Detta är första delen i en bloggserie om tillväxthaverism. Nytillkomna läsare kan vilja läsa prologen. I den här delen behandlar jag det felaktiga påståendet om att vårt ekonomiska system ”bygger på tillväxt” och inte skulle kunna fungera utan tillväxt.

Ekologistas skrev:

”Detta visar att vårt ekonomiska system som är byggt på tillväxt antingen kommer att kollapsa, vilket skapar konsekvenser som inte är så trevliga att tänka på, eller så börjar vi redan nu att undersöka hur vi tar oss till ett system bortom tillväxt. […] Det är oundvikligt att vi måste bort från ett system baserat på tillväxt.”

Ovanstående text påstår alltså, rakt ut i det blå och helt utan motivering, att ”vårt ekonomiska system (kapitalismen) bygger på tillväxt” och att man på något sätt behöver ett ”annat ekonomiskt system” när tillväxten når sin gräns.

Jag har läst hundratals sådan tillväxthaveristiska utgjutelser och majoriteten är precis lika befriade från varje försök till bevis eller motivering. Minoritetens motiveringar kan delas upp i tre klasser – problem med räntor/lån, kapitalackumulation eller social oro:

Ränta utan tillväxt

En motivering är alltså att låneekonomin behöver tillväxt, för utan tillväxt skulle man inte kunna betala tillbaka ett lån med ränta. Det är uppenbart fel, eftersom jag och i princip alla andra kan fortsätta att betala ränta och amorteringar på exempelvis våra bostadslån även utan reala lönehöjningar.

Det är inte heller så att det blir ointressant att låna eller låna ut bara för att det inte finns någon tillväxt som morot. Folk lånar för att jämna ut inkomst över livet eller för att de ser en affärsidé att jobba mot och detta kommer de fortsätta med även i en stationär ekonomi. Att ekonomin är stationär i ett makroperspektiv innebär inte att modet kommer stå still, att entreprenörer kommer leva för evigt, att företag aldrig går i konkurs och behöver ersättas eller att stora nyinvesteringar inte kommer behöva ske. Nej, marknaden kommer röra på sig ungefär som vanligt och investeringar kommer fortfarande kunna ge avkastning.

Kapitalackumulation utan tillväxt

Den här motiveringstypen kan låta ungefär såhär: ”Jaha, men om nu banker lånar ut kapital och tar lite ränta, så skummar de hela tiden av lite pengar, varvid mer och mer pengar hamnar i deras händer och till slut finns inget kvar åt oss andra.”

Vän av ordning ser att resonemanget är lika giltigt eller ogiltigt oavsett tillväxt, faktiskt. Även med tillväxt så försöker bankerna och andra företag (och lyckas normalt med) att få en avkastning högre än tillväxten. Ändå har inte samhället kollapsat pga brist på kapital eller skenande förmögenhetsackumulering. Det beror bland annat på att kapitalägarna inte sitter där som Scrooge McDuck och ackumulerar pengar i oändlighet, utan delar ut dem till ägarna för konsumtion, välgörenhet eller nya investeringar. Dessutom finns både bolagsskatter och kapitalskatter som exproprierar vinstpengar. I värsta fall, om allt detta inte räcker för långsiktig balans, så återinför man väl en förmögenhetsskatt igen.

Social oro utan tillväxt

Den andra motiveringsklassen är att man observerat att länder i lågkonjunktur har det lite besvärligt med arbetslöshet och att många gnäller och tycker att det är obekvämt. Men vi har sett att det går att leva med att det är lite obekvämt – det har allehanda kapitalistiska länder gjort otaliga gånger under kortare eller längre perioder (se exempelvis Japans ”förlorade årtionde”).

Okej, men folk vill ju inte ha det obekvämt, så de kanske gör uppror mot kapitalismen vid nolltillväxt? Jag tvivlar, eftersom alla länder som provat alternativ till kapitalism har landat i ännu mer ekonomiskt obekväma situationer och dess befolkningar har utsatts för ett tungt förtryck syftande till att hindra dem från att återgå till kapitalismen. Gissningsvis begriper folk detta, eller påminns om det när enstaka historielösa länder går den vägen och hamnar ur askan i elden.

Faktum är att ju mindre tillväxt, desto mer kapitalism kanske vi kan vänta oss? Det är enklare för befolkningen att acceptera politikernas slösaktiga röstköp, monumentbyggande och hinder för arbete när tillväxten slätar över och höjer levnadsstandarden och upprätthåller sysselsättningen hyggligt ändå. Det är sålunda det politiska systemet som kan få det svårt vid nolltillväxt, inte kapitalismen.

Slutsats

Motiveringarna håller alltså inte. Om du ber en nationalekonom motivera kapitalismen så kommer han prata om hur folk tjänar på handel, skalfördelar, effektivisering och specialisering, företagande mm. Tillväxt kommer antagligen inte ingå alls i motiveringen. Såvitt jag vet är det också mycket tunnsått med ekonomer utanför den marxistiska skolan som hävdar att systemet kräver tillväxt. Däremot har Robert Solow, som vunnit nobelpriset i ekonomi (1987) för sitt arbete inom tillväxt, uttalat att ”There is nothing intrinsic in the system that says it cannot exist happily in a stationary state.”

Att idén om ekonomins tillväxtberoende har en sån enorm livskraft trots att den är helt grundlös beror på ett ganska enkelt faktum: Den säger precis vad en vänster-person vill höra – att vi förr eller senare måste göra oss av med kapitalismen och att vi borde börja redan nu! Men nejdetkanviinte och nejdetbordeviinte.

Vi ska spara energi genom LED-ar och andra energibesparande tekniker. Visst, säkert. Låt mig illustrera hur realistiskt det är genom att peka på Miljöaktuellts oavsiktligt belysande artikel om IKEAs satsning på ”böjbara ljusark”, dvs genomskinliga böjliga ark med LED-ar i.

De skriver bland annat:

Investeringen är en del i Ikeas hållbarhetsstrategi People & Planet Positive. Ikeas plan är att all belysning ska ha bytts ut till Led-teknik i september nästa år.

− Det kan vara belysningsprodukter som på olika sätt är inbyggda i möbler eller nya typer av lampor med nya former. Vi får en helt annan frihet än om man bara har en ljuspunkt. 

Så är det. Ljus är vackert, ljus är nyttigt. När det blir allt billigare kommer det användas mer, såpass mycket mer att elförbrukningen ökar. Detta kallas Jevons paradox. År 1865 (ja, för ca 149 år sen – de gröna ligger lite efter när det gäller att ta till sig forskning) observerade den engelske ekonomen William Jevons att effektivare kolanvändning ledde till ÖKAD efterfrågan på kol. Värdet av att använda kol steg, vilket överskuggade det minskade behovet i de effektiviserade tillämpningarna.

I det här fallet reagerar inte ett grönt organ på att man faktiskt talar om dekorativ ljussättning i möbler! Möbler som antagligen ersätter gamla, fullt fungerande möbler som slängs på tippen, eftersom de nya LED-möblerna är häftigare. Möbler som kommer slängas i sin helhet när en LED går sönder och bryter ljus-symmetrin. Möbler som kommer kopplas in i eluttag och dra ström. Möbler vars LED-ar krävt energikrävande, smutsig brytning av sällsynta jordartsmetaller i Kina.

Jag tycker förstås att det är strålande, på riktigt, och jag köper gärna IKEAs prylar. LED i markstenen i garageuppfarten. LED som ger oss större TV-apparater. LED som piffar hela hus till julen. LED i leksaker, i möbler. LED som låter oss byta mobiltelefoner varje år. Inga problem för mig. Men att det är en del av IKEAs hållbarhetsstrategi är skrattretande.

Nu i valrörelsens slutspurt vill allehanda organisationer ställa partierna mot väggen och göra jämförelser, barometrar och tester. De flesta organisationer har förstås en egen politisk agenda och vinklar frågor och kommentarer. Jag skulle vilja slå ett slag för något som verkar några snäpp bättre än resten, baserat på första frågan. Det handlar om föreningen Vetenskap och Folkbildning, som på sin blogg har inlett en serie frågor med att ställa partierna mot väggen i GMO-frågan.

(Man kan förstås RSS-prenumerera på deras blogg alternativt följa dem på facebook för att ta del av kommande frågor. Man kan också bli medlem, vilket jag är.)

Snabb-sammanfattningen är: Fi, Mp och V förstås är helt emot GMO. Sossarna är lite emot, men inte helt, precis som Kd. (De senare tycker nog att det är lite för mycket att peta i Guds skapelse, även om de inte säger det rent ut.) Folkpartiet svarade inte, men är känt ganska GMO-positiva. Moderaterna ger en positiv framtoning men har också en massa förbehåll. Slutligen har vi Sd, som får dubbla tydlighetspoäng genom att vara GMO-positiva rakt av med mindre än hälften av övriga partiers ordbudget.

Något som stör mig är att alla partier utom de allra tydligaste (dvs Mp och Sd) alla hänvisar till försiktighetsprincipen. Försiktighetsprincipen är en av de mest ologiska monstrositeter som det politiska kycklingmamme-samhället framavlat. Enligt wikipedia: ”Försiktighetsprincipen innebär i tekniska sammanhang att när osäkerhet föreligger om ett ämnes farlighet skall det betraktas som farligt.”

Den som läst lite vetenskapsteori vet att negativa bevis (bevisa att det inte finns någon gud etc) oftast är omöjliga att ta fram, så kravet är orimligt om det tolkas strikt. Dessutom skapar kravet ett moment 22 – hur får man information om farligheten hos något som inte får användas? Labbtester, förstås, men när det är opraktiskt eller inte variationsrikt nog?

När någon nämner försiktighetsprincipen brukar jag ta ett djupt andetag, le förbindligt och, så milt jag kan, påpeka att eftersom ingen bevisat att försiktighetsprincipen är ofarlig att använda, så kan vi enligt försiktighetsprincipen inte använda den. Det är inte bara en lustig paradox och GMO är ett av de tydligaste bevisen. I en värld med svält, undernäring och fattigdom så blir försiktighetsprincipen lätt dödlig.

Idag firar de gröna Earth Overshoot Day. Resultatet av Global Footprint Networks beräkningar, som ligger till grund för EOD, är nämligen att vi förbrukar biokapacitet motsvarande 1.5 jordklot och att vi därmed redan idag överskred detta års ”budget”. Vi ”lånar” av framtiden och EOD infaller i år dessutom en dag tidigare än förra året.

Vän av ordning kan fråga sig hur det är möjligt att ”låna” ett halvt jordklot varje år, aldrig betala tillbaka något, men ändå uppenbarligen lyckas fortsätta låna halvor. Dessa borde ju ta slut någon gång, men uppenbarligen lyckas vi äta kakan och ha den kvar! Fast givetvis är det inte så man räknar, även om tankefiguren kring ”lån” används friskt. Istället är det så att man räknar på ytanvändning samt ekosystemens självläkande kapacitet – att återskapa resurser (fiskbestånd mm) som förbrukas och att neutralisera utsläpp.

Den mycket korta DN-artikeln om detta är på ett sätt mer djuplodande än den väldigt ambitiösa SVD-artikeln iochmed att den förra påpekar att CO2-utsläpp är orsaken till att budgeten överskrids. Man har nämligen funderat på hur mycket skogsareal man behöver för att absorbera CO2-utsläppen (vilket man kan fråga sig om det är en vettig jämförelse och om det är meningsfullt att blanda detta med övrigt). CO2-dominansen förtigs i den mesta rapportering jag sett på andra håll. Här är en illustrerande graf – tyvärr har de inte lagt ut färska data som jag kan bearbeta själv, så jag (och ni) får hålla tillgodo med grafer som jag klippt ur en lite äldre rapport:

Som synes skulle vi ha god marginal om det inte vore för CO2-utsläpp. För klimatförnekare (dit jag inte hör) borde detta vara mums. Däremot kan jag som kärnkraftskramare nämna att om vi ersätter kol och gas med kärnkraft så lever vi inom biokapaciteten. Med mer modernt, icke-ekologiskt jordbruk kan vi krympa ”cropland” också, även med ökande befolkning, medan ekologisk odling istället medför 30% större arealbehov.

Rapporteringen brukar nämna att Sveriges per-capita-fotavtryck, om den skulle gälla hela världen, snarare motsvarar tre jordklot. Däremot nämner man inte att svenskarna faktiskt lever inom Sveriges biokapacitet, givetvis till skillnad från det gröna föregångslandet Tyskland. Okej, i det här fallet inte så konstigt eftersom tyskarna är tio gånger fler på mindre yta, men ändå – man får ju rätta mun efter matsäck.

Ja, så var det med den saken. Avskaffa ”overshoot”? Bara kärnkraftsmotståndet gör det till en nejdetkanviinte!