Alla inlägg av jeppen

Trendbrott i CO2

Preliminära siffror från IEA, International Energy Agency, visar att energirelaterade CO2-utsläpp i världen var oförändrade mellan 2013 och 2014, på cirka 32.3 miljarder ton. Eftersom den ekonomiska tillväxten var halvhygglig, cirka 3%, så är det första gången i modern tid som tillväxt inte åtföljts av ökande CO2-utsläpp.

Gröna opinionsbildare jublar över detta ”trendbrott” som bevisar att deras hårda arbete ger resultat och att en revolution inom ”clean energy” börjat ge effekt. Fantasier åsido – det kan vara en god idé att kika lite djupare för att se vilka slutsatser man egentligen kan dra. Först CO2-utsläppen per år senaste decenniet vs ekonomisk tillväxt:

co2vsgdp_growth

Vi ser att ekonomisk tillväxt matchats av ungefär hälften i CO2-ökningar, men 2014 gav tillväxt utan CO2-ökning. Nu är frågan vad det beror på, och om detta är något tillfälligt eller en mer permanent decoupling. Vi vet att Kina hållit i taktpinnen vad gäller CO2-utsläpp på senare år. När det gäller kolkonsumtionen exempelvis har Kina ökat kraftigt medan övriga världen stått ganska still:

coal_china_vs_world

Här finns en kinesisk länk med siffror på hur elproduktionen i Kina förändrades under 2014. Totalt ökade man elproduktionen med 3.8% eller cirka 211 TWh, dvs lite mer än ett Sverige. Jag har förstås plottat en graf även på detta, fördelat per källa (”thermal” ska utläsas som ”kol + gas”):

chinese_electricity_change_2014

Man hade alltså ett ovanligt bra vattenår iochmed att gammal vattenkraft kunde öka med hela 80 TWh jämfört med 2013. Man har också fortsatt expandera vattenkraften kraftigt med 100 TWh nyproduktion. Genom turen med gammal vattenkraft kunde man alltså spara 30 TWh kol och gas istället för att öka med 50 TWh. I den gröna lovsången talas det förstås bara om sol och vind och effektivisering, inte om skövlade älvbiotoper och översvämmade landområden.

Länken påpekar också att utnyttjandet i de termiska verken minskat med 314 fullasttimmar till 4706 (54% kapacitetsfaktor). Räknar man på det ser man att installerad effekt i de termiska kraftverken ökat från cirka 837 GW till 887 GW, vilket är en ökning med 6%. Man fortsätter alltså expandera fossila kraftverk kraftigt och behövs det så ökar man lätt produktionen genom att blåsa på med mer bränsle.

Hur kommer det att se ut nästa år? Det vet vi inte. Men med flödigt med billig olja, ett normalt vattenkraftår i Kina, fortsatt tillväxt etc, så bör man vänta sig att CO2-utsläppen ökar igen. BP släppte i februari World Energy Outlook 2015 där man spår 37% högre energianvändning till år 2035 (EU -4%, USA +1%, Kina +49% och Indien +109%) och hela 25% högre CO2-utsläpp. Förnybart (exklusive vattenkraft) har då bara ökat från 3% till 8%. Men Kina spås stå för 30% av världens kärnkraft, upp från 4% idag. Totalt i världen blir det såhär:

energy_2015_2035

Ja, det var väl allt, det. Business as usual.

 

Helgläsning v13

Okej, helgen är slut, men ändå:

1. Apropå Earth Hour i helgen, då vissa vill att vi ska släcka lyset en timme som en symbolisk protest mot välstånd och mänskliga framsteg, har forskare använt satellitbilder över nattlig ljusintensitet i världen för att bevisa att politiska ledare favoriserar sina hemmaregioner: ”Our results suggest that being the leader region increases nighttime light intensity by around 4%, and GDP by around 1% on average.”

2. Svensk Energi och Energi Norge (dvs energibransch-organen i respektive land) har lämnat ett gemensamt remissvar till regeringen angående ”ambitionshöjning” i elcertifikatsystemet. En förlängning och utökning av certifikatsystemet sågas totalt på samhällsekonomiska, praktiska och miljömässiga grunder. En intressant poäng är att nya vindkraftverk har en livslängd ungefär som kvarvarande reaktorer, vilket gör att nya vindkraftverk de närmaste åren kommer bidra till en ”big bang” om 25 år. Chansen att regeringen bryr sig? Cirka noll.

3. Fackmedlemskap, enligt tweet från Conrad Hackett. Sverige och Finland är extrema länder med nästan 70% anslutningsgrad, medan bland annat Tyskland, Holland och Schweiz har sub-20%.

fackmedlemskap

4. Professor Alvesson, forskare inom ”funktionell dumhet i organisationer” skriver om offentliga verksamheters rädsla för misstag: ”det bidrar till tröghet, försiktighet och svaga resultat. Man får en planfetischistisk och felminimerande offentlig sektor. Skola, sjukvård, polis med mera ägnar mycket tid och kraft åt dokumentation för att ha ryggen fri.” Att detta gäller trippelt inom kärnkraftsindustrin är självklart. (Hat tip till kollegan Henrik.)

