Mer corona-matte

Sydkorea är ett strålande land på så vis att de testar otroligt mycket och brett, vilket innebär att de kan användas som utgångspunkt för överslagsberäkningar. Det är också så att dödsfall är en pålitligare indikator på den underliggande smittograden än hur många som testat positivt. Med dessa idéer till grund kan vi göra schyssta killgissningar.

Dödlighet

Sydkorea har i några veckor nu haft 6000-7000 smittade, varav 60 listade som allvarliga/kritiska och runt 6 dödsfall dagligen. Just idag är de uppe i 1.2% dödsfall men det ökar stadigt eftersom 6 dödsfall är ca 0.07% av fallen, så om ett par-tre dagar kommer de ha 1.3% dödsfall. Exakt var det planar ut är svårt att säga, men ca 1.5% är inte alls omöjligt. Då är det bara frågan om Sydkorea har ett avsevärt mörkertal så att den verkliga dödligheten är lägre. Jag tvivlar på det förutom kanske när det gäller testande av de yngsta.

Verkligt antal smittade

I Sydkorea, som är nära stillastående i smitto-utveckling, avlider runt 1 promille av de nu aktiva och kända smittfallen dagligen. Om vi antar att det gäller världen över, så är det bara att multiplicera antalet dödsfall per dag med 1000 för att få fram hur många som var smittade för två veckor sen (mediantiden mellan smitto-tillfälle och dödsfall).

Smittotakt

Vi har ungefär en fördubbling av antalet dödsfall i världen var fjärde dag. Det betyder att om inte verksam social distansering satts in, så kan vi räkna med att antalet smittade är ungefär 10x högre idag än för två veckor sen. (Eftersom 2^(14/4) = 11.3.)

USA

I USA dog 47 personer under dygnet till lördag, vilket innebär att att man hade ca 50,000 smittade för två veckor sen och troligen 500,000 idag, mycket grovt. USA har bara mycket nyligen börjat introducera verksam social distansering och frågan är om den fungerar särskilt bra ens nu. Det här innebär att om knappt två veckor kommer USAs dödsfall ligga på ca 500 dagligen pga de som redan är smittade, och det tar med all sannolikhet inte slut där. Om tre veckor, i mitten på april, kan man ligga på 2000 döda dagligen i landet.

Globala smittotal

Om vi tror på dödstalsstatistiken som globalt verkar landa på ca 1600 dödsfall lördag 21 mars, så hade vi ca 1.6 miljoner smittade i världen redan för två veckor sen. (Det konstaterade antalet smittade nu är ca 304,000, så mörkertalet mot smittoläget för två veckor sen är minst 80%.) Sen har dubblingarna gått vidare därifrån, ganska försiktigt ca 3 dubblingar. Idag skulle vi alltså kunna ha 1.6*2³ = 13 miljoner smittade bara baserat på rapporterade dödsfall.

Tyvärr är dödsfallsstatistiken inte komplett. Syrien och Jemen tycks stå utanför pga inbördeskrig exempelvis, men i Syrien borde talen börja bli stora pga närheten till Iran. En hel del länder mörkar troligen. Iran har helt säkert mörkat och en relativt stor andel av dess befolkning på 80 miljoner kan vara smittad. Andra länder som Afghanistan lär ju inte ha koll. Jag gissar därför på att smittan idag ligger på 10-30 miljoner, ca 30-100x mer än konstaterade fall, men de flesta av dessa har ännu inte utvecklat symptom och kanske inte ens skulle testa positivt.

Framtida scenarier

Nu tror jag att den sociala distanseringen som Sverige och många andra länder infört är ganska effektiv, så dubblingstakten är troligen redan avsevärt nedtryckt och detta skulle isåfall avspeglas i utplanande dödsfalls-statistik i Europa om någon vecka. Vi kan nog dra ut på detta så länge som vi har uthållighet i att hålla så mycket stängt. Men i de delar av världen där social distansering är svårt att implementera kommer epidemin utvecklas exponentiellt tills dess att mättnad uppstår, och det kan ske så tidigt som mot slutet av april (men sen kommer inte dödsfallen rejält förrän mot mitten av maj).

Iran ligger långt före och det ska bli intressant att se om och när de kommer ur krisen med flockimmunitet.

Corona-matte

Här finns en bra Corona-tabell som uppdateras löpande. De översta raderna såg ut såhär lördag kväll, 7 mars (Kina hade tyvärr trillat över på nytt dygn, så där stämmer inte siffrorna för nya fall):

Mitt antagande är att alla länder utom Iran i utklippet har ärligt och korrekt redovisade dödssiffror. Jag antar också att dessa har likartad vårdförmåga. Tyskland ligger lägst med 0% döda, men bland länder med större statistiskt underlag är Sydkorea bäst till med 0.68% dödsfall (innan alla sjuka är bortom fara). Sydkorea verkar också testa oerhört mycket.

USA

Om vi antar att övriga världen borde ha samma proportion dödsfall till verklig total smitta, så kan vi se att exvis USA lätt skulle kunna ha 2,800 smittade snarare än de 400 man hittills konstaterat. Det är lite oroande, men det kan vara så att USA har koll på många av fallen utan att ha formellt testat dem.

Italien

Likaså Italien skulle kunna ha 34,000 smittade snarare än de 5,900 konstaterade fallen. Det stämmer också ganska bra med att 36 stycken dog under fredagsdygnet, eftersom jag konstaterat att ca 1 promille av Sydkoreas och Kinas aktiva fall tycks ha avlidit varje dag under förloppet.

Mörkertal

Om vi använder Sydkoreas dödsfall/smittad som måttstock blir tabellen såhär (några irrelevanta rader borttagna):

Friskförklarade

En annan observation är att Kina kommit långt i sin bekämpning med 69% friskförklarade. Det är hyfsat trovärdigt. Iran hävdar 29% friskförklarade, vilket är helt orimligt i det skede man är i med explosiv spridning, när Italien ligger på 10%. En möjlighet är att Iran menar ”utom fara” med friskförklarade, eller så hittar de helt enkelt på.

Iran/Irak

Jag tror som sagt inte på Irans siffror överhuvudtaget. Kanadensiska forskare tittade på Irans export av fall mm, och räknade fram ett estimat för totala antalet smittade i landet på ca 18,300 personer den 24 februari. De tror att landet vid det tillfället haft 6 veckors spridning från ”patient zero”. Det är 42 dagar, så enkelt matte ger vid handen att antalet smittade skulle kunna ökat med ca 18300^(1/42) – 1 = 26% per dag. Om ökningstakten vore fortsatt oförändrad sen dess skulle, lördag 7 mars, ca 500,000 iranier vara smittade. Men iranska befolkningen har säkert skärpt sig litegrann, och man kan inte smitta en omgivning som redan är smittad, så takten har säkert gått ner något. Iranierna själva, lördag 7 mars:

“More than 16,000 people are currently hospitalized as suspect cases,” health ministry spokesman Kianoush Jahanpour said in a televised news conference as he announced the tolls.

Nu är det svårt att veta vilka iranierna lägger in på sjukhus, men andelen som blir lite mer allvarligt påverkade av sjukdomen verkar vara ca 20%, så 16,000 inlagda och säg 4000 döda skulle lätt kunna innebära 100,000 smittade. Om de 6000 konstaterade fallen inte räknas in i de misstänkta fallen, så kan det vara 30,000 ytterligare.

Grannen Irak har märkligt få rapporterade fall, bara 54 stycken, men de har hela fyra (4) döda, så med Sydkorea-formeln skulle de lätt kunna ha 4/0.68% = 588 smittade idag. De skulle också kunna ha mörkat eller missat dödsfall.

Slutsats

Rapporteringen spretar en del. Det är ganska klart att olika länder testar olika mycket, har olika mörkertal, olika kriterier för friskförklaring etc. Det är svårt att få grepp om är vilka länder som lyckas bryta smittkedjorna och därmed ser till att spridningen kan ebba ut, samt vilka länder som tvärtom inte lyckas. Kina har fått grepp om läget, Sydkorea verkar nära att få grepp om läget, Iran misslyckas kapitalt, Italien ser väldigt skakigt ut medan USA verkar ha stora problem men borde ha tid att skärpa sig. Sveriges spårning verkar fungera ännu så länge. Har dålig koll på övriga Europa och ännu sämre på övriga världen, men det ser inte ljust ut med okontrollerad spridning i Iran och kringliggande sårbara populationer som kan ”så” övriga världen medan lokala utbrott i mer ordnade länder som Italien försvårar ytterligare.

Corona-viruset

I förra bloggpostningen förespråkades att vi skulle ge upp eftersom viruset kommer sprida sig ändå. Det var lite väl lättsinnigt och jag tänkte ta tillfället i akt att delvis backa från det.

Det är fortfarande min bedömning att viruset kommer sprida sig ändå, för exvis Iran har en helt okontrollerad spridning som de bara redovisar en bråkdel av, Brasilien har 4 konstaterade fall och över 400 misstänkta fall, etc. En lång, lång rad länder har dessutom en rapporterad tillväxt i antal smittade på ca 25-30% idag, onsdag, jämfört med gårdagen. Viruset har alltså spritt sig till sårbara populationer där smittspårning inte görs i tillräcklig omfattning och dessa populationer kommer fortsätta exportera fall och därmed öka trycket på smittspårning i den mer organiserade världen. I slutänden tror jag inte det håller, även om Sverige kan jonglera hundratals importfall utan problem.

Det mesta talar alltså för att den här smittan kommer bli en i mängden av corona-virus-stammar som redan cirkulerar och ger upphov till ffa förkylningar. När vi har mött den tidigare kommer den mer sällan presentera sig som en kraftig sjukdom när vi stöter på den igen. Immunitet mot corona-virus avtar med tiden, men immunförsvaret lär inte överreagera på samma sätt.

Men med det sagt så finns det mycket som talar för att fördröjning är en bra sak, eftersom viruset ändå är ganska allvarligt. Det stora problemet är belastningen på sjukvården vid en snabb spridning. Det verkar som att i storleksordningen 10% av fallen kräver seriös vård, allraminst syrgas och många även mekanisk ventilering mm, och detta krävs inte bara några dagar utan snarare några veckor (kopierat från sidan 14):

Using available preliminary data, the median time from onset to clinical recovery for mild
cases is approximately 2 weeks and is 3-6 weeks for patients with severe or critical disease.

Med fördröjning finns möjlighet att behandla fler på ett adekvat sätt, lära sig bättre behandlingsmetoder, rampa upp tillgången till exvis syrgas etc. Fördröjningen skapas genom social distansering, dvs färre och mindre sammankomster, mindre resande etc. Sådan distansering har kostnader, så det gäller att göra en rimlig avvägning. Hittills tycker jag att Sverige skött det bra och kunnat äta kakan och ha den kvar. Öppna skolor, fritt resande med undantag av inga direktflyg till Iran, etc. Jag hoppas att de kyliga experterna på folkhälsomyndigheten etc får fortsätta driva en likaledes kylig policy av fördröjning, utan excesser. Samtidigt ser jag inget riktigt bra och politiskt aptitligt scenario för slutspelet. Vi kan inte syssla med social distansering för evigt och därför innebär fördröjning i längden att vi kommer att tvingas hantera lokala utbrott under lång tid.

Släpp viruse’ loss, det är vår!

Det ”nya coronaviruset” är svårstoppat i det här läget. Det har spridit sig till alltfler länder och kluster av nya sjuka har dykt upp i exvis Iran. Virusets mest framträdande egenskap verkar vara hur lätt det smittar. Kina har sina arméer av byråkrater och säkerhetspersonal, men frågan är hur man ska spåra och isolera folk tillräckligt väl i länder som Iran, Indien, Vietnam, Egypten mfl länder.

Som väl är innebär viruset inte domedagen. Tvärtom tycks det oproblematiskt ur ett civilisationsperspektiv. Corona-viruset finns redan i flera varianter pandemiskt som förkylningar mm, så vi är alla corona-sjuka då och då. Den här nya varianten är extra smittsam och vi har inget vaccin, men i övrigt verkar det vara ”just another flu”. Enligt en kinesisk studie som tog med fall fram till 11 februari så hade 1024 personer dött, men ingen under 9 år! De som dör är istället en relativt stor andel av de mycket gamla och redan sjuka:

The ≥80 age group had the highest case fatality rate of all age groups at 14.8%. Case fatality rate for males was 2.8% and for females was 1.7%. By occupation, patients who reported being retirees had the highest case fatality rate at 5.1%, and patients in Hubei Province had a >7-fold higher case fatality rate at 2.9% compared to patients in other provinces (0.4%). While patients who reported no comorbid conditions had a case fatality rate of 0.9%, patients with comorbid conditions had much higher rates—10.5% for those with cardiovascular disease, 7.3% for diabetes, 6.3% for chronic respiratory disease, 6.0% for hypertension, and 5.6% for cancer. Case fatality rate was also very high for cases categorized as critical at 49.0%.

Då ska man minnas att ovanstående ändå är uppblåst av att stora mängder människor som fått väldigt lätta symptom oftast inte diagnostiserats allt. Utanför Kina däremot så har man relativt god koll på alla smittade, inte bara de svårare fallen. Ser vi på spridningen i världen i skrivande stund har bara 14 avlidit av 1361 smittade utanför Kina, vilket är 1% av alla fall. Men i Iran har hela 4 av 18 smittade avlidit, vilket tyder på att något inte står rätt till där. Kanske har iranierna blivit så skraja att man kremerat sina patienter i förtid, eller åtminstone inte vårdat dem ordentligt, eller kanske är det ett mycket större kluster smittade och bara de allra sjukaste har kommit fram. Om man undantar Iran är dödligheten 0.7%. I Kina är dödligheten 3% och det beror troligen på att minst 4x så många är smittade i Kina som diagnosticerade.

Ja, fler av de diagnosticerat smittade kan komma att dö, visst, men om man tittar på resenärerna på Diamond Princess, ett kryssningsfartyg fullt av pensionärer, har bara 2 av 634 smittade dött än så länge.

Vi får rapporter om att kolanvändningen i Kina rasat, att flygbranschen står inför stora avbräck etc. Det kan säkert verka attraktivt för många civilisationsskeptiker, men jag tror inte att karantänen längre fyller något gott syfte. Restriktionerna har förvisso gett oss tid att förstå viruset bättre och förbereda sjukvårdssystemet, men nu är det dags att ta smällen och låta våra samhällen fungera som vanligt. Om vi inte gör det kommer vi se alltmer kaos och våld som när ukrainare kastade sten på landsmän på väg hem, och minst lika illa, vi kommer förvärra ett ekonomiskt avbräck som också dödar, fast andra demografier och inte minst yngre. Bortskämda svenskar må fnysa, men för stora delar av världen är ekonomi fortfarande livsavgörande. Att skära av Kina och ge resten av världen logistisk infarkt är ingen bra idé!

Så, fritt fram för dig som läsare att gå i taket, men med coronaviruset är det rätt demografier som dör. Det handlar nästan enbart om redan mycket gamla och sjuka (samt förstås rökare) som vi ändå bara skulle kunna hålla liv i ett par år, med tveksam livskvalitet. Det blir en stor kortvarig belastning på sjukvården, men det bör vara fullt hanterligt och kan fungera som en bra beredskapsövning i vår slimmade vårdsektor.

Om vi verkligen ville förbereda oss, rädda liv och spara sjukvårdsresurser så kunde vi skicka ut en global rekommendation om att ta en rökpaus från nu fram tills dess att man haft viruset och tillfrisknat. Fem av åtta döda hittills är män och det beror troligen på att fler män är rökare.

Istället kör vi karantäner och blockader vilket är ett exempel i högen på mänskliga riskbedömningar och oproportionella eller tveksamma åtgärdspaket. Den intuitiva förmåga vi har att agera på risk är inte avpassat till det storskaliga, industriella och relativt säkra samhälle vi lever i idag. Alltsomoftast är reaktionen betydligt värre än företeelsen vi reagerar på. Men visst, går det så går det. Lyckas man faktiskt stoppa viruset, vilket jag tvivlar på, så är det bara att gratulera. Gör vi det inte så tar vi stora kostnader utan påtaglig vinst.

Svensk elstatistik för 2019

Totalt producerade Sverige 120% av den inhemska förbrukningen år 2019, dvs ca 20% gick på export.

Kärnkraften producerade 49% av förbrukningen, vattenkraften 49%, värmekraften 6% och den överflödiga nykomlingen, vindkraften, producerade 15%, medan den allra mest subventionerade kraftkällan, solceller, stod för, korrekt avrundat, 0% (iallafall av utmatad el).

Under den dag då förbrukningen var som allra högst, 30 januari, ca 24 GW, så låg kärnkraften stabilt på 8.2 GW medan vindkraften fluktuerade mellan 0.5 och 1 GW. Kallt och vindstilla är tyvärr vanligt:

Den timme då svensk vindkraft producerade allra bäst var 12 november kl 01-02, ca 7.5 GW. Det var mitt i natten då förbrukningen är låg och just den timmen var den ca 16.5 GW. Bäst när det inte gäller! Vindkraftens snitt var 1.9 GW, dess max 7.5 GW och dess min 0.085 GW. Kärnkraftens snitt var  7.4 GW, dess max 8.4 GW och dess min 5.0 GW. Här är en graf på kärnkraft och vindkraft när bådas genomsnitt är normerat till 1:Ännu har detta relativt låg påverkan på värdet av elen. Genomsnittspriset för en förbrukad kWh var 41.6 öre om man går på Nordpools spotpriser. Genomsnittsvärdet för en kWh från kärnkraft var 40.3 öre, för vindkraft 38.8 öre och för solceller 38.6 öre. Den styrbara kraften har högre värde: Vattenkraft 42.0 öre, biomassa 43.0 öre.

Jag har tidigare år fått frågor om hur elens värde räknas ut, och det handlar helt enkelt om att summera varje timmes värdeproduktion och dividera med totalproduktionen:Jag fortsätter förutspå det självklara, att dessa värdedifferenser kommer öka allteftersom kärnkraften byts ut mot vindkraft.

Identitetspolitik, KEE och KBT

Jag misstänker att många av bloggens läsare som umgås i normala vuxna sammanhang inte har så bra koll på vad som är inne i politiska kretsar. Den här bloggpostningen är ägnad åt att hjälpa till med det, men som fond skulle jag vilja peka i en annan riktning, mot de mer klassiska idealen. Bloggen firar nämligen att en favorit, Kajsa Ekis Ekman (KEE), i dagarna förlänats Leninpriset (som tyvärr inte längre utdelas i Jan Myrdals namn). Man skulle kunna gissa att pris-motiveringen lyder något i stil med detta:

I sin journalistik, essäistik och kulturkritik är Kajsa Ekis Ekman som en frisk fläkt från Leninmausoleets källarregioner. Med sin sylvassa penna författar hon outtröttligt hätska utfall mot varje tänkbar aspekt av frihetlig organisering i ekonomin. Samtidigt har hon med stort civilkurage stått fast vid kommunistisk traditionalism genom att vägra ge efter för identitetspolitiska krav på att ge transpersoner tolkningsföreträde.

Helt centralt i Kajsas föredömliga värv som en av Sveriges mest kallhamrade kommunister är att aldrig, aldrig försitta en möjlighet att agera megafon åt vänsterdiktaturer. När fem miljoner flytt Venezuela, när Caracas många kidnappare vägrar ta emot lösensummor i lokal valuta, när miljoner lider och dör i brist på mat och mediciner, är Kajsas narrativ en orubblig och stolt karbonkopia av regimens: ”Det är klassförrädarna, borgarna och USA-imperialisterna som bär skulden!” Inte bara Maduro tackar dig, Kajsa. Lenin, där i sin sarkofag av glas, har just idag ett fridfullt leende på sina läppar!

Den identitetspolitik som prismotiveringen nämner dominerar fältet till vänster om S idag. Otaliga vänsterkommentarer till KEEs pris är avståndstagande pga att hon är en så kallad TERF, en ”Trans Exclusive Radical Feminist”, dvs hon går inte med på att män hur som helst ska kunna appropriera kvinnorollen för att ta plats i kvinnofängelser, i simhallarnas dam-omklädningsrum, som guldmedaljörer i kvinnoidrott etc. Detta ställningstagande betraktas av de med god känsla för de rådande politiska modeströmningarna som ”hat mot transpersoner” och att ”förneka transpersoner deras mänskliga rättigheter”.

Trigger warnings

Nära knutet till identitetspolitiken finns en tanke om ovillkorlig respekt för var och ens individuella upplevelse, allas rätt att vara överkänsliga, att bli triggade, samt att omgivningen måste ta hänsyn till detta och bereda trygga rum, sk ”safe spaces”. Redan 2014 utspelade sig en fantastisk tråd i en (för genren relativt sansad) feministisk facebookgrupp som började med att en medlem postade följande bild.

Omedelbart krävde en annan medlem TW (”Trigger Warning”) innan sådana ”sjukt kränkande” bilder postades. När nästa person invänder att de tyckte bilden var kul så blir svaret från den triggade att ”Tyck gärna exakt vad fan du vill. Men sitt fan inte och berätta för en annan vad en känner.” En ytterligare triggad person skriver ”Idag har jag haft en jobbig dag och det var inte bra att jag såg denna bild just nu.” (Den tänkbara sexistiska tolkningen är alltså att mat avsedd för en kissekatt, en ”pussy”, lagts i en kvinnas lunchlåda.)

Skitstormen fortsätter i en mycket lång räcka inlägg där en del, inklusive moderatorerna, tycker att triggerwarning är överdrivet på denna bild. En man i skinande rustning rycker in till de triggades försvar och skriver ”det känns verkligen inte ok att ni sitter här och retar en person som mår dåligt för att ni inte kan förstå hur det kan komma sig. Det är priviligierat och respektlöst”.

Democratic Socialists of Americas konvent

I samma triggad-genre återfinner vi en konvent för DSA i somras, USAs motsvarighet till vänsterpartiet, ungefär. Här tas stor hänsyn!

Man behöver nästan se klipper från 1:50 ett par-tre gånger för att förstå allt som händer. En triggad kille ber auditoriet att vara tystare. Han introducerar sig med namn, hemort och ”he/him”, dvs han definierar vilka personal pronouns han vill att folk ska använda när de talar om honom. Men det allra första han säger är ”Ehm, guys, …”. Då blir en hen i rött linne och rött hår nere till höger i bild synbart agiterad! Hen går bort till micken och protesterar mot kränkningen det innebär med könat språk. (Sen får AOC, Alexandria Ocasio-Cortez, en känd demokratisk kongressledamot som gästtalade på konventet, avsluta klippet med att framhäva att det är såhär man organiserar sig politiskt, bygger maktposition och förändrar landet.)

Maktspel som skapar psykiska problem

I ett alltmer tillrättalagt och skyddat samhälle är social-justice-kulturen med sina trygga rum och triggervarningar ett naturligt nästa steg. Och när narcissism och överkänslighet belönas med uppmärksamhet och tolkningsföreträden i sociala och politiska spel, så skapar man feedbackloopar som givetvis ger mer känslighet och dåligt mående.

Bland de framgångsrikaste verktygen inom beteendevetenskapen är KBT där man gör tvärtom, där man genom att utsätta personer för stegrande triggningar gör dem mer robusta. Idéerna om trygga rum, om kulturell appropriering, den drabbades tolkningsföreträde, upphöjandet av allt smalare minoriteters klagovisor till gospel, gör oss alla en björntjänst. Det långsiktiga resultatet är mer triggning, inte mindre.

Så när DSA påhejade av OAC skapar trygga rum för SJWs med ett överflöd av TWs så bidrar en leninistisk KEE med välgörande KBT. Det får man ändå ge henne!

Spilld energiproduktion

Om man antar att man har ett enda oflexibelt kraftslag som vind eller kärnkraft i systemet (resten flexibelt som naturgas eller vattenkraft) så kan man ställa sig frågan hur mycket av den oflexibla källan som ”ryms” i systemet, och hur mycket spill det blir, när man skalar upp den.

Första grafen här visar hur mycket av produktionen som ryms inom timvis konsumtion om man skalar upp kraftslagen. Detta är alltså simuleringar utgående från timvis produktion och konsumtion i Sverige 2018. Total konsumtion är 135 TWh, så mer än så ryms aldrig hur mycket man än producerar.Här ovan ser vi hur kärnkraften börjar ge märkbara överskott någonstans vid 100 TWh och att det krävs ca 160 TWh för att vara mycket nära att täcka förbrukningen på 135 TWh. Vindkraften börjar ge märkbara överskott redan runt 60 TWh och saknar rimlig potential att komma nära att täcka förbrukningen.

För större tydlighet kan vi istället titta på marginal-spillet, dvs hur stor andel av marginalproduktionen som inte matchar efterfrågan:Här syns avvikelserna tydligare och tidigare eftersom vi betraktar marginaltillskotten. Om vi redan har 100 TWh kärnkraft och bygger 10 TWh till (en reaktor ungefär) så kommer bortåt 12% av den extra produktionen inte matcha efterfrågan. För vindkraft är motsvarande spill ca 55%. Vi ser att vindkraften korsar kärnkraften vid ca 160 TWh, vilket beror på att kärnkraften, men inte vindkraften, är mycket nära att mätta behovet vid den produktionsnivån.

Om vi säger att vi kan tänka oss max 25% kärnkraftsspill på marginalen, så kan vi inte bygga mer än ca 120 TWh kärnkraft, vilket ger ca 116 TWh konsumtionsmatchande produktion. Det är ca 86% av konsumtionen. Motsvarande för vindkraft skulle ligga runt 50% av konsumtionen. I praktiken kan kärnkraften ges något mer utrymme då den inte är helt oflexibel – bränslebyten mm sker sommartid.

Resonemanget är förstås ganska teoretiskt och försummar exvis vattenkraftens inflexibilitet, som minimiflöden i älvar mm.

Kulturgeografi i Lund

I den här artikeln påbörjar jag ett arbete att ge kvantitativa översikter av olika universitetsmiljöer, med början en institution i Lund. Det som triggade detta var en artikel av dess professor Alf Hornborg och du kan läsa om min reaktion på denna i förra bloggpostningen.

Institutionen för kulturgeografi och ekonomisk geografi vid Lunds universitet har ca 60 anställda akademiker. Förutom att producera avhandlingar, vetenskapliga artiklar, böcker, tidningsartiklar mm, så undervisar dessa anställda ca 400 universitetsstudenter.

Några tongivande professorer vid institutionen är nämnda Hornborg som sysslar med humanekologi, Agnes Andersson Djurfeldt som sysslar med Afrikastudier och Tomas Germundsson som sysslar med svensk kulturgeografi. För att få en bild av vad de anställda gör i forskningsväg har jag ganska ytligt gått igenom samtligas färskaste publikationer och klassificerat dem på olika sätt. Min toppnivå-klassificering av hela avdelningens forskningsarbete formar tre ungefär lika stora delar:

  • normala ekonomiska eller tekniska utredningar
  • rotande i utländsk djup fattigdom
  • postmodernt ideologiserande samt övrigt flummande

Var och en av dessa huvudgrupper får en rubrik nedan. Notera att att jag med varje nämnd titel representerar varsin distinkt författare. De flesta författare har mer i samma stil som den citerade titeln.

Normala ekonomiska och tekniska utredningar

Den här tredjedelen har publicerat artiklar som åtminstone på ytan saknar ideologiskt innehåll. Det kan vara ekonomiska undersökningar som ”Explaining long-term regional growth: Towards an integrated framework” eller tekniska som ”Adopting hydrogen direct reduction for the Swedish steel industry”. Det låter helt ok och borde även platsa på vanliga nationalekonomiska och tekniska fakulteter.

Rotande i utländsk djup fattigdom

Här finns ett två större undergrupper. Den största är den som på olika sätt vänder ut och in på villkor och förutsättningar för afrikanska/asiatiska småskaliga lågintensiva farmare samt nomadiserande boskapsdrivare, till avsevärd del finansierat av SIDA. Nu när 65 miljoner afrikaner årligen flyttar in i städerna med enorma utmaningar som följd så tvivlar jag på att den här forskningen om de allra fattigaste bönderna/nomaderna är särskilt framtidsrelevant. Jag förstår därför inte varför det ska vara stort i Lund.

Jag förstår inte heller riktigt hur det kan vara effektivt att svenskar forskar om detta. Vi finner artiklar som ”Is there such a thing as sustainable agricultural intensification in smallholder-based farming in sub-Saharan Africa? Understanding yield differences in relation to gender in Malawi, Tanzania and Zambia” av Agnes Andersson Djurfeldt. Eller varför inte ”From dystopia to utopia – and back again : The case of the Van Gujjar forest pastoralists in the Indian Himalayas” av Pernille Gooch.

Jag har mer förståelse för gästforskare, som Ibrahim Wahab från Ghana med sin ”In-season plot area loss and implications for yield estimation in smallholder rainfed farming systems at the village level in Sub-Saharan Africa” men även här kan man undra över fokuset på det fattiga och småskaliga. Visst, biståndet ska gå till något och detta är nog inte sämre än det mesta annat, men ändå?

En annan grupp diskuterar utländska maktförhållanden och orättvisor av olika slag. Vi har exempel som:

  • Canadian mega-mining in Central Mexico: Ecologically Unequal Exchange, Violence and Organized resistance 1992-2016.
  • Enclosures from Below : The Mushaa’ in Contemporary Palestine
  • Landscapes of Dispossession : The Production of Space in Northern Tanintharyi, Myanmar.

Den sistnämnda är en färsk doktorsavhandling vari en textsökning på ”marx” ger 73 träffar…

Att sånt inte skapar någon nytta för Sverige är ganska uppenbart men jag ställer mig även lite undrande till om det får något genomslag överhuvudtaget. Hur många läser dessa artiklar?

Postmodernt ideologiserande samt övrigt flummande

Har har vi alltså en tredjedel som är ideologiserat utan att direkt rota i u-länder. En undergrupp av denna tredjedel är forskning om boende (inklusive favoriten kollektivboenden). Artikelexempel:

  • Fair Shared Cities-The Impact of Gender Planning in Europe.
  • Housing activism, neoliberalization and the right to stay put.
  • Land Rent, Crisis Theories, and Radical Geography.
  • Three phases of Danish cohousing: tenure and the development of an alternative housing form.
  • Gentrification and revanchist urbanism in Taipei?

Ytterligare en grupp är de ekologiskt grönskimrande ansatserna. Förutom Hornborgs artikel som nämndes i början har vi följande exempel:

  • Bör nationalparker tillerkännas mänskliga rättigheter?
  • Lifeblood, climate change, and the confrontation of fossil capital’s “other moments“.
  • 171 forskare: ”Vi vuxna bör också klimatprotestera”.
  • Degrowth as part of the mosaic of alternatives for a socio-ecological transformation.

Det finns också några vars artiklar får placeras i en mer allmän vänsteraktivism-kategori, med exempel som:

  • Challenging fascist spatial claims : The struggle over the 30 November marches in southern Sweden.
  • Marx on Steam: From the Optimism of Progress to the Pessimism of Power.

Så har vi en grupp som framstår som snäppet mer navelskådande/filosoferande. Exempel här är

  • Where are the storytellers? : A quest to (re)enchant geography through writing as method.
  • What about landscape in time-geography? The role of the landscape concept in Torsten Hägerstand’s thinking.
  • Into the Paucity of Anxious Isolation: Time-Space Appropriation and the Liberalization of Suffering.

Jag bara måste citera abstract för det sistnämnda verket! Jag tror att DRM står för ”Disaster Risk Management” i det här sammanhanget.

“Capacity building” in DRM is typically approached through an access model that normalizes technical transfers of innovations from ‘developed’ to ‘developing’ areas. Through a framework of world systems political ecology, normalization of this flow is shown to be a mystification of the social relations of exchange that undergird the manufacture of such innovations. “Capacity building” turns out to be a problem of material distribution in the appropriation of time-space through unequal exchange. Developed areas benefit from such exchange not least by the displacement of environmental loads, which ever more often now make necessary technology transfers of disaster assistance to begin with. Another benefit is the engraining of a liberalist model of personhood in areas where it had not been extant, an appropriation of time-space that transforms subjectivity not least by converting difficult moral problems into mere technical ones. Hinged on a deontological framing of personhood, attribution of ‘vulnerability’ in this way conceals the magnitude of horrors in the global system in liberalization of the experience of suffering.

Helt hysteriskt! (Min fria översättning: ”Om vi hjälper underutvecklade regioner att bli mer robusta mot katastrofer så gör vi dem samtidigt mer som oss västerlänningar, och det är dåligt!”)

Sammanfattning

Okej, en tredjedel arbete kring ekonomi och teknik som möjligen är vettigt, en tredjedel tveksamt inriktad biståndsforskning och en tredjedel postmodern ideologiproduktion. Visst överlapp finns förstås. Aningen bättre än befarat när jag startade.

Jag säger inte att all forskning måste ge direkt nytta. Det finns plats för historisk forskning och samhällsvetenskaplig kunskapsproduktion av många olika slag, men sådan ideologiproduktion som nämnts här bör identifieras och avfinansieras av det offentliga. De som vill syssla med dylikt kan göra det utan skattemedel, och utan statlig välsignelse att förstärka ideologiskt motiverad aktivism hos blivande byråkrater. För en lite djupare genomgång av hur jag motiverar en sådan avfinansiering rekommenderas min bloggpostning om akademisk frihet.

Hornborgs senaste

Detta är ett sorts förord till en genomgång av den vetenskapliga produktionen vid institutionen för kulturgeografi och ekonomisk geografi vid Lunds universitet. Denna genomgång kommer i nästa blogg-inlägg.

En av de som arbetar vid institutionen är professor Alf Hornborg och jag har tidigare kritiserat idéer som framförs av honom. Nu blev jag triggad av hans senaste artikel: A globalised solar-powered future is wholly unrealistic – and our economy is the reason why. Här argumenterar han för att teknologi och ekomodernism inte kan fixa våra problem, eftersom roten till problemen är att pengar fungerar för bra:

In making it possible to exchange almost anything – human time, gadgets, ecosystems, whatever – for anything else on the market, people are constantly looking for the best deals, which ultimately means promoting the lowest wages and the cheapest resources in the global South.

Som vanligt för dessa ideologer så är det ett problem att kapital och jobb tenderar att strömma till de fattigaste områdena i den globala ekonomin, om inte inbördeskrig och vansinniga ekonomiska policies förhindrar det. De påstår tillochmed rutinmässigt att detta faktum främjar låga löner, när de i själva verket främjar uppåtgående spiraler och utjämningar.

I sin motivering till att teknologi inte kan fixa problemen hänvisar han till Storm van Leeuwen angående kärnkraften. Du kan läsa mer om van Leeuwen i mitt skräckgalleri över ”forskare” som gjort sig till parior för att ha publicerat grava felaktigheter eller rent fusk.

Hornborg formulerar en lösning på pengaproblemet:

In order to accomplish economic “degrowth” and curb the treadmill of capital accumulation, we must transform the systemic logic of money itself.

National authorities might establish a complementary currency, alongside regular money, that is distributed as a universal basic income but that can only be used to buy goods and services that are produced within a given radius from the point of purchase.

Med ”degrowth” menas fattigdom som lösning på problem med rättvisa och miljö. ”Universal basic income” är engelska för medborgarlön. Han vill alltså att en relativt stor del av alla pengar ska göras byråkratiserade och svåranvända, och att alla får lika mycket. Detta för att skjuta globaliseringen och kapitalismen i sank, göra oss fattigare och mer beroende av lokala småpåvar och på så vis åtgärda miljöproblem och inkomstklyftor.

Notera att för att det ska vara någon poäng med denna parallella valuta så måste den vara icke-konvertibel, dvs officiellt icke växlingsbar. Exempel på sådana valutor idag är nordkoreanska won, transnistriska rubel och den kubanska peson. Hur mycket polis- och domstolsresurser man kommer behöva lägga på att förhindra svartväxling samt avståndsfusk vid transaktioner förtäljer inte historien, givetvis. Inte heller den GPS-övervakning mm som skulle krävas.

Antar att det är att slå in öppna dörrar att rada upp argument emot detta? Men det triggade mig att undersöka hur det står till där han jobbar. Varningssignalerna från universitetsvärlden kommer i en relativt strid ström, men det börjar bli dags att skaffa överblick. Så låt oss börja på Hornborgs arbetsplats i nästa inlägg!

Penetration vs kapacitetsfaktor 2019

Greta besökte USAs kongress häromdagen och höll ett tal (transkribering här) som jag, den här gången, inte har några starka invändningar mot. Kanske som en anpassning till det land hon rest till, använde hon inte grönvänsterns idégods från 70-talet som fond. Hon förmanade däremot åhörarna: ”Stop pretending that you, your business idea, your political party or plan will solve everything”. Som kärnkraftsentusiast skulle jag förvisso kunna ta åt mig, men det är måhända intressantare att ge Greta stöd genom att titta på den numera förhärskande synen, nämligen att slumpkraften, dvs sol och vind, globalt sett växer snabbt, är tokbillig och snart kommer tränga undan fossilkraften.

Jag har problematiserat kostnadsbilden i min analys av Lazardrapporten, men värre är att kraftslagen producerar ryckigt, ofta knappt något alls och ofta mer än man behöver, och är därför svåra att skala upp förbi en viss nivå. Vilken nivå? Jo, slumpkraftens penetration, dvs dess andel av den totala elproduktionen, får det allt svårare med marknadsvärde och överskott när man närmar sig respektive energislags lokala kapacitetsfaktor. (Kapacitetsfaktorn är i procent räknat hur mycket energi kraftslaget producerar i genomsnitt under året i förhållande till vad det skulle producerat om det hade kunnat utveckla sin fulla effekt konstant.) För Sverige och solceller är kapacitetsfaktorn ungefär 10%, exempelvis, och det innebär att man också kan förvänta sig att 10% sol-el är svårt att hantera.

Baserat på BP-rapportens data har jag gjort ett par grafer, först för solceller:

Till vänster i grafen är de 10 främsta sol-länderna räknat i penetration och därefter ett urval stora och intressanta länder. Här ser vi att inget land är i närheten av att få en penetration högre än sin lokala kapacitetsfaktor. Vi kan också se hur kapacitetsfaktorerna varierar kraftigt. Notera att Kina har en taskig kapacitetfaktor, medan Chile ligger extremt högt. De senare subventionerar tydligen nätanslutning till höglänta områden i landet (dit man också förlagt rymdteleskopssatsningar då luften är såpass klar och molnfri).

Den andra grafen är för vindkraft:

Här är de sex högsta penetrationerna med, sedan ett urval intressanta länder. Vi ser att Danmark har långt högre penetration än kapacitetsfaktor, vilket möjliggjorts genom att agera som en ”by med en vindkraftspark” i ett mycket större elnät. Det är ganska ointressant, men tvåan Irland är desto intressantare. Irländarna har uppenbarligen kommit upp i ungefärlig paritet. Frågan är hur lätt det varit. Rapporten Annual Renewable Energy Constraint and Curtailment Report 2018 har en graf som tyder på att mängden el som behöver strypas bort vid den här penetrationen inte är så fasligt hög:

Men om man tittar närmare på förändringen till 2018, att total vindgenerering ökade med 1796 GWh och total strypt vindkraft ökade med 321 GWh, så inser man att ett marginaltillskott av vindkraft vid den lägre nivå som gällde 2017 medfört en kostnadsoverhead på ca 321/1796 = 18%. Irlands elproduktion är för övrigt naturgasdominerad, vilket är idealiskt för integration av slumpkraft. Kärnkraft däremot är förbjudet.

I övrigt kan man konstatera att inte mycket hänt på 3 år sen jag gjorde en variant på det här inlägget senast. På solsidan har inga länder tagit sig förbi de mer eller mindre stillastående ledarna Italien, Tyskland och Grekland och inga är ännu nära kapacitetsfaktorn. På vindsidan har Danmark, Portugal och Spanien inte rört sig märkbart, medan Irland och Tyskland har tagit sig upp till intressanta nivåer. Inget tyder på att fler länder kommer testa gränserna under de kommande 3 åren heller. Segt.