Vetenskapen har idag en otroligt stark ställning. Dawkins förklarar varför:

En världsomspännande demonstration för vetenskap hölls i lördags. Trumps inställning till klimathotet mm tycks ha mobiliserat väldigt många att delta, men här i Sverige har det rests legitima invändningar mot att de svenska demonstrationerna istället är för inställsamma mot svenska makthavare.

Jag är i grunden positivt inställd till demonstrationen, men jag finner det lite lustigt att många som ställt upp har en väldigt flexibel inställning till vetenskap i andra sammanhang. Men sådan är vetenskapens ställning idag – den som önskar någon särskild policy behöver argumentera med vetenskapligt färgade inslag och kanske tillochmed övertyga sig själv om att det man önskar har vetenskapligt stöd. Det gäller alla, från foliehattar till kufiska bloggare som jag själv, kulturskribenter och politiker.

Det är ofta jag i debatter möter personer som hänvisar till någon väldigt märklig peer-reviewad artikel och kräver att man knäböjer inför den som vore den den ultimata sanningen. Det är tyvärr nonsens och jag tänkte ta tillfället i akt att så lite tvivel.

Fejkad eller dålig peer-review

I torsdags annonserades att 107 artiklar i en seriös vetenskaplig journal, Tumor Biology, dras tillbaka pga fejkad peer-review. Bedrägerierna hade ett ganska enkelt upplägg och byggde på att artikelförfattare ombeds ge förslag till reviewers. Orsaken är att de flesta forskningsområden är ganska smala och det är en handfull som kan bedöma vad man sysslar med och det är därför svårt för journalredaktörerna att veta vilka som är lämpliga. Men här lät man artikelförfattarna även uppge kontaktuppgifter till sina reviewförslag. Fejkade mailadresser bifogades, lata redaktörer bad om review via dessa och man fick givetvis en positiv review tillbaka.

Hur upptäcktes bedrägerierna? Jo, man började få upp ögonen för att man fick tillbaka reviewsvar utan att behöva tjata och jaga. Stor röd flagga på det! Forskare är upptagna personer med många järn i elden.

Vad kan man dra för slutsats? Om en artikel är peer-reviewad så är det inte en särskilt pålitlig kvalitetsstämpel. Det kan vara en välgjord review, det kan vara en ren fejk-review, eller det kan vara en kompis/meningsfrände i forskarvärlden som gjort review. Lite pikant är att det nu både finns program som kan automatgenerera forskningsrapporter (med nonsens, förstås), samt program som kan automatgenerera peer-reviews. Finns potential för ett självspelande piano!

Replikationskrisen

En peer review är inte en replikationsstudie. Det betyder att peer review inte kan förväntas upptäcka när data falsifierats/cherrypickats eller när slumpen har medfört att man fått ett falskt positivt resultat. Flera studier tyder dessutom på att data ofta hanteras och refereras felaktigt så att replikationsstudier blir svåra att genomföra, men ändå tar de sig igenom peer review.

Replikationsstudier på senare år har misslyckats med att reproducera att replikera förbluffande många resultat. Den länkade studien i psykologi fann att man bara kunde replikera 36% av resultaten, trots att man tagit ursprungsförfattarna till hjälp för att undvika att falla på oklarheter i test-setup.

Att man har svårt att upprepa kan bero på slump eller på något av många tänkbara felaktiga sätt att hantera data. Om man undersöker många samband så kommer man hitta några som tycks vara signifikanta. För att undvika det måste man i förväg välja den tes som ska undersökas, bestämma hur mycket data man ska samla in, göra det och inte utesluta några resultat. Några fel som kan göras är att:

• avsluta datainsamling när man fått ett signifikant resultat.
• avrunda sk p-värden (signifikansvärden) neråt.
• strunta i att publicera vissa data som inte stämmer med tesen, exempelvis extrema resultat, sk ”uteliggare”. som ändå är rimliga.
• att tvärtom inte utesluta uteliggare när det är påkallat.
• publicera resultatet av en datamining-studie som om det vore resultat av en konfirmationsstudie.
• strunta i att publicera när resultatet inte ger signifikant resultat.

Kostnaden inom det medicinska fältet för forskning som är icke reproducerbar har uppskattats till 28 miljarder dollar årligen. Och det är bara den direkta kostnaden. Att man sätter läkare och andra forskare på fel spår är oräknat.

Sannolika resultat

Man har funnit att följande förhållanden ökar sannolikheten för att ett funnet samband är falskt:

• Mindre undersökningar (färre sampel).
• Mindre funna effekter. (Enkelt att binda rökning till cancer, hopplöst med små doser radioaktivitet.)
• Att välja ut få samband av många möjliga.
• Stor flexibilitet i metodik och definitioner. (ej standardiserat).
• Intressekonflikter, ekonomiska intressen och förutfattade meningar i fältet.
• Att forskningsfältet är ”hett”, så att tajming blir väldigt viktigt.

Mer info här för den intresserade.

Vad kan man lita på?

Så, nu har jag varit lite negativ, trots att jag i grunden tycker att vetenskapen ska inneha en tämligen central roll i samhället på många sätt. Så vad kan man lita på? Egentligen inget, men det är lämpligt att anta att mainstreamforskning är sann, att lita mer på resultat publicerade i prestige-journaler och som citerats mycket, på resultat som stått emot tidens tand, resultat som replikerats eller byggts vidare på på ett sätt som skulle avslöjat fel, resultat vars tendens kan bekräftas på flera sätt etc. Här är ett exempel på skräpforskning av en gök som heter Scherb, där resultaten inte alls stämmer med vad man sett i allmänhet. Får nog tillfälle att återkomma till honom och lägga in honom i skräckgalleriet.

Måste väl också erkänna att många av punkterna ovan talar emot klimatvetenskapen: flexibilitet i metodik, små effekter (åtminstone på kort sikt), intressekonflikter mm samt att forskningsfältet är hett. Men jag står ändå fast vid det jag skrivit tidigare i ämnet, att den bästa gissningen en lekman kan göra är att huvudfåran stämmer.

Men hursomhelst, peer review är verkligen ingen garanti.

Ägnar min pendlingstid åt podden The Usual Suspects av Norberg, Segerfeldt och Svensson. Jag rekommenderar varmt! Trion är äkt-liberaler och har generellt väldigt bra koll på hur världen faktiskt fungerar.

Vänsterintelligentian är förstås inte road och finkammar podden efter saker som går att rycka ur sin kontext för att måla upp en mindre smickrande bild. Det följer ett mönster som länge varit oerhört tydligt för mig: Medan libertarianer överlag är intellektuellt hederliga och gör sitt bästa för att behandla motparter och deras idéer korrekt, så har andra läger en stark tendens att behandla diskussioner som en social kamp utan några särskilda regler.

Politisk utvecklingsnivå

Det handlar för mig om en utvecklingstrappa. De flesta i vänstern lever kvar i en sorts tribalistisk ordning där det yttersta goda är en lojalitet till de egna grupperna och idéerna. Att trycka till övriga för att stärka sin egen och gruppens ställning är en social självklarhet och plikt. Men när man plattar till sin motståndare har man inga interna krav på intellektuell renhårighet, lika lite som när man tänker ut en supporter-ramsa till en fotbollsmatch. Det ska helt enkelt bara låta bra och elda upp vännerna. Libertarianerna däremot har en mer autonom inställning till diskussion där sanningshalt och korrekta världsbilder är det högre goda.

Visst, jag förstår att min analys kan verka knäpp när jag pratar om en podd där några libertarianska grabbar sitter och skrockar med varandra, men det är ändå detta jag ser, hos dem och hos andra. Jag är förhoppningsfull om att mänskligheten som helhet med allt högre intelligens, mer kunskap, mindre religiösa inställningar, mer självförverkligande-ideal mm ska fortsätta röra sig mot en mer autonom, sökande och intellektuellt hederlig inställning till politik. Libertarianernas ökenvandring kommer inte vara för evigt.

Ros och ris

Eftersom jag läser mycket och dessutom har läst och lärt en del av dessa herrar tidigare, så är förstås inte så mycket nytt, och ibland skulle man önska lite djupare dyk och lite mer detaljer, men ändå är det väldigt intressanta perspektiv och kringfakta som lyfts fram på ett underhållande sätt med bra tempo. Om Segerfeldt bara kunde snacka lika nära micken som de andra så man slapp höja och sänka volymen hela tiden i bilen.

Bäst hittills har varit diskussionerna om bistånd och kolonialism. Mest utrymme har nog invandringen fått. Ett av de sämre avsnitten, tyvärr, har varit inslaget om en ”grön nattväktarstat”. Tänkte kort (nåja) kommentera de två senare ämnena.

Invandring och 3D-modellen

Podden har ägnat mycket tid åt att diskutera invandring och fascism. Deras lösningsskiss är sund och frihetlig, att låta invandringen vara fri men inte ge tillgång till välfärdssystemen. I diskussionerna i stort upplever jag dock att förståelsen kring den mentala omsvängning vi sett i Sverige inte är fullständig. Det talas en del om rädsla respektive hat och det konstateras exempelvis att hedersförtryckta kvinnor inte får det bättre om de tvingas stanna i ursprungsländerna. Men jag tror inte det handlar så mycket om sådana saker.

Det handlar istället om att systemen vi byggt inte tycks förmå bjuda motstånd när de utmanas, utan offentligheten ger vika på område efter område. Vi kan inte hålla ordning på bibliotek, festivaler och simhallar, polisen håller sig undan vid upplopp och låter folk misshandlas sönder och samman och deras egendom förstöras (istället för att gå in med dragna vapen och skjuta stenkastarna tills det blir lugnt). Det anpassas och det spenderas dubbla försvarskostnader på området, men vi tycks inte våga berätta för de nyanlända vad vi förväntar oss av dem när det gäller kvinnors och minoriteters rättigheter mm. Vi sväljer att 30-åringar säger att de är 15 år, vi kan inte hantera kriminella som har flera identiteter etc. Vi utfärdar dussintals pass till folk som påstår att de tappat dem men uppenbarligen säljer dem vidare. Vi har en kraftig slagsida i invandringen mot unga män, som givetvis alltid varit en lite problematisk grupp. Vi har gjort oss, eller kanske alltid varit, impotenta i dessa frågor och det börjar nu märkas.

Men det handlar alltså inte primärt om rädsla eller ”hat”, utan om att man, vid lite större förändringar och när konfliktlinjen civilisation-barbari blir större och viktigare, naturligt går i en mer konservativ riktning. Det förklaras på ett bra sätt av 3D-modellen. Man kräver helt enkelt att offentligheten och systemen ska kunna stå hyggligt pall, inte låta sig utnyttjas och inte vika från den form av ordning vi kommit att förvänta oss. Att MSM länge systematiskt försökt släta över och mörklägga att systemen är impotenta och att diverse statistik pekar åt fel håll ger en naturlig motreaktion. (Jag betraktas som stolle-liberal av omgivningen, men även jag får auktoritära impulser när systemen är för veka och våra galjonsfigurer snackar strunt.) För övrigt: att SD betraktas som pestsmittade, även av podden, medför att de som en gång röstat på SD inte känner sig välkomna av några andra utan tvingas stanna kvar i den fållan.

För att vända trenden behöver partierna (och media) bli mindre politiskt taktiserande och mer raka, tror jag. Sluta försöka göra alla till lags, sluta vara så ängsliga, sluta gardera sig, sluta svamla och börja strama upp systemen. Att göra detta utan att retoriken blir populistisk och systemen omänskliga är givetvis utmaningen. Men när man inte tar sig an utmaningen så lämnar det ett vakuum som fylls av SD.

Grön nattväktarstat

Jag hoppas att det inte bara är en effekt av min kunskapsbias, ni vet, som när man alltid ser fel i tidningsartiklar där man själv är inblandad. Mitt bestående intryck är en överdriven förhoppning vad gäller sol och batterier, en iochförsig korrekt kommentar (i förbigående) om att kärnkraft inte är så farligt, samt det självklara idealet om internalisering av externaliteter (polluter pays-principen). Men det saknas så mycket, inte minst en känsla av att det faktiskt är bråttom! Massor av påståenden i inslaget, som att tyskarna gjort solceller billigt, väcker mer frågor än de ger svar.

