Katastroferna och profitörerna

Vid katastrofer framstår prioriteringar och ideologier i blixtbelysning. Nu är det migranter som drunknar i Medelhavet och problemformuleringen riktas osvikligt mot smugglarna, profitörerna. Mer om det snart. Men först, minns ni orkanen Katrina som drabbade New Orleans i USA?

Ockerpriser och 3D-modellen

Vet inte om ni läste nyheterna då, men en av de högsta prioriteterna vid en sådan naturkatastrof, även i frihetens förlovade land, är tydligen att förhindra ”price gouging”, dvs ockerpriser, på förnödenheter och bensin. Man kan få både fängelse och böter, och dessutom bli socialt utstött, om man låter lagen om tillgång och efterfrågan verka i en katastrofsituation.

Resultatet av detta hinder blir förstås att de som kommer först till kvarn hamstrar mat, tömmer hyllorna, fyller bensintanken för säkerhets skull, står i långa köer när man istället ransonerar tillgången, etc. Bristsituationen kommer som ett brev på posten samtidigt som privata entreprenörer inte tillåts tjäna på att ta lite risker och ägna extra resurser åt att föra in ytterligare varor.

Skadan av missriktat rättvisetänkande och aversion mot utnyttjande blir givetvis större med katastrofernas och nödens omfattning. Ju större nöd, desto viktigare att låta marknaden göra sitt jobb och desto större skador av att sätta käppar i hjulen.

Motståndet mot rationell resurshantering är helt i linje med socialist-dimensionen i 3D-modellen för politiska åskådningar. För en socialist medför varje inblandning av pengar i en relation att relationen är illegitim och orättvis samt består av en utnyttjare och en utnyttjad. Just katastrofer lockar dessutom fram den lille socialisten även ur de flesta konservativa och liberaler. Drunkningskatastroferna i Medelhavet är inget undantag.

Omdömen om flyktingsmugglare

Såhär karaktäriseras mer eller mindre rutinmässigt de entreprenörer (vår tids Rauol Wallenberg-figurer?) som försöker hjälpa sina landsmän ur en desperat situation och till ett hyggligt liv:

– Smugglarna låste in ett dussintal barn i lastutrymmet under däcket och de hade inte en chans. De är som bestialiska djur, dessa smugglare, säger Sarah Tyler från Internationella Rädda Barnen.

Renzi, Italiens premiärminister säger ”trafficking is a plague in our continent – the slavery of the 21st Century”.

flyktingarAftonbladets intelligensreserv Wolfgang Hansson skriver i en krönika att ”Skrupellösa människosmugglare utnyttjar kaoset i Libyen för att hålla igång sin dödliga verksamhet.
Det är smugglarna EU måste stoppa om de ska få slut på tragedierna i Medelhavet.”

Aftonbladet fortsätter i en artikel att prata om en Khadaffi-liknande ”familjefar” som organiserar ”dödsfärjorna” och rapporterar om en razzia som frihetsberövade 24 personer i Italien misstänkta för inblandning i människosmuggling (dvs inblandning i att försöka hjälpa landsmän). Samma Italien hade en deal med Khadaffi om att begränsa flyktingströmmarna från Libyen.

Vår alldeles egna diplomatiska rockstjärna, Margot Wallström, säger visserligen något löst om att komma åt grundorsakerna till att folk flyr men uttalar sedan att det gäller att ”ta i tu med att hitta människosmugglarna, som ju lurar utsatta människor till de här mycket farliga och otäcka resorna över Medelhavet”.

Faktiska resultat

I själva verket tog sig 219,000 migranter över Medelhavet år 2014 och cirka 3,500 tros ha omkommit på vägen. Det är inte så blodigt illa pinkat ändå. Flyktingsmugglarna har alltså räddat cirka 219,000 bara förra året till ett bättre liv alltmedan EU försökt hålla emot utan att ta i med hårdhandskarna. Flera ministrar talar öppet om att räddningsoperationerna inte bör vara för effektiva, för då kommer fler flyktingar acceptera risken med överfarten. Hela situationen bygger på de flyktingpolicies som inte medger någon laglig väg in, men möjligheter att stanna om man ändå tar sig fram.

Smugglarna utmålas som onda för att de tar betalt och använder riskabla metoder. Men ärligt talat, vad är alternativet ur deras synvinkel? De ser folks desperation och behov. För att upprätthålla operationen behöver man finansiera den (och varför skulle det vara noblare att tjäna miljarder på att sälja Iphones än att tjäna miljoner på att hjälpa afrikaner till ett bättre liv)? Och inte är det väl konstigt att man använder båtar man har råd med och fyller de få båtar man har så gott man kan?

Vad sägs om att vi i EU bestämmer oss? Antingen säger vi nej till dessa båtar och hindrar tillträde helt, som Australien gör, eller så ordnar vi en legal väg in. Men nejdetkanviinte, tydligen. Vi kan bara ställa upp en policy som garanterar människosmuggling och kapsejsade skepp och sen dividerar vi om hur vi ska straffa smugglare och hur vi ska göra avvägningen mellan räddningsoperationernas effektivitet och de ökade flyktingströmmar som blir resultatet. Jag vet var jag lägger skulden för dödsfallen.

  •  
  •  
  •  
  •  

2 reaktioner på ”Katastroferna och profitörerna

  1. Mycket bra!

    Jag stör mig också på att just ”smugglarna” är de som utses till syndabockar. Lek med tanken att någon ideell förening började organisera flyktingresor över medelhavet utan vinstsyfte. Hade man från EUs håll fortfarande skyllt på organisatörerna i stället för att ta itu med grundproblemet? Det syniska är väl att EU även här är tacksamma för att priset för att komma till Europa inte är hur lågt som helst. Hur skulle det se ut om t.ex. ”Läkare utan gränser” började ”dumpa” priserna på en enkel mellan Tripoli och Catania?

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *