Jag hade beef med peakaren Cornu om frackingens EROEI och kostnader för några månader sen. (Läs gärna den del av kommentarskedjan där jag är inblandad). Jag hävdade att eftersom det kostar cirka $20 att producera frackad olja, och all denna kostnad definitivt inte är energi, så är EROEI minst 10:1, snarare än Cornus uppgivna 3:1. (Om det kostar $20 att producera olja som är värd $100 så är EROEI minst 5:1, och om hälften av kostnaden inte härrör från olja är den 10:1.) Nu är EROEI ganska oviktigt, men kostnaden är förstås intressantare. När jag hade överbevisat Cornu om denna blev han knäpptyst, av förståeliga skäl.

Frackingrevolutionen har alltså gjort idén om peak oil stendöd, men Cornu verkade häromveckan vädra lite morgonluft då USAs energimyndighet tydligen nedgraderat de ”utvinningsbara” reserverna för USA största potentiella skifferformation med 96% då det visat sig svårare att fracka fältet än vad man tidigare antagit. Men trots att domedagsprofeterna omedelbart korkade upp champagneflaskorna är det alldeles för tidigt att dra några långtgående slutsatser av detta lilla halmstrå. Det där är ETT fält och de saknade 96%-en finns kvar och kan mycket väl låsas upp igen av ytterligare tekniska framsteg eller ekonomiska incitament (att övriga mer lätt-tillgängliga fält är maximalt utvecklade så att investeringarna söker sig dit ändå) då tekniken fortfarande utvecklas.

Fortfarande är det så att oljeutvinningen i USA ser ut som en hockeyklubba och landet kommer antagligen redan 2016 överträffa sin senaste nationella ”peak oil” som inträffade för mer än 40 år sen. De flesta är överens om att peak oil inte lätt låter sig förutspås, utan måste konstateras i efterhand. USAs erfarenhet visar dock att det inte ens räcker med att vänta 40 år för att bli säker på att en historisk peak inte kommer överträffas!

Ännu är det bara USA som frackat på allvar pga det tekniska och olje-infrastrukurella försprång de skaffat sig som pionjärer på området och, faktiskt, pga att många amerikanska delstater helt enkelt låter det ske, dvs utan alltför mycket byråkrati i vägen. Men USA utgör bara 6% av jordens landyta (och varför skulle man inte kunna utvinna på samma sätt under havsbottnen?). Inget tyder heller på att USA är särskilt speciellt när det gäller shale-reserver.

I dagarna tecknade Ryssland kontrakt med BP om att utvinna olja ur shale-formationerna i Domanik, exempelvis. En annan shale-reserv i Ryssland är det gigantiska Bazhenov-fältet som uppskattas innehålla cirka 1.2 biljoner fat olja, nog för 40 år av dagens världskonsumtion. Hur mycket av det som till slut kommer utvinnas är förstås en helt öppen fråga, men ändå.

Går det att komparera ”stendöd”? Stendöd, stendödare, stendödast? Peak oil-idén är stendöd. Peak gas är stendödare. Peak coal är stendödast! Se google trends:

Ändå hävdar Cornu i ett färskt inlägg att peak coal inträffar 2020-2030. Det är fullständigt okunnigt ur ett geologiskt perspektiv eftersom det finns helt extrema kolreserver. Givetvis hoppas jag att vi helt enkelt slutar med kol ändå och går över på kärnkraft, men geologiskt sett finns ingen peak coal i sikte.