5. Hur ska man vara skapt om centerpartiet, miljöpartiet och socialdemokraterna alla vill att man ska utöva makt i energifrågor? Jo, självklart ska man vara en välmeriterad kärnkraftsmotståndare och den främste av dessa råkar heta Tomas Kåberger. Han utsågs i dagarna av regeringen att ta plats i Vattenfalls styrelse och därmed sätts bocken återigen till trädgårdsmästare. (Hat tip till signaturen Balloou.) För mer info i ämnet kan man läsa mitt inlägg Ministerstyre via proxy.

6. Ett aningen tidigt aprilskämt stod Margot Wallström för när hon i en SVT-intervju klappade sig själv på axeln för proffsig hantering av Saudi-affären. Själv tycker jag att det proffsigare att tänka innan man talar. Saudiarabien och Arabförbundet hävdar (såvitt jag förstår helt korrekt) att kritik mot sharia-lagar är kritik mot islam. Wallström följer upp affärens upplösning med att spela dum och hävda motsatsen. Gunnar Hökmark skriver om hur EUs kritik av Saudi är skarpare men ändå diplomatiskt kompetent.

Libertarianska mardrömmar

Signaturen Tommy Bombadill undrade om jag hade lust att kommentera My libertarian vacation nightmare: How Ayn Rand, Ron Paul & their groupies were all debunked, publicerad i vänsterorganet Salon.com. Artikeln är så dålig att den egentligen bara lämpar sig för lustmord, men temat är vanligt nog att den ändå kan vara värd att bemöta seriöst. Temat är, som titeln mer än antyder: ”socialist fattigdomsturistar och skriver hem till kamraterna om hur värdlandets fattigdom, kaos, kriminalitet och oorganiserade lågproduktiva arbete bevisar att libertarianism är skit”.

rio_1772051c

Självklart säger sånt mer om socialisternas egna associationer än om libertarianism. Hur associationerna byggs upp i deras idévärld är en intressant fråga. Hur är man funtad när man automatiskt kopplar samman frihet och kriminalitet? När sinnebilden för privat entreprenörsskap är korruption, eller att folk säljer skräp i ett schabbigt marknadsstånd? När man tror att frivillig organisation inte kan leda till något annat än kaos, fläckvis uppstyrt av privata säkerhetsfirmor?

Skribenten skriver ”Eliminate all taxes, privatize everything, load a country up with guns and oppose all public expenditures, you end up with Honduras.” Det är artikelns premiss. Om vi däremot kikar på hur det verkligen ligger till i Heritages Index of Economic Freedom så ser vi att Honduras är land 116 på listan, något mindre marknadsliberalt än Kambodja, Moldavien, Djibouti och Gambia. (Sverige är land 23.) Honduras är dessutom mindre marknadsliberalt än snittet i Syd- och Centralamerika.

Några axplock från associationerna i texten:

”In Honduras, the police ride around in pickup trucks with machine guns, but they aren’t there to protect most people. They are scary to locals and travelers alike.”

Låter denna statliga maktutövning som ett mönsterexempel på libertarianism? Tydligen, iallafall för en socialist.

”The greatest examples of libertarianism in action are the hundreds of men, women and children standing alongside the roads all over Honduras. The government won’t fix the roads, so these desperate entrepreneurs fill in potholes with shovels of dirt or debris. They then stand next to the filled-in pothole soliciting tips from grateful motorists. That is the wet dream of libertarian private sector innovation.”

Nu ska vi se… Staten äger vägarna, struntar i att underhålla dem, samtidigt som tacksamma motorister donerar pengar till folk som utför reparationer. Slutsatsen är att privata initiativ suger!? Det är så bakvänt att jag knappt vet var jag ska börja. Vad sägs om att staten släpper sitt ägande av vägarna så att privata entreprenörer kan göra större investeringar och sätta upp avgiftsstationer?

pay_your_taxes

”Alberto took me on a small hike to a spot overlooking the city and pointed out new construction and nice buildings.  There are new buildings and construction but it is funded exclusively by private industry.  He pointed out a place for a new airport that could be the biggest in Central America, he said, if only it could get built, but there is no private sector upside.”

Jaha, så privata entreprenörer bygger välstånd på riktigt, medan staten har överdådiga planer på en olönsam flygplats på en stor bit land. Och slutsatsen vi drar är …?

”In Honduras, I did not meet one person who had nice things to say about the government or how the country is run.  […] living in a libertarian paradise satisfies only a few of the wealthiest citizens, while everyone else thinks it sucks.”

Så folk tycker inte om staten i Honduras? Då måste vi öka statens makt!

Men det finns ett ytterligare skäl, förutom de bakvända associationerna, att socialisterna fått för sig att Honduras är ett libertarianskt paradis. Man ska nämligen instifta ”Zonas de Empleo y Desarrollo Económico”, zoner för arbete och ekonomisk utveckling. En av de länkade källorna till artikeln skriver indignerat och lätt vinklat (investerare får inte riktigt den oinskränkta makten som beskrivs):

”An investor, either international or local, builds infrastructure….The territory in which they invest becomes an autonomous zone from Honduras…The investing company must write the laws that govern the territory, establish the local government, hire a private police force, and even has the right to set the educational system and collect taxes.”

Det här är ett väldigt nytt påhitt och man har inte riktigt kommit igång än. Men tanken, att man etablerar en form av institutionell konkurrens mellan olika zoner i landet, måste vara en socialists värsta mardröm. Hur mycket socialisten än önskar och tror på sin alternativa ekonomiska världsordning, så vet han intuitivt åt vilket håll flyttlassen går, när folk får välja själva. Och han hatar det!

Ja, apropå hat, ett undertema i texten är Ayn Rand-hatet. Rand omnämns i titeln och några gånger i artikeln, väldigt raljant, och det påpekas ett par gånger att hon är rysk, antagligen för att misstänkliggöra eller förminska henne. Exempel:

”it’s important for Americans to see the outcome when the bad ideas of teenage boys and a bad Russian writer are put into practice.  Everyone believes in freedom, but it’s an idea both fetishized and unrecognizable when spouted by libertarians.”

Vad hon har med Honduras att göra är helt obegripligt, givetvis. För mig som inte har sett särskilt mycket av Rand eller randianer framstår detta opåkallade fokus som lite udda och haveristiskt, men randianerna kanske är fler och viktigare i författarens omgivning? Han påstår sig ha varit libertarian själv, förresten, i yngre år. Good riddance!

ayn_rand_life_8459

Vem älskar inte förnybart?

Konspirationsteorier är jag inte mycket för, rent allmänt, men här tänkte jag spinna något åt det hållet. Om inte annat är det intressant att fundera över motstridiga intressen i energi-världen. Ta det med en nypa salt – det gör jag!

Industrins intressen

I en artikel i The Guardian från slutet av januari påpekar att fossilindustrin i Europa sen 2010 använt sina kapitalresurser för att skaffa sig dominerande positioner i olika förnybart-organisationer. Total, Iberdrola, E.On och Enel har exempelvis tillsammans tagit majoritetspositioner i styrelserna för European Wind Energy Association (EWEA) och European Photovoltaic Industry Association (EPIA):

”Officials in EPIA were told to argue for a renewable-gas alliance as the answer to Europe’s energy security concerns, while EWEA lowered its 2030 clean energy ambitions by a third, according to ex-staffers, renewables experts and policy insiders. They argue that the more pro-gas stance influenced the 2030 climate targets adopted by EU governments last year.”

Olje- och gasindustrin, här Shell genom sitt gasbolags vice-VD, går ett steg längre – man stödjer CO2-skatter:

Shell believes that one important step for policymakers to take is to introduce well-implemented carbon pricing systems. This will help encourage the switch to cleaner-burning natural gas to generate electricity.

Sug på den en stund. Exakt så skraja är olje- och gasindustrin för sol och vind! För dem är sol och vind en möjlighet, inte ett hot. Och kanske resonerar man som så att det gäller att smida medan järnet är varmt: Om mycket vind och sol installeras medan kärnkraften har dåligt momentum, så cementeras behovet av naturgas för överskådlig framtid och kärnkraften får svårare att göra comeback.

Svenska gasföretag hänger förstås med på tåget i egna debattartiklar och förklarar utan omsvep hur det är (men hänvisar bara indirekt till nedläggningen av Barsebäck):

Utbyggnaden av den förnybara elproduktionen, som vindkraft, ger ett fantastiskt positivt tillskott. Produktionen är dock till stor del volatil och behöver kompletteras med annan produktion som kan tillgodose efterfrågan oavsett väder och vind.I dag är det framförallt kärnkraft och vattenkraft som står för denna bas. Ju mer förnybar elproduktion vi får, desto viktigare blir det att också hitta ny baskraft som komplement. Detta gäller speciellt södra Sverige där bristen på elproduktion blir tydlig. 

Samtidigt så slåss bolagen i EU förstås för att tillåtas använda fracking, samtidigt som Ryssland föga förvånande är emot:

Rysslands intressen

Självklart vill Ryssland dominera gasmarknaden i Europa och inte få konkurrens från fracking. I somras hävdade NATOs generalsekreterare (Danmarks förre statsminister) Anders Fogh Rasmussen, som rimligen sitter på en hel del info om ryska psyops, att Ryssland finansierar gröna organisationer för att lobba mot europeisk fracking. Påståendet förlöjligades av Greenpeace mfl och det verkar för mig otroligt att GP med vänner medvetet tar finansiering direkt från Putin, men varför skulle Ryssland vara främmande för att använda olika former av bulvaner för att stödja och stärka nyttiga idioter som försvagar väst-länder?

Den ryska kampanjen förstärks bland annat genom att ryska medier på engelskspråkiga utåtriktade siter skriver enorma mängder anti-fracking-artiklar, samtidigt som man inåt talar mer tyst och driver ryska frackingprojekt. Det finns mer, mycket mer – påstått ryskt stöd för anti-fracking-”dokumentären” Gasland, mutor mm. Här finns en ganska matig rapport i genren.

Rapporten nämner en term, ”Schroederization”, som betecknar trenden hos europeiska politiska och byråkratiska ledare att stötta ryska intressen. Termen uppkom förstås genom Merkels företrädares, socialdemokraten Gerhard Schroeders, stöd till ryska intressen medan han satt som förbundskansler, bland annat i form av starkast möjliga politiska stöd för pipelineprojektet Nordstream och i form av tyska lånegarantier till Gazprom. Schroeder har sedan dess fått lukrativa jobb i nyckelpositioner i Gazprom.schroeder-putin

 

 

 

 

 

 

Kinas intressen

Kina dominerar som bekant utbyggnaden inom solceller, vindkraft, vattenkraft, kolkraft och kärnkraft. I stort sett allt, faktiskt. Utan tvivel är motiven blandade för att man bygger just vindkraft och solceller, men ekonomi är knappast en av dem med tanke på hur billigt kineserna bygger reaktorer och kolkraft. Man kan istället tänka sig:

  • äran – att dominera och imponera kan vara ett mål i sig.
  • industripolitik – stärka sin exportindustrin inom sol och vind
  • luftkvalitet – man vill snabbt begränsa kolets tillväxt något
  • flaskhalsar – i kolkrafts- och kärnkraftsutbyggnad gör att man behöver skala annat
  • maskirovka – att man vill hålla upp en dimridå och ett grönt hopp för västvärlden medan man skaffar sig en ointaglig marknadsposition inom kärnkraft

Västvärldens intressen

… är inte så intressanta att skriva om, för vi har egentligen inga. Medan länder som Kina och Ryssland jobbar långsiktigt och målmedvetet, ofta mot strömmen, flyter västerländska demokratiska ledare planlöst med i opinionsströmmarna mot nästa val. Opinionsströmmarna i sin tur drivs till stor del av medias behov av att överdramatisera för att deras alster ska väcka intresse och konsumeras av folket. Det blir som det blir och vi har det som vi förtjänar.

Stillastående BNP per capita?

Cornucopia har bloggat om att BNP per capita i Sverige inte ökat under Alliansen och kopplade förstås detta till peak oil. Det stämmer att BNP per capita inte ökat, men orsaken ger jag inte mycket för. En peakare söker förstås inte särskilt länge, men vi andra kan ju diskutera orsakerna mer förutsättningslöst.

Okej, vi har blivit 6% fler och fått 6% högre BNP, vilket innebär att BNP per capita stått still. Fair enough. Men om vi granskar data lite närmare ser vi att befolkningen i typisk arbetande ålder, 18-64 år, ökade bara med 4%. Det innebär alltså att ökande livslängd börjar ta ut sin rätt. Per person person i åldern 18-64 ökade BNP en aning.

En annan möjlig orsak är integrationsproblem och den sannolikt lägre produktiviteten hos personer med utländsk bakgrund. Sveriges befolkning ökade med 532,000 personer under perioden (2006-2013) medan antalet med utländsk bakgrund ökade med 475,000 personer. Andelen personer med utländsk bakgrund ökade från 16.7% till 20.7% under perioden, allt enligt SCB.

Inte så illa ändå. 6% tillväxt trots försämrad demografi och en befolkningsökning med nästan helt utländsk bakgrund. Det mesta tyder på att personer som under hela perioden varit i arbetsför ålder och bott i Sverige ändå har fått en skaplig reallöneutveckling.

Om vi ser oss om i världen så kan vi se att enligt Eurostat har Sverige haft en bättre utveckling än de flesta jämförbara länder. Exempelvis har Sverige utvecklats bättre än USA, Japan och EU. Just detta motsäger förstås inte Cornus peak-oil-förklaring, men vi kan se att det finns lite liv kvar i liket ändå. Och i världen som helhet har den reala tillväxten varit hygglig, 3-5% per år (medan befolkningen ökar ca 1%) förutom under 2009 då finanskrisen drabbade som hårdast.

Ettårs-jubileum

En gång per år är det kanske rimligt att ägna sig åt narcissism och navelskådande. Annars värderar jag, som du förhoppningsvis märkt, din tid högt och undviker att ägna mig åt fluff. Jag uttrycker mig kondenserat och lindar inte in argumenten särskilt mycket, vilket jag kan göra genom att förutsätta det som är uppenbart i kommentarsfälten – att du och de andra läsarna är intelligenta och kunniga. Givetvis besparar jag er irrelevant snack av privat natur.

2014-03-02 publicerade jag alltså debutinlägget på bloggen. Detta inlägg blir nummer 191 och inläggen har samlat 748 kommentarer. Utvecklingen i sidvisningar har tyvärr stagnerat lite på sistone, mest eftersom jag hade högre blogg-takt i höstas men även eftersom min fasta läsarkrets inte expanderar särskilt fort. Det ser ut såhär enligt Google Analytics:

sidvisningar

Totalt har jag under året sammanlagt haft ca 11,000 unika användare, 28,000 sessioner och 45,000 sidvisningar. Ungefär som en vardag på Cornucopias blogg, alltså, men han skriver å andra sidan flera inlägg per dag. De mest visade inläggen är följande:

  1. Feminismens arga vita kvinnor
  2. Ekologiskt är sämre
  3. Solceller – don’t do it!
  4. Finnarna skriver på med Rosatom
  5. Kärnkraftsolyckor i perspektiv
  6. CO2-utsläpp
  7. Är Sverige socialistiskt?
  8. Partier, GMO och försiktighetsprincipen
  9. Kärnkraft vs förnybart – hastighet
  10. E-cat-hoaxen

Jag satt en stund och gick igenom gamla inlägg och känner mig mig skapligt nöjd, faktiskt. Nästan alla inlägg framhåller ett eller flera nya (på bloggen alltså) argument och insikter och så har jag egentligen vill ha det. Men en del tål nog att upprepas, både för att förstärka för gamla läsare och inviga nya, så jag kommer tillåta mig lite mer upprepningar framöver. Dessutom blir det naturligt så iochmed att vi går in i ett nytt år nu och att vissa företeelser i samhället, statistik etc, återkommer på årsbasis. Not to worry, jag har långt fler uppslag på nya inlägg än vad jag hinner agera på!

Elbilsladdning

Signaturen Yergen bad mig om synpunkter på elbilsladdning, så ”here goes”. För nytillkomna läsare kan det vara bra att veta att jag är mycket positiv till elbilstekniken som sådan och än mer positiv till autonoma bilar.

Laddning som gratislunch

Åsa Romson ”rasar” över att eljättarna ska börja ta betalt för laddning och extra mycket vid snabbladdning, cirka 90 kr för 30 minuter. Det kan ge en milkostnad på 7 kr för en Nissan Leaf eller 27 kr/mil för en Mitsubishi Outlander Plug-in-hybrid. (Varför man skulle vilja lägga 30 minuter på att dyr-ladda en hybridbil framgår inte.)

Åsa tycker att det är ”dålig timing” att ”just nu” signalera att laddning är dyrt när regeringen försöker skapa ett genombrott i elbilsförsäljningen. Helt normalt socialistiskt väljar- och konsumentförakt alltså – folket tål inte sanningen och måste luras. Själv tror jag att folk dels är kloka nog att köpa elbilar vars batteristorlek passar deras normala användning och dels är kloka nog att inte oroa sig för att i undantagsfall betala 90 spänn för att tanka. Jag tankade diesel för knappt 600 spänn igår kväll, vilket förvisso ger mig mycket mer räckvidd, men 90 spänn är ändå inte avskräckande som undantagsgrej.

laddstolpe

Nu har vi relativt standardiserade laddstolpar och det är lätt att med bilens navigationssystem eller appar peka ut dem och leda folk till dem. Marknaden är alltså konkurrensutsatt, vilken entreprenör som helst kan sätta upp laddstolpar, så det är inte precis så att man kommer kunna skära guld med täljkniv. Tvärtom tar jag för givet att de som tillhandahåller laddstolpar gör förlust även med prishöjningen, iallafall under överskådlig framtid. Marknaden är helt enkelt för liten.

Det är effektivt och rationellt även för kunderna att det tas betalt per minut, eftersom tillgängligheten ökar när folk avskräcks från att ockupera laddstolpar längre än nödvändigt. Annars blir laddstolparna föremål för tragedy of the commons. Kom ihåg att ”there is no such thing as a free lunch”. Man får alltid betala, på ett eller annat sätt, men ju mer direkt man får betala, desto effektivare tenderar utnyttjande och resursallokering bli.

Elon Musk och Tesla tillhandahåller gratis laddning i ett eget nätverk av laddstolpar, men man ska minnas att de säljer lyxbilar med enorma batterier som ger 40-50 mils räckvidd. Det innebär att man sällan behöver fundera på laddning som Tesla-ägare, och att 13 strategiskt utplacerade Tesla Superchargers täcker in de mest tättbefolkade delarna av Sverige och servar våra cirka 300 Teslor. Ska man placera ut ett nät av laddstolpar som på riktigt ska serva hela landet och bilar med batterier som är kanske en tredjedel så stora, så blir det en helt annan sak.

Elsorter

När det gäller vilken el man laddar bilarna med, så framhålls elbilar ofta som något av en silverkula för att fixa integration av intermittent el som sol och vind. Just snabbladdning är anti-tesen till detta. När folk måste ladda under 30 minuter i flykten så finns inget utrymme för att försöka matcha den nyckfulla och väderberoende intermittenta elproduktionen. Istället bygger idén på att man har bilen vid laddstation under större delen av dygnet och ger nätet/laddstationen frihet att ladda när elen är billig.

Länsstyrelserna redovisar cirka 4.4 miljoner bilar och 1260 mil per bil. Om exempelvis 80% av detta transportarbete konverteras till el och bilarna snittar 2 kWh/mil, så blir det 9 TWh eller cirka 6% extra efterfrågan på el, vilket är ganska marginellt. Om folk förlägger hälften av laddningen till dagtid med solcells-el, så ger det alltså vid en naiv och mycket optimistisk betraktelse möjlighet att integrera ytterligare 3% solcellsel. Förutsättningen är bland annat att man ser produktionstopparna under de bästa sommartimmarna som begränsningen, snarare än effektunderskottet på vintern. Naturligare och rationellare än svindyr solel på jobbet är förstås att ladda hemma under natten med kärnkraft.

Att solceller och billaddning ändå går att matcha litegrann beror på att solcellernas främsta variation är på dygnsbasis. Vindkraften däremot varierar snarare på vecko- eller tillochmed månadsbasis och det är inte realistiskt att förvänta sig att folk ska förskjuta sin laddning mer än ett halvt dygn. Såhär såg exempelvis dygnsproduktionen ut 2014: (Svenska kraftnät har inte rapporterat december än.)

daily_wind2014

Det innebär att vindkraftens intermittens inte kan slätas över av billaddning. Som vanligt när olika aktörer hävdar att något drivs av vindkraft, så handlar det om att man på årsbasis producerar motsvarande mängd el med vindkraft. Det finns ingen som anpassar sin verksamhet efter den produktionskurvan!

Det finns också de som drömmer sig bort ännu längre och tror att folk ska låta bilbatterierna stötta när elnätet behöver mer el. Men folk vill ha sina bilar redo och skapligt fulladdade och de vill maximera batteriernas livslängd och bilens andrahandsvärde. Att förskjuta sin laddning några timmar kan ofta vara okej. Att låta elnätet leka jo-jo med ens batterier är däremot uteslutet.

Det blir nejdetkanviinte på gratis billaddning och på sol- och vindladdning.

Vindkraften, uppdatering 2015

I veckan publicerade GWEC, Global Wind Energy Council, statistiken för vindkraftsinstallationerna globalt under år 2014. Ett av de första inläggen på den här bloggen, för nästan ett år sen, argumenterade för att vindkraftens utveckling numera är linjär, eftersom nyinstallationerna legat och harvat kring 40 GW i hela fem år. Därför är det intressant att se att nyinstallationerna under 2014, efter ett uselt 2013, ökat till 51 GW. Liket kanske lever? Per år ser installationerna ut såhär:

annual_installed_wind

Om man medelvärdesbildar 2013 och 2014 är utbyggnadstakten bara 44 GW och som bekant gör subsidie-förändringar att projekt kan skjutas över årsskiften, så man kanske inte ska dra alltför stora växlar på ökningen 2014. Man kan också konstatera att Kina driver utvecklingen med sin installation av 23 GW, och att världen exklusive Kina hade sitt bästa installationsår år 2012 med 32 GW installerat mot bara 28 GW iår:

china-vs-world-wind

Detta innebär att vindkraften under 2014, troligen tillfälligtvis, bröt en stadigt vikande procentuell trend i installationerna:

wind-growth-2015

Det är alltså uppenbart att vindkraften slutade växa exponentiellt cirka 2009, och att utvecklingen numera är linjär eller närapå. I mitt förra inlägg skrev jag att givet en installationstakt på 45 GW/år och en livslängd på 20 år så kommer vindkraften aldrig gå över 900 GW, vilket vid en kapacitetsfaktor på 30% är cirka 10% av dagens elproduktion:

windprognosis

Den något högre tillväxtsiffran för 2014 kan börja rucka på detta scenario, men jag väntar med att justera tills nästa år, om vi ser en ny trend då. Greenpeace och GWEC har samarbetat om att ta fram Global Wind Energy Outlook 2015 (släppt för knappt två veckor sen) och har där betydligt mer optimistiska scenarier:

Under an advanced policy scenario — the manifestation of the iron political will required in order to address climate change — wind power could reach a total installed global capacity of 2,000 GW by 2030, supplying up to 19 percent of global electricity.

Om jag ska översätta så innebär det att om man samfällt i världen öser på med enorma subsidier för vindkraft och hinder för fossilkraft så kan man komma upp i 19% vind till 2030. Det känns mycket avlägset och det erkänner även författarna.

Det kan vara värt att nämna att lilla Sverige är nummer åtta i topplistan av installatörer år 2014 med cirka 1 GW nyinstallationer. Om det är bra eller dåligt går förstås att diskutera.

tio-i-topp-2014

En del vindkraftsförespråkare brukar hävda att kapacitetsfaktorerna ökar allteftersom (kapacitetsfaktorn är kvoten mellan genomsnittlig effekt och installerad effekt), vilket innebär att vindkraften egentligen ökar starkare än vad kapacitetssiffrorna säger. Låt oss undersöka det påståendet, tyvärr utan senaste året eftersom produktionssiffrorna för 2014 inte kommit än.

En teknisk notering: Det är inte rättvisande att jämföra kapacitetssiffror, som redovisas i slutet av året, med produktionssiffror som anges för hela året, och därför använder jag genomsnittet av kapaciteten exempelvis i slutet av 2012 respektive 2013 och jämför med produktionen under 2013. Kapacitetsfaktorutvecklingen globalt har då sett ut såhär:

global-wind-cf

Och mycket riktigt, det finns en svagt ökande global trend för kapacitetsfaktorn. Det bör också finnas utrymme för skapliga förbättringar, eftersom 24% är uselt. (Notera att jag generöst ansatte 30% i mitt ”pessimistiska” scenario.) Även här dominerar Kina med en kapacitetsfaktor neråt 18%. Landet verkar installera vind utan att bry sig särskilt mycket om att tillse att elnätet kan hantera det, och ibland utan att ens koppla in de nya vindfarmerna på nätet! Så kan det bli när tillväxten är kraftigt subventionsdriven. Det är upp till betraktaren att avgöra om det bara är vanlig socialistisk ineffektivitet som ligger bakom, eller om de kinesiska förnybart-satsningarna också är en maskirovka som syftar till att få rödgröna i väst att fortsätta satsa helhjärtat på förnybart medan Kina skaffar sig ett massivt industriellt övertag inom kärnkraftssektorn.

Hursomhelst, inte mycket att hurra för. Jag och de gröna bör vara överens om att dagens nivå på vindkraftstillväxt inte räcker för att hota kolet, och att vindkraften sedan 2009 mest levererat besvikelser. Hade vindkraften sen 2009 fortsatt växa exponentiellt med 30% per år hade den legat på 590 GW idag istället för verklighetens 370 GW.

Häll ner kutsarna i berget!

Den svenska metoden för slutförvar av använt kärnbränsle, KBS-3-metoden, är troligen världens mest överforskade och översäkra industriella säkerhetssystem. Man har forskat på varenda detalj i ett extremt överdimensionerat system som ska lösa ett problem som knappt ens existerar!

SKB, Svensk Kärnbränslehantering, har under 30 år bränt 37 miljarder på att hantera vårt kärnavfall samt forska på KBS-3-metoden och har ytterligare 50 miljarder i kärnbränslefonden som reaktorägarna kontinuerligt betalar till. Man sysselsätter cirka 800 personer för att hantera ett avfall som ligger still och svalnar, väger bara drygt 5000 ton och har hög densitet (liten volym). På sista tiden har knappt 200 miljoner varje år gått till forskning. I styrelsen sitter förvisso mest kärnkrafts-höjdare men även Thomas Östros, avdankad sosse, och Anders Wijkman, känd blågrön antikärnkraftsaktivist.

Direktiven till slutförvaret enligt SSI FS 1998:1 är närmast komiskt överdrivna:

Skydd av människors hälsa ska påvisas genom uppfyllande av ett riskkriterium som anger att ”den årliga risken för skadeverkningar inte får överskrida 10e−6 för en representativ individ i gruppen som exponeras för störst risk”. Med ”skadeverkningar” avses cancer och ärftliga skador. Riskgränsen motsvarar, enligt SSI, en dosgräns på cirka 1,4·10e−5 Sv/år, det vill säga cirka en procent av den naturliga bakgrundsstrålningen i Sverige.

Översättning (uppdaterad efter kommentators påpekande): Metoden måste garantera att framtida skogstroll (läs: jägare-samlare som tar sitt vatten från borrad brunn och fisk, kött, bär, mjölk mm från lokal flora och fauna) i närheten utsätts för inga eller försumbara doser och därmed slipper att ”tvingas” flytta en kilometer åt något håll eller sluta vara en strikt locavore. Beräkningar i många led görs extremt konservativt. Kan vara värt att notera att den genomsnittliga medicinska stråldosen vi utsätts för är cirka 15% av bakgrundsstrålningen och att den lägsta stråldosen som kunnat länkas till cancerrisk är cirka 25 gånger bakgrundsstrålningen.

Slutförvarsmetoden har därför blivit som följer:

kbs3

Metoden bygger på multipla barriärer:

  1. Bränslepelletsen, de sk kutsarna, består av uranoxid som är ett keramiskt, icke vattenlösligt ämne som är kemiskt stabilt.
  2. Kutsarna har fått vara kvar i sina bränslestavar av zirkonium-legering.
  3. Bränslestavarna stoppas i insatser av segjärn som framförallt ger mekanisk motståndskraft.
  4. Insatserna placeras i kopparkapslar med minst 5 cm tjocklek och höga krav på kopparns renhet för att ge motståndskraft mot korrosion.
  5. Det lilla tomrum som finns i kapslarna fylls med en ädelgas (argon) för att skapa en extra stabil kemisk miljö.
  6. Kopparkapslarna omgärdas av bentonitlera som sväller i kontakt med vatten för att skapa en mekaniskt snäll miljö med förutsägbart övertryck med extremt låga flöden av vatten och syre..
  7. Bentonitleran placeras 500 meter ner i särskilt utvalt berg som är extra stabilt, sprickfritt, kemiskt snällt mm.

Nå, att man gör allt detta måste väl ändå vara ett bevis på hur otroligt farligt materialet är? Nej, knappast. Det är ett resultat av de extrema direktiven, vilka tillkommit delvis för att det inte är de egna pengarna som direktivmakarna slösar bort, delvis för att höja kostnaderna för kärnkraften och därmed försöka göra det ”olönsamt”. PR-mässigt är det mycket svårt att ägna sig åt kostnadskontroll i säkerhetsrelaterat kärnkraftsarbete, eftersom varje försök till mer rationella avvägningar lätt kan spinnas som totalt oansvarigt av gröna organisationer.

Att barriärerna är överdimensionerade inses lätt genom ett studium av jordens äldsta kärnreaktorer. De ligger i Gabon i Afrika, är två miljarder år gamla och drevs av naturliga processer i några hundratusen år. Genom analyser av uranets isotopsammansättning och förekomsten av fissionsprodukter har man en mycket god bild av hur reaktorerna körde i cykler när vatten trängde in i uranådern och modererade neutronflödet så att en kedjereaktion uppstod, ända tills det blev så varmt att vattnet försvann och reaktionen avtog och reaktorerna svalnade, varefter cykeln upprepades. Genom lämningarna kan man tillochmed räkna ut att varje sådan cykel var cirka tre timmar lång.

Nu till kicken: De lite mer långlivade ämnen som kan oroa i slutförvaret har inte rört sig mer än decimetrar från där de bildades. Fast det gått två miljarder år! Fast det inte fanns en enda av ovanstående sju särskilt designade barriärer! De som pratar med fruktan i rösten om de 100,000 år som krävs för att slutförvarets material ska bli lika lite radioaktivt som uranmalm skulle kunna betänka att naturen fixat en 20,000 gånger längre tidsrymd redan!

Givetvis har SKB själva analyserat vad som skulle hända om barriärerna fallerar. Se följande graf, tagen från en av SKBs rapporter (sidan 85):

barriers

Texten ”inget sönderfall i berget” är något missledande. Det borde stå ”ingen fördröjning i berget”, dvs om man hade lagt avfallet på några meters djup istället för 500 meter. Med ”buffert” menar man bentonitleran och med ”kapslar” menar man kombinationen av zirkoniumstavar, segjärnsinsatser och kopparhöljen. Förutsättningen är den mest pessimistiska hydrogeologiska bedömningen av slutförvarskandidaterna. Grafen bygger också på att respektive barriärer fallerat inte för EN kapsel utan för ALLA på en gång.

Den övre tunna röda linjen är alltså om man häller ut kutsarna i en några meter djup grop. Då kan något skogstroll i närheten och i en spridningsplym (en expanderande sträng i den riktning grundvattnet rör sig) behöva evakuera (materialet späds förstås längs med i plymen). Den tjocka röda linjen visar att om man häller kutsarna fritt i berget på 500 meters djup, så kan man, om man räknar mycket pessimistiskt, anta att någon får sin bakgrundsstrålning fördubblad om 200,000 år, vilket knappast kommer märkas medicinskt. Man ser nämligen inga effekter på befolkningar som lever i områden med många gånger högre bakgrundsstrålning. Och om man betänker de naturliga reaktorerna, så är det troligaste förstås att ingen radioaktivitet alls kommer upp.

För att sammanfatta, om man lägger kutsarna fritt i berget på 500 meters djup kommer inget hända. Man skulle med fördel kunna använda någon befintlig djup gruva till detta, men okej, ibland vill man återvända till gruvor och återuppta driften när sämre malmhalter och bättre teknik gör fortsatt drift lönsam, så det kanske är bättre att köra i garanterat värdelöst urberg. Och visst, man kan vilja lägga på lite lera så vi garanterar den tjocka gula linjen, men att slösa koppar på detta är mycket tveksamt.

Apropå koppar: Sedan mycket länge gör några KTH-forskare sitt bästa för att ifrågasätta SKBs skattningar av hur koppar korroderar i vatten. (Dessa forskare råkar som av en händelse ha patent på en alternativ kapsel.) Deras ansträngningar får då och då mycket exponering i media och ger förstås upphov till stora kostnader när SKB ska vederlägga och tillbakavisa deras sannolikt feldesignade experiment. I naturen vet vi att mycket tunnare koppar än så klarar sig i miljoner år i liknande miljöer. Men förutom att sagda forskare alltså med all sannolikhet har fel, så gör det inget om de har rätt. Kopparkapslarna behövs egentligen inte.

Hur många liv kan vi rädda om de miljarder som läggs på sånt här överdrivet trams istället läggs på exempelvis trafiksäkerhetsarbete, mer vårdresurser eller liknande? Och om rädslan för att slutförvaret ska bestråla ett skogstroll om tiotusentals år hindrar oss från att expandera kärnkraft, som vi vet redan räddar 80,000 liv per år och minskar risken för klimatkatastrof? Ja, då har vi fullständigt gett upp alla ambitioner på rationellt agerande!

Helgläsning v.6

Det trillar förbi mycket intressant, mycket mer än vad jag hinner hantera. Några axplock:

1. Socialliberalismen är det stora hotet av utmärkta bloggen Motpol.

2. ”… en ökning av den genomsnittliga sjukfrånvaron med en dag leder till ytterligare 0,2 dagars ökning av frånvaron på grund av social påverkan mellan grannar”. Färska forskningsresultat av Assar Lindbäck, Mårten Palme och Mats Persson.

3. En surrealistisk twitterdiskussion om rasism mellan Hanif Bali och Johanna Frändén.

4. Forskning om konsekvenser för en tysk övergång till förnybar el: ”For the 100% case, the RE power installation has to be about 3 times the present peak load. The back-up system can be reduced by 12% in this case. The surplus energy corresponds to 26% of the demand. The back-up system and more so the grid must be able to cope with large power excursions. All components of the electricity supply system operate at low capacity factors.”

5. Why has human progress ground to a halt?  ”As the US technologist Peter Thiel once put it: ‘We wanted flying cars, we got 140 characters.’ […] The recent history of psychiatric medicine is, according to one eminent British psychiatrist I spoke to, ‘the history of ever-better placebos’. […] And nobody has been to the Moon for 42 years.” Artikeln går igenom ett antal möjliga skäl och landar i en slutsats som nog inte förvånar trogna läsare av denna blogg.