Media är fullt av gnäll över Rysslands annektering av Krim-halvön. Situationen passar den konservativa världsbilden i 3D-modellen som hand i handsken. Bland annat Bildt säger att ”vi kommer aldrig att acceptera att man med militärt våld sliter loss delar av länder”. Kommentatorer varnar för dominoeffekter och för den ryska björnen. Militarister som Cornucopia? går på som ångvältar och varnar för psy-ops, kärnvapenkrig och för en snar invasion av Gotland. De vanliga konspirationsteorierna om att det egentligen handlar om energi-resurser är i full sving.
Själv tycker jag att alla länder, inte minst Ukraina, bör öppna för fredlig separatism och nya eller förändrade statsbildningar som bygger på invånarnas etnicitet, religion, språk eller helt enkelt godtycke. Ukraina har i 10 år, ända sedan den orangea revolutionen, haft stora problem med politisk instabilitet, där ukrainare i väst röstar på mer EU-orientering, medan etniska ryssar i öst röstar för Rysslands-orientering. EU och Ryssland deltar i dragkampen fullt ut. Denna instabilitet har kraftigt skadat Ukrainas förmåga att reformeras och utvecklas ekonomiskt och politiskt!
Nu har man möjlighet att, genom att ge de tre ryskaste provinserna till Ryssland, göra det omöjligt för de kvarvarande ryssarna i landet att rösta fram ryssvänliga regeringar. Kan man kombinera det med ett avtal med Ryssland om fortsatta billiga gasleveranser i 30 år (i praktiken att sälja delar som man ändå borde vilja bli av med) så har man vunnit dubbelt – både stabilitet och resurser. Istället vill man krampaktigt hålla kvar etniskt och språkligt ryska områden vars befolkningar hellre vill tillhöra Ryssland. Varför? Vad fyller ett territorium för syfte om det bara skapar konflikter, bitterhet och förtryck?
Det finns massor otaliga gränser som skulle kunna justeras lite. Kurdistan borde få delar av Syrien, Iran, Irak och Turkiet. I vissa fall skulle man inte ens fråga, när det i princip inte finns någon att fråga: Afghanistan, detta omöjliga stamsamhälle, kunde styckas upp mellan Uzbekistan, Tadjikistan, Iran, Turkmenistan och Pakistan. Respektive land kunde få i uppdrag att hantera ”sina” befolkningsgrupper och stammar istället för att de ska strida inbördes.
Kolonialmakternas streck i sanden i Afrika skapar fortfarande oerhörda mängder lidande. Varför inte rita om lite baserat på befolkningens sammansättning och vilja? Och varför inte i Europa? Om något gränsområde hellre vill höra till landet bredvid, varför inte? Även om nationsflytt ”bara” görs av ekonomiska skäl så vore det väl lysande om ekonomisk framgång finge breda ut sig?
Även Skottland och Baskien borde man släppa till nya statsbildningar, om respektive område kan få en majoritet för det. Många länder är ändå för stora, dess väljare för utspädda och de skulle må bra av mer mångfald och konkurrens. Det skulle lösa så mycket att bara låta områden fritt och enkelt rösta om sin statstillhörighet. Men nejdetkanviinte, eller hur?