Med dagens mediamångfald är har kanske DN Debatts dominans minskat något, men traditionellt betraktas forumet som agendasättande i svensk politik. Igår söndag fick Svensk Solenergi, branchföreningen för solenergi, av någon outgrundling anledning tillfälle att sätta agendan genom debattinlägget Regler och skatter bromsar solenergisatsningar i Sverige. Jag är förstås för att att näringslivet ska kunna jobba smidigt, men det artikeln i grunden ber om är att solcellerna ska få ytterligare gräddfiler som andra energislag inte får.

Ordförande i Svensk Solenergi är den tidigare moderatledaren, Anna Kinberg Batra (AKB), som också står först bland författarna till debattinlägget. Jag har inget otalt med henne och tycker tillochmed att det var lite synd att hennes partiledarkarriär blev kort. Ändå noteras att det snömos och de vilseledande formuleringar som genomsyrar debattinlägget är ganska långt ifrån den hållning som moderaterna normalt intagit i energifrågan.

Jag bemöter här debattartikelns grundläggande argumentation.

”Storskalig solenergi har potential att producera minst 10 procent av den svenska elen.”

Ja, det är klart att det går, men frågan är varför stora mängder sommar-el skulle vara en bra idé. Jag har simulerat saken och visat att slagigheten blir så stor att man kommer behöva spilla en del. Risken är också stor att man kommer börja luckra upp vattendomar som reglerar älvarnas flöden, exempelvis.

”Inga stora statliga satsningar behövs, här finns redan god investeringsvilja från många olika aktörer.”

Självklart finns enorma incitament att reducera exponering mot höga energiskatter och sjuka nätavgifter. Det kommer alltid finnas ett enormt privat intresse av att skattesmita och om hålen i skattelagstiftningen görs större kommer dessa utnyttjas. Helt riktigt.

”Nu ligger Sverige rejält efter, i stället för att vara ett föregångsland som leder klimatarbetet.”

Här jämför man med Danmark, Tyskland och Nederländerna. Den som vill faktakolla det här påståendet kan exvis kliva in och titta på Electricitymap. I skrivande stund har Sverige 41 gCO2/kWh, Danmark 115 g och Tyskland 328 g (Nederländerna saknar data).

”Sverige har över 8 miljoner byggnader och över 400 miljoner kvadratmeter takyta som kan användas till elproduktion”

Vän av ordning konstaterar att detta slår in öppna dörrar. Det har liksom aldrig påståtts vara en flaskhals.

”Därför kan solenergi med fördel användas även i områden med tät bebyggelse där den också har möjlighet att avlasta elnäten.”

Elnätet är för tusan inte en arbetshäst som blir trött och behöver vila ibland! Elnätet består av kablage och utrustning som dimensioneras efter den absoluta topp-lasten i nätet och sen ”bara” tuffar på. Topp-lasten inträffar vanligtvis i samband med frukost vintertid. Solen bidrar inte på något sätt när vi har topplast och kan därför inte reducera dimensioneringen av elnätet.

”En vanlig invändning mot storskalig solenergi i Sverige just vårt klimat. Men den som tänker på kalla vintrar kan notera att solceller fungerar bättre i kyla än i värme.”

Det här är en klassisk halmgubbe. Problemet är inte kylan eller ”klimatet”, problemet med solel i Sverige är att solinstrålningsprofilen inte matchar lastprofilen. Snitt-instrålningen i Tyskland är ungefär lika stor som i ”bra” delar av Sverige, men instrålningen är betydligt jämnare i Tyskland ur ett årstidsperspektiv. Dvs sommarnätterna är kortare och vinterdagarna längre i Tyskland.

”I norra Sverige, där tillgången på solljus är varierande över året, men där elbehovet från industrin samtidigt är stort, får det stor effekt att kunna lagra el över tid.”

Här verkar man vilja påskina att säsongslagring av el är en grej. Det är det inte och det finns inget som tyder på att det kommer bli en grej.

”Redan i dag kan de flesta personer och företag göra lönsamma investeringar i egen solenergi på och i anslutning till sina fastigheter”

Ja, som sagt, pga statligt stöd och inte minst skattesmitning och smitning från att solidariskt betala nätkostnader. Man tillverkar sol-el dyrt ur ett samhällsekonomiskt perspektiv, men kan göra en privatekonomisk vinst då man slipper betala in skatt och bidra till nätkostnader. Det finns inga gratisluncher så du får stå för merkostnaden.

”men med så lite som en park om 25 MW per kommun skulle solelen täcka 5 procent av dagens hela svenska elbehov.”

Säg 7000 kr/kW, så handlar det alltså om 125 miljoner per kommun, eller 36 mdr för allesammans, bara i investeringskostnad. Allt för att få ca 6 TWh/år el fördelat främst på sommarhalvåret. Det är ungefär vad lilla Ringhals 1 producerade för kanske 1.5 miljard årligen tills den stängdes i onödan vid årsskiftet (men då handlade det förstås om prima 24/7-el).

”Ytterligare 70 miljarder skulle satsas på solel i Sverige om vi fick liknande villkor som Danmark och Nederländerna”

Ytterligare 70 miljarder skulle alltså felallokeras om hålen i skattelagstiftningen gjordes större.

”Avskaffa straffskatten på större solinvesteringar. I dag tillkommer en extra skatt på egenanvänd el från anläggningar som är större än ungefär två ladugårdstak (fyra från 1 juli), vilket gör större privata investeringar dyrare här än i konkurrerande EU-länder.”

Nej, det är inte en straffskatt att betala skatt som alla andra. Vadå straff? Istället bör solceller på tak schablonbeskattas för att inte kunna smita ifrån den rent fiskala energiskatten. Degen ska in, uppenbarligen, och det finns inga skäl att ge solceller gräddfil. Återkommande i texten försöker artikelförfattarna påskina att vi på något sätt tappar konkurrenskraft. På inget sätt blir vår ekonomi sämre av att vi inte slösar lika mycket pengar på slumpkraft. Tvärtom!

”Möjliggör maximal lokal användning av solenergi. Ett konkret exempel som försvårar utbyggnaden av solcellsanläggningar är kravet på nätkoncession för överföring av el mellan en fastighetsägares olika fastigheter, trots att dessa ligger bredvid varandra.”

Elnätsanvändningen ska alltså bli mer komplex och smitningen breddas. Merkostnaden får myndigheter och nätägare sprida på övriga konsumenter.

”Sverige står nu mitt i coronakris, ekonomisk kris, klimatkris och elkris. Men på vägen ur dem har vi vår stora chans att ställa om till bättre hållbarhet. Då har vi inte råd att avstå från solenergin.”

Med ovanstående avslutas debattartikeln. Värdigt? Rimligt? Har vi råd? Du avgör. Men hur är det gamla ordstävet lyder? När fan blir gammal blir hon … miljöpartist?

”Idiot” är alltså det nya epitetet på den skatt på solcellsanläggningar över 255 KW (ca 50 gånger större än en normal villa-installation) som regeringen infört. Detta epitet myntades av alltid vältaliga Åsa Domeij, hållbarhetschef på Axfood och gammalt miljöpartistiskt högdjur, när hon uttalade sig för SvT. Eftersom det var ett så briljant och gnistrande fyndigt retoriskt grepp har den fått ett eget liv och har nu bland annat 11400 träffar i Google.

De som ser den här skatten som en idiotskatt upplever att man beskattar produktion för egen användning, men det är snarare så att små solcellsanläggningar på mindre än 255 KW är undantagna från den energiskatt som all annan elproduktion betalar, inklusive exempelvis den elproduktion som pappersindustrin själv genererar och konsumerar genom förgasning av biomassa-rester. Här är en anläggning på fängelset Alcatraz på 307 KW, något över den svenska gränsen:

Hursomhelst, Schlaug, också gammalt miljöpartistiskt högdjur, spekulerar kring spelet bakom idiotskatten i ett blogginlägg. Han hävdar att miljöpartistiska riksdagsledamöter lurats att tro att skatt på solceller är ett EU-krav, och undrar om partiledning och statsråd också lurats eller om de deltog i en ”kedja av bedrägerier”.  Jag brukar visserligen tro att folk begriper mer än de gör, men jag är övertygad om att miljöpartiets partiledning deltog i bedrägeriet.

Nu har regeringen fallit för trycket och lovat att reducera skatten till ett minimum. För mig är det tydligt att de gröna gräsrötterna inte förstår sitt eget bästa. De borde ha gett skatten sitt stöd. Låt mig förklara den politiska logiken:

Regeringen, inklusive de gröna partiledarna, får förstås dragningar av sakkunniga som förklarar att solceller är vansinne i Sverige, både miljömässigt och samhällsekonomiskt, och att den potentiella andelen solcellsel, även om man driver vansinnet ganska långt, är mycket låg, ca 5%. Statsråden är inte dummare än att de begriper detta, men har å andra sidan aldrig bekymrat sig om huruvida något är vansinnigt, utan funderar istället på hur man maximerar antalet röster som varje samhällsekonomiskt slöseri och varje förlorad skattekrona kan ge.

I det här fallet bedömer man att mängden röster är ganska stor, så länge solcellerna framförallt byggs av gräsrötter som med sin tak får en statusboost på andras bekostnad (se solförlustkalkylatorn). Det kan också ge bra röstutdelning att låta småföretag, lantbruk och smärre flerbostadshus bygga. Det får många att känna sig delaktiga och entusiastiska, och de flesta inser att de har regeringen att tacka för sin förhöjda status och röstar därefter.

Åsa Domeij, däremot, vill att även hennes feta uppdragsgivare ska kunna smita från energiskatter, men i deras fall genom att gömma stora anläggningar på sina industritak och sen göra reklam för det i sin produktannonsering. Då tillfaller PR-värdet förstås företagen och inte regeringen. Värre är att om man tillåter det, så äts mycket av den redan lilla solcellspotentialen i Sverige upp av stora företag, och utväxlingen i röster på detta är mycket låg.

Därför valde regeringen att se till att stora solanläggningar får betala normal energiskatt för sin elproduktion, även den som konsumeras inom fastigheten. Man inser att detta av gröna gräsrötter kan uppfattas som ett hinder för en skinande grön värld där man slipper exempelvis (vintertida) fossil spetskraft. Därför tar regeringen till syndabocken nummer ett: EU. Inget är för stort eller litet för att skylla på EU, så att man själv slipper ta ansvar för sina beslut!

Men det skulle visa sig att det var ett för tunn motivering. Folk trodde inte på EU-förklaringen, eller brydde sig inte. Och utan förklaring kunde de gröna gräsrötterna givetvis inte begripa sitt eget bästa. Hur skulle de kunna inse att många villa-anläggningar kommer bli utträngda av jättarna och att deras solsubventioner kommer sänkas när de ekonomiska kostnaderna eskalerar fortare? Upprördheten mot skatten var enorm – de flesta begrep nog inte ens att det bara handlade om gigantiska kommersiella anläggningar och ännu färre begrep att skatten är likformig med andra energislag. ”Om jag plockar äpplen på mitt eget äppelträd, ska jag skatta för det då?”

Trycket blev till slut för stort. Regeringen har backat eftersom den gör som regeringar brukar – tänker på nästa val. Bättre att försöka bli av med badwill idag och se om man kan klara valet 2018. Konsekvenserna av dålig skattepolitik i slutet av mandatperioden får man försöka hantera under nästa mandatperiod. Det hinner ändå inte bli så illa på den korta tiden mellan avskaffandet och nästa val och blir regeringen inte omvald har man dessutom lämnat över sin Svarte Petter till borgarna.

Idiotskatten var alltså en ganska smart skatt, men, som Schlaug skriver, dess motivering var en kedja av bedrägerier. Så länge man inte är ärlig mot väljarna (och kanske inte ens mot knapptryckarna i riksdagen) och förklarar logiken utan istället gömmer sig bakom exempelvis EU, så får man inte heller förståelse och stöd. Tänk om någon politiker kunde ta detta till sitt hjärta. Då skulle demokratin långsamt, långsamt börja bli på riktigt.

Jag har räknat fram lite statistik och presenterar grafer som mestadels får tala för sig själva, men kortfattat handlar det om att alla länder som byggt ”mycket” solceller har gjort det genom subventionsbubblor och de allra flesta av dessa har redan spruckit. Underlaget är BPs statistiksamling.

Jag har alltså räknat ut ungefär hur stor marknadsandel respektive års solcellsutbyggnad kapade åt sig i de fjorton nu största solcellsländerna (räknat i andel av elförsörjningen). De sträcker sig från Italien med 9% sol till Chile med 1.8% sol.

När jag lade allt i samma graf så blev det för plottrigt, så jag försökte dela upp dem i logiska grupper. Såhär blev det, först länderna kring medelhavet, som också har de högsta peakarna:

Det talar för sig självt. Spanien hade en tidig peak. Nästa graf är norra Europa:

Här ser vi att Tyskland har haft ett rejält utdraget förlopp, men peaken är ändå oerhört tydlig. Belgien har följt Tyskland ganska väl. Danmark har gjort en såpass liten och kort peak att de nog har råd med dubbelpeak – vi får se. Storbritannien håller som bäst på att blåsa upp sin bubbla men de senaste rapporterna visar att kollapsen kommer synas redan nästa år. Sen här vi några östeuropeiska pionjärländer:

Väldigt tydliga bubblor och punkteringar även här. Nu har vi gått igenom 11 länder och alla dessa är europeiska. Det är också en ledtråd – hur kommer det sig att just progressiva Europa dominerar totalt, trots ganska taskiga solresurser? Jag låter er dra egna slutsatser, medan jag presenterar de tre länder i resten av världen som kvalar in i listan:

Detta är inte riktigt några pionjärländer, utan de ligger tidigt i sina bubbelfaser.

Ja, som sagt, mönstret är inte precis svårt att tolka. Tänk på det, nästa gång någon säger att solceller är det bästa och billigaste sen skivat bröd!