Jag har därför några förslag på uppföljande teman som podden skulle kunna dyka i när mer generella ämnen tryter:

• Regleringars effekter på världens energiförsörjning och fossilanvändning iochmed att kärnkraftens utbyggnad och utveckling stoppades kring 1980.
• Demokrati kontra äganderätt/frihet när folk missuppfattar risker och konsekvenser, underblåst av dramatiserande media. Hur gör man exempelvis med kärnkraft, som räddar liv men trots allt medför risk för (låt vara kraftigt överdramatiserad) vida spridd kontaminering?
• Det finns oerhört mycket vilseledande forskning kring kärnkraft (och en del annat kontroversiellt). Ska man vara helt fri att vilseleda medvetet i yttrandefrihetens eller den akademiska frihetens namn? Hur förhindrar vi att offentliga medel går till sånt?
• Är det rimligt med tung tillståndsbyråkrati som tvingar byggherrar mfl att bevisa att deras konstruktioner är sunda, eller kan man nöja sig med att utkräva ansvar efter kollapser? Är det rimligt med kontinuerliga inspektioner utan ”probable cause” och dessutom tvinga ägarna att betala avgifter för inspektionerna och byråkratin? (Gäller inte bara kärnkraft utan allt möjligt.)
• Hur hanterar man skadeståndsansvar och straff vid svarta svanar: galna ko-sjukan, kärnkraftsolyckor, neurosedyn, brustna vattenkraftsdammar, AGW mm, med tanke på att inblandade företag, om de hålls ansvariga, troligen bara konkursar och inte förmår täcka skadorna?
• Vem/hur avgör internaliseringarna av externa kostnader? Vem ska betala, till vem, och hur bestämmer man hur mycket? Vad gör man om senare forskning visar att det var för mycket? Kan vilka triviala grejor som helst internaliseras, eller ska det vara riktigt stora saker? Hur undviker man att det blir mycket byråkrati?
• Är det någonsin av godo för regeringar att subventionera något för att skapa industriella läreffekter och därmed göra något ”billigt”? Isåfall, hur avgör man vad? Borde Tyskland låtit bli eller var det deras demokratiska rätt att tvinga varandra att betala orimliga pengar för för solceller?

Tänkte först skriva om terrorattentatet i Stockholm, men det blev det här istället. Kanske senare.  Hursomhelst, även 2016 producerades det el i Sverige, såhär, enligt Svenska Kraftnäts timvisa statistik:

Kärnkraften hade ett hyggligt år med 60 TWh, medan solcellerna matade ut 0.05 TWh på nätet vilket är för lite för att plotta i grafen ovan (ca 0.03%). Vindkraften skrapade ihop 15.6 TWh eller 10.7%, vilket faktiskt är sämre än 2015 som samlade 16.8 TWh vind och 10.9% av elen totalt. Tyvärr korrelerar dåliga vind-år med dåliga vattenkraftår. Exempelvis producerade vattenkraften 2016 bara 62 TWh medan den 2015 producerade hela 75 TWh.

Därför är det inte heller förvånande att vindkraftens värdefaktor inte har försämrats utan snarare förbättrats och låg på hela 97% mot 95% förra året. Det innebär alltså att medelpriset för en kWh vind på Nordpools spotmarknad var 97% av medelpriset för alla kWh-ar. El såldes för i genomsnitt 28 öre, medan vindkraften i genomsnitt var värd 27 öre (genom egen prispåverkan får man sämre betalt när man producerar som bäst). Jag har plottat en trendlinje för spotpriset i en graf mot sorterad vindkraftsproduktion:

Om vi tänker oss att vindkraften fyrfaldigas (till ca 43% i snitt) så kommer topp-timmarna leverera över 120%. Värdet kommer då vara betydligt lägre än vad en naiv extrapolering av den linjära trendlinjen ger vid handen. Jag förväntar mig fortfarande en brantare värdeurholkning av vindkraften än vad vi hittills sett, men det kommer ta tid innan vi får se om jag har rätt, med tanke på att vindkraften står hyggligt still nu.

Om vi normaliserar vind- och kärnkraftsleveransen (båda får genomsnittet 1) och plottar dem under året, så blir resultatet detta:

Mönstret är det vanliga: Kärnkraften producerar stabilt 50-130% kring sitt genomsnitt och är bäst när det gäller, dvs vintertid, och förlägger revision och bränslebyte sommartid då efterfrågan är låg. Vindkraften är tämligen opålitlig, producerar ca 0-300% av sitt genomsnitt och det är tydligt att den producerade lågt i januari. Business as usual.