Ägnar min pendlingstid åt podden The Usual Suspects av Norberg, Segerfeldt och Svensson. Jag rekommenderar varmt! Trion är äkt-liberaler och har generellt väldigt bra koll på hur världen faktiskt fungerar.

Vänsterintelligentian är förstås inte road och finkammar podden efter saker som går att rycka ur sin kontext för att måla upp en mindre smickrande bild. Det följer ett mönster som länge varit oerhört tydligt för mig: Medan libertarianer överlag är intellektuellt hederliga och gör sitt bästa för att behandla motparter och deras idéer korrekt, så har andra läger en stark tendens att behandla diskussioner som en social kamp utan några särskilda regler.

Politisk utvecklingsnivå

Det handlar för mig om en utvecklingstrappa. De flesta i vänstern lever kvar i en sorts tribalistisk ordning där det yttersta goda är en lojalitet till de egna grupperna och idéerna. Att trycka till övriga för att stärka sin egen och gruppens ställning är en social självklarhet och plikt. Men när man plattar till sin motståndare har man inga interna krav på intellektuell renhårighet, lika lite som när man tänker ut en supporter-ramsa till en fotbollsmatch. Det ska helt enkelt bara låta bra och elda upp vännerna. Libertarianerna däremot har en mer autonom inställning till diskussion där sanningshalt och korrekta världsbilder är det högre goda.

Visst, jag förstår att min analys kan verka knäpp när jag pratar om en podd där några libertarianska grabbar sitter och skrockar med varandra, men det är ändå detta jag ser, hos dem och hos andra. Jag är förhoppningsfull om att mänskligheten som helhet med allt högre intelligens, mer kunskap, mindre religiösa inställningar, mer självförverkligande-ideal mm ska fortsätta röra sig mot en mer autonom, sökande och intellektuellt hederlig inställning till politik. Libertarianernas ökenvandring kommer inte vara för evigt.

Ros och ris

Eftersom jag läser mycket och dessutom har läst och lärt en del av dessa herrar tidigare, så är förstås inte så mycket nytt, och ibland skulle man önska lite djupare dyk och lite mer detaljer, men ändå är det väldigt intressanta perspektiv och kringfakta som lyfts fram på ett underhållande sätt med bra tempo. Om Segerfeldt bara kunde snacka lika nära micken som de andra så man slapp höja och sänka volymen hela tiden i bilen.

Bäst hittills har varit diskussionerna om bistånd och kolonialism. Mest utrymme har nog invandringen fått. Ett av de sämre avsnitten, tyvärr, har varit inslaget om en ”grön nattväktarstat”. Tänkte kort (nåja) kommentera de två senare ämnena.

Invandring och 3D-modellen

Podden har ägnat mycket tid åt att diskutera invandring och fascism. Deras lösningsskiss är sund och frihetlig, att låta invandringen vara fri men inte ge tillgång till välfärdssystemen. I diskussionerna i stort upplever jag dock att förståelsen kring den mentala omsvängning vi sett i Sverige inte är fullständig. Det talas en del om rädsla respektive hat och det konstateras exempelvis att hedersförtryckta kvinnor inte får det bättre om de tvingas stanna i ursprungsländerna. Men jag tror inte det handlar så mycket om sådana saker.

Det handlar istället om att systemen vi byggt inte tycks förmå bjuda motstånd när de utmanas, utan offentligheten ger vika på område efter område. Vi kan inte hålla ordning på bibliotek, festivaler och simhallar, polisen håller sig undan vid upplopp och låter folk misshandlas sönder och samman och deras egendom förstöras (istället för att gå in med dragna vapen och skjuta stenkastarna tills det blir lugnt). Det anpassas och det spenderas dubbla försvarskostnader på området, men vi tycks inte våga berätta för de nyanlända vad vi förväntar oss av dem när det gäller kvinnors och minoriteters rättigheter mm. Vi sväljer att 30-åringar säger att de är 15 år, vi kan inte hantera kriminella som har flera identiteter etc. Vi utfärdar dussintals pass till folk som påstår att de tappat dem men uppenbarligen säljer dem vidare. Vi har en kraftig slagsida i invandringen mot unga män, som givetvis alltid varit en lite problematisk grupp. Vi har gjort oss, eller kanske alltid varit, impotenta i dessa frågor och det börjar nu märkas.

Men det handlar alltså inte primärt om rädsla eller ”hat”, utan om att man, vid lite större förändringar och när konfliktlinjen civilisation-barbari blir större och viktigare, naturligt går i en mer konservativ riktning. Det förklaras på ett bra sätt av 3D-modellen. Man kräver helt enkelt att offentligheten och systemen ska kunna stå hyggligt pall, inte låta sig utnyttjas och inte vika från den form av ordning vi kommit att förvänta oss. Att MSM länge systematiskt försökt släta över och mörklägga att systemen är impotenta och att diverse statistik pekar åt fel håll ger en naturlig motreaktion. (Jag betraktas som stolle-liberal av omgivningen, men även jag får auktoritära impulser när systemen är för veka och våra galjonsfigurer snackar strunt.) För övrigt: att SD betraktas som pestsmittade, även av podden, medför att de som en gång röstat på SD inte känner sig välkomna av några andra utan tvingas stanna kvar i den fållan.

För att vända trenden behöver partierna (och media) bli mindre politiskt taktiserande och mer raka, tror jag. Sluta försöka göra alla till lags, sluta vara så ängsliga, sluta gardera sig, sluta svamla och börja strama upp systemen. Att göra detta utan att retoriken blir populistisk och systemen omänskliga är givetvis utmaningen. Men när man inte tar sig an utmaningen så lämnar det ett vakuum som fylls av SD.

Grön nattväktarstat

Jag hoppas att det inte bara är en effekt av min kunskapsbias, ni vet, som när man alltid ser fel i tidningsartiklar där man själv är inblandad. Mitt bestående intryck är en överdriven förhoppning vad gäller sol och batterier, en iochförsig korrekt kommentar (i förbigående) om att kärnkraft inte är så farligt, samt det självklara idealet om internalisering av externaliteter (polluter pays-principen). Men det saknas så mycket, inte minst en känsla av att det faktiskt är bråttom! Massor av påståenden i inslaget, som att tyskarna gjort solceller billigt, väcker mer frågor än de ger svar.

Jag har därför några förslag på uppföljande teman som podden skulle kunna dyka i när mer generella ämnen tryter:

• Regleringars effekter på världens energiförsörjning och fossilanvändning iochmed att kärnkraftens utbyggnad och utveckling stoppades kring 1980.
• Demokrati kontra äganderätt/frihet när folk missuppfattar risker och konsekvenser, underblåst av dramatiserande media. Hur gör man exempelvis med kärnkraft, som räddar liv men trots allt medför risk för (låt vara kraftigt överdramatiserad) vida spridd kontaminering?
• Det finns oerhört mycket vilseledande forskning kring kärnkraft (och en del annat kontroversiellt). Ska man vara helt fri att vilseleda medvetet i yttrandefrihetens eller den akademiska frihetens namn? Hur förhindrar vi att offentliga medel går till sånt?
• Är det rimligt med tung tillståndsbyråkrati som tvingar byggherrar mfl att bevisa att deras konstruktioner är sunda, eller kan man nöja sig med att utkräva ansvar efter kollapser? Är det rimligt med kontinuerliga inspektioner utan ”probable cause” och dessutom tvinga ägarna att betala avgifter för inspektionerna och byråkratin? (Gäller inte bara kärnkraft utan allt möjligt.)
• Hur hanterar man skadeståndsansvar och straff vid svarta svanar: galna ko-sjukan, kärnkraftsolyckor, neurosedyn, brustna vattenkraftsdammar, AGW mm, med tanke på att inblandade företag, om de hålls ansvariga, troligen bara konkursar och inte förmår täcka skadorna?
• Vem/hur avgör internaliseringarna av externa kostnader? Vem ska betala, till vem, och hur bestämmer man hur mycket? Vad gör man om senare forskning visar att det var för mycket? Kan vilka triviala grejor som helst internaliseras, eller ska det vara riktigt stora saker? Hur undviker man att det blir mycket byråkrati?
• Är det någonsin av godo för regeringar att subventionera något för att skapa industriella läreffekter och därmed göra något ”billigt”? Isåfall, hur avgör man vad? Borde Tyskland låtit bli eller var det deras demokratiska rätt att tvinga varandra att betala orimliga pengar för för solceller?

Tänkte först skriva om terrorattentatet i Stockholm, men det blev det här istället. Kanske senare.  Hursomhelst, även 2016 producerades det el i Sverige, såhär, enligt Svenska Kraftnäts timvisa statistik:

Kärnkraften hade ett hyggligt år med 60 TWh, medan solcellerna matade ut 0.05 TWh på nätet vilket är för lite för att plotta i grafen ovan (ca 0.03%). Vindkraften skrapade ihop 15.6 TWh eller 10.7%, vilket faktiskt är sämre än 2015 som samlade 16.8 TWh vind och 10.9% av elen totalt. Tyvärr korrelerar dåliga vind-år med dåliga vattenkraftår. Exempelvis producerade vattenkraften 2016 bara 62 TWh medan den 2015 producerade hela 75 TWh.

Därför är det inte heller förvånande att vindkraftens värdefaktor inte har försämrats utan snarare förbättrats och låg på hela 97% mot 95% förra året. Det innebär alltså att medelpriset för en kWh vind på Nordpools spotmarknad var 97% av medelpriset för alla kWh-ar. El såldes för i genomsnitt 28 öre, medan vindkraften i genomsnitt var värd 27 öre (genom egen prispåverkan får man sämre betalt när man producerar som bäst). Jag har plottat en trendlinje för spotpriset i en graf mot sorterad vindkraftsproduktion:

Om vi tänker oss att vindkraften fyrfaldigas (till ca 43% i snitt) så kommer topp-timmarna leverera över 120%. Värdet kommer då vara betydligt lägre än vad en naiv extrapolering av den linjära trendlinjen ger vid handen. Jag förväntar mig fortfarande en brantare värdeurholkning av vindkraften än vad vi hittills sett, men det kommer ta tid innan vi får se om jag har rätt, med tanke på att vindkraften står hyggligt still nu.

Om vi normaliserar vind- och kärnkraftsleveransen (båda får genomsnittet 1) och plottar dem under året, så blir resultatet detta:

Mönstret är det vanliga: Kärnkraften producerar stabilt 50-130% kring sitt genomsnitt och är bäst när det gäller, dvs vintertid, och förlägger revision och bränslebyte sommartid då efterfrågan är låg. Vindkraften är tämligen opålitlig, producerar ca 0-300% av sitt genomsnitt och det är tydligt att den producerade lågt i januari. Business as usual.

GWEC, vindbranschens globala samarbetsorganisation, släppte igår statistiken för 2016 och jag har, min vana trogen, knackat ihop några grafer baserat på den nya statistiken kombinerad med BP-rapportens äldre statistik. Den globala utbyggnaden hamnade på 54 GW, vilket är en nedgång med 9 GW från 2015 och en skaplig besvikelse jämför med GWECs prognos på en ökning med en gigawatt.

Global märkeffekt ligger nu på cirka 487 GW och vindens globala marknadsandel av all elproduktion hamnar på cirka 4% under 2016.

Utbyggnaden visualiserad i en graf ser ut såhär:

Jag har valt en trendlinje (ett tredjegradspolynom) som understryker mitt antagande att vi är rätt så långt gångna på en s-kurva. Jag har följt statistiken några år och konstaterade tidigt att 2009 var det sista året med ”exponentiell” tillväxt för vindkraften. Sedan dess har utvecklingen varit nära linjär, dvs likartade tillägg varje år. Den årliga procentuella ökningen sjunker relativt stadigt och är nu nere på cirka 12%:

Kina dominerar fortfarande utbyggnaden hyggligt, med ca 23 GW under 2016. Kina har dock subventionerat fram vindkraft utan att kunna ta hand om den i elnätet, så av vinden får stå still, om den ens är inkopplad. Om man bortser från Kina, så är det bästa året hittills 2012:

Ibland hör man argumentet att vindkraftens produktion ökar snabbare än effekten pga vindkraften ständigt förbättras. På ett globalt plan ser man inte mycket av det. Jag har räknat fram hur globala genomsnittliga kapacitetsfaktorn utvecklats under 2000-talet och konstaterar att den uppåtgående trenden är ganska obetydlig. Notera att Kina drar ner detta med en genomsnittlig kapacitetsfaktor neråt 16%, medan resten av världen ligger på 27%. (Här finns ännu inte statistik för 2016.)

Slutsatser

Vindkraften växer alltså globalt med ca 54 GW och verkar ha svårt att accelerera. Om vi antar 54 GW per år med 25 års livslängd så kommer det medföra en slutlig global vindkraftsflotta på ca 1350 GW. Med 24% kapacitetsfaktor så motsvarar det en årsproduktion på ca 2800 TWh, vilket idag skulle ge en marknadsandel på 12%. Ett annat sätt att se på det är att utbyggnaden tar en årlig marknadsandel på cirka 0.5% av elproduktionen. Det är relativt blekt, om man jämför med vad som skulle krävas för att bli av med fossilerna.

Det skrivs mycket om Trump nu och det lätt att fascineras. Inrese-förbudet skapar stora svallvågor, exempelvis. Det kommer ta tid innan resultaten av Trumps presidentskap kan summeras på ett rättvist sätt, men hur det än är, så tänker jag att detta demonstrerar för världen att demokrati är på riktigt. Det sker verkligen fredliga överlämningar mellan äkta politiska motståndare efter val. Det spelar viss roll vem man väljer! (Att den identitetspolitiska och djupt polariserande vänstern ska se sin roll i den backlash som blev Trump-segern är däremot kanske för mycket begärt.)

Simpsons förutspådde förresten segern redan år 2000 och det verkar som att Trump-teamet snodde Simpsons kampanjdesign:

Den här bloggen pekar ofta på de oerhört skadliga effekter regelverk och byråkratier kan ha på ekonomi och på miljö, med västs strypning av kärnkraften som paradexempel. Här har Trump påbörjat något som skulle kunna bli bra, nämligen att kräva att varje gång en ny regel införs så ska två tas bort. Nu är det lite godtyckligt och kanske svårimplementerat, eftersom många regler motiveras av lagar som myndigheterna måste följa, men initiativet pekar i rätt riktning.

Trump är något av en bulldozer. Respektlös, hämningslös och otroligt resultatinriktad. Givetvis totalt olämplig för ämbetet, med sin självupptagenhet, tveksamma begåvning, brutala läggning, ovärdighet och sin uppenbara svårigheter att låta bli att ge igen när han upplever sig attackerad, exempelvis. Alla som läst transkriberingar av hans tal bör blivit lite beklämda över den totala bristen på vettigt sammanhängande innehåll. Men det kan också vara delvis nyttigt att ha en bulldozer som ruskar om och vitaliserar under en period.

Egentligen skriver jag det här inlägget för att peka på två intressanta betraktelser som passerat i mitt flöde. Den första är en lång serie av tweets från Alexandra Erin som sett en röd tråd i Trumps märkliga uttalanden och ger en bra tänkbar bakgrund. Jag vet inte vem Alexandra är och följer henne inte, men jag gillar den här typen av analyser när de är bra. Tweetserien är sammanställd här.

Sen har vi, ännu intressantare, ett twitter-konto, Rogue POTUS Staff, som påstår sig vara en insider i Vita Huset som kontinuerligt läcker material. Det kan givetvis vara fejk, men innehållet är trovärdigt och seriöst i mina ögon. Inte smickrande alls, men inte tillräckligt dråpligt för att vara ett humorkonto. Väl värt att läsa igenom i sin helhet.

Som en mindre seriös bonus bjuder jag på Hanif Balis putdown av Daniel Riazat angående Trumps reseförbud:

https://www.youtube.com/watch?v=mGOtCaVjYz4

Efter detta har givetvis det goda hatet från vänstern strömmat mot Hanif. Som sagt, mindre seriöst, men lite kul, och korrekt när det gäller att Åkesson och andra icke-muslimer inte får komma in i Mecka:

Trump är skrämmande, men som det heter, ”det som inte dödar gör dig starkare”. Vi får se inom fyra år om det stämmer, och isåfall på vilket sätt…

Det är ordning på tyskarna på så vis att statistiken inte är särskilt fördröjd. Info om hela 2016 fanns att tillgå efter bara ett par dagar! Svenska Kraftnät har däremot ett par månaders fördröjning…

Så hur har det gått för energi-eländet i Tyskland under 2016? Sådär, kan man väl säga. Från en Fraunhofer-rapport:

Gasen ökade alltså kraftigt, nästan 50%, medan slumpkraften krympte, tillsammans med kärnkraft och kolkraft. Skälet att kärnkraften minskade jämfört med 2015 var att en stor reaktor stängdes ner i mitten av 2015 och därmed producerade el halva det året.

Fallet för solceller med 3.3% förklaras av sämre väder, men min reflektion är att en vanlig siffra är 0.7% degradering per år och en mindre del av fallet bör alltså kunna förklaras med detta. Minskningen understryker det faktum att Tyskland i princip har gett upp på solceller, något som jag påpekat i tidigare inlägg. Såhär såg andelarna i elproduktionen ut 2016:

Något ytterligare som är intressant att notera är olika energislags genomsnittliga värde på spotprismarknaderna (”market value factor”):

Tyskarna har haft ett spotpris i trakterna av 28 öre/kWh, men vi ser att slumpkraften är betydligt mindre värd på spotmarknaderna, volymvägt. Det beror på att slumpkraften påverkar sin egen prisbild kraftigt genom sina stora fluktuationer och alltså sänker priset under de timmar då vädret ger dem stor produktion. Att sista stapeln, power mix, inte är 100% tror jag beror på att import-elen haft ett högre värde än export-elen under perioden. Den inhemska produktionen är alltså mindre värd än den man köper in utifrån.

Nedan är en uppdatering av mitt log2-diagram av den tyska utvecklingen. Som en kul sidonot kan jag nämna att en grön amerikan som fick se detta diagram tyckte att det var det mest ohederliga han någonsin sett. Precis allt var fel med den, tillochmed att tidsaxeln var på toppen av grafen var ondskefullt.

Som synes är vindkraften det enda förnybara som inte planat ut i energiewendet nu, och även den tog en paus 2016.

Året avslutades med en absolut hemsk december:

Som synes har ungefär hälften av månaden urusla bidrag från vindkraft och man kan konstatera att uppskalning av vind och sol inte skulle hjälpa något särskilt. När vinden däremot producerar bra i mellandagarna, så ser man att kärnkraften faktiskt lastföljer litegrann för att kompensera. Den usla decembermånaden fick en prominent tysk nationalekonom att ta bladet från munnen. En del av hans avslutning:

The example of Energiewende once again demonstrates that the traditional political approaches of our democracies are ill-equipped to solve such complex problems. Consequently, they pursue what I have recently called symbolic politics: democracies do something that is supposed to point in the right direction without thinking it through and without even taking note of the system-related consequences. If it goes wrong, the political predecessors were guilty and nobody feels responsible. That is why citizens need to remain vigilant and critical.

Det är val i Tyskland i höst. Om socialisterna och de gröna vinner måste man förstås försöka piska den döda hästen framåt en liten bit till. Om Merkel behåller makten så börjar det bli dags för henne att tillkännage att man gett upp och staka ut en ny kurs.

Så här Castro äntligen dött, och jag är som vanligt sen på bollen. Reaktionerna är många, bland annat har Kanadas premiärminister skrivit en vacker euologi som triggat folk att försöka härma hans anslag men med andra personer i fokus:

Osama Bin Laden was certainly a controversial figure, but his contribution to airport security is unparalleled. #trudeaueulogy

Today we fondly remember Hannibal Lector; renowned psychiatrist, lover of fine cuisine, who held the best dinner parties. #trudeaueulogy

While controversial, Darth Vader achieved great heights in space construction & played a formative role in his son's life. #trudeaueulogy

Castros död riskerar att uppmärksamma problemen med socialism, och vänstern, som inser att anfall är bästa försvar, slänger därför in Pinochets Chile och USAs inblandning i Latinamerika i varje diskussion om Castro. Åsa Linderborg erbjuder otaliga relativiseringar av hans över 50-åriga strypning av Kuba – en av dem påståendet att Haitis problem orsakas av kapitalismen. Men att relativisera kanske inte är en så dum idé ändå:

Inte diktatorkramare men…

En del länder saknar institutionella, kulturella och ekonomiska förutsättningar för en lyckosam övergång till demokrati. Det har inte fungerat att i Syrien, Irak, Afghanistan säga ”varde demokrati”, tyvärr. När en demokrati inte är möjlig, så vill man ha en så bra diktatur som möjligt. Relativisering alltså. Men vad är en ”bra” diktatur?

Åsa Linderborg tycks mena att en bra diktatur är en som ger ”sociala rättigheter”. Det handlar alltså om att exempelvis fuska med hälsostatistiken så att den blir i paritet med USAs, eller att undvika att Havanna blir ett ”Disneyland för casinospelare”. Skräckvisionen är måhända casinotäta och marknadsliberala Singapore:

För mig är en ”bra diktatur” en som ger en god utvecklingstakt när det gäller institutioner, befolkningens bildning, ekonomi, sekulära värderingar mm. Därför föredrar jag exempelvis Pinochet, Atatürk, shahen av Iran och Sydkoreas fd högerdiktaturer framför mullah-styren, Chavez, Castro och Kim-dynastier. Några reagerar förstås starkt på det, men de förra ger förutsättningar för övergång till demokrati, medan de senare förstör förutsättningarna.

Demokratifetischim

En reaktion är att Chavez minsann vann demokratiska val och därmed står över de andra, och att vunna demokratiska val ursäktar allt. Men demokrati har man inte när man vinner demokratiska val, utan när man förlorar dem, och Chavez och efterträdare har slutat förlora, precis som Putin. Chavez demonterade målmedvetet Venezuelas demokratiska institutioner, maktdelningen, domstolarnas oberoende, fria media mm, för att samla makten i egna händer. Detta hyllas av de lite mer revolutionsromantiska delarna av vänstern. Inte konstigt – maktdelning är ju ett hot mot den egna revolutionära kraften och ens möjligheter att omstöpa samhället om man skulle råka vinna ett val. Det finns många exempel på det även ifrån Sverige – exempelvis tycker vänsterpartiet att riksbankens grundlagsfästa oberoende är ”odemokratiskt”.

För mig är inte demokrati nödvändigtvis det högsta goda och inte heller en garant för rejäla framsteg. Det ideala är inte att en majoritet gaddar sig samman om att välja representanter som får bossa över medborgarna i 4-6 år i taget, ofta till skada för alla och särskilt den förlorande minoriteten. Det ideala vore istället att leva i fred och frihet och att de som vill samarbeta eller köpslå finner former för det, oavsett om det gäller mat, tv-apparater, skola eller sjukvård, och låter de som inte vill vara med i varje enskilt samarbete få slippa. Men det kan (förhoppningsvis) vara en fas efter demokratin, precis som demokrati kan vara en fas efter en ”bra diktatur”.

Men i samhället i stort så finns som sagt en utbredd uppfattning om att inget duger utom full demokrati och att alla som inte är där är klandervärda, och dessutom att alla som har samröre med länder som inte är där är klandervärda. Det leder till problem när vi hanterar omvärlden. Det bästa blir lätt det godas fiende.

Obekväma tankar

Tänkte avsluta med att rada upp några relaterade tankar, utan att utveckla dem särskilt mycket. En del ser dem nog som ett utslag av cynism, men för mig handlar det mer om att försöka förstå vad som leder någon vart och vad som är återvändsgränder. Var och en av punkterna skulle kunna göras till en egen bloggpostning.

• Göran Persson gjorde helt rätt i att berömma Kina för stabilitet. Något som är värre än diktatur är sönderfall, som vi sett i Afghanistan, Somalia och Syrien.
• USA borde antagligen inte hjälpt afghanska mujahedin mot Sovjet. Inte direkt pga framväxten av Al Qaida mm, utan mer generellt för att kommunistisk diktatur, trots allt, är ett steg framåt jämfört med ett djupt religiöst stamsamhälle.
• Märkligt att dissa Syrien och Ryssland för brutalitet i inbördeskriget. Vi är bortskämda av att USAs dominans gjort att ”vi” kunnat bedriva konflikter halvkirurgiskt. Men riktiga krig är brutala och kommer vara brutala även här, om kriget kommer! Minns terrorbombningarna av tyska städer, exempelvis.
• Som sagt, västvärlden har slutat acceptera brutalitet. Det är ett sundhetstecken, men också en svaghet. Det gör oss definitivt impotenta när det gäller statsbyggande och det verkar provocera opportunister som Putin att ge sig på oss.
• Det är lite förståeligt att vi stödde Syriens rebeller någon månad i samband med arabiska våren, men varför inte därefter inse att Assad är bättre än inbördeskrig och tillochmed bättre än sina motståndare? Varför inte stödja honom och försöka få i utbyte lite inflytande med policies som leder framåt?
• 30-åriga kriget var 30-årigt. Kanske ser vi ett 30-årigt krig i Syren/Irak nu. Kanske behövs krigströtthet för en ny ordning?
• Apropå det: Efter 30-åriga kriget följde den Västfaliska freden med sina nationsstater och allt rigidare nationsgränser. Kanske har inte det systemet tjänat oss så väl som vi tror, och vi skulle må bra av mindre rigida gränser och statsbildningar. Freden tjänar oss förvisso väl, men inte att kurderna inte kan bygga en egen stat, exempelvis.
• Kanske borde Saddam tillåtits att ta över Kuwait och resten av den arabiska halvön, inklusive Saudi? Den tämligen sekulära baath-ismen bör vara att föredra framför kungadömen och deras stöd till wahhabbism.
• Fördelen med IS ockupation av städer som Mosul är att det bör fungera som en vaccination. När IS kom flydde den irakiska armé som på papperet borde vara överlägsen. Nästa gång kanske fler vill strida för att hålla sin stad? Kanske är det inte lika coolt med fundamentalism längre, när man smakat på det?
• Nordkorea är ett av världens riktiga helveteshål. Hoppas Sydkorea slipper ångra att man inte redan rivit av det plåstret.

Som sagt, på gott och på mycket ont så har vi en övertygelse om vår egen förträfflighet och att andra ska bli som vi, nu genast, och vi tänker inte långsiktigt på steg 1, 2, 3 och 4 i en utveckling mot ett modernt samhälle. Det gör att vi inte kan agera effektivt, och när vi inte kan agera effektivt så bör vi låta bli. Låt barbariet fortgå i fred tills en ny ordning uppstår. Men där det finns ordning, hjälp till att försvara den och uppmuntra utveckling i rätt riktning. Tänk på att det finns icke-demokratiska ordningar som är mycket sämre än andra.

Här är en bok som jag överväger att faktiskt inte läsa i sin helhet. Radiation Brain Moms and Citizen Scientists.

Jag är som bekant av övertygelsen att japanska staten kraftigt överdrivit sin reaktion på Fukushima och gör stor skada när man bekräftar folks oro och öser enorma pengar på onödiga åtgärder. Men författaren av den här boken är inte riktigt av samma åsikt, tycks det mig.

Det är trots allt lite fascinerande. Jag läser början:

• vill behandla ekonomin seriöst (läs: är neoliberaler)
• tycker att Fukushima ska bedömas främst naturvetenskapligt (läs: är scientister)
• inte lägger sig platt när en kvinna tycker något (läs: är postfeminister)

Jag är ofta ganska kritisk här på bloggen, särskilt mot politiker, myndighetspersoner mm. Detta inlägg får skänka en aning balans. En av mina favoriter, Mikael Odenberg, är nämligen aktuell på flera sätt och väl värd ett positivt blogginlägg. Ni kanske minns Odenberg som försvarsministern i Reinfeldts regering som avgick när han inte kunde acceptera strypningen av försvarets budget? Total integritet efterträddes således av Sten ”löspluggen” Tolgfors och resten (av försvaret) är (blev) historia.

Sedermera blev Odenberg generaldirektör för Svenska Kraftnät och har hela tiden varit tydligare och hederligare än vad man kan begära av en tjänsteman. Exempelvis är den här intervjun från september i DI absolut värd att läsa i sin helhet. Ett litet utdrag:

”Väderberoende elproduktion kan lämna stora bidrag, men gör det ofta vid fel tillfälle. De facto har vindkraften börjat konkurrera ut sig själv. När det blåser trycks el-priserna ned och då blir det inte bättre av att man subventionerar in ännu mer vindkraft.”

Tyvärr kommer Odenberg lämna sin post som generaldirektör för SvK när hans förordnande löper ut i början av nästa år. Fritt fram att gissa den rödgröna regeringens val av ny GD. Tomas Kåberger, kanske?

Hursomhelst, Odenbergs senaste facebook-postningar har blivit virala. Bakgrunden är ett Expressen-”avslöjande” om myndighetens vidlyftighet vad gäller fester. (Aftonbladet kör apropå det ett liknande tema och där finner man några guldkorn bland tramset. Exempelvis missunnar jag absolut Erik Brandsma, grön generaldirektör på Energimyndigheten, att bjuda Baylan och några andra på en flott middag med myndighetens kontokort och jämna till notan med ca 1400 spänn i dricks.)

Men när Expressen, som sagt, började trakassera Odenberg för SvKs årliga personalfest så bet de av mer än de kunde tugga. Odenberg skrev först ett förebyggande blogginlägg där han välfunnet återgav konversationen med den måttligt begåvade intervjuande journalisten, sedan en uppföljning efter publicerandet. Rekommenderad läsning! Ett litet brottsstycke från det senare:

Sent på torsdagskvällen lade redaktionschefen Magnus Alselind följaktligen ut ett inlägg på Expressens nyhetsblogg med titeln ”Trump gör det på Twitter, Odenberg på Facebook”. […] Här anklagas jag för att som ”svensk makthavare” använda FB för att ”försvara sig, eller rättare sagt, gå till attack”. Vidare antyds det att jag skulle vara ”inspirerad av Trump” och att jag när Expressen ”konfronterade” mig med en ”granskning” av Svenska kraftnäts personalfest så nöjde sig inte generaldirektören med att ”försvara sitt agerande”, utan ”angrep istället vår reporter”. Och dessutom hade han fräckheten att begå detta övergrepp redan ”före publicering”. Välkommen till den nya världen, hr redaktör!

Medan mer moderna makthavare tycks krusa och vika sig för minsta journalist, tycks inget rå på integriteten och självförtroendet hos gammelmoderater som Bildt och Odenberg. Och det är inte utan viss skadeglädje jag ser hur journalisterna går i spinn och skriker ”Trump” i falsett när de inte kan vinkla och styra diskursen hur de vill utan istället får smaka på lite av sin egen medicin. Vi skulle behöva många fler av Odenbergs kaliber i energi-Sverige för att hålla emot de värsta galenskaperna.

Vad kostar ett lands arbetslöshetspolitik? Ett lands försvarsmakt? Förnybartsubsidier? U-hjälp? Det finns självklart inget svar på dessa frågor! Förutom att kostnaderna skalar med länders ekonomi, så är de dessutom föremål för politiskt godtycke, eller kanske snarare politiska behov. Vilka summor behöver läggas för att politikerna ska se bra ut?

Kostnaden för att hantera reaktorhaverierna i Fukushima är av samma art. Nu nås vi av en nyhet från Nikkei News, via Ny Teknik, att kostnadsestimatet stigit från 900 miljarder till över 1600 miljarder. Jag hade väntat mig kostnadsökningar, eftersom det initiala estimatet inte gärna kan räkna med att politikerna kommer fortsätta få impulser att ösa pengar på problemet för att gardera sig mot kritik.

De nya estimaten är cirka 650 mdr i kompensationer och 400 miljarder till dekontaminering (framförallt att skala bort översta jordlagret över enorma ytor), plus lagringsplatser för jorden. Det mesta av resten är kostnaderna för att hantera och demontera själva reaktorerna samt förhindra ytterligare läckage under tiden.

Andra rapporter ger vid handen att man hittills över de första fem åren ”bara” lagt ut cirka 4 biljoner yen, drygt 300 mdr, eller en femtedel av den förväntade totalkostnaden.

Överdrifterna

650 miljarder i förväntade kompensationer till 100,000 evakuerade blir cirka 6.5 miljoner per person, inklusive barn. 26 miljoner per fyrapersonersfamilj. De höga månatliga ersättningarna är en förklaring till varför motståndet är så högt mot att flytta tillbaka: Om staten lyckas repatriera dig så förlorar du din ersättning.

Samtidigt säger forskarna att varken långtids-evakueringar eller utbredd dekontaminering är medicinskt motiverat, eftersom att leva kvar i de värsta områden ändå är väldigt mycket mindre skadligt än att bo i exempelvis London med dess luftkvalitet.

När det gäller hanteringen av själva reaktorerna, så gör man väldigt mycket onödigt för att slippa tala klarspråk och gå emot särintressen som fiskerinäringen. Bland annat har man satsat ett antal miljarder på att skapa en isvägg i marken för att hindra nytt grundvatten från att nå reaktorerna och sen strömma vidare ut i havet. Grejen är bara att läckaget av radioaktiva ämnen från reaktorerna till havet innan isväggen var tillräckligt små för att snabbt spädas ut till insignifikanta mängder.

På samma hysteriska och kostsamma vis bygger man fler och fler vattentankar för att lagra dekontaminerat vatten som passerat genom reningssystem. Kruxet är nämligen att det inte på kemisk väg går att avskilja radioaktivt tritium (en väteisotop) som blivit en del av vattnet. Fiskare protesterar mot att göra det självklara, nämligen släppa ut vattnet i havet, trots att tritium är ganska snällt och mängderna sådana att utspädningen bums gör det till ett icke-problem. Politikerna vågar inte säga ifrån, så miljarderna får rulla.

Perspektiv

Ok, så 1600 miljarder är mycket pengar och det är inte någon stor tröst att en rationell politik baserat på cost-benefit-analyser antagligen hade reducerat kostnaderna till en femtedel eller mindre. Men går det att sätta kostnaden i relation till något?

Hittills har kärnkraften i världen producerat cirka 80 biljoner kWh el. Fukushima adderar en kostnad på 1.6/80 = 0.02 kr = 2 öre per kWh. Det är en relativt låg kostnad med tanke på exempelvis den svenska skattereduktionen på sol-el med 60 öre/kWh, plus ROT-avdrag eller investeringsbidrag mm.

Vi kan också jämföra med det tyska energi-eländet, vars totalkostnad väntas stiga till cirka 5000 miljarder fram till år 2025.

Japan har lagt ca 60 mdr per år på Fukushima hittills, att jämföra med Tysklands run-rate för energi-eländet på cirka 224 mdr/år i direkta EEG-avgifter. Elnätsförstärkningar mm tillkommer.

Slutsatser

Fukushima drar i storleksordningen två promille av Japans BNP. Det skulle en kärnolycka antagligen göra, ungefär, i vilket västerländskt land som helst. Sverige har mycket lägre BNP, så en olycka vore motsvarande billigare här. Detta är ett påstående som en del gröna reagerat mycket starkt på, men faktum är att kostnaderna är något politikerna väljer, och de väljer kostnader som är lagom tunga.

Fukushima ger oss också en möjlighet att skatta ett tak för kärnkraftens genomsnittliga katastrofkostnader: cirka 2 öre/kWh. Nu är det förstås så att Fukushima-reaktorerna var av 60-talsmodell med veka inneslutningar, sårbarheter vad gäller väteansamling och -explosioner mm. Nyare reaktorer som de svenska, som dessutom dragit lärdomar från Fukushima, är åtminstone en storleksordning säkrare (troligen betydligt mer). Den befintliga globala flottan borde därmed ha genomsnittliga skadekostnader under 0.2 öre/kWh. Nya reaktorer, gen3+, kan antas vara ytterligare en storleksordning säkrare.

Men få politikerna att sluta ösa pengar på att se ansvarsfulla ut och istället faktiskt vara ansvarsfulla, exempelvis genom att tillse att det byggs mer kärnkraft? Nejdetkanviinte! Istället spelar vi rysk roulette med klimatet genom fullt fokus på slumpkraft.

”May you live in interesting times!” Så lyder en gammal kinesisk förbannelse. Och visst är det intressant att se hur långt man kommer på förnybartspåret, trots att det är något av en förbannelse med tanke på kostnaderna och konsekvenserna.

Jag har filat på några nya grafer som sätter slumpkraftens tillväxt i perspektiv och hjälper oss att få en känsla för hur det kommer utveckla sig. Men först lite ”teori”:

Slumpkraftens potential

Tidigare har jag pekat på hur vindkraftens tillväxt blivit ryckig och ostabil redan på ganska låga nivåer, samt att alla länder som är pionjärer inom solceller, dvs har skaffat sig en signifikant andel sol, numera bygger otroligt lite. De har alltså haft stora solcellsbubblor som sedan brustit. Förnybart-förespråkarna reagerar kraftigt när man påpekar detta och skyller på diverse olika saker: Kolkraftslobbying, finanskrisen, onda regeringar mm. Men det håller inte!

Istället är det så att slumpkraften i pionjärländer har börjat stöta på integrationsproblem och även problem med urholkat värde. För att förstå hur och var behöver vi två grundbegrepp: kapacitetsfaktor (hur mycket kraft man får i genomsnitt jämfört med toppeffekten) samt penetration (hur mycket el kraftslaget producerar som andel av all elproduktion). Båda uttrycks i procent.

Ett oflexibelt kraftslag (som vind och sol och för all del även kärnkraft) har svårt att närma sig (och överskrida) en penetration som motsvarar kapacitetsfaktorn. Orsaken är att när man närmar sig kapacitetsfaktorn så blir tillgången på el större än efterfrågan vissa perioder och el behöver då lagras eller kastas bort. Här är ett exempel där jag skalat upp Sveriges vindproduktion (egentligen ca 11%) till kapacitetsfaktor-nivån (ca 33%):

Förutom att grafen visar hur vinden ofta är antikorrelerad mot förbrukningen, så ser man att produktionen av vind tidvis börjar överskrida totalförbrukningen.

Uppskalad slumpkraft gör fluktuationerna motsvarande större och svårare att balansera för övriga kraftslag. Ekonomiskt blir kraften värdelös på spotmarknaderna när verken producerar som bäst. Det här är inget större problem för kärnkraft som har en kapacitetsfaktor på 80-90%, men desto värre för sol och vind.

Vindkraftens nuläge

Om vi jämför vindkraftens kapacitetsfaktorer med penetration i olika länder ser det ut såhär:

(En teknisk not: Vindkraftskapacitet räknas i slutet på år medan elproduktionen räknas över hela år. Därför använder jag alltid medelvärdet av årets kapacitet och föregående års kapacitet när jag räknar fram kapacitetsfaktorer för året. Alla grafer i inlägget baseras på siffror från BP 2016.)

I grafen ovan kan vi se att den det enda land vars vindkraft överstiger kapacitetsfaktorn är Danmark, som har åstadkommit detta genom att vara ett mycket litet land med stor elhandel med grannarna. En del av ett elnät kan förstås ha tusentals procent vind, men hela elnät kan svårligen gå över kapacitetsfaktorn.

Trots talet om vindsnurror med hög kapacitetsfaktor så kan vi se att inget land har bättre kapacitetsfaktor i sin vindflotta än ca 34%, samtidigt som Kina är oöverträffat usel på cirka 16%. Det beror på att Kina subventionerat fram vind som man inte har tillräcklig flexibla och starka elnät för att hantera. Därför tvingar man ner produktionen, i den mån man ens anslutit vindparkerna till elnätet!

En annan observation är att vindpotentialen fortfarande är ganska outnyttjad i världen – bara några länder i Europa som kommit nära kapacitetsfaktorn. Totalt i världen ligger vindkraften på cirka 4% av elen.

Solkraftens nuläge

Här är motsvarande graf för solceller:

Ledarländerna i den här listan bygger i stort sett ingen solkraft längre. Italien och Tyskland har högst penetration – cirka 60% av ländernas respektive kapacitetsfaktorer. Jag tog inte med Spanien eftersom Spanien har en hel del termisk solkraft vilket inte särskiljs i BPs siffror och ger högre kapacitetsfaktor.

Bästa kapacitetsfaktorerna är runt 20% och om man tänker sig 15% som ett genomsnitt i världen så når man ungefär lika långt som Italien, med 8% solcellsel (idag ca 1%), utan att ta till dyra batterilösningar mm. Kapacitetsfaktorn kan dock höjas om man använder solföljar-utrustning, men det kräver att man motarbetar de takinstallationer som gröna älskar. (Annars kommer takinstallationerna stjäla utrymme av solföljar-installationer.) Solföljarutrustning kostar förstås extra och ger rörliga delar med vidföljande extra underhåll.

Utvecklingskurvor

Vindkraften har ett försprång till solcellerna, som bekant. Vindkraftens utveckling kan därför användas för att spå i hur det ska gå för solcellerna. Såhär har det sett ut globalt:

Y-axeln anger tagna marknadsandelar per år. Vindkraften tog allt större marknadsandelar, ”exponentiellt”, fram till 2009. Sedan hände något och utvecklingen intog en mycket långsammare och mer ryckig bana. Medelvärdet de senaste tre åren har varit ca 0.4% tagen marknadsandel per år. Multiplicerat med en livslängd på 25 år så siktar det mot en slutlig global marknadsandel för vinden på 0.4*25 = 10%. Visst kommer vindkraften ta mer marknadsandelar än 0.4% framöver, men ännu så länge finns inget som tyder på att vindkraften kommer bli särskilt dominant. (Kärnkraften tog ca 2% global marknadsandel per år under sina bästa år på 80-talet med livslängder som visat sig vara långt över 40 år.)

Solcellerna har jag lagt på en förskjuten axel för att visa att de idag (2015) står ungefär där vindkraften stod 2009. Även solcellernas årligen erövrade marknadsandel kommer öka, men den historiska vindutvecklingen indikerar en risk för att även solcellerna snart börjar gå in i en mer ryckig och flack bana.

Solcellerna är förstås mer poppis och har en friare och enklare placering och har därför haft en mer brant stigande kurva trots högre kostnader. Den kan därmed även komma att skjuta upp högre, men med tanke på en dess lägre kapacitetsfaktor och att fler och fler länders solcellsbubblor spricker, så kommer inbromsningen isåfall bli desto tuffare. Vi vet att 2016 kommer medföra en ökning, men jag förutspår att 2017 blir det första solcellsåret som är sämre än det föregående.

Sammanfattning

Solcellerna ligger nu cirka 6 år efter vindkraften och knappar in på försprånget. Men fortfarande är utbyggnadstakterna av båda slumpkraft-slagen väldigt svaga om vi ser till vilka marknadsandelar som skulle behövas tas för ”100% förnybart”. Det finns också goda skäl att anta att visionen är svår att åstadkomma. Om slumpkraften tänjs och når upp till kapacitetsfaktorerna på 30 respektive 15% så blir summan bara 45% av världens el, och detta antagligen så långt in i framtiden att förbättringen äts upp av ökad efterfrågan. Vattenkraft och biomassa kan eller bör inte stå för resten, utan kanske 15% tillsammans som högst.

De gröna skriker varg när det gäller klimatet, men vägrar samtidigt plocka upp geväret utan skickar istället in en nybakad genuscertifierad relationskonsult i hagen. Vi har inget pionjär-elnät inom slumpkraft som visar på höga andelar. Frankrike visade däremot upp 80% kärnkraft redan för 25 år sen.