Signaturerna f4nat1ken och Rasmus bad mig att kommentera ett inlägg på bloggen Träningslära som argumenterar för att vi äter skitmat eftersom vi exponeras för det och som går ganska hårt åt den fria marknaden, marknadsföring mm. Jag tänkte försöka tackla det, men jag är tvungen att bredda ämnet lite för att göra det. (Vill först nämna att bloggaren, Jacob Gudiol, i mina ögon är den bästa i Sverige inom träning och kost.)
Det finns ett växande forskningsfält inom ekonomin, sk behavioural economics, som utforskar bland annat hur människor ibland beter sig på sätt som inte ligger i deras eget långsiktiga intresse. Det har gett upphov till en forskningsgren och en debatt om ”mjuk paternalism” (även oxymoronen libertariansk paternalism) som går ut på att milt knuffa (”nudge”) folk i rätt riktning genom att servera dem bra defaultval och ställa dåliga val lite i skymundan och kanske göra dem lite dyrare.
Det handlar alltså om att olika valarkitekter (”choice architect”) ser till att man per default sparar till sin pension, ställer nyttiga alternativ främst på konditoriet, förbjuder viss reklam, erbjuder kärnkraftsel per default och smutsigare solcellsel bara om någon frågar etc. Den absoluta skamgränsen för att kalla det libertarianskt borde förstås vara att man inte förbjuder något och inte gör några val signifikant dyrare. Vad som är ”mjukt” är förstås mer öppet för tolkning.
Det har rests ett antal invändningar mot mjuk paternalism och jag tänkte försöka skissa på de främsta. Ett är att man tappar fokus på autonomin – att man istället för att uppmuntra kritiskt ställningstagande kommer utnyttja folks kognitiva svagheter till att, istället för att få dem att konsumera produkter, lura dem att okritiskt handla som valarkitekten önskar. (Apropå kognitiva svagheter etc kan jag rekommendera Kahnemans bästsäljande bok Thinking, Fast and Slow.)
Detta är nära kopplat till en annan invändning, nämligen att valarkitekten kan vara en gammal kristen nucka eller motsvarande som hatar att folk har kul. Eller faktiskt oavsett hur valarkitekten är skapt, så kan aldrig hennes idéer om vad som ligger i människors intresse matcha allas individuella, genomtänkta preferenser. Bakgrunden är någon sorts önskan att folk handlade som om de hade full disciplin, full information och obegränsad kognitiv förmåga. Men även då skiljer sig värderingar åt och många skulle faktiskt genomtänkt och rationellt hänge sig exempelvis åt diverse risktagande medan andra (de flesta kanske) istället skulle vara överdrivet försiktiga. Valarkitekten kan alltså i bästa fall träffa en majoritets värderingar och genomtänkta val.
Dessutom är den nämnda ribban (full disciplin, information och kognitiv förmåga) så högt satt att den ger klåfingriga politiker ett carte blanche att lägga sig i våra liv i ungefär alla aspekter. Att man gör ”fel” i relation till den ribban kanske har att göra med att ribban är felplacerad snarare än att människorna är dåliga. Man kan tillochmed lätt argumentera för att mitt super-alter-ego faktiskt är så annorlunda att hans val inte är mina. Mina begränsningar är en viktig del av den jag är!
En ytterligare invändning som rests är att de milda knuffarna faktiskt kan påverka dels folks egna preferenser genom att man lär sig gilla det man utsätts för, dels samhället och kulturen till att vara mindre tolerant mot avvikelser (”dåliga” val). Det lär inte avskräcka någon som tycker manipulering är rätt och riktig bara den stämmer överens med de egna preferenserna eller målen, men för mig som libertarian är det otäckt. Värre ändå är att om man per default inte gör misstag, så lär man sig inte heller av misstagen och det kan forma dig som person. Risken är att du blir mindre autonom, mer beroende, mindre initiativtagande, mindre robust, vilket i sig gör val-arkitekternas manipulativa jobb lättare i en taskig spiral.
Någon som förespråkar ”nudging” skulle givetvis kunna argumentera för att konsekvenserna av de onda företagens manipulationer är mycket värre än mina abstrakta resonemang om riskerna med statens begränsningar av sagda manipulationer, samt riskerna med dess välmenande försök att skapa en motvikt i god riktning. Kanske det, kanske inte. Jag skulle nog hellre själv, och tillsammans med likasinnade, frihetligt utkämpa mina mentala strider mot företagens marknadsföring än att se staten blanda sig allting och försöka kompensera för vår brist på motståndskraft med tusen och åter tusen regler som företagen (och vi) måste navigera sig/oss runt.
Självklart skulle jag föredra mjuk paternalism framför hård, samt autonomi-stärkande paternalism framför manipulativ paternalism etc. Jag är ingen revolutionär, utan ser gärna att vi successivt och i god ordning går mot ett mer frihetligt samhälle. Jag kan köpa att vi ersätter en hård paternalism med en mjuk. MEN, när ni hör talas om förslag som skulle kunna tolkas som mjuk paternalism, fundera då på om man verkligen överger en hård paternalism och ersätter den med en mjuk, eller om den nya mjuka paternalismen läggs till all redan existerande paternalism. Du kommer att finna att i de allra flesta fall läggs det mjuka till det hårda och där säger iallafall jag ”nej tack”.
För att återknyta till Träningslära-inlägget och Gudiols resonemang, så konstaterar jag att inlägget är skapligt abstrakt och undviker att förespråka att exempelvis McDonalds förbjuds göra reklam för sig, att statliga censorer ska skapa direktiv om chips-förpackningsstorlekar och varors placering i affärer, att införa fettskatter, att Allt om Mat inte ska få publicera kladdkake-recept etc etc. Om Gudiol konkretiserade sig tror jag att man snabbt skulle se absurditeten i marknadsrestriktionerna. Visst, man kan ge sig på enskildheter i särskilt svåra fall, som cigarettförpackningars design, men om vi ska generalisera till all mat mm så blir det snabbt vansinnigt.
Ändå finns det en efterfrågan på frihetligt baserad och autonomi-förbättrande val-arkitektur. Jag går kanske hellre till en affär som jag vet vinnlägger sig om att göra det enkelt för mig att välja nyttiga och fräscha alternativ. Jag tar del av information om vad som är nyttigt genom exempelvis Gudiols blogg. Och jag gör definitivt hellre affärer med en mobil-försäljare som har enkla och överskådliga sätt att ta betalt och hjälper mig att välja den prisplan som passar mig. Motvikterna finns där på marknaden – vi har aldrig stått ensamma. Staten är inte lösningen och kan inte fixa allt. Faktiskt.
