Kategoriarkiv: Uncategorized

Tysklands energielände, år 2025

Detta är del två i en serie om Tysklands energiewende. Del ett hittar du här. Denna del kommer att fokusera på utvecklingen för fossila bränslen i tysk elproduktion fram till 2025, med utgångspunkt från Tysklands fastställda planer. Att jag fokuserar på fossila bränslen betyder att min måttstock är lite annorlunda än den tyska, som uppenbarligen fokuserar på kärnkraftsnedläggning. De tyskarna definierar som framgång kan jag alltså se som en motgång och vice versa.

Varför just 2025? Jo, politiska planer är alltid osäkra, men planeringen fram till 2025 har skaplig sannolikhet att infrias med tanke på tyskarnas disciplin, deras demonstrerade offervilja och med tanke på att de stora politiska spelarna är skapligt ense.

whatifitoldyou

Alla scenarier efter 2025 betraktar jag däremot som värdelösa. Politiken kan och kommer förändras kraftigt på 10 år och de tekniska och ekonomiska förutsättningarna för att gå vidare och integrera mer intermittent kraft är okända.

Först något att minnas: Tyskland stängde ”bara” cirka 40% av sin kärnkraftskapacitet i panik vid Fukushima-olyckan 2011. Återstående 60% ska enligt plan avvecklas såhär:germany-nuclear-phaseout

Avvecklingen är väldigt baktung eftersom sex av nio reaktorer inte läggs ner förrän 2021-2022. Det krävs inte direkt några konspirationsteorier för att inse att detta beror på att Merkel mfl vill ha framgångar idag och låta någon annan ta smällen senare. Självklart innebär det här en stor påverkan på utvecklingen för fossil generering.

Lagstiftningen om energi-eländet, kallad EEG, stipulerar 40-45% förnybar el år 2025. Utvecklingen givet linjär utveckling mot det låga målet på 40% förnybart ger tillsammans med kärnkraftsnedläggningen följande kurva för fossil el:

german-fossil-power

Som synes kommer förnybart-entusiasterna fira små segrar fram till 2020 med svagt minskad fossil produktion. Sen kommer baksmällan fort när de sista sex reaktorerna läggs ner och periodens peak inträffar 2022. Tänk dig, sex ynka reaktorer i ett land med nästan 10x Sveriges befolkning raderar ut ett decenniums förnybart-tillväxt. För oss skulle det motsvara att nedläggning av en enda reaktor raderar ut ett decenniums förnybart.

År 2005 låg fossil elproduktion på 64%. Sen kom ”solcellsundret” och nu räknar man alltså med 60% fossil elproduktion år 2025, vilket är en marginell skillnad. Det handlar alltså inte om ett utan om två förlorade årtionden.

Nästa inlägg i serien kommer att handla om hur det sett ut om man satsat på kärnkraft istället för på sol och vind.

Bolånehaverismen

Bloggaren Cornucopia havererar dagligen över bolånens storlek och fastighetspriserna i Sverige. Han ser det som en gigantisk bubbla, kallar lånekollektivet för bolånetorskar (BLT) och talar om hur det snart kommer gå åt helvete alltihop. Det kan vara en smart PR-strategi, eftersom bomarknaden, precis som alla marknader, fluktuerar. Med en inte alls försumbar sannolikhet får vi faktiskt en så stor sättning i bopriserna inom tidsspannet för hans aktiva blogg-karriär att han kan säga ”vad var det jag sa” och bli profet-förklarad. Gissar man tillräckligt många gånger får man rätt till slut.

dart

Men ändå – det finns inte särskilt mycket som talar för att vi har en bubbla på fastighetsmarknaden. Visst har hushållens skuldkvot (skulder som andel av disponibel inkomst) gått upp kraftigt i skiftet från höginflationsekonomi till en låginflationsekonomi men det finns det goda skäl till. Från finansinspektionens rapport om bolånen:

skuldkvot

I höginflationsekonomin tvingas man ”inflationsamortera” rejält via räntan (räntan är alltid inflationen plus ett litet påslag). Om inflationen är 10% så krymper lånet till en tredjedel realt på 10 år även om man inte amorterar alls. I låginflationsekonomin kan man lättare använda finansmarknaden till att sprida betalningen över hela sitt liv och inte bara över ett decennium. Det leder till att folk kan satsa mer på sitt boende och belåna sig högre. Men vi ser inga dramatiska förändringar i belåningsgrad i bolånestocken, snarare har de allra värsta exponeringarna krympt markant sen 2010:

belaningsgrad

Finansinspektionens stresstest/simuleringar av hushållens betalningsförmåga visar att vid ett bostadsprisfall på 20 procent och en arbetslöshet på 10 procent är det bara cirka 2 procent av hushållen som både har underskott i inkomster/utgifter och ett lån som är större än värdet på sin bostad. Vid 40% prisfall blir det 4% av hushållen som har dessa svårigheter. Det betyder dock inte att dessa automatiskt får gå från hus och hem och generera kreditförluster åt bankerna. De kan istället dra åt svångremmen rejält en tid, utnyttja sparpengar, stöttas av föräldrar mm.

Cornucopia lanserar en väldigt ytlig bild av att man ”tjänar på” att amortera. Det stämmer förstås i en snäv betydelse – man kommer självklart betala mindre totalt för ett lån om man betalar av det tidigt. Men nu kanske det inte är den som har mest pengar när han dör som vunnit? Jag hävdar att det finns mycket rationella skäl att strunta i att amortera! Tänkte stödja påståendet med några grafer.

Man har dåliga inkomster som ung och har som bäst inkomster när man är 40-50 år:

arsinkomst_per_alder

Historiskt har de nominella (dvs inflationsuppblåsta) medelinkomsterna, trots låg inflation, ökat med drygt 3.1% per år:

arsinkomst_historik

Om man slår ihop effekterna av dessa två grafer och tittar på vilken nominell inkomstutveckling man kan förvänta sig medan man åldras, så ser man att på 30 år, mellan 27 års ålder och 57 års ålder, så kan man förvänta sig att ens nominella inkomster mer än trefaldigas trots låg inflation!
arsinkomst_prognos

Det betyder alltså att om du skaffar hus och barn och bolånar 3 miljoner när du är 27 år, så kommer lånet utan amorteringar fortfarande vara 3 miljoner men ”kännas” som mindre än en miljon när du är 57 år gammal, relativt den inkomst du har då.

Med den utvecklingen är det inte konstigt att folk snarare än amorterar istället lånar upp lite extra på huset för att renovera eller tillochmed köpa bilar eller resor. Det är fullständigt rationellt att välja att omfördela ekonomiskt rörelseutrymme till den perioden när man har låg inkomst och hemmavarande barn från perioden då man har hög inkomst och utflugna barn. Cornu föreslår istället att man ska snåla när man har barn hemma för nöjet att binda förmögenhet i huset som man realiserar först när man är för skruttig för att sköta om det. Så vill iallafall inte jag disponera min och min familjs tillvaro!

Faktum är att det är paradoxalt att en domedagsfigur som Cornu inte förespråkar MINDRE amorteringar. När man tror på diverse katastrofscenarier så borde man diskontera framtiden ganska hårt, dvs anta att det är mycket mer värt att bränna pengar nu än att spara dem. Imorgon kanske man har dött i krig eller katastrof, eller så blir pengarna värdelösa pga samhället fallit samman totalt. Vad har man då för att man snålade på barnen och undanhöll dem den där USA-resan, schyssta huset, poolen, iPhonen? Inget.

Helgläsning v46

1. Statliga VINNOVA ”driver program för att stärka innovationskraften i Sverige”. Kanske är det därför de nu sjösätter en mångmiljon-satsning på normkritiska projekt och som en del i detta finansierar en förstudie för införandet av normkritisk jämställdhetsmärkning av datorspel. Visst känns det bra att våra skattepengar används väl?

normkritisksymbol

2. För mer info om sexism i datorspel, om nu någon missat det, finns det uppmärksammade projektet Tropes vs Women in Video Games. Själv begriper jag inte riktigt problemet. Att fantasier tar ut svängarna i sina reflektioner av verkligheten är inte så konstigt, inte heller att de har olika slagsidor beroende på målgrupp och beroende på vad som säljer. De flesta kan skilja på fantasi och verklighet och kan de inte det så är det nog inte spelens fel.

3. Detta är riktig energiteknik. The salmon cannon:

4. Tyska energiministern Sigmar Gabriel skriver i ett brev till Stefan Löfvén att Vattenfall bör behålla och utveckla brunkolet enligt plan, eftersom det utgör en omistlig del av det tyska energiewendet. Om nu någon tvivlade.

5. Danmarks miljöminister har lite löst sagt att hon har ”bett sin myndighet att titta på” hur Danmark skulle kunna sluta med kol till 2025. En totalt värdelös icke-nyhet som får ett enormt eko över hela internet. Några exempel på rubriker:

etc, etc. Det här är bara delvis en fråga om vanligt ohederligt rubrikmakeri. Det är minst lika mycket ett utslag av hur gröna personer griper efter halmstrån och automatiskt upphöjer vilka förnybarhetsscenarier som helst till sanning.

6. Apropå det: USA och Kina har högtidligen kommit överens om att knappt ens börja fundera på klimatet innan 2030. Detta hyllas i gröna kretsar som en ”game-changer”, ”historic landmark deal” etc. FNs generalsekreterare Ban Ki-Moon är på samma linje: ”Today, China and the United States have demonstrated the leadership that the world expects of them”. Om han inte är sarkastisk, förstås…

7. Obligatorisk läsning om industripolitisk bakgrund till Oskarshamn 1 och om hur forna tiders industrialister och politiker skiljer sig mot dagens.

8. Cornucopia, Aleklett mfl peak-oilare talar nu om att skifferoljeproduktionen i USA kommer att sjunka eftersom oljepriset sjunkit ganska kraftigt på sistone och därför att ”kostnaden för skifferolja är 50-120 USD/fat”. Jag har tidigare påpekat att de tekniska produktionskostnaderna för skifferolja är cirka 20 USD/fat, medan resten är markleasing och skatter. Häromveckan översteg USAs oljeproduktion 9 miljoner fat/dag, upp från 5 miljoner fat/dag så sent som 2008. Det är en helt extrem utveckling.  Visst kyler lägre oljepriser ner marknaden, men ett resultat kan helt enkelt bli att markägare får lägre ersättning, men fortfarande fullt tillräckligt för att få dem att släppa till mark. Jag föreslår att vi antar en sund skeptisk inställning när vi läser peakarnas alster.

Tjäna på att subventionera?

Från ett kommentarsfält på Ny Tekniks forum:

”De enda som förlorar på vindkraften är kraftföretagen vars vinster minskar.”

Detta är en mycket vanlig tankegång som även framförs av miljöpartiet mfl organisationer vars relation till sanningen är lite … komplicerad. Man hävdar sig ha stöd från en rapport från Energimyndigheten som jag tyvärr inte lyckas hitta. (Men eftersom Energimyndigheten är en myndighet som hålls i tighta politiska ledband och vars generaldirektörer är handplockade kärnkraftsmotståndare så skulle det inte förvåna mig om rapporten existerar.)

Rapportens resultat skulle alltså vara att subventionerna ökar utbudet på ett sånt sätt att elpriserna sjunker med ett större belopp än subventionerna. Därmed skulle vi konsumenter gå skadeslösa ur tvånget att betala elcertifikat. Det här är en typ av magi som givetvis är precis vad vindkraftsförespråkarna vill höra men som borde få var och en med förmåga till kritiskt tänkande eller känsla för nationalekonomi att börja ställa besvärliga frågor.

magic_money

Exempelvis – vilka andra varor eller tjänster är sådana att vi borde tvingas subventionera dyrare varianter istället för att låta marknadsjämvikt råda? Kan vi subventionera blåmögelost och tjäna på det genom att övriga ostpriser sjunker? Subventionera högafflar med skaft av ebenholts för att tjäna igen det på vanliga högafflar? Subventionera nya cabriolet-bilar för att sänka priserna på alla bilar på begagnat-marknaden?

En kanske ännu viktigare fråga än existensen av eller sannolikheten för den typen av märkliga utbud-efterfråge-kurvor: Kan vi verkligen förutsätta att det inte gör oss något att kraftföretagens vinster minskar på detta sätt!?

Ett tanke-experiment: Anta att den dominerande smörproducenten är statlig och tjänar bra med pengar pga hinder mot nyetablering av konkurrerande konventionell smörproduktion. Sen tvingas vi konsumenter subventionera lyxsmör från ekologiska bergsgets-farmer på Kebnekaises nordsluttning till trefaldig produktionskostnad. Detta visar sig märkligt nog öka utbudet och sänka smörpriserna med ett större belopp än subventionen. Är allt frid och fröjd då? Är den ENDA som förlorat något den stora statliga smörproducenten?

goat1

Har man inte glömt att smörproducenten inte längre kan leverera in sina miljarder till statskassan? Alltså blir även skattebetalarna lidande. Och även om smörproducenten är privat och ägs av bland annat våra pensionsfonder, så går vi miste om utdelning, vinstskatt mm. Det är ett alltför vanligt socialistiskt önsketänkande att fördyringar och försämrade intäkter kan hållas isolerade till någon liten klick av kapitalister som vi inte behöver bry oss om, snarare än att skadeverkningarna sprider sig i samhället.

Och är det inte ganska uppenbart att det hade blivit ÄNNU större kostnadssänkningar och utan subventioner om vi helt enkelt hade tillåtit nyetablering av vanliga ko-bestånd istället för att tvinga varandra att satsa på bergsgetter på Kebnekaises nordsluttning? Tjäna på att subventionera? Nejdetkanviinte!

Ministerstyre via proxy

I Sverige är det inte tillåtet med s.k. ministerstyre. Det innebär att en minister inte får styra en myndighet i enskilda frågor. Däremot finns det goda möjligheter att styra myndigheter öppet och med bred pensel, genom så kallade regleringsbrev. Tyvärr kan man även påverka på ett mer subtilt sätt genom politisk tillsättning av generaldirektörsjobben. Att påverka genom regleringsbrev tycker jag är okej, men att påverka inriktningen genom politisk GD-tillsättning, dvs ministerstyre via proxy, är riktigt fult.

Små utdrag nedan ur Energimyndighetens regleringsbrev, det dokument som definierar myndighetens uppdrag:

Målet är att bygga upp vetenskaplig och teknisk kunskap och kompetens som behövs för att genom tillämpning av ny teknik och nya tjänster möjliggöra en omställning till ett långsiktigt hållbart energisystem i Sverige […]

1.4 Främjande av vindkraft
Målet är att skapa förutsättningar för väl planerad vindkraftsutbyggnad i förhållande till planeringsramen på 30 TWh till 2020, […]

Trist men förutsägbart givet Alliansens behov av att ha med Centerpartiet på tåget. Mer intressant är vilka generaldirektörer Energimyndigheten haft. Här har Centerpartiet faktiskt lyckats hålla i taktpinnen på olika sätt sen åtminstone 1998 – snacka om att sätta bocken till trädgårdsmästare!

Erik Brandsma

Nuvarande generaldirektör Erik Brandsma (GD 2012- ), utbildad skogsingenjör, med ”erfarenhet från hållbarhets- och miljöarbete”, utsedd av Anna-Karin Hatt (C).

brandsma-hatt

Hatts uttalande i samband med utnämningen:

”Jag är mycket glad att Erik Brandsma har tackat ja till att som generaldirektör för Energimyndigheten vara med och leda omställningen till ett långsiktigt hållbart energisystem.”

Erik Brandsma, i en intervju senare samma år, som på beställning:

”Vi arbetar för ett hållbart energisystem, och jag tycker faktiskt inte att kärnkraft är en del av ett sådant system.”

Även Lise Nordin, miljöpartiets energipolitiske talesperson, twittrar nöjt om Brandsma:

lise_om_brandsma

Tomas Kåberger

Generaldirektör Tomas Kåberger (GD 2008-2011), kommer från det grönakademiska komplexet, ffa fysisk resursteori vid Chalmers. Tidigare vice ordförande för Naturskyddsföreningen. Tillsattes av Maud Olofsson (C). kaberger-windGanska snart efter utnämningen visade han färg, när Kungliga Vetenskapsakademiens energigrupp på 13 professorer kommit fram till att vindkraftens potential var begränsad:

– KVA-professorerna gör mig så förbannad. KVA får forskningspengar av oss och så gör man en sådan undermålig utredning, säger en upprörd Tomas Kåberger till Ny Teknik i anslutning till den internationella vindkraftsmässan i Älvjsö. 

Strax efter kärnkraftsolyckan i Fukushima 2011 sade Kåberger upp sig från Energimyndigheten för att ta anställning i Japan för att arbeta mot kärnkraft på en större spelplan. Han fortsatte dock som en anti-kärnkraftsspelare även på svenska hemmaplanen, med sådana alarmistiska bottennapp som detta om Fukushima:

I de nu kontaminerade områden man inte haft råd att utrymma aborteras missbildade foster och man förbereder sig för att hantera sjukdomar i decennier framåt. Skattebetalarna får betala tusentals miljarder kronor för utrymningar och hantering av de havererade reaktorerna.

Fukushima ger givetvis inga missbildningar eller sjukdomar, man har evakuerat extremt mycket mer än vad man behövde och kostnadsuppgifterna är kraftigt överdrivna.

Kåberger i sin tur ersatte Thomas Korsfeldt, en gammal centerpartist som jobbat med centerledaren Olof Johansson. Korsfeldt satt som GD 1998-2008 och hade bland annat sina fingrar med i spelet kring nedläggningen av Barsebäck.

Mats Persson

Sen har vi SSM, Strålskyddsmyndigheten, som är den myndighet som den nya regeringen givetvis kommer använda för att höja säkerhetskraven och därmed kostnaderna för att infria Romsons löfte om två stängda reaktorer. Dess generaldirektör, Mats Persson, rekryterades från sin förutvarande position som generaldirektör för Jordbruksverket. Relevant kompetens? Inte vad jag vet, men dåvarande miljöminister Lena Ek (C), måtte ha tyckt det när hon gjorde rekryteringen. (SSM sorterar under miljödepartementet.) Även Mats skriver intressanta debattartiklar:

Vi tillämpar principen om ständiga säkerhetsförbättringar, vilket innebär att vi höjer säkerhetskraven successivt och över tid. Vi gör relativt ofta smärre justeringar av säkerhetskraven, men vi har också vid flera tillfällen ställt omfattande nya krav som resulterat i stora förbättringar av kärnkraftverkens säkerhet. Historiskt har våra krav lett till säkerhetshöjande åtgärder som varit bland de mest omfattande som har införts på kärnkraftverk i världen. Så arbetar vi för att göra nu också och kommer att göra även i framtiden.

Ett ytterligare steg i vårt arbete med att öka säkerheten är att vi ställer krav på kraftbolagen att införa så kallad oberoende härdkylning.

Jorå, det är nog riktigt attraktivt att gå in med stora investeringar i en bransch där myndigheterna utan omsvep utlovar omfattande men ospecificerade kostnadshöjningar ”successivt och över tid”.

Självklart?

Nä, det här är väl inget nytt, egentligen, och knappast något att förvånas över oavsett. Få eller inga lär ju ha några invändningar när egna meningsfränder utnämns, utan de flesta applåderar istället högljutt. Detta är inte heller något specifikt för Sverige. Man sätter bocken till trädgårdsmästare även i exempelvis USA och för USAs kärnsäkerhetsmyndighet, NRC.

Men om någon till äventyrs skulle undra hur det kommer sig att det offentliga Sverige agerar märkligt och samfällt trots avsaknad av sakkunskap, eller undrar hur det kommer sig att vi inte längre kan bygga reaktorer eller ens sätta ner foten när det gäller slutförvaret av kärnkraft, så finns det små ledtrådar lite överallt.

connect_the_dots

Det är bara det att det inte finns några gammelmedia som tycker att sånt här är intressant och tar sig an uppgiften att rita ut strecken mellan prickarna så att bilden verkligen framträder tydligt. Jag, som hobbybloggare, har bara tid att söka rätt på och rita ut ett par stycken.

”Är du stollevänster är du liberal”

Nej, rubriken handlar inte om anarko-liberalism. Det handlar bara om att Åsa Linderborg, som vit vänster-cis-kvinna, plötsligt(?) insett att hon ligger väldigt långt ner i den identitetspolitiska hierarkin där rasifierade kommunistiska lesbiska transkvinnor med psykproblem och extra mos ligger högst upp. De som ligger lägre på skalan, dvs har färre förtryckta attribut, har automatiskt inte lika viktiga saker att säga och får absolut inte ifrågasätta de som ligger högre.

Det går förstås knappt att komma längre ner i hierarkin än Åsa Linderborg, iallafall inte om man inte är cis-man eller höger. ”Cis”, för er som inte vet det, är motsatsen till ”trans”. Dvs är man cis så har man en koherent könsidentitet, dvs ens kön är biologiskt, socialt, känslomässigt enhetligt. På det temat uppmärksammade bloggen Motpol hur det idag är exkluderande att säga ”kvinnors onani” och det politiskt korrekta är istället ”fittbärares onani”. För tänk om man har en fitta och inte identifierar sig som kvinna!?

Nå, vad gör Åsa med sin insikt och sin hotade position? Jo, hon skriver en krönika för att påbörja processen att återta förlorat territorium och återigen bli lite relevant. Jag håller med om ovanligt mycket av det hon skriver i denna krönika, säkert 20% eller så, och därför blir det plötsligt lite intressant. Åsa skriver ”Klimatet börjar likna det som fanns inom vissa vänsterkretsar på 70-talet; en dogmatism som resulterade i utrensningar. Det politiskt korrekta börjar slå över i ett slags polisiärt medvetande.” Precis så, och det är därför jag myser litegrann. Även om identitetstjafset är störigt, så älskar jag den ständiga splittringen i vänsterkretsar, här satiriserad år 1979:

https://www.youtube.com/watch?v=gb_qHP7VaZE

Exempelvis ser jag det som stor humor när Åsa redogör för hur event med tokvänster-personligheten Kajsa Ekis Ekman bojkottas av trans-personer eftersom de ”inte kunde känna sig trygga i det feministiska rummet” när Ekis är där. Tydligen har Ekis gjort ett par missar, exempelvis råkat kalla en trans-kvinna för ”han” i någon bok, och detta gör förstås att Kajsa är körd trots försök att be om ursäkt.

Frågan är vad Åsa Linderborg, med tanke på att hon ligger så långt ner i den identitetspolitiska hierarkin, ska göra för att börja ta tillbaka förlorat territorium. Jo, hon har fått en riktig snilleblixt och uttrycker några varianter av följande: ”det blir inget kvar av vänsterns systemkritik när allt kokar ner till en extremindividualistisk mikronivå. Liberalism, helt enkelt.” Strålande sätt att skrämma övriga i vänstern – associera det misshagliga vänstertramset med liberalism. De som ligger högst upp i hierarkin är för få, alltså ”extremindividualistisk mikronivå”, alltså liberalism. Med den associationen kommer vissa inte våga fortsätta med identitetspolitiskt trams.

Bra tänkt, men denna stämpling av motståndare och motståndaråsikter också en variant på de splittrande initiativ som vi alltid sett inom vänstern, och en variant av det åsiktspolisande som Åsa vänder sig mot. