Kärnkraft i Kina – mycket av allt!

Kina tycks nu byta ut sitt högsta ledarskap i en tioårscykel, efter två femårsperioder i den mäktiga stående kommittén i den centrala politbyrån. Denna kommitté och dess beslut styr de facto Kina. I förra perioden, 2002-2012, bestod nästan hela kommittén (nio personer) av ingenjörer! Hu Jintao själv, Kinas högsta ledare under perioden, var civilingenjör inom vattenkraft. Tvåan i kommittén, Wu Bangguo, var en elektronrörs-ingenjör. Trean, Wen Jiabao, var ingenjör inom geoteknik och geomekanik. Fyran, Jia Qinglin var maskin-ingenjör. Femman, Li Changchun, var el-ingenjör, etc etc.

Den nuvarande politbyrån är bantad till sju medlemmar och såvitt jag kan se är den mycket mer diversifierad vad gäller bakgrund, på gott och ont. Nummer tre i den nuvarande byrån har exempelvis läst ekonomi vid Kim Il-Sung-universitetet i Pyonyang på 80-talet. Det finns oerhört mycket intressant att hämta genom att leka kremlolog när det gäller Kina, men här nöjer jag mig med att konstatera att Kinas helt enorma kärnkraftssatsning troligen har en stark grund i ingenjörsdominansen hos ledningen, särskilt förra generationen.

På grund av maktskiftet från ingenjörerna kombinerat med den tankepaus som Fukushima innebar, så har jag varit lite osäker på om Kina kommer att fortsätta storsatsa, men nu tvivlar jag inte längre. Signalerna om Kinas fortsatta engagemang är många och tydliga. Att Kinas ledare Xi har nyligen sagt att man kommer accelerera vidare är bara en mindre pusselbit. Dessutom, ärligt talat, med smogproblematiken och energihungern i Kina, vad har man för val?

För att förstå enormiteten i Kinas kärnkraftsutveckling krävs en liten översikt:

  • Man bygger fler kommersiella reaktorer (29 stycken) än vad man har (20 stycken).
  • Av de 29 reaktorerna under konstruktion är de flesta kinesiska designer (som förvisso licensierar en del innehåll från Frankrike och USA). Men några av dem är också rena utländska modeller: fyra AP-1000 från Westinghouse (USA), två EPR-1750 från Areva (Frankrike) och två VVER-1000 (Ryssland). Man har tidigare byggt kanadensiska CANDU-reaktorer och funderar på fler.
  • En av de 29 reaktorerna är dessutom en HTR-PM på 210 MW, en modulär, heliumkyld pebblebed-reaktor. Detta är en avancerad högtemperatur-reaktor, vilket möjliggör bättre verkningsgrad och även effektiv högtemperatur-elektrolys som kan ge billigt väte till bränsle-syntetisering.
  • Kina har byggt sina reaktorer på ca fyra år, men pga en säkerhetsgenomgång efter Fukushima är de flesta reaktorer som byggs nu fördröjda cirka ett år. Kina bygger enligt egen uppgift väldigt billigt, under $2/W (vilket är ungefär som för vind och sol, fast kärnkraft givetvis producerar i stort sett hela tiden och inte bara 10-30% av tiden).
  • Det finns överenskommelser på plats för att replikera rysk teknik för flytande kärnkraftverk till öar utanför fastlandet.
  • Nästa år tänker man börja bygga ett par små (100 MW) modulära reaktorer av inhemsk design. Bland fördelarna med modulära reaktorer är att man kan fabriksproducera dem och att de lättare uppnår helt passiv kylning.
  • Sedan 2010 har man en körande ”snabb” forskningsreaktor på 65 MWt. Det handlar alltså om sluten bränslecykel av ”traditionell” typ med natriumkylning. Man siktar på att börja bygga en fullskalig demonstrationsmodell på 1000 MW år 2017. Dessutom tänker man köra ett parallellt spår genom att bygga ryska snabba reaktorer, BN-800, för att skaffa ytterligare kompetens.
  • Man satsar hårt på tung industri som klarar av att skapa de stora komponenter som behövs. I slutet av 2013 hade man kapacitet att klämma ur sig åtta uppsättningar reaktorkomponenter per år.
  • 47 kinesiska universitet och forskningsinstitut erbjuder studenter kärnkraftsprogram och man utbildar totalt cirka 2000 kärnkraftsingenjörer varje år. Det finns cirka 19 forskningsreaktorer i Kina utöver de kommersiella och militära reaktorerna.
  • Man har väldigt målmedvetet tagit fram egna designer och i dessa lösgjort sig från eller arbetat sig förbi utländska patent och licenskrav. Syftet är att bli ha egen kontroll OCH bygga en stark exportindustri kring kärnkraft och bemästrande av hela bränslecykeln.
  • Kinas kärnkraftsexport har börjat tuffa igång. Man bygger två kinesiska reaktorer åt Pakistan och har en andel i Hinkley Point i Storbritannien som ska bygga franska EPR delvis med hjälp av kinesisk expertis och erfarenhet från de kinesiska exemplen. I dagarna skrev man också på en bilateral uppgörelse som möjliggör uppförande av framtida kinesisk-designade reaktorer i Storbritannien.
  • År 2017 planerar man att börja bygga två olika fastbränsle-torium-reaktorer för forskningsändamål, varav en pebble-bed. Torium är ett alternativ till uran och en av fördelarna är att halterna torium i jordskorpan är cirka 4 gånger högre än halterna av uran.
  • Man jobbar på en första försöks-reaktor för den hypade torium-smältsalt-tekniken (LFTR) i Shanghai. De började lite blygsamt 2010 med $350 miljoner och 140 doktorshattar, men enligt uppgift har budgeten för utvecklingen nyligen ökats kraftigt och tidsschemat kondenserats från 25 år till 10 år för att lösa de tekniska utmaningarna och ta fram en kommersiellt gångbar modell. Kinesiska forskare rapporterar om ”war-like pressure”.
  • Man bygger trots alternativen upp stora lager av uran. År 2013 importerade man 19,000 ton uran, trots ett behov på endast cirka 6,000 ton.

