Det här med tillväxthaverism är ett brett begrepp. Jag skrev en liten serie om det och trodde jag var klar, men gjorde en reflektion när jag läste ett inlägg av Schlaug, som ondgör sig över nollräntan och syftet att få oss att ”köpa mer grejer”. Han går på rätt hårt, bland annat såhär:

”Jag hänvisar till gårdagens blogg – anser att det ekonomiska systemet bör få en psykiatrisk diagnos. De som inte fattar att vi måste försöka ta oss ur ett system som ständigt kräver mer konsumtion för att kunna fungera har den värsta diagnosen av alla – psykopater är rena rama änglarna jämfört med de som försvarar ett ekonomiskt system som sett sitt bäst-före-datum och som är på väg att haverera.”

Det här ser jag som ett ganska vanligt tillväxthaveristiskt och grönt tankesätt – att tillväxt handlar om mer prylar och att etablissemanget försöker få oss att konsumera mer etc. Jag har ingen stark åsikt om rätt ränteläge, guldmyntfot etc etc. Däremot begriper jag vad det är man siktar på. Inte mer prylar, inte ens nödvändigtvis bättre prylar, utan framförallt ett jämnt och högt kapacitetsutnyttjande i ekonomin. Man vill alltså så gott det går dämpa de konjunktursvängningar som samma gröna tillväxthaverister brukar se som ett av många tecken på den inneboende ondskan i det kapitalistiska systemet.

Varför jämnt och högt kapacitetsutnyttjande? Tja, annars går många arbetslösa samtidigt som många behov som kunde tillfredsställas förblir otillfredsställda (inklusive i vård-skola-omsorg). Apropå det: här finns tokfärsk forskning om hur konjunkturnedgångar är mycket mer negativa för välmående/lycka än vad konjunkturuppgångar är positiva.

Förresten – hur känner man igen en stolle? Jo, genom påståendet att något grundläggande är på väg att haverera…

Det här är femte inlägget i en bloggserie om tillväxthaverister. Nytillkomna läsare kan vilja läsa prologen, första, andra, tredje och fjärde inlägget. Kanske är detta femte inlägg det sista i serien, om inte ni läsare tycker jag missat någon aspekt?

Jag började haveri-serien med att citera en vanlig grön/peakar-ramsa: ”Den som tror på oändlig tillväxt på en planet vars resurser är ändliga, är antingen galen eller ekonom.” Citatet är, förutom att det är en halmgubbe, väldigt typiskt för haverism – att man anser att man begriper bättre än fackmänniskorna.

I det här inlägget tänkte jag knyta ihop säcken genom att dissa haveristernas övertygelse om att de har tämligen unika insikter inom ekonomi. Okej, i övriga inlägg i serien visar jag visserligen på ekonomiska missförstånd hos haveristerna så det räcker och blir över, men det kan vara värt att ta upp ytterligare ett par tematiska exempel.

Jag har använt ett Ekologistas-inlägg för att exemplifiera det mesta i min serien, och så även denna gång: ”[…] det kommer levereras en finit mängd energi per år. Men, om samtidigt ekonomin ska följa exponentiell tillväxt, så betyder det att vår energiproduktion kommer bli en allt mindre del av ekonomin för att inom en inte allt för lång tid för att närma sig 1 % av ekonomin, sedan 0,1 % och så vidare. Men då ska vi komma ihåg att alla våra transporter, all produktion, all matproduktion mm kräver energi. Men om energin endast upptar en så obetydlig del av ekonomin kommer priset på energi gå mot noll. Ett pris som går mot noll gör att ingen kommer kunna investera i energiproduktion, varvid allt som bygger på energi kommer kollapsa.”

Ovanstående hör till den klass av resonemang som är så stolliga att det är svårt att veta var man ska börja motbeviset. Gäller samma sak andra verksamheter, som matproduktion, vatten mm? Varför har vi inte sett att annat som vi verkligen måste ha plötsligt blir omöjligt att producera för att det är för billigt!? Vi andra tycker nog att billighet implicerar att det är lätt, inte svårt, att producera.

Dessutom kan energiproduktionen stagnera volymmässigt men ändå stanna vid exempelvis 1% av BNP (om det går åt ca 1% av befolkningen för att producera den.) När andra delar av ekonomin växer i värde så växer även energiproduktionen i värde. En orsak är att de som jobbar med det hänger med i lön, en annan är att värdet av energin växer när den utgör basen i en allt större ekonomi.

Ett annat citat från en miljödiskussion på FB: ”Ett framtida, grönt, magnettåg utan överflödig personal som kör Sthlm-gbg på nolltid och som tar fler passagerare per åkning skulle i teorin skapa riktigt billiga biljetter eftersom det finns så få grejer som kostar pengar i ett sådant tåg (förutom själva tillverkningen typ) – detta skulle vara ett jättebra steg för medborgarna och en god samhälls- och klimatinsatts men mycket dålig för ekonomin då t.ex bussar och bilresor kunde minska pga de billiga tågbiljetterna”

Det här ligger rätt nära Broken Window Fallacy samt idén om att katastrofer höjer välståndet. Personen som skrev ovanstående ser det uppenbara – dvs det som försvinner. Han ser inte de andra saker som medborgarna kommer använda sina pengar till, ej heller de ekonomiska vinsterna av att i praktiken göra Gbg och Sthlm till en storstadsregion. Och, framförallt, han förstår inte att de som räknar ihop BNP kommer att tillmäta de förbättrade resmöjligheterna ett stort värde (det kommer bakas in i BNP-deflatorn). Exempelvis blir real BNP högre när vi får snabbare datorer, även om datorpriserna och -volymerna är oförändrade. Samma gäller för förbättringar i transporter.

Jag tror att en starkare ekonomi-utbildning i den svenska skolan har potentialen att fixa väldigt mycket felaktigt tänkande och dåliga policies på allehanda områden. Det borde vara värt att traggla grunderna och fall-studier som dessa vartenda år från säg femman och uppåt, varvat med privatekonomiska och mikroekonomiska fundamenta. Men skulle några politiker möjligen förlora röster om folk förstod ekonomi bättre?

(Råkade publicera det här ofärdigt förut, så ni kanske har två i era RSS-läsare. Isåfall är det detta inlägg ni ska läsa.) Det här är fjärde inlägget i en bloggserie om tillväxthaverister. Nytillkomna läsare kan vilja läsa prologen, första, andra och tredje inlägget. I det här omgången behandlas idén om tillväxtutrymme.

Bloggen Ekologistas skrev såhär:

Men då ska vi komma ihåg att det ekonomiska systemet måste begränsas till en radikalt lägre tillväxt än vad vi sett hittills globalt. Och för att de länder som behöver utvecklas mer behöver mer tillväxt än tex EU och USA, så skulle man kunna använda samma perspektiv som på våra historiska utsläpp och konstatera att vi som haft stor tillväxt tidigare bör begränsas mer, för att ge rum åt andra länder att växa till sig, dvs EU och USA för nöja sig med 0,01-0,1 % tillväxt, medan utvecklingsländer får ha högre än 1 % tillväxt så att de kan komma ikapp.

Som vanligt får vi ingen förklaring till märkliga påståenden av den här typen, så vi får gissa oss till det bakomliggande resonemanget. Gängse nationalekonomisk kunskap ger annars vid handen att länder fungerar som ”lok” åt varandra. Ett land har lättare att växa om övriga världen går bra och vice versa. Låt oss därför anta att det inte handlar om att den uppenbart felaktiga idén om att ekonomi skulle vara ett nollsummespel, utan att de antingen syftar på att energi och råvaror inte räcker till långsiktigt, eller på att miljöförstöringen leder till systemkollaps.

När det gäller energi och råvaror finns det förstås ett visst fog för hållningen att besparingar hos rika länder sänker efterfrågan och därmed priset, vilket gör det aningen lättare för fattiga länder att tillgodose sina behov. Å andra sidan är det snarare de oljeproducerande länderna som ska sluta med sitt enorma slöseri med energi. Dessutom är det viktigt att inse att den ekonomiska tillväxten i rika länder sedan 70-talet inte resulterat i ökat per-capita-behov av energi och metaller.

Man kan notera hur Kina tar 96% av sin kolkonsumtion från inhemsk produktion medan Indien däremot får hjälp av Australien mfl, men det är knappast någon brist på kol som hämmar Indien, utan socialism. Vi har mig veterligen ännu inte sett någon peak inom varesig metaller eller energitillgång och inte mycket tyder på att vi kommer få se några peakar inom överskådlig framtid. Inte mycket till resursbrist, alltså, men givetvis en viss priskonkurrens. Statistiskt visade jag i ett tidigare inlägg att fattiga länder har en snabbare per-capita-tillväxt och dessutom är det så att allt mer olja mm går till växande u-länder. Det är uppenbarligen så att fattiga länder vinner mark per automatik. Därmed finner jag inget stöd för att rika länder skulle behöva avsiktligen minska sin tillväxt för att ge andra resursmässigt utrymme.

När det gäller att tillväxt skulle leda till miljöförstöring och systemkollaps, och vi rikare länder därför skulle behöva hålla igen för att skapa miljömässigt utrymme, så är det inte så lätt att ta fram data som visar på varken det ena eller det andra. Det bästa vi har att tillgå kanske är konceptet med ”ekologiskt fotavtryck”:

Här har man plottat ekologiskt fotavtryck som en funktion av HDI-måttet. HDI är välkorrelerat med BNP, så om vi använder det som en proxy ser vi att de rika länderna ligger rejält ovanför den trevliga blåa kvadranten i nedre högra hörnet som man vill ligga i. Här vill jag hänvisa till min bloggpostning om Earth Overshoot Day där man ser tydligt hur det ekologiska fotavtrycket domineras av CO2-utsläpp. Bilden skulle alltså se ganska bra ut om CO2-utsläppen inte räknades med!

Faktum är att med de senaste data som Global Footprint Network gjort tillgängligt, så har höginkomstländer bara utnyttjat 76% av sin biokapacitet, mellaninkomstländer 62% och låginkomstländer 87% av sin biokapacitet, om vi räknar bort CO2. Låginkomstländerna är alltså värst! Ändå är alla kategorier alltså hållbara i någon mening. Går vi in på detaljer ser vi att Nordamerika ligger på låga 50% och Europa på 74% (medan Japan ligger på skyhöga 266%). Att Europa ligger värre till än USA beror förstås främst på hög befolkningstäthet.

Tittar man på tidsserier ser vi att rika länder med låg befolkningstillväxt snarare förbättrar sin footprint med tiden. Inte så konstigt, eftersom vi har råd med tunga miljöskyddslagar. Wikipedia-avsnittet för den miljö-Kuznetskurvan påpekar exempelvis att avskogning upphör vid en viss BNP-per-capita-nivå, och att diverse utsläpp från biltrafiken minskat kraftigt samtidigt som biltrafiken ökat kraftigt i USA. Om vi bortser från CO2-utsläpp, som idag ändå domineras av mellaninkomstlandet Kina, så finns alltså svagt eller inget stöd för att rika länder behöver minska egen tillväxt för att ge övriga miljömässigt utrymme att öka sin tillväxt. Visst, CO2-utsläppen behöver lösas, men inte genom lägre tillväxt eller krympta ekonomier, utan genom elektrifierad transport och icke-fossil elproduktion (läs: kärnkraftverk).

Många gröna debattörer är tillväxthaverister. En vanlig tillväxthaveristisk ramsa är att ”Den som tror på oändlig tillväxt på en planet vars resurser är ändliga, är antingen galen eller ekonom”. Precis som klimathaveristerna, kosthaveristerna mfl tror tillväxthaveristerna förstås att deras egen kunskap överglänser experterna inom det aktuella fältet.

Det är lätt att hålla med om att ekonomisk tillväxt faktiskt måste upphöra någon gång, men det läget är bara intressant som väldigt fantasifull science fiction, inte som underlag för policybeslut. Tillväxthaveristerna tror tyvärr att det är här och nu, baserat på en hel uppsjö feltänk.

Bloggen Ekologistas, exempelvis, skrev nyligen om tillväxtens långsiktiga omöjlighet och texten utgör precis den tågkrasch i slow-motion som jag föreställde mig när jag läst rubriken. Resonemangen uppvisar en provkarta på de vanligaste misstagen och det bör vara illustrativt att gå igenom dem. Det blir för långt för ett enda inlägg och flera av misstagen förtjänar en egen behandling, så jag gör en liten bloggserie. Här introducerar jag konceptet, samt ”hela listan” på Ekologistas tillväxthaveristiska missar:

1. det ekonomiska systemet förutsätter tillväxt
2. betrakta ekonomisk tillväxt oberoende av befolkningstillväxt
3. tillväxt ökar klyftorna
4. vi måste lämna tillväxtutrymme till u-länder
5. diminishing returns inom effektivisering
6. ekonomisk tillväxt kopplas till energitillväxt
7. energins krympande roll i ekonomin leder till kollaps
8. vi gröna förstår ekonomi bättre än ekonomer

Några andra tillväxthaverister: Schlaug, Cornucopia, Lillemets. Stay tuned.