Månadsarkiv: augusti 2014

Kapitalism utan tillväxt

Detta är första delen i en bloggserie om tillväxthaverism. Nytillkomna läsare kan vilja läsa prologen. I den här delen behandlar jag det felaktiga påståendet om att vårt ekonomiska system ”bygger på tillväxt” och inte skulle kunna fungera utan tillväxt.

Ekologistas skrev:

”Detta visar att vårt ekonomiska system som är byggt på tillväxt antingen kommer att kollapsa, vilket skapar konsekvenser som inte är så trevliga att tänka på, eller så börjar vi redan nu att undersöka hur vi tar oss till ett system bortom tillväxt. […] Det är oundvikligt att vi måste bort från ett system baserat på tillväxt.”

Ovanstående text påstår alltså, rakt ut i det blå och helt utan motivering, att ”vårt ekonomiska system (kapitalismen) bygger på tillväxt” och att man på något sätt behöver ett ”annat ekonomiskt system” när tillväxten når sin gräns.

Jag har läst hundratals sådan tillväxthaveristiska utgjutelser och majoriteten är precis lika befriade från varje försök till bevis eller motivering. Minoritetens motiveringar kan delas upp i tre klasser – problem med räntor/lån, kapitalackumulation eller social oro:

Ränta utan tillväxt

En motivering är alltså att låneekonomin behöver tillväxt, för utan tillväxt skulle man inte kunna betala tillbaka ett lån med ränta. Det är uppenbart fel, eftersom jag och i princip alla andra kan fortsätta att betala ränta och amorteringar på exempelvis våra bostadslån även utan reala lönehöjningar.

Det är inte heller så att det blir ointressant att låna eller låna ut bara för att det inte finns någon tillväxt som morot. Folk lånar för att jämna ut inkomst över livet eller för att de ser en affärsidé att jobba mot och detta kommer de fortsätta med även i en stationär ekonomi. Att ekonomin är stationär i ett makroperspektiv innebär inte att modet kommer stå still, att entreprenörer kommer leva för evigt, att företag aldrig går i konkurs och behöver ersättas eller att stora nyinvesteringar inte kommer behöva ske. Nej, marknaden kommer röra på sig ungefär som vanligt och investeringar kommer fortfarande kunna ge avkastning.

Kapitalackumulation utan tillväxt

Den här motiveringstypen kan låta ungefär såhär: ”Jaha, men om nu banker lånar ut kapital och tar lite ränta, så skummar de hela tiden av lite pengar, varvid mer och mer pengar hamnar i deras händer och till slut finns inget kvar åt oss andra.”

Vän av ordning ser att resonemanget är lika giltigt eller ogiltigt oavsett tillväxt, faktiskt. Även med tillväxt så försöker bankerna och andra företag (och lyckas normalt med) att få en avkastning högre än tillväxten. Ändå har inte samhället kollapsat pga brist på kapital eller skenande förmögenhetsackumulering. Det beror bland annat på att kapitalägarna inte sitter där som Scrooge McDuck och ackumulerar pengar i oändlighet, utan delar ut dem till ägarna för konsumtion, välgörenhet eller nya investeringar. Dessutom finns både bolagsskatter och kapitalskatter som exproprierar vinstpengar. I värsta fall, om allt detta inte räcker för långsiktig balans, så återinför man väl en förmögenhetsskatt igen.

Social oro utan tillväxt

Den andra motiveringsklassen är att man observerat att länder i lågkonjunktur har det lite besvärligt med arbetslöshet och att många gnäller och tycker att det är obekvämt. Men vi har sett att det går att leva med att det är lite obekvämt – det har allehanda kapitalistiska länder gjort otaliga gånger under kortare eller längre perioder (se exempelvis Japans ”förlorade årtionde”).

Okej, men folk vill ju inte ha det obekvämt, så de kanske gör uppror mot kapitalismen vid nolltillväxt? Jag tvivlar, eftersom alla länder som provat alternativ till kapitalism har landat i ännu mer ekonomiskt obekväma situationer och dess befolkningar har utsatts för ett tungt förtryck syftande till att hindra dem från att återgå till kapitalismen. Gissningsvis begriper folk detta, eller påminns om det när enstaka historielösa länder går den vägen och hamnar ur askan i elden.

Faktum är att ju mindre tillväxt, desto mer kapitalism kanske vi kan vänta oss? Det är enklare för befolkningen att acceptera politikernas slösaktiga röstköp, monumentbyggande och hinder för arbete när tillväxten slätar över och höjer levnadsstandarden och upprätthåller sysselsättningen hyggligt ändå. Det är sålunda det politiska systemet som kan få det svårt vid nolltillväxt, inte kapitalismen.

Slutsats

Motiveringarna håller alltså inte. Om du ber en nationalekonom motivera kapitalismen så kommer han prata om hur folk tjänar på handel, skalfördelar, effektivisering och specialisering, företagande mm. Tillväxt kommer antagligen inte ingå alls i motiveringen. Såvitt jag vet är det också mycket tunnsått med ekonomer utanför den marxistiska skolan som hävdar att systemet kräver tillväxt. Däremot har Robert Solow, som vunnit nobelpriset i ekonomi (1987) för sitt arbete inom tillväxt, uttalat att ”There is nothing intrinsic in the system that says it cannot exist happily in a stationary state.”

Att idén om ekonomins tillväxtberoende har en sån enorm livskraft trots att den är helt grundlös beror på ett ganska enkelt faktum: Den säger precis vad en vänster-person vill höra – att vi förr eller senare måste göra oss av med kapitalismen och att vi borde börja redan nu! Men nejdetkanviinte och nejdetbordeviinte.

Tillväxthaverism, prolog

Många gröna debattörer är tillväxthaverister. En vanlig tillväxthaveristisk ramsa är att ”Den som tror på oändlig tillväxt på en planet vars resurser är ändliga, är antingen galen eller ekonom”. Precis som klimathaveristerna, kosthaveristerna mfl tror tillväxthaveristerna förstås att deras egen kunskap överglänser experterna inom det aktuella fältet.

Det är lätt att hålla med om att ekonomisk tillväxt faktiskt måste upphöra någon gång, men det läget är bara intressant som väldigt fantasifull science fiction, inte som underlag för policybeslut. Tillväxthaveristerna tror tyvärr att det är här och nu, baserat på en hel uppsjö feltänk.

Bloggen Ekologistas, exempelvis, skrev nyligen om tillväxtens långsiktiga omöjlighet och texten utgör precis den tågkrasch i slow-motion som jag föreställde mig när jag läst rubriken. Resonemangen uppvisar en provkarta på de vanligaste misstagen och det bör vara illustrativt att gå igenom dem. Det blir för långt för ett enda inlägg och flera av misstagen förtjänar en egen behandling, så jag gör en liten bloggserie. Här introducerar jag konceptet, samt ”hela listan” på Ekologistas tillväxthaveristiska missar:

  1. det ekonomiska systemet förutsätter tillväxt
  2. betrakta ekonomisk tillväxt oberoende av befolkningstillväxt
  3. tillväxt ökar klyftorna
  4. vi måste lämna tillväxtutrymme till u-länder
  5. diminishing returns inom effektivisering
  6. ekonomisk tillväxt kopplas till energitillväxt
  7. energins krympande roll i ekonomin leder till kollaps
  8. vi gröna förstår ekonomi bättre än ekonomer

Några andra tillväxthaverister: Schlaug, Cornucopia, Lillemets. Stay tuned.

Helgläsning v35

1. Alltid utmärkta bloggen Alltid varför skriver om PR-effekterna av att protestera mot exempelvis svenskarnas parti.

2. På min egen läslista: The Locavore’s Dilemma: In Praise of the 10,000-mile Diet.

Från förordet: ”Desrochers and Shimizu take the idea of local food to the back of the barn and beat the holy livin’ tar out of it. In a more rational world, their defense of what is so clearly true would not be needed. However, our world is not rational, and most of what passes for thinking about food is as full of air as an elegant French pastry.”

3. Anna-Karin Hatt, vår energiminister, meddelar att Centerpartiet vill satsa på havsbaserad vindkraft. Centern må vara rikaste partiet, men man ska förstås inte tolka dem bokstavligen. Istället handlar det om att Centern vill ta DINA pengar och lägga på en exotisk vindkraftstyp som är minst dubbelt så dyr som den vanliga. Förr slog de sig för bröstet när det gällde de teknikneutrala elcertifikaten, och hur dessa skapat förnybart till mycket lägre kostnader än vi sett i exempelvis Tyskland. Nu gör de avsteg från denna princip för havsbaserad vind och solceller. Ekonomiskt sjukt, retoriskt sjukt, sjukt på alla sätt och vis.

4. Det händer, once in a blue moon, att Birger Schlaug säger något vettigt och idag var ett sånt tillfälle. Han tar upp SVTs skeva hantering av politik och politiker.

5. En tung professor i nationalekonomi, Mats Persson, skriver på Ekonomistas om vinster i välfärdslandet. Klart läsvärt.

6. Mark Perry skriver om hur Sydafrikas legala ägande av storvilt och av jaktrancher har lett till ett 40-faldigande av djurbestånden sen 60-talet, och ett 11-faldigande av beståndet av vit noshörning. Samtidigt har Kenyas förbud mot viltägande och förbud mot jakt lett till en 80%-ig minskning av storviltet, inklusive 95%-ig minskning av vit noshörning. Det tål att upprepas – de flesta formerna av miljöförstöring är i grunden äganderättsproblem. Utan äganderätt finns inga incitament för effektiv, långsiktig förvaltning.

IKEA vs Jevons

Vi ska spara energi genom LED-ar och andra energibesparande tekniker. Visst, säkert. Låt mig illustrera hur realistiskt det är genom att peka på Miljöaktuellts oavsiktligt belysande artikel om IKEAs satsning på ”böjbara ljusark”, dvs genomskinliga böjliga ark med LED-ar i.

led-ark

De skriver bland annat:

Investeringen är en del i Ikeas hållbarhetsstrategi People & Planet Positive. Ikeas plan är att all belysning ska ha bytts ut till Led-teknik i september nästa år.

− Det kan vara belysningsprodukter som på olika sätt är inbyggda i möbler eller nya typer av lampor med nya former. Vi får en helt annan frihet än om man bara har en ljuspunkt. 

Så är det. Ljus är vackert, ljus är nyttigt. När det blir allt billigare kommer det användas mer, såpass mycket mer att elförbrukningen ökar. Detta kallas Jevons paradox. År 1865 (ja, för ca 149 år sen – de gröna ligger lite efter när det gäller att ta till sig forskning) observerade den engelske ekonomen William Jevons att effektivare kolanvändning ledde till ÖKAD efterfrågan på kol. Värdet av att använda kol steg, vilket överskuggade det minskade behovet i de effektiviserade tillämpningarna.

I det här fallet reagerar inte ett grönt organ på att man faktiskt talar om dekorativ ljussättning i möbler! Möbler som antagligen ersätter gamla, fullt fungerande möbler som slängs på tippen, eftersom de nya LED-möblerna är häftigare. Möbler som kommer slängas i sin helhet när en LED går sönder och bryter ljus-symmetrin. Möbler som kommer kopplas in i eluttag och dra ström. Möbler vars LED-ar krävt energikrävande, smutsig brytning av sällsynta jordartsmetaller i Kina.

Jag tycker förstås att det är strålande, på riktigt, och jag köper gärna IKEAs prylar. LED i markstenen i garageuppfarten. LED som ger oss större TV-apparater. LED som piffar hela hus till julen. LED i leksaker, i möbler. LED som låter oss byta mobiltelefoner varje år. Inga problem för mig. Men att det är en del av IKEAs hållbarhetsstrategi är skrattretande.

Allians-fläsket steker i solen

Det är sorgligt att man måste låta Centern fortsätta  missköta energiportföljen för att locka gröna väljare till alliansblocket, men samtidigt fullt begripligt.  Alla partier och särskilt partiledare måste ha ”framgångar” att visa upp för väljarna och det är inte konstigt att man ser röstvärdet i att hålla fram ett köttben för alla de villaägare som har planer på att öka hemmets skönhet och status med andras pengar.

”Every election is a sort of advance auction of stolen goods”H. L. Mencken.

Idag annonserade Anna-Karin Hatt att investeringsstödet för solceller ska få ytterligare 50 miljoner och att man avsätter 25 miljoner till en skattesubvention på 60 öre/kWh. Dessutom finns rotavdrag, elcertifikat och nettodebitering som stödsystem. Slutligen slipper man skatter, moms etc på egenproducerad el. Alla stöd kan inte användas i alla kombinationer, men ändå – fem olika subventioner plus skattesmitande visar hur ”billigt” det verkligen är med solceller.

Trösten är förstås att det här är kaffepengar jämfört med vad de rödgröna kommer att lägga på solceller om de vinner valet. 50 miljoner i investeringsstöd som täcker 35% av kostnaden ger en total investeringsvolym på 143 miljoner. Det räcker till cirka 2000 mediumpaket från Vattenfall à 3.3 KW, eller totalt 6.6 MW, men låt oss säga att folk väljer billigare leverantörer och vi får 10 MW jämnt. Med en kapacitetsfaktor på cirka 10% motsvarar detta ungefär en tusendels reaktor.

Det kunde vara värre, bokstavligen. 10 MW solceller är ungefär en watt per capita. Tyskland har idag cirka 450 W sol-el/capita och det är fullt realistiskt att anta att ett rödgrönt monument till Fridolins ära blir att överträffa Tyskland (som är ett rörligt mål). En sådan volym, ett slöseri cirka 500 gånger större än alliansens, kommer gå loss på cirka 71 miljarder (varav 25 miljarder i investeringsstöd). Produktionen skulle motsvara vår minsta reaktor O1 eller 3% av Sveriges elproduktion, men bestå av smått värdelös sommar-el.

Miljöpartiet har följande smått fantastiska mening i sitt sjupunktsprogram om miljön: ”Miljöpartiet föreslår åtgärder så att det blir lönsamt att producera och sälja egen el till elnätet”. Smaka på orden. ”Så att det blir lönsamt”. Det ÄR inte lönsamt, trots att man redan får bidrag och kan smita från skatt och nätavgifter. Men miljöpartiet föreslår ”åtgärder” så att det BLIR lönsamt. Det som blir lönsamt för dem, kommer kosta dig. Var beredd med plånboken!

”Pensionärsskatten”

Valet börjar närma sig, och det kommer kanske märkas lite även här på min blogg. ”Pensionärsskatten” har blivit det etablerade men missvisande namnet på det självklara faktum att pensionärerna inte får jobbskatteavdrag. Idag intervjuades Göran Hägglund i P1 om just detta och konstaterade att kristdemokraterna går till val på att sänka pensionärernas skatter till samma nivå som arbetarnas.

Det kan därför vara på sin plats att påminna om bakgrunden. De första stora stegen i jobbskatteavdragen finansierades framförallt genom att avgiften till a-kassa och fackföreningar höjdes, samtidigt som utbetalningarna till a-kassan minskades. Det var alltså arbetarna som betalade sitt eget jobbskatteavdrag! Det var förstås väntat att de giriga pensionärsorganisationerna skulle kräva att få lägre skatt de också, men kanske mindre väntat att Alliansen inte skulle våga förklara läget. Istället ger de pensionärerna lite pengar och låtsas som att man vill ge dem mer. Politiker vågar tyvärr inte stå upp sin politik längre. (Här är dock moderaterna för ovanlighetens skull klart bäst.)

Ett av argumenten i debatten är slagordet ”pension är uppskjuten lön”. Så fasen heller. Inkomstpensionen är konstruerad så att 16% av arbetarnas lönesumma varje år delas ut till pensionärskollektivet i proportion till deras intjänade pensionsrätter. Det är ett transfereringssystem, från dagens arbetare till dagens pensionärer. Inte uppskjuten lön.

Att sänka skatten för pensionärer är ekvivalent med att höja deras pensioner, från den nivå som man tidigare kommit överens är rimlig och hållbar. Detta ökar försörjningsbördan för de lönearbetande och minskar deras incitament att själva arbeta, tvärtemot intentionen med jobbskatteavdraget. Pensionärerna borde glädjas över att jobbskatteavdraget, RUT mm sänker arbetslösheten och gör svarta jobb vita, vilket höjer lönesumman och därmed gör att de får 16% av något större.

Organisatorisk låsning

Jag brukar försöka belägga mina teser med statistik och siffror, men här tänker jag bara presentera ett antal råa, obevisade påståenden ihopfogade till ett resonemang och en resulterande tes. Vi får se om du som läsare tycker det verkar troligt och logiskt.

  1. Miljöpartiet, Greenpeace mfl miljöorganisationer började som anti kärnkraft/kärnvapen-organisationer. Miljöpartiet spirade ur missnöjet med folkomröstningen om kärnkraft.
  2. Den som inte håller med i en central hjärtefråga i en organisation blir antagligen inte medlem, och är hon redan medlem blir hon snart utmobbad.
  3. Som en följd av (2) är det i stort sett omöjligt för demokratiska organisationer att byta åsikt i en hjärtefråga.
  4. Befintliga organisationer är etablerade och respekterade samt uppbär stora bidrag från staten. Det gör det väldigt svårt för uppstickare att bryta sig in på ”marknaden”.
  5. Följdaktligen är miljöorganisationerna permanent anti-kärnkraft.
  6. De personlighetstyper som är pålitligt kärnkraftspositiva bör vara (och är, enligt min ringa erfarenhet) de som har ett rationellt temperament, dvs de intuitivt tänkande vilka utgör 4 av 16 Myers-Briggs-personlighetstyper: ”Rationals are abstract in speech and utilitarian in pursuing their goals. Their greatest strength is strategy. Their most developed intelligence role is that of either the Engineer (Architects and Inventors) or the Coordinator (Masterminds and Fieldmarshals).”
  7. Dessa fyra personlighetstyper och egenskaper är alltså ganska frånvarande eller åtminstone väldigt underrepresenterade i miljöorganisationer.
  8. Miljöfrågor i allmänhet avfärdas eller nedtonas av en ganska stor andel av befolkningen. De gröna förklarar detta med att nedtonarna är beroende av sitt välstånd, att de är fast i ekorrhjulet och inte vågar se sin omoral i vitögat. Min alternativa förklaring är att de gröna stöter bort folk från miljöfältet genom sin personlighetsmässiga renodling. Dvs miljörörelserna har underskott på människor som kan hjälpa till att dra åt det abstrakta, pragmatiska hållet. Mer odiplomatiskt formulerat: Folk stöts bort av stollig, känslobaserad alarmism och symbolpolitik.

Min sammanfattande tes är att miljöorganisationernas ursprung i antikärnkraftsrörelsen leder till en sämre miljö på två sätt. Det ena sättet är det uppenbara: att miljörörelserna pga demokratiska organisationers låsning i hjärtefrågor fortsätter vara anti-kärnkraft, vilket givetvis leder till klimatrisker och några miljoner dödsfall varje år i luftföroreningar.

Det andra och mer subtila sättet, är att miljörörelsernas låsningar både direkt och indirekt driver bort en viktig grupp människor från organisationerna och från miljöfrågorna i allmänhet. Det är synd. Väldigt synd. Jag har ingen lösning.

industriella läreffekter

Det har visat sig att när kumulativ tillverkningsvolym av en vara eller service fördubblas, så sjunker tillverkningskostnaden med en fast procentsats beroende på vara, ca 10-25%. Det kanske inte låter så mycket, men i en stor ekonomi med stora volymer blir kostnadssänkningarna inte sällan enorma. Se exempelvis detta log-log-diagram, via Wikipedia:

Experience_curve_example_Ford_Model_T

Hur uppstår dessa kostnadssänkningar? Jo, arbetarna blir säkrare och mer specialiserade, man utnyttjar utrustningen bättre, man automatiserar, man designar om produkten för att kunna producera den billigare, man upptäcker och fixar svagheter i produktionslinan etc. Detta upprepas om och om igen i hela produktionskedjan. Ibland blir det så billigt att man istället utnyttjar den högre effektiviteten till att höja prestanda eller kvalitetsnivå hos produkten. Ganska självklart egentligen. En nyckelfaktor i den här utvecklingen är konkurrens. Konkurrens ger ett sorts evolutionärt selektionstryck både på produkter och på produktion.

En klok vän påminde mig om Freeman Dysons ord om cyklar:

If you look at bicycles, there were thousands of weird models built and tried before they found the one that really worked. You could never design a bicycle theoretically. Even now, after we’ve been building them for 100 years, it’s very difficult to understand just why a bicycle works – it’s even difficult to formulate it as a mathematical problem.

Som alltid återkommer jag till energiproduktion. En tes jag har är nämligen att kärnkraftens stora akilleshäl, förutom sina utmärkta förutsättningar för skräckpropaganda och fiction, är dess enorma aggregatstorlek.

Betänk följande: Det har producerats cirka 500 kommersiella kärnkraftverk à 100-1500 MW, 500,000 vindsnurror à 100-4000 KW och 500 miljoner solceller à cirka 250 W. Om vi översätter detta till tvåpotenser, så blir det 2^9 kärnkraftverk, 2^19 vindsnurror och 2^29 solceller. Om vi antar att läreffekten är cirka 20% per dubbling, så har kärnkraften kommit ner till ca 10%, vindkraften 1% och solcellerna 0.1% av deras respektive initiala kostnader.

Det finns ingen orättvisa i detta, utan skillnaden är bara en lite speciell konsekvens av energislagens olika skalor. Ändå måste vi inse att dagens 500 reaktorexemplar med stor sannolikhet inte har kommit längre i sin utveckling mot optimal design och produktionseffektivitet än handbyggda cyklar som denna:

cykel

Det är den här insikten som får mig att ifrågasätta trosvissa grönas påståenden om att vindkraft och solceller har mycket större potential för kostnadsminskningar. Visst, läreffekterna kan fortsätta på någon nivå även för dessa, men horisontella vindsnurror med tre vingar är troligen den optimala designen och man verkar ha nått en sweet-spot på 2-3 MW vad gäller storlek. Likaså solceller – visst kommer man förbättra, men de är nästan gratis redan och det som är dyrt nu är övriga komponenter, montering mm. Kärnkraften däremot har antagligen betydligt mer fundamentala produktförändringar framför sig, då vi troligen inte är i närheten av optimal design.

Gröna påpekar skadeglatt att kärnkraft (i väst) blivit dyrare med åren. I det påståendet är däremot några olika sorters orättvisor inbyggda. En sak är exempelvis att de flesta läreffekterna rullats tillbaka för kärnkraft när konstruktionsindustrin i princip försvann på 80- och 90-talen. Nya reaktorer nu, i alla länder utom möjligen Kina och Sydkorea, är att betrakta som specialbyggen med nyutbildad, oerfaren personal, specialtillverkade komponenter, oprövade rutiner etc. Tacka sjutton för att det blir dyrt, iallafall jämfört med hur det kunde vara med mognad och serietillverkning! När Tyskland just tagit 1500 mdr i kostnader för att få igång solcellsindustrin och får beröm för detta så får Storbritannien enorm kritik för att de slösar några tiotals miljarder på att få igång sin kärnkraftsbyggindustri. En annan orättvisa är att byråkrati och irrationell skräck tvingat kk-industrin att överdimensionera säkerhetssystemen samtidigt som en våt filt lagts över FoU och konkurrens.

Som jag ser det är det förstås naturligt att man skalade upp reaktorerna enormt för att minska mängden byråkrati per verk och utnyttja uppenbara skalfördelar. Ändå tror jag att det var ett strategiskt misstag att inte stanna neråt 200 MW eller så. Resultatet blev långsammare dubbleringstakt, mindre konkurrens, kostnadseskaleringar som man alltid verkar få vid stora projekt etc. Dessutom ökade man finansieringsrisken (och därmed räntan) och minskade antalet intressenter med tillräckliga muskler att köpa reaktorer. Givetvis missar man marknader som lokal kombi-generering (fjärrvärme+el), industriell processvärme mm när man inte kan erbjuda små verk. Och sist men inte minst – byråkratin tillåts växa när den verkar på färre och större verk som kan absorbera kostnader – även byråkratier håller sig inom vissa ramar av det som är möjligt.

Som jag nämnt byggdes Oskarshamn 1 i början på 70-talet för cirka 3-4 mdr i dagens penningvärde, eller ca $1/W. (Detta är billigare än systempriserna för vind och sol idag, trots att kärnkraft producerar 2-10 gånger mer energi per watt.) Om läreffekterna fått verka fritt från den utgångspunkten hade vi levt i ett globalt kärnkraftssamhälle idag. Nu gör vi inte det och får leva (och dö) med konsekvenserna.

Partier, GMO och försiktighetsprincipen

Nu i valrörelsens slutspurt vill allehanda organisationer ställa partierna mot väggen och göra jämförelser, barometrar och tester. De flesta organisationer har förstås en egen politisk agenda och vinklar frågor och kommentarer. Jag skulle vilja slå ett slag för något som verkar några snäpp bättre än resten, baserat på första frågan. Det handlar om föreningen Vetenskap och Folkbildning, som på sin blogg har inlett en serie frågor med att ställa partierna mot väggen i GMO-frågan.

vof-logo

(Man kan förstås RSS-prenumerera på deras blogg alternativt följa dem på facebook för att ta del av kommande frågor. Man kan också bli medlem, vilket jag är.)

Snabb-sammanfattningen är: Fi, Mp och V förstås är helt emot GMO. Sossarna är lite emot, men inte helt, precis som Kd. (De senare tycker nog att det är lite för mycket att peta i Guds skapelse, även om de inte säger det rent ut.) Folkpartiet svarade inte, men är känt ganska GMO-positiva. Moderaterna ger en positiv framtoning men har också en massa förbehåll. Slutligen har vi Sd, som får dubbla tydlighetspoäng genom att vara GMO-positiva rakt av med mindre än hälften av övriga partiers ordbudget.

Något som stör mig är att alla partier utom de allra tydligaste (dvs Mp och Sd) alla hänvisar till försiktighetsprincipen. Försiktighetsprincipen är en av de mest ologiska monstrositeter som det politiska kycklingmamme-samhället framavlat. Enligt wikipedia: Försiktighetsprincipen innebär i tekniska sammanhang att när osäkerhet föreligger om ett ämnes farlighet skall det betraktas som farligt.”

Den som läst lite vetenskapsteori vet att negativa bevis (bevisa att det inte finns någon gud etc) oftast är omöjliga att ta fram, så kravet är orimligt om det tolkas strikt. Dessutom skapar kravet ett moment 22 – hur får man information om farligheten hos något som inte får användas? Labbtester, förstås, men när det är opraktiskt eller inte variationsrikt nog?

När någon nämner försiktighetsprincipen brukar jag ta ett djupt andetag, le förbindligt och, så milt jag kan, påpeka att eftersom ingen bevisat att försiktighetsprincipen är ofarlig att använda, så kan vi enligt försiktighetsprincipen inte använda den. Det är inte bara en lustig paradox och GMO är ett av de tydligaste bevisen. I en värld med svält, undernäring och fattigdom så blir försiktighetsprincipen lätt dödlig.

Earth Overshoot Day 2014

Idag firar de gröna Earth Overshoot Day. Resultatet av Global Footprint Networks beräkningar, som ligger till grund för EOD, är nämligen att vi förbrukar biokapacitet motsvarande 1.5 jordklot och att vi därmed redan idag överskred detta års ”budget”. Vi ”lånar” av framtiden och EOD infaller i år dessutom en dag tidigare än förra året.

Vän av ordning kan fråga sig hur det är möjligt att ”låna” ett halvt jordklot varje år, aldrig betala tillbaka något, men ändå uppenbarligen lyckas fortsätta låna halvor. Dessa borde ju ta slut någon gång, men uppenbarligen lyckas vi äta kakan och ha den kvar! Fast givetvis är det inte så man räknar, även om tankefiguren kring ”lån” används friskt. Istället är det så att man räknar på ytanvändning samt ekosystemens självläkande kapacitet – att återskapa resurser (fiskbestånd mm) som förbrukas och att neutralisera utsläpp.

Den mycket korta DN-artikeln om detta är på ett sätt mer djuplodande än den väldigt ambitiösa SVD-artikeln iochmed att den förra påpekar att CO2-utsläpp är orsaken till att budgeten överskrids. Man har nämligen funderat på hur mycket skogsareal man behöver för att absorbera CO2-utsläppen (vilket man kan fråga sig om det är en vettig jämförelse och om det är meningsfullt att blanda detta med övrigt). CO2-dominansen förtigs i den mesta rapportering jag sett på andra håll. Här är en illustrerande graf – tyvärr har de inte lagt ut färska data som jag kan bearbeta själv, så jag (och ni) får hålla tillgodo med grafer som jag klippt ur en lite äldre rapport:

EOD-graf

Som synes skulle vi ha god marginal om det inte vore för CO2-utsläpp. För klimatförnekare (dit jag inte hör) borde detta vara mums. Däremot kan jag som kärnkraftskramare nämna att om vi ersätter kol och gas med kärnkraft så lever vi inom biokapaciteten. Med mer modernt, icke-ekologiskt jordbruk kan vi krympa ”cropland” också, även med ökande befolkning, medan ekologisk odling istället medför 30% större arealbehov.

Rapporteringen brukar nämna att Sveriges per-capita-fotavtryck, om den skulle gälla hela världen, snarare motsvarar tre jordklot. Däremot nämner man inte att svenskarna faktiskt lever inom Sveriges biokapacitet, givetvis till skillnad från det gröna föregångslandet Tyskland. Okej, i det här fallet inte så konstigt eftersom tyskarna är tio gånger fler på mindre yta, men ändå – man får ju rätta mun efter matsäck.

EOD-karta

 

Ja, så var det med den saken. Avskaffa ”overshoot”? Bara kärnkraftsmotståndet gör det till en nejdetkanviinte!