Inte ens denna långdragna överblick täcker allt. Det finns givetvis mycket att säga om kinesisk upparbetning, anrikning, olika reaktordesigner, militära ansträngningar, reaktorer för medicinska isotoper, köp av utländska urangruvor, uranprospektering på hemmaplan och mycket mer.

Det är hursomhelst klart att Kina håller på att fylla det vakuum som tidigare mogna ekonomier lämnat efter sig när de demonterade sina utvecklingsprogram på 80-talet. Kina forskar på allt parallellt, bygger multipla kompletta ekosystem för olika kärntekniker och har hela tiden en långsiktig och målmedveten inställning. Att man kommer att sjösätta 5-6 nya reaktorer per år framöver, vilket innebär att man även utan en trolig acceleration kommer att passera USAs reaktorflotta senast år 2030, är en ganska obetydlig del av den större helheten.

Vad är EUs och Sveriges strategi för att möta detta? Jo, vi lägger tusentals miljarder på att köpa solceller och montera på tak, och ytterligare några hundra miljarder på att placera ut vindsnurror i havet. Vi ”skapar gröna jobb” och i Sverige skapar vi ett ”tredje ben”.

Ibland tänker jag lite konspirationsteoretiskt att kinesiska satsningar på vindkraft och solceller är en maskirovka för att hålla västerlandet svagt. Vänstern kan peka på Kinas sol+vind och säga ”kolla, kolla, Kina satsar minst lika mycket på förnybart”. Och sen, om ytterligare något decennium av västerländsk aningslöshet, hör vi plötsligt ett enormt slurpande ljud: Ljudet av energimarknaden för ett par biljoner dollar som sugs iväg till Kina, när Kina säljer nyckelfärdiga reaktorer som brödrostar, inklusive driftskontrakt, till omogna länder som inte själva har förmågan, och när även vi i väst är mer eller mindre tvungna att betala dyrt för att licensiera nyckeltekniker för att kunna bygga själva.

Det är ändå definitivt bättre att Kina gör utvecklingen än att ingen gör den. Världen hade varit en mycket miljövänligare och rikare plats om inte vi i väst hade slängt bort nästan tre decennier på området. Det är oerhört viktigt att någon tar ett seriöst grepp igen.

  •  
  •  
  •  
  •  

En reaktion på ”Kärnkraft i Kina – mycket av allt!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *