomin vara 32 gånger större än idag. Arton år senare 64 gånger större.” Det man missar i sådana scenarier är mina slutsatser ovan. En procentenhet av de fyra är befolkningstillväxt. Mycket av resten beror på att en del av u-länderna är på väg ifatt, dvs konvergerar.

En enkel simulering när det gäller konvergens – antag att ledarnas BNP per capita utvecklas med 1% per år i snitt medan hela världens BNP per capita utvecklas med 3% i snitt (tack vare att länder som Kina drar upp snittet med 8-10%-iga tillväxttal). Då får vi en utveckling i den här stilen:

Notera att det här inte är en förutsägelse, bara en MYCKET grov simulering. Världs-kurvan kommer givetvis inte korsa ledar-kurvan utan snarare bara närma sig alltmer och börja följa den, så förloppet blir mer utdraget. Citatet som hävdar 32-faldigad BNP strax efter sekelskiftet vid 4% tillväxt har rätt rent matematiskt men är orealistiskt eftersom det inte tar hänsyn till konvergens och befolkningsutplaning. Idag är världs-BNP i storleksordningen $74 biljoner. Om vi antar att befolkningen planar ut vid 10 miljarder och per-capita-BNP konvergerar mot mogna ekonomiers kurva så pratar vi om en BNP på högst 10 miljarder*$130,000 strax efter sekelskiftet, dvs $1300 biljoner eller cirka 18-faldigande av BNP, inte ett 32-faldigande. Efter det fördubblas BNP vart 70:e år, inte vart 18:e år, enligt den mogna kurvan.

Lägg till detta att I-ländernas per-capita-tillväxt är i mycket ett resultat av miniatyrisering av integrerade kretsar, effektivisering samt tjänstetillväxt, dvs tillväxt som inte drar så mycket extra resurser. Det är alltså inte uppenbart att vi har ett problem, särskilt inte i närtid.

En av tillväxthaveristernas underkategorier är peak-oilare, och de överdriver förstås energins betydelse. Cornucopia är en sådan, och han trycker ganska ofta på sin modell där BNP skulle utvecklas som befolkning + energi. Jag vet ärligt talat inte var jag ska börja kritisera det, eftersom det är så uppenbart godtyckligt och dumt. Jag pekar istället på min kurva som visar mogna ekonomiers utplaning i energi-behov. Idag är den globala energianvändningen cirka 13 miljarder ton olje-ekvivalenter, och mättnaden tycks ske vid 3-7 ton per capita enligt grafen. Vid 10 miljarder människor får vi en global mättnad vid 30-70 miljarder ton eller bara 2.3-5.4 gånger mer än idag. Alltså, 18 gånger större ekonomi än idag kan ge ca 3 gånger större energibehov! Allt fler länder kommer uppnå samma decoupling mellan energi och BNP som mogna ekonomier sett ända sen 70-talet.

En annan av tillväxthaveristernas underkategorier är människohatarna som skriker om att befolkningen växer exponentiellt, lika dumma och opportunistiska som jäst i en petri-skål och att vi måste ha befolkningsbegränsningar etc etc. Det är inte så mycket att säga om det. Jag har visat att befolkningen växer sublinjärt och de flesta känner numera till – via Hans Rosling om inte annat – att demograferna ser en utplaning i jordens befolkning kring 9-10 miljarder.

Medicin och incitament

2014-09-01Uncategorizedforskning, medicinjeppen

Bloggen Antropocene serverar ofta stimulerande argumentation. Dess bloggpostning Medicinskt etablissemang på villovägar är inget undantag. Ett långt citat:

”De enorma ekonomiska intressena bakom läkemedlen gör även att det alltid lönar sig för de etablerade forskarna att i det längsta försvara motbevisade hypoteser. Statinen Lipitor som är världens mest sålda läkemedel drog under fjorton år in ca. 1.000 miljarder kronor, bara för att nämna ett exempel.

Vi kommer aldrig att få en sjukvård som bygger på faktisk kunskap om människokroppens sätt att fungera, om inte den medicinska forskningens beroende av läkemedelsindustrin bryts. Det ställer mycket stora krav på ökad skattefinansierad forskning som måste styras utan allt inflytande från industriintressen. Det ställer även krav på att anslag till forskning inom alternativmedicin ges ett kraftigt ökat utrymme, väl i nivå med läkemedelsforskningen.”

Först vill jag förstås vända mig mot ”alternativmedicin”. Skattepengar och hokus pokus hör inte ihop. Men detta ur världen går vi vidare till det mer intressanta och mindre självklara:

Det finns välkända negativa externaliteter, som att kolkraftens skadeverkningar inte ingår i energiproducentens balansräkning. Forskning däremot ger positiva externaliteter, dvs nytta som inte kommer forskarna tillgodo när resultaten sprider sig. Det har man försökt fixa med patentlagstiftning. På ekonomspråk internaliserar man medicinernas externa vinster!

Staterna skapar enorma kostnader för att få mediciner licensierade och godkända, i storleksordningen 10 miljarder per medicin, och man kan se patentlagarnas långa skyddstider, 25 år, delvis som en sorts kompensation för dessa kostnader. Det är inte ovanligt att staten skapar orimliga kostnader som man sedan är tvungen att kompensera för att något ska bli gjort – se bara på kärnkraften.

När det gäller medicin så stämmer det förstås att de stora intäkterna från patenterade mediciner kan skapa viss moralisk risk, att man övermedicinerar. Samtidigt kan vissa sjukdomar antas vara så lågavkastande att det inte är företagsekonomiskt lämpligt att forska på dem, ffa gäller det mediciner som riktar sig mot fattiga befolkningsgrupper eller sällsynta sjukdomar. Även mediciner som botar snabbt (säg med en enda dos) skulle kunna vara svår att få ekonomi i, särskilt om man gör pengar på en symptomlindrare.

Så hur ska man lösa allt detta? Ska forskning och medicin organiseras helt kommunistiskt? Nej, antagligen inte – det bästa här i livet får vi inte genom byråkratisk planering. Jag skulle hellre se en helt fri medicinmarknad, utan vare sig patent eller licenser. Men det är för utopiskt och svårsmält för de flesta, så jag föreslår här ett aningen mindre utopiskt förslag som tvärtom bygger på att vi utnyttjar våra maktfullkomliga nanny-stater ytterligare:

Låt staterna gå samman och köpa in uppdragsforskning – ge olika kriterier som mediciner ska uppfylla och dela ut stora belöningar för mediciner som uppfyller dem (mot att resultaten är fria). På så vis kan forskningen riktas mot snabba lösningar snarare än exempelvis utdragen symptomlindring, eller mot lösningar på de köpsvagas medicinska problem.

Låt dessutom staterna köpa loss (expropriera mot ersättning) befintliga patent och släppa dem till public domain. Det kan kosta många miljarder, men att befria medicinen är en samhällsekonomisk optimering: Dels ger det få incitament att överdriva medicinens nytta för att öka intäkterna, dels är det inga patienter som undanhålls medicinen för att den är för dyr. Precis som det är vansinne att bygga en ny väg och sen ha avgifter så att en del väljer omvägar är det vansinne att forska fram en medicin och sen inte använda den fullt ut.

Ersättningen kan exempelvis betalas ut årligen (under kvarvarande patenttid) baserat på en uppskattad lidande-minskning hos befolkningen. Man bör vara generös men kan också sätta tak så samhällskostnaden inte blir alltför extrem. Trots allt är ju även de alternativa intäkterna som vi har idag väsentligen skapade av staten genom patentskydd. Ett godtycke ersätter således ett annat.

Kapitalism utan tillväxt

2014-08-30Uncategorizedjeppen

Detta är första delen i en bloggserie om tillväxthaverism. Nytillkomna läsare kan vilja läsa prologen. I den här delen behandlar jag det felaktiga påståendet om att vårt ekonomiska system ”bygger på tillväxt” och inte skulle kunna fungera utan tillväxt.

Ekologistas skrev:

”Detta visar att vårt ekonomiska system som är byggt på tillväxt antingen kommer att kollapsa, vilket skapar konsekvenser som inte är så trevliga att tänka på, eller så börjar vi redan nu att undersöka hur vi tar oss till ett system bortom tillväxt. […] Det är oundvikligt att vi måste bort från ett system baserat på tillväxt.”

Ovanstående text påstår alltså, rakt ut i det blå och helt utan motivering, att ”vårt ekonomiska system (kapitalismen) bygger på tillväxt” och att man på något sätt behöver ett ”annat ekonomiskt system” när tillväxten når sin gräns.

Jag har läst hundratals sådan tillväxthaveristiska utgjutelser och majoriteten är precis lika befriade från varje försök till bevis eller motivering. Minoritetens motiveringar kan delas upp i tre klasser – problem med räntor/lån, kapitalackumulation eller social oro:

Ränta utan tillväxt

En motivering är alltså att låneekonomin behöver tillväxt, för utan tillväxt skulle man inte kunna betala tillbaka ett lån med ränta. Det är uppenbart fel, eftersom jag och i princip alla andra kan fortsätta att betala ränta och amorteringar på exempelvis våra bostadslån även utan reala lönehöjningar.

Det är inte heller så att det blir ointressant att låna eller låna ut bara för att det inte finns någon tillväxt som morot. Folk lånar för att jämna ut inkomst över livet eller för att de ser en affärsidé att jobba mot och detta kommer de fortsätta med även i en stationär ekonomi. Att ekonomin är stationär i ett makroperspektiv innebär inte att modet kommer stå still, att entreprenörer kommer leva för evigt, att företag aldrig går i konkurs och behöver ersättas eller att stora nyinvesteringar inte kommer behöva ske. Nej, marknaden kommer röra på sig ungefär som vanligt och investeringar kommer fortfarande kunna ge avkastning.

Kapitalackumulation utan tillväxt

Den här motiveringstypen kan låta ungefär såhär: ”Jaha, men om nu banker lånar ut kapital och tar lite ränta, så skummar de hela tiden av lite pengar, varvid mer och mer pengar hamnar i deras händer och till slut finns inget kvar åt oss andra.”

Vän av ordning ser att resonemanget är lika giltigt eller ogiltigt oavsett tillväxt, faktiskt. Även med tillväxt så försöker bankerna och andra företag (och lyckas normalt med) att få en avkastning högre än tillväxten. Ändå har inte samhället kollapsat pga brist på kapital eller skenande förmögenhetsackumulering. Det beror bland annat på att kapitalägarna inte sitter där som Scrooge McDuck och ackumulerar pengar i oändlighet, utan delar ut dem till ägarna för konsumtion, välgörenhet eller nya investeringar. Dessutom finns både bolagsskatter och kapitalskatter som exproprierar vinstpengar. I värsta fall, om allt detta inte räcker för långsiktig balans, så återinför man väl en förmögenhetsskatt igen.

Social oro utan tillväxt

Den andra motiveringsklassen är att man observerat att länder i lågkonjunktur har det lite besvärligt med arbetslöshet och att många gnäller och tycker att det är obekvämt. Men vi har sett att det går att leva med att det är lite obekvämt – det har allehanda kapitalistiska länder gjort otaliga gånger under kortare eller längre perioder (se exempelvis Japans ”förlorade årtionde”).

Okej, men folk vill ju inte ha det obekvämt, så de kanske gör uppror mot kapitalismen vid nolltillväxt? Jag tvivlar, eftersom alla länder som provat alternativ till kapitalism har landat i ännu mer ekonomiskt obekväma situationer och dess befolkningar har utsatts för ett tungt förtryck syftande till att hindra dem från att återgå till kapitalismen. Gissningsvis begriper folk detta, eller påminns om det när enstaka historielösa länder går den vägen och hamnar ur askan i elden.

Faktum är att ju mindre tillväxt, desto mer kapitalism kanske vi kan vänta oss? Det är enklare för befolkningen att acceptera politikernas slösaktiga röstköp, monumentbyggande och hinder för arbete när tillväxten slätar över och höjer levnadsstandarden och upprätthåller sysselsättningen hyggligt ändå. Det är sålunda det politiska systemet som kan få det svårt vid nolltillväxt, inte kapitalismen.

Slutsats

Motiveringarna håller alltså inte. Om du ber en nationalekonom motivera kapitalismen så kommer han prata om hur folk tjänar på handel, skalfördelar, effektivisering och specialisering, företagande mm. Tillväxt kommer antagligen inte ingå alls i motiveringen. Såvitt jag vet är det också mycket tunnsått med ekonomer utanför den marxistiska skolan som hävdar att systemet kräver tillväxt. Däremot har Robert Solow, som vunnit nobelpriset i ekonomi (1987) för sitt arbete inom tillväxt, uttalat att ”There is nothing intrinsic in the system that says it cannot exist happily in a stationary state.”

Att idén om ekonomins tillväxtberoende har en sån enorm livskraft trots att den är helt grundlös beror på ett ganska enkelt faktum: Den säger precis vad en vänster-person vill höra – att vi förr eller senare måste göra oss av med kapitalismen och att vi borde börja redan nu! Men nejdetkanviinte och nejdetbordeviinte.

Tillväxthaverism, prolog

2014-08-29Uncategorizedtillväxthaverismjeppen

Många gröna debattörer är tillväxthaverister. En vanlig tillväxthaveristisk ramsa är att ”Den som tror på oändlig tillväxt på en planet vars resurser är ändliga, är antingen galen eller ekonom”. Precis som klimathaveristerna, kosthaveristerna mfl tror tillväxthaveristerna förstås att deras egen kunskap överglänser experterna inom det aktuella fältet.

Det är lätt att hålla med om att ekonomisk tillväxt faktiskt måste upphöra någon gång, men det läget är bara intressant som väldigt fantasifull science fiction, inte som underlag för policybeslut. Tillväxthaveristerna tror tyvärr att det är här och nu, baserat på en hel uppsjö feltänk.

Bloggen Ekologistas, exempelvis, skrev nyligen om tillväxtens långsiktiga omöjlighet och texten utgör precis den tågkrasch i slow-motion som jag föreställde mig när jag läst rubriken. Resonemangen uppvisar en provkarta på de vanligaste misstagen och det bör vara illustrativt att gå igenom dem. Det blir för långt för ett enda inlägg och flera av misstagen förtjänar en egen behandling, så jag gör en liten bloggserie. Här introducerar jag konceptet, samt ”hela listan” på Ekologistas tillväxthaveristiska missar:

det ekonomiska systemet förutsätter tillväxt
betrakta ekonomisk tillväxt oberoende av befolkningstillväxt
tillväxt ökar klyftorna
vi måste lämna tillväxtutrymme till u-länder
diminishing returns inom effektivisering
ekonomisk tillväxt kopplas till energitillväxt
energins krympande roll i ekonomin leder till kollaps
vi gröna förstår ekonomi bättre än ekonomer

Några andra tillväxthaverister: Schlaug, Cornucopia, Lillemets. Stay tuned.

Helgläsning v35

2014-08-29Uncategorizedäganderätt, centerpartiet, journalister, lokalproducerat, rasism, vindkraftjeppen

1. Alltid utmärkta bloggen Alltid varför skriver om PR-effekterna av att protestera mot exempelvis svenskarnas parti.

2. På min egen läslista: The Locavore’s Dilemma: In Praise of the 10,000-mile Diet.

Från förordet: ”Desrochers and Shimizu take the idea of local food to the back of the barn and beat the holy livin’ tar out of it. In a more rational world, their defense of what is so clearly true would not be needed. However, our world is not rational, and most of what passes for thinking about food is as full of air as an elegant French pastry.”

3. Anna-Karin Hatt, vår energiminister, meddelar att Centerpartiet vill satsa på havsbaserad vindkraft. Centern må vara rikaste partiet, men man ska förstås inte tolka dem bokstavligen. Istället handlar det om att Centern vill ta DINA pengar och lägga på en exotisk vindkraftstyp som är minst dubbelt så dyr som den vanliga. Förr slog de sig för bröstet när det gällde de teknikneutrala elcertifikaten, och hur dessa skapat förnybart till mycket lägre kostnader än vi sett i exempelvis Tyskland. Nu gör de avsteg från denna princip för havsbaserad vind och solceller. Ekonomiskt sjukt, retoriskt sjukt, sjukt på alla sätt och vis.

4. Det händer, once in a blue moon, att Birger Schlaug säger något vettigt och idag var ett sånt tillfälle. Han tar upp SVTs skeva hantering av politik och politiker.

5. En tung professor i nationalekonomi, Mats Persson, skriver på Ekonomistas om vinster i välfärdslandet. Klart läsvärt.

6. Mark Perry skriver om hur Sydafrikas legala ägande av storvilt och av jaktrancher har lett till ett 40-faldigande av djurbestånden sen 60-talet, och ett 11-faldigande av beståndet av vit noshörning. Samtidigt har Kenyas förbud mot viltägande och förbud mot jakt lett till en 80%-ig minskning av storviltet, inklusive 95%-ig minskning av vit noshörning. Det tål att upprepas – de flesta formerna av miljöförstöring är i grunden äganderättsproblem. Utan äganderätt finns inga incitament för effektiv, långsiktig förvaltning.

IKEA vs Jevons

2014-08-28Uncategorizedjeppen

Vi ska spara energi genom LED-ar och andra energibesparande tekniker. Visst, säkert. Låt mig illustrera hur realistiskt det är genom att peka på Miljöaktuellts oavsiktligt belysande artikel om IKEAs satsning på ”böjbara ljusark”, dvs genomskinliga böjliga ark med LED-ar i.

De skriver bland annat:

Investeringen är en del i Ikeas hållbarhetsstrategi People & Planet Positive. Ikeas plan är att all belysning ska ha bytts ut till Led-teknik i september nästa år.

− Det kan vara belysningsprodukter som på olika sätt är inbyggda i möbler eller nya typer av lampor med nya former. Vi får en helt annan frihet än om man bara har en ljuspunkt.

Så är det. Ljus är vackert, ljus är nyttigt. När det blir allt billigare kommer det användas mer, såpass mycket mer att elförbrukningen ökar. Detta kallas Jevons paradox. År 1865 (ja, för ca 149 år sen – de gröna ligger lite efter när det gäller att ta till sig forskning) observerade den engelske ekonomen William Jevons att effektivare kolanvändning ledde till ÖKAD efterfrågan på kol. Värdet av att använda kol steg, vilket överskuggade det minskade behovet i de effektiviserade tillämpningarna.

I det här fallet reagerar inte ett grönt organ på att man faktiskt talar om dekorativ ljussättning i möbler! Möbler som antagligen ersätter gamla, fullt fungerande möbler som slängs på tippen, eftersom de nya LED-möblerna är häftigare. Möbler som kommer slängas i sin helhet när en LED går sönder och bryter ljus-symmetrin. Möbler som kommer kopplas in i eluttag och dra ström. Möbler vars LED-ar krävt energikrävande, smutsig brytning av sällsynta jordartsmetaller i Kina.

Jag tycker förstås att det är strålande, på riktigt, och jag köper gärna IKEAs prylar. LED i markstenen i garageuppfarten. LED som ger oss större TV-apparater. LED som piffar hela hus till julen. LED i leksaker, i möbler. LED som låter oss byta mobiltelefoner varje år. Inga problem för mig. Men att det är en del av IKEAs hållbarhetsstrategi är skrattretande.

Allians-fläsket steker i solen

2014-08-27Uncategorizedmiljöpartiet, solcellerjeppen

Det är sorgligt att man måste låta Centern fortsätta missköta energiportföljen för att locka gröna väljare till alliansblocket, men samtidigt fullt begripligt. Alla partier och särskilt partiledare måste ha ”framgångar” att visa upp för väljarna och det är inte konstigt att man ser röstvärdet i att hålla fram ett köttben för alla de villaägare som har planer på att öka hemmets skönhet och status med andras pengar.

”Every election is a sort of advance auction of stolen goods” – H. L. Mencken.

Idag annonserade Anna-Karin Hatt att investeringsstödet för solceller ska få ytterligare 50 miljoner och att man avsätter 25 miljoner till en skattesubvention på 60 öre/kWh. Dessutom finns rotavdrag, elcertifikat och nettodebitering som stödsystem. Slutligen slipper man skatter, moms etc på egenproducerad el. Alla stöd kan inte användas i alla kombinationer, men ändå – fem olika subventioner plus skattesmitande visar hur ”billigt” det verkligen är med solceller.

Trösten är förstås att det här är kaffepengar jämfört med vad de rödgröna kommer att lägga på solceller om de vinner valet. 50 miljoner i investeringsstöd som täcker 35% av kostnaden ger en total investeringsvolym på 143 miljoner. Det räcker till cirka 2000 mediumpaket från Vattenfall à 3.3 KW, eller totalt 6.6 MW, men låt oss säga att folk väljer billigare leverantörer och vi får 10 MW jämnt. Med en kapacitetsfaktor på cirka 10% motsvarar detta ungefär en tusendels reaktor.

Det kunde vara värre, bokstavligen. 10 MW solceller är ungefär en watt per capita. Tyskland har idag cirka 450 W sol-el/capita och det är fullt realistiskt att anta att ett rödgrönt monument till Fridolins ära blir att överträffa Tyskland (som är ett rörligt mål). En sådan volym, ett slöseri cirka 500 gånger större än alliansens, kommer gå loss på cirka 71 miljarder (varav 25 miljarder i investeringsstöd). Produktionen skulle motsvara vår minsta reaktor O1 eller 3% av Sveriges elproduktion, men bestå av smått värdelös sommar-el.

Miljöpartiet har följande smått fantastiska mening i sitt sjupunktsprogram om miljön: ”Miljöpartiet föreslår åtgärder så att det blir lönsamt att producera och sälja egen el till elnätet”. Smaka på orden. ”Så att det blir lönsamt”. Det ÄR inte lönsamt, trots att man redan får bidrag och kan smita från skatt och nätavgifter. Men miljöpartiet föreslår ”åtgärder” så att det BLIR lönsamt. Det som blir lönsamt för dem, kommer kosta dig. Var beredd med plånboken!

Nej, det kan vi inte

… eller det omöjligas konst