Etikettarkiv: kärnkraft

Äntligen politiskt dödläge

2014-12-06Uncategorizedkärnkraft, politikjeppen

Som någon sa: alla och hans lolcat redan kommenterat det politiska läget, så frågan är varför jag ska göra det. Kanske för att jag inte kan låta bli…

Är det någon mer som har undrat över poängen med extravalet? Det troliga är att det parlamentariska läget förblir oförändrat och vad gör man då? Ett nytt extraval? Som toklibertarian är jag en förespråkare av fri invandring och dessutom är jag mycket positivt inställd till ett långvarigt politiskt dödläge (mer om det senare). Därför är jag på ett sätt glad över sverigedemokraternas fortsatta isolering. Men logikern och taktikern i mig kan inte låta bli att undra vad de politiska partierna håller på med. Det rationella ur deras perspektiv borde helt enkelt vara att släppa in Sverigedemokraterna i stugvärmen. Det finns många stora politiska stridsfrågor och det är oklart varför just invandringen ska ha en sådan extrem särställning.

Dessutom – när man betraktar partiernas historia så kan man verkligen fundera på vilka som egentligen bör exkluderas. Vilka partier har INTE haft en skitig historia men har gjort avböner och fått vara med och leka? Sossarna: åsiktsregistrering, tvångssterilisering, diktaturkramande. Moderaterna: motstånd mot kvinnlig rösträtt, homorättigheter, aborträttigheter mm. Kd: aborter mm. Centerpartiet och Sverigedemokraterna: rasism. Sverigedemokraterna har rasistiska rötter, men har såvitt jag kan se gjort upp med det så långt man kan begära. Kanske står folkpartiet ensamt utan rejäla lik i garderoben, eller så är det bara så att jag inte är upplyst om dem.

Det enda partiet jag kan komma på som inte gjort upp med sitt förflutna ordentligt är miljöpartiet, som vägrar se det folkmord som deras kärnkraftsmotstånd medverkar till och som rent allmänt opponerar sig mot mänskliga framsteg och utveckling. Kanske är det miljöpartisterna som borde vara de verkligt oberörbara? Kanske borde övriga partier för att markera avstånd till miljöpartiet toksatsa på kärnkraft, likt man nu toksatsar på invandring för att markera avstånd till sverigedemokraterna?

Hursomhelst, nu är det som det är, men gör det något? Nej, tvärtom! Från min utgångspunkt kan man alltid hoppas på genomgripande liberaliseringar, men i frånvaro av sådana kan politiker i princip bara göra skada. När politiker bygger sig sina monument genom att genomdriva reformer och när de köper röster av olika väljargrupper, så skapas skvalp i ekonomin som marknaden måste anpassa sig efter (se mitt inlägg om transienta förlopp). Anpassningar är alltid kostsamma och dessutom skapar osäkerheten kring reformernas varaktighet tröghet i anpassningen samt minskad investeringsvilja.

Nu har vi kanske den bästa av alla världar: En seriös Alliansbudget som inte ändrar särskilt mycket utan mest räknar upp med inflationen. En otroligt svag vänsterregering som förhoppningsvis inte kommer ha kraft att göra någon större skada. Minns att Belgien klarade sig utmärkt nyligen med ett par år utan en vald regering. Det mesta fungerade snarast bättre!

När alliansbudgeten nu vann var miljön en av de stora vinnarna. Krypskyttet mot kärnkraften omintetgjordes nämligen, och därmed målet om två nedlagda reaktorer under mandatperioden. Såvitt jag kan se finns inget miljö-positivt i regeringens budget som är ens i närheten av att uppväga detta negativa. Två nedlagda (små) reaktorer har potential att öka utsläppen i världen med upp till 8 miljoner ton CO2 per år, eftersom marginalkraften är kolkraft. 8 miljoner ton motsvarar ungefär vad 2-3 miljoner bilar släpper ut varje år… Har den faktoiden kommit till klimatminister Åsa Romsons kännedom, tro? Antagligen, men har genast viftats bort av hennes mentala försvar.

Apropå Åsa Romson… Idag kan vi gratulera finnarna till ett beslut om ett nytt kärnkraftverk med robust rysk teknik. Åsa Romson, vår klimatminister, kommenterar detta i negativa ordalag synbarligen helt utan hänsyn till klimatfördelarna med projektet. Go figure.

Tysklands energielände, what-if

2014-11-30Uncategorizedenergiewende, kärnkraft, Tysklandjeppen

Det här är tredje delen och sista delen i en blogg-serie om Tysklands energi-elände. Du kan vilja läsa även första och andra delen. Jag kan också rekommendera ett äldre inlägg om skadeverkningarna av Tysklands vägval. Den här delen kommer att fokusera på hur det kunde blivit om de satsat annorlunda.

Först kan vi konstatera att Tyskland mellan 1980 och 1988 ökade från cirka 56 till 156 TWh el från kärnkraftverk. Tjernobyl-olyckan 1986 lade en död hand över kärnkraftsutbyggnaden efter det. Hade man dock fortsatt öka med 100 TWh per åtta år så hade man haft 256 TWh år 1996, 356 TWh år 2004 och 456 TWh år 2012. Det hade motsvarat 72% av Tysklands elproduktion idag. Ett äkta energie-wende hade varit i stort sett klart och utan någon nämnvärd ansträngning. Frankrike gjorde motsvarande på betydligt kortare tid.

Nu valde man inte den vägen, utan mellan Tjernobyl och år 2000 så var det enda framåtsyftande man egentligen gjorde att skaffa sig cirka 10 TWh årsproduktion av vindkraft. Repetition: 1980-1988 gav 100 TWh kärnkraft. 1990-2000 gav 10 TWh vindkraft. Sen började solcellsinvesteringarna komma igång på allvar.

Låt oss kolla på investeringarna efter år 2000, och vad man kunde ha gjort. De ser ut ungefär såhär (källa delvis här, delvis kostnader per W för olika år multiplicerat med utbyggnaden):

cumulative-to-2014

(Notera hur man betalat 120 miljarder euro för 83 TWh/år sol+vind. Det är bara 6x mer el per år än vad som kommer produceras av finnarnas olycksaliga nya reaktor i Olkiluoto, men till hela 10x kostnaden. Tänk dessutom att reaktorn har minst dubbla livslängden.)

De officiella planerna i det tyska energi-eländet är en utbyggnad med 3 GW sol och 2.5 GW vind varje år fram till 2025. Låt oss samtidigt optimistiskt anta att solcellskostnaderna under perioden sjunker från 1.7 euro per watt till 1 euro per watt, samtidigt som vindkraftskostnaderna sjunker från 1.2 euro per watt till 1 euro per watt. (Det troligaste är att det blir sämre än så, särskilt med tanke på att Tyskland tänker sig att satsa mycket på havsbaserad vind som är dubbelt så dyr.) Hursomhelst, ett lågt estimat är att den fortsatta investeringsvolymen kommer se ut såhär:

cumulative-to-2025

Vi ser att Tyskland bestämt sig för att begränsa blodflödet inom solceller som var helt extremt åren 2008-2012 men ändå kommer komma upp i 200 miljarder euro kumulativt. Det är rimligt att fråga sig hur mycket kärnkraft dessa pengar hade räckt till, under antagandet att vi bygger AP1000-reaktorer för 5 miljarder euro per styck och varje reaktor tar 5 år att få igång. (Anti-kärnkraftsdebattörer kommer förstås hävda att detta är för optimistiskt, men jag ser det tvärtom som pessimistiskt när det handlar om beslutsam och välvilligt behandlad serieproduktion av 40 reaktorer.) Jämför mitt hypotetiska kärnkrafts-wende med officiella tyska planer för energi-eländet:

En vanligt grönt argument är att förnybart ersätter fossil kraft mycket snabbare än vad kärnkraft gör. Det ser vi också i början av grafen, där fossilutsläppen är värre för kärnkraft innan den första reaktorn börjat leverera. Ganska obetydligt ”snabbhet” i det stora hela, eller hur?

Redan nästa år skulle man nått ett mål om cirka 80% icke-fossil energi om man satsat på kärnkraft istället för på solceller och vind. År 2025 skulle man vara nere på noll.

Ministerstyre via proxy

2014-11-10Uncategorizedcenterpartiet, energimyndigheten, kåberger, kärnkraftjeppen

I Sverige är det inte tillåtet med s.k. ministerstyre. Det innebär att en minister inte får styra en myndighet i enskilda frågor. Däremot finns det goda möjligheter att styra myndigheter öppet och med bred pensel, genom så kallade regleringsbrev. Tyvärr kan man även påverka på ett mer subtilt sätt genom politisk tillsättning av generaldirektörsjobben. Att påverka genom regleringsbrev tycker jag är okej, men att påverka inriktningen genom politisk GD-tillsättning, dvs ministerstyre via proxy, är riktigt fult.

Små utdrag nedan ur Energimyndighetens regleringsbrev, det dokument som definierar myndighetens uppdrag:

Målet är att bygga upp vetenskaplig och teknisk kunskap och kompetens som behövs för att genom tillämpning av ny teknik och nya tjänster möjliggöra en omställning till ett långsiktigt hållbart energisystem i Sverige […]

1.4 Främjande av vindkraft
Målet är att skapa förutsättningar för väl planerad vindkraftsutbyggnad i förhållande till planeringsramen på 30 TWh till 2020, […]

Trist men förutsägbart givet Alliansens behov av att ha med Centerpartiet på tåget. Mer intressant är vilka generaldirektörer Energimyndigheten haft. Här har Centerpartiet faktiskt lyckats hålla i taktpinnen på olika sätt sen åtminstone 1998 – snacka om att sätta bocken till trädgårdsmästare!

Erik Brandsma

Nuvarande generaldirektör Erik Brandsma (GD 2012- ), utbildad skogsingenjör, med ”erfarenhet från hållbarhets- och miljöarbete”, utsedd av Anna-Karin Hatt (C).

Hatts uttalande i samband med utnämningen:

”Jag är mycket glad att Erik Brandsma har tackat ja till att som generaldirektör för Energimyndigheten vara med och leda omställningen till ett långsiktigt hållbart energisystem.”

Erik Brandsma, i en intervju senare samma år, som på beställning:

”Vi arbetar för ett hållbart energisystem, och jag tycker faktiskt inte att kärnkraft är en del av ett sådant system.”

Även Lise Nordin, miljöpartiets energipolitiske talesperson, twittrar nöjt om Brandsma:

Tomas Kåberger

Generaldirektör Tomas Kåberger (GD 2008-2011), kommer från det grönakademiska komplexet, ffa fysisk resursteori vid Chalmers. Tidigare vice ordförande för Naturskyddsföreningen. Tillsattes av Maud Olofsson (C). kaberger-wind Ganska snart efter utnämningen visade han färg, när Kungliga Vetenskapsakademiens energigrupp på 13 professorer kommit fram till att vindkraftens potential var begränsad:

– KVA-professorerna gör mig så förbannad. KVA får forskningspengar av oss och så gör man en sådan undermålig utredning, säger en upprörd Tomas Kåberger till Ny Teknik i anslutning till den internationella vindkraftsmässan i Älvjsö.

Strax efter kärnkraftsolyckan i Fukushima 2011 sade Kåberger upp sig från Energimyndigheten för att ta anställning i Japan för att arbeta mot kärnkraft på en större spelplan. Han fortsatte dock som en anti-kärnkraftsspelare även på svenska hemmaplanen, med sådana alarmistiska bottennapp som detta om Fukushima:

I de nu kontaminerade områden man inte haft råd att utrymma aborteras missbildade foster och man förbereder sig för att hantera sjukdomar i decennier framåt. Skattebetalarna får betala tusentals miljarder kronor för utrymningar och hantering av de havererade reaktorerna.

Fukushima ger givetvis inga missbildningar eller sjukdomar, man har evakuerat extremt mycket mer än vad man behövde och kostnadsuppgifterna är kraftigt överdrivna.

Kåberger i sin tur ersatte Thomas Korsfeldt, en gammal centerpartist som jobbat med centerledaren Olof Johansson. Korsfeldt satt som GD 1998-2008 och hade bland annat sina fingrar med i spelet kring nedläggningen av Barsebäck.

Mats Persson

Sen har vi SSM, Strålskyddsmyndigheten, som är den myndighet som den nya regeringen givetvis kommer använda för att höja säkerhetskraven och därmed kostnaderna för att infria Romsons löfte om två stängda reaktorer. Dess generaldirektör, Mats Persson, rekryterades från sin förutvarande position som generaldirektör för Jordbruksverket. Relevant kompetens? Inte vad jag vet, men dåvarande miljöminister Lena Ek (C), måtte ha tyckt det när hon gjorde rekryteringen. (SSM sorterar under miljödepartementet.) Även Mats skriver intressanta debattartiklar:

Vi tillämpar principen om ständiga säkerhetsförbättringar, vilket innebär att vi höjer säkerhetskraven successivt och över tid. Vi gör relativt ofta smärre justeringar av säkerhetskraven, men vi har också vid flera tillfällen ställt omfattande nya krav som resulterat i stora förbättringar av kärnkraftverkens säkerhet. Historiskt har våra krav lett till säkerhetshöjande åtgärder som varit bland de mest omfattande som har införts på kärnkraftverk i världen. Så arbetar vi för att göra nu också och kommer att göra även i framtiden.

Ett ytterligare steg i vårt arbete med att öka säkerheten är att vi ställer krav på kraftbolagen att införa så kallad oberoende härdkylning.

Jorå, det är nog riktigt attraktivt att gå in med stora investeringar i en bransch där myndigheterna utan omsvep utlovar omfattande men ospecificerade kostnadshöjningar ”successivt och över tid”.

Självklart?

Nä, det här är väl inget nytt, egentligen, och knappast något att förvånas över oavsett. Få eller inga lär ju ha några invändningar när egna meningsfränder utnämns, utan de flesta applåderar istället högljutt. Detta är inte heller något specifikt för Sverige. Man sätter bocken till trädgårdsmästare även i exempelvis USA och för USAs kärnsäkerhetsmyndighet, NRC.

Men om någon till äventyrs skulle undra hur det kommer sig att det offentliga Sverige agerar märkligt och samfällt trots avsaknad av sakkunskap, eller undrar hur det kommer sig att vi inte längre kan bygga reaktorer eller ens sätta ner foten när det gäller slutförvaret av kärnkraft, så finns det små ledtrådar lite överallt.

Det är bara det att det inte finns några gammelmedia som tycker att sånt här är intressant och tar sig an uppgiften att rita ut strecken mellan prickarna så att bilden verkligen framträder tydligt. Jag, som hobbybloggare, har bara tid att söka rätt på och rita ut ett par stycken.

I väntan på en klimatrörelse

2014-11-05Uncategorizedförnybart, kärnkraft, klimatismjeppen

Läste nyss en ganska svamlig vänster-romantiserande artikel med namnet Beyond Environmentalism: Marching toward Climatism. Den argumenterar för att People’s Climate March som samlade 400,000 deltagare i New York i september är ett bevis för att klimat-aktivismen nu är en egen, stark rörelse. Såhär låter det:

The unexpected success of the People’s Climate March signaled how, as with the outpouring of the first Earth Day, whole new veins and modes of activism had already been flourishing. From what I saw, the climate movement as a whole is also forging an identity for itself that looks historically novel, precisely by how it is breaking with what we for the last half-century have called “environmentalism.”

Låt oss hoppas att det finns någon form av embryo där, men det finns absolut ingen stark klimatrörelse idag som bryter med gammal grönhet. Det finns ingen bred insikt om att vi står inför en stundande global katastrof, en insikt som skapar prioriteringar och som skär rätt igenom politiska läger. Den totalt dominerande kraften på området är istället den gamla gröna rörelse som använder klimatet, NIMBY-ism, mat-oro, djurvänlighet, kärnkraftsrädsla mm som tämligen ekvivalenta redskap för sin egen popularitet.

Om klimatet vore en egen stark rörelse så skulle den påverka det politiska klimatet med ett ensidigt klimatfokus som skulle tvinga politiker att bryta med andra hänsyn, framförallt gröna sådana. Men så är det helt uppenbart inte. Det verkar poppis med topplistor, så här kommer belägg i tio-i-topp-form:

Slumpmässigt utvald typisk kommentar från mitt facebook-flöde: ”Att klänga sig fast vid gammal teknik är ingen lösning, och kärnkraft ÄR en gammal teknik. Punkt!” Jodå, har man usla argument så kan man kompensera med lite versaler och ett ”Punkt!”.
Klimatfrågan drivs främst av gamla gröna organisationer som Miljöpartiet, Greenpeace mfl. Dessa är fast i gamla dogmer via organisatoriska låsning.
Tongivande klimataktivistiska bloggar som Supermiljöbloggen och Ekologistas tar varje tillfälle i akt att skriva strunt om kärnkraft.
Den nya regeringens första åtgärd är att målmedvetet sänka kärnkraften ekonomiskt, den andra att schabbla med klimatmålen inför EU-toppmötet.
IPCCs nya rapport kom häromdagen och den påpekar förstås att kärnkraft är en av de viktiga teknologierna och även att det vore värre att fasa ut kärnkraften än att begränsa sol och vind till 20%. (Tabell SPM-2). Kommentarerna från opinonsbildarna förtiger detta helt.
Självbedrägerierna om solens och vindens snara genombrott dominerar fortfarande, trots att solens roll är helt obetydlig och trots att vindens utveckling nu är linjär med bleka utsikter. Trots att fossilerna fortsatt dominerar ny energiproduktion uppstår ingen brådska som förmår bryta väntan på sol och vind.
EU har fortfarande GMO-förbud och går mot allt mer ekologisk odling, trots att konventionell och GMO-baserad odling givetvis är effektivare och kräver mindre energi.
Det finns inget populärt begrepp som betecknar CO2-snåla teknologier. Istället ligger religiöst fokus på begreppet ”förnybart” som utesluter den enda bevisat skalbara klimatlösningen.
När Svenskt Näringsliv ifrågasätter regeringens anti-kärnkraftspolitik går företag med hög svansföring i miljöfrågor i taket och tar kraftfullt avstånd. Det visar att gammal vanlig miljöopinion är kommersiellt mycket viktigare än klimatopinion.
Tysklands energi-elände där man sedan länge lagt mer pengar på 5% solcells-el än vad som hade krävts för att ersätta all deras 50% kolkraft med kärnkraft. Där man först lägger ner kärnkraft och sedan ser efter om man möjligen klarar att införa en förnybar elproduktion till år 2050.
Ni får en i bonus: Hur många kärnkraftverk kan en slumpmässig nyhetsintresserad person nämna vid namn? 5-10 stycken, plus de svenska? Varje reaktor räddar 200 pers per år och reducerar klimatriskerna. Men kan folk nämna ett enda kolkraftverk? Varje stort kolkraftverk dödar kanske 300 pers per år och står för lejonparten av klimatriskerna…

För gröna fyller klimathotet samma funktion som helvetet fyller i kristendomen. Det är bra att hota med för att få till en allmän moralisk uppryckning inom alla möjliga områden – mathållning (vegetarianism), energi, bistånd, anti-kapitalism mm. Det är däremot inget man kan eller ska eliminera! Man ska göra symbolhandlingarna för att personligen undvika skuld, oja sig över andras gudlösa beteende och känna sig som en god och insiktsfull människa. Jag, däremot, är orolig på riktigt (över klimatet, inte helvetet, alltså), och fascineras varenda dag över de grönas likgiltighet och oförmåga att prioritera.

Så nej, det finns ingen klimatism, ingen klimatrörelse. De som möjligen är äkta klimataktivister idag är de politiker som, i exempelvis Storbritannien, faktiskt kämpar för att få igång en reaktorindustri igen istället för att gå den enkla vägen och symboliskt bränna andras pengar på förnybart medan man bygger kolkraft och gasledningar. Men vilka går man ur huse för att stötta dem? Inga klimatister så långt ögat når!

Helgläsning v41

2014-10-11Uncategorizedantirasism, bioteknik, homosexualitet, kärnkraft, politik, religion, skolanjeppen

1. Åsa Moberg och Thomas Kåberger är nominerade till årets förvillarpris i Föreningen Vetenskap och Folkbildning för oseriös anti-kärnkraftsbok. Läs gärna argumentationen i tidningen Fysikaktuellt, sidan 28.

2. Vår nya ”framtidsminister” har upplevt tidigare liv. Så passande, eller nåt.

3. Naturskön cykling i Skottland.

4. En pastafarian diskrimineras i Kanada:

https://www.youtube.com/watch?v=pux7jummtfA

5. Sverige i framkant med proteser inkopplade på nervsystemet. Killen kan spela pingis!

6. Alltid Varför om miljöpartiets beslut om att göra gymnasiet obligatoriskt. En av några skojiga bilder från den bloggpostningen:

7. XKCD om giftermål (i USA). Notera att lagarna gick före när det gäller anti-rasism, men att folket gick före i anti-homofobin. Slutsats? Vet inte.

Timdistribution av el per typ

2014-09-04Uncategorizedkärnkraft, solceller, spotpriser, vindjeppen

Sexig rubrik, inte sant? Jag stötte på en debattör som påstod att solceller knappast skulle börja påverka spotpriserna negativt förrän de nått 10-20% av Sveriges elproduktion (aka ”penetration”). Sån felsyn kräver ett par illustrativa grafer!

Först kärnkraftens el-leveranser per timme (procent av timmens förbrukning), sorterat, 2013. Notera att kurvan är ganska nära rektangulär, samt att kärnkraften producerar mest när det gäller och gör bränslebyten och underhåll på sommaren.

Sen kommer vindkraftens el-leveranser 2013, på samma sätt. Notera den betydligt sämre fördelningen, en sorts triangelform med maxvärde på 28% och minvärde på 0.1%.

Slutligen solcellernas el-leveranser uppskalade till 7% penetration från 2013 års leveranser. Notera hur max-leveranserna når hela 97% av förbrukningen men att nästan inget produceras under 2/3 av timmarna.

Solceller täcker hela förbrukningen vissa timmar vid ungefär 7% penetration. Vindkraft gör detsamma först vid cirka 25% penetration och kärnkraften vid 48%. Vi kan alltså räkna med att solceller har ungefär en tredjedel av vindkraftens potential vad gäller penetration, samt att de egna spotpriserna påverkas ungefär tre gånger kraftigare.

industriella läreffekter

2014-08-23Uncategorizedekonomi, kärnkraft, sol, vindjeppen

Det har visat sig att när kumulativ tillverkningsvolym av en vara eller service fördubblas, så sjunker tillverkningskostnaden med en fast procentsats beroende på vara, ca 10-25%. Det kanske inte låter så mycket, men i en stor ekonomi med stora volymer blir kostnadssänkningarna inte sällan enorma. Se exempelvis detta log-log-diagram, via Wikipedia:

Hur uppstår dessa kostnadssänkningar? Jo, arbetarna blir säkrare och mer specialiserade, man utnyttjar utrustningen bättre, man automatiserar, man designar om produkten för att kunna producera den billigare, man upptäcker och fixar svagheter i produktionslinan etc. Detta upprepas om och om igen i hela produktionskedjan. Ibland blir det så billigt att man istället utnyttjar den högre effektiviteten till att höja prestanda eller kvalitetsnivå hos produkten. Ganska självklart egentligen. En nyckelfaktor i den här utvecklingen är konkurrens. Konkurrens ger ett sorts evolutionärt selektionstryck både på produkter och på produktion.

En klok vän påminde mig om Freeman Dysons ord om cyklar:

If you look at bicycles, there were thousands of weird models built and tried before they found the one that really worked. You could never design a bicycle theoretically. Even now, after we’ve been building them for 100 years, it’s very difficult to understand just why a bicycle works – it’s even difficult to formulate it as a mathematical problem.

Som alltid återkommer jag till energiproduktion. En tes jag har är nämligen att kärnkraftens stora akilleshäl, förutom sina utmärkta förutsättningar för skräckpropaganda och fiction, är dess enorma aggregatstorlek.

Betänk följande: Det har producerats cirka 500 kommersiella kärnkraftverk à 100-1500 MW, 500,000 vindsnurror à 100-4000 KW och 500 miljoner solceller à cirka 250 W. Om vi översätter detta till tvåpotenser, så blir det 2^9 kärnkraftverk, 2^19 vindsnurror och 2^29 solceller. Om vi antar att läreffekten är cirka 20% per dubbling, så har kärnkraften kommit ner till ca 10%, vindkraften 1% och solcellerna 0.1% av deras respektive initiala kostnader.

Det finns ingen orättvisa i detta, utan skillnaden är bara en lite speciell konsekvens av energislagens olika skalor. Ändå måste vi inse att dagens 500 reaktorexemplar med stor sannolikhet inte har kommit längre i sin utveckling mot optimal design och produktionseffektivitet än handbyggda cyklar som denna:

Det är den här insikten som får mig att ifrågasätta trosvissa grönas påståenden om att vindkraft och solceller har mycket större potential för kostnadsminskningar. Visst, läreffekterna kan fortsätta på någon nivå även för dessa, men horisontella vindsnurror med tre vingar är troligen den optimala designen och man verkar ha nått en sweet-spot på 2-3 MW vad gäller storlek. Likaså solceller – visst kommer man förbättra, men de är nästan gratis redan och det som är dyrt nu är övriga komponenter, montering mm. Kärnkraften däremot har antagligen betydligt mer fundamentala produktförändringar framför sig, då vi troligen inte är i närheten av optimal design.

Gröna påpekar skadeglatt att kärnkraft (i väst) blivit dyrare med åren. I det påståendet är däremot några olika sorters orättvisor inbyggda. En sak är exempelvis att de flesta läreffekterna rullats tillbaka för kärnkraft när konstruktionsindustrin i princip försvann på 80- och 90-talen. Nya reaktorer nu, i alla länder utom möjligen Kina och Sydkorea, är att betrakta som specialbyggen med nyutbildad, oerfaren personal, specialtillverkade komponenter, oprövade rutiner etc. Tacka sjutton för att det blir dyrt, iallafall jämfört med hur det kunde vara med mognad och serietillverkning! När Tyskland just tagit 1500 mdr i kostnader för att få igång solcellsindustrin och får beröm för detta så får Storbritannien enorm kritik för att de slösar några tiotals miljarder på att få igång sin kärnkraftsbyggindustri. En annan orättvisa är att byråkrati och irrationell skräck tvingat kk-industrin att överdimensionera säkerhetssystemen samtidigt som en våt filt lagts över FoU och konkurrens.

Som jag ser det är det förstås naturligt att man skalade upp reaktorerna enormt för att minska mängden byråkrati per verk och utnyttja uppenbara skalfördelar. Ändå tror jag att det var ett strategiskt misstag att inte stanna neråt 200 MW eller så. Resultatet blev långsammare dubbleringstakt, mindre konkurrens, kostnadseskaleringar som man alltid verkar få vid stora projekt etc. Dessutom ökade man finansieringsrisken (och därmed räntan) och minskade antalet intressenter med tillräckliga muskler att köpa reaktorer. Givetvis missar man marknader som lokal kombi-generering (fjärrvärme+el), industriell processvärme mm när man inte kan erbjuda små verk. Och sist men inte minst – byråkratin tillåts växa när den verkar på färre och större verk som kan absorbera kostnader – även byråkratier håller sig inom vissa ramar av det som är möjligt.

Som jag nämnt byggdes Oskarshamn 1 i början på 70-talet för cirka 3-4 mdr i dagens penningvärde, eller ca $1/W. (Detta är billigare än systempriserna för vind och sol idag, trots att kärnkraft producerar 2-10 gånger mer energi per watt.) Om läreffekterna fått verka fritt från den utgångspunkten hade vi levt i ett globalt kärnkraftssamhälle idag. Nu gör vi inte det och får leva (och dö) med konsekvenserna.

Sverige vs Kina i kärnkraftsgrenen

2014-08-10Uncategorizedkärnkraft, Kinajeppen

Kina har 29 reaktorer under konstruktion. Vi ska vara medvetna om att det är en helt patetisk konstruktionsvolym för ett så stort land – det handlar blott om en reaktor per 47 miljoner invånare. Om vi jämför med vårt eget Sverige, som vid årsskiftet 1973/1974 byggde på hela åtta reaktorer samtidigt(!), dvs cirka en reaktor per miljon invånare, så ser vi att Kinas byggvolym bara är 1/47-del mot vad vi klarade av redan för 40 år sen. Tänk om Kina hade hamrat på över 1300 reaktorer samtidigt just nu… Såhär har Sveriges reaktorbyggande sett ut i en tidsgraf:

Civil kärnkraftsutbyggnad i Kina tycks ha skett i fyra vågor, enligt nedanstående graf. Gröna reaktorer är klara och röda är sådana som fortfarande byggs, de senare visade med en pessimistisk byggtid på 6 år.

Först doppade man fötterna litegrann med tre reaktorer på 1980-talet. Man kan gissa att Tjernobyl orsakade en liten tankepaus innan man började bygga tvåan och trean. Sen samlade man på sig erfarenhet från drift och startade en andra våg, dubbelt så stor som den första. Efter att man dragit erfarenheter av den så drog man loss på allvar i en tredje våg. Väldigt tydligt tog man en ytterligare tankepaus efter Fukushima. Byggtiden i första vågen är 6.2 år, i andra vågen 5.8 år och de färdigställda i tredje vågen snittar 5.1 år. Då ska man vara medveten om att många i tredje vågen fördröjts av en Fukushima-motiverad översyn av säkerheten.

Jag tror att byggtiderna kommer kortas igen, ner mot 4 år, särskilt för de som byggs i fjärde vågen som inte har en Fukushima-fördröjning. Om vi zoomar in på tredje/fjärde vågen, så ser det ut såhär:

Vi ser att ytterligare 21 reaktorer kommer färdigställas från tredje vågen (sen tillkommer ännu så länge 6 reaktorer i fjärde vågen efter Fukushima). De 21 reaktorerna kommer alltså bli klara inom drygt 2 år, och det innebär ungefär en fördubbling av Kinas nuvarande flotta.

Hur stark fjärde vågen blir återstår att se. Tyvärr har de senaste estimaten för nästa femårsplan (2016-2020) bara 6-8 byggstarter per år, men presidenten har nyligen talat om att byggtakten bör accelerera. Det vore bra, för i den takten kommer man inte gå om USAs all-time-high i kärnkraftkapacitet förrän cirka 2027. Det är alldeles för segt.

Å andra sidan är en steady-state-nivå givet 7 starter per år och 60 års driftstid cirka 420 GW, vilket kan ge 3300 TWh av dagens konsumtion på 5300 TWh. Med 80 års driftstid, vilket inte är orimligt, blir det 560 GW och 4400 TWh, vilket är 83% av dagens konsumtion. Det är säkert vettigt på ett sätt att ha en jämn och stadig byggtakt. Sveriges modell där vi snabbt byggde det vi behövde under 16 år och sen tar en byggpaus på minst den dubbla tiden är inte nödvändigtvis optimal, men ur ett AGW-perpektiv skulle man förstås vilja ha en ganska framtung utbyggnad.

Oskarshamn 1 vs vindkraften

2014-08-05Uncategorizedkärnkraft, vindkraftjeppen

Vår minsta reaktor, Oskarshamn 1 på knappa 500 MW, kommer att läggas ner av de rödgröna efter valet. O1-an, startskottet för det svenska kärnkraftsundret, är en arbetshäst som sedan starten 1972 ~~producerat~~ levererat nästan 100 TWh. (Update: Uppmärksamma läsare påpekade att den har producerat mer än 100 TWh, men förbrukar en del själv, så för att förtydliga gäller alla siffror i denna bloggpostning netto-leveranser.) Att bygga den kostade cirka 493 miljoner eller ca 3-4 miljarder i dagens penningvärde, vilket innebär att kapitalkostnaden är cirka 3-4 öre/kWh. Förvisso har det skett uppgraderingsprojekt som också kostade, men vi måste ändå konstatera att reaktorn tjänat Sverige oerhört väl och bidragit rejält till hushållens låga elpriser, landets rena luft och industrins konkurrenskraft. Den har uppgraderats säkerhetsmässigt och har god teknisk status, och att den ändå kommer läggas ner inom ett par år i en kaskad av grön smutskastning bör ses för vad det är – de politiska dilettanternas skymf mot svenskt ingenjörskunnande och ett uttryck för deras förakt för landets realkapital.

Här följer en liten graf över reaktorernas kumulativa leveranser jämfört med vindkraftens, över hela deras respektive livslängder. (Om någon undrar varför jag gör grafer på engelska så är det för att jag käftar i utländska debattforum ibland, och då är graferna bra ammunition.)

Som du ser har vindkraften nu ungefär samma lutning som de stora reaktorerna, dvs vindkraften motsvarar en stor reaktor i årsleverans. Ett mycket snällt överslag ger vid handen att vindkraften i Sverige hittills kostat sådär 70 mdr (någon som har pålitliga siffror?). Vinden kommer troligen passera de nedlagda Barsebäcksreaktorernas och Oskarshamn 1s respektive total-leverans cirka 2017-2018. Det innebär att O1-an sannolikt kommer gå i graven utan att vindkraften hunnit ifatt den.

Ett sakskäl som kommer anföras för O1s nedläggning är att vindkraften numera levererar mycket mer än reaktorn, så att den inte längre behövs. Det är förvisso riktigt att vindkraften levererar mer, men ekonomiskt och miljömässigt är det givetvis vansinne att lägga ner fungerande reaktorer. Kolkraftsapologeterna kommer hävda att kärnkraftsnedläggningar inte spelar någon roll för miljön eftersom EU-systemet med utsläppsrätter håller CO2-utsläppen på en viss nivå oavsett vad man gör, men det är feltänkt. Ambitionerna i systemet kommer nämligen alltid styras efter vad som är realistiskt (läs: lätt att göra). Om vi lägger ner en massa kärnkraft i EU kommer ambitionerna sänkas, dvs framtida reduktioner av mängden utsläppsrätter kommer inte bli lika stora.

Den totala kärnkraftsleveransen under alla år i Sverige är på cirka 2100 TWh, vilket motsvarar 210 år av dagens svenska vindkraftsleverans. Det är också mer än EUs samlade vindkraftsleverans under alla år! När kommer vindkraften att ha gått om kärnkraften i kumulativ leverans i Sverige, tror du? Jag gissar på att det aldrig kommer hända.

Ingen förnybar revolution i sikte

2014-07-22Uncategorizedförnybart, fossilt, kärnkraftjeppen

Jaha, nu har jag semestrat färdigt, så förhoppningsvis blir det lite fart igen här på bloggen.

Ett problem med förnybart-rapporteringen på siter som CleanTechnica är att man hela tiden överdriver förnybart genom att hänvisa till installerad effekt (kapacitet). Det får solceller, med en kapacitetsfaktor på bara 10-15%, att se väldigt stora ut medan de levererar väldigt lite energi. Det behövs cirka 10,000 MW solceller för att matcha en normal reaktor på bara 1,200 MW.

Jag tänkte därför driva tesen att förnybart, ännu så länge iallafall, inte visar ens några tendenser av att rita om kartan när det gäller levererad energi. Jag gör det med ytterligare några hemmasnickrade grafer med utgångspunkt i BPs Statistical Review of World Energy 2014.

Först en betraktelse över förnybarts rampning per region i världen:

Här ser vi hur Västeuropas feta subventioner gett oss en ohotad förstaplats, och hur Kinas massiva investeringar matchar Nordamerikas. Totalt sett är förnybart (exklusive vattenkraft) idag ungefär lika utbyggt som kärnkraften var för 30 år sedan:

(Notera att ovanstående två grafer har samma skala.) Vi ser hur Japans kärnkraft påverkades av Fukushima, hur Västeuropa börjat avveckla och hur Kina/Indien ökar. Vi kommer få sen en rejäl acceleration där med början redan iår. Något som är lite intressant att se är hur Östeuropa hämtat sig efter murens fall och börjat öka igen.

Faktum är att förnybart, både vattenkraft och övrigt, har vuxit ganska starkt medan kärnkraften stagnerat. Något som jag faktiskt själv inte hade förstått innan jag plottade grafen var hur starkt vattenkraften ökat det senaste årtiondet.

Okej, men med en så stark ökning, händer det något ur ett makroperspektiv? Som det ska visa sig är svaret nej:

Här ser vi att icke-fossil kraft inte visar några stora tecken på att avvika från en i stort sett linjär utveckling som pågått i 50 år! Fossil generering har däremot sorgligt nog ökat gapet de senaste 20 åren.

Utvecklingen inom fossil energi är också remarkabelt stadig. Både olja och gas har rört sig i princip linjärt i 30 år (alltmedan domedagsprofeterna i peak oil-sekten ständigt skjuter domedagen framför sig). Kolet har fått en renässans iochmed Kinas uppsving:

Sammantaget visar graferna att ur ett fågelperspektiv så finns det inga tecken på en förnybart-revolution. Vi ska komma ihåg att vinden gått över från en exponentiell tillväxt-fas till en linjär tillväxtfas, samtidigt som solcellerna ännu inte är stora nog för att spela roll och har värre intermittensproblem än vinden. Det är alltså inte rimligt att förvänta sig någon större förändring av utvecklingen heller på medellång sikt.

Nej, det kan vi inte

… eller det omöjligas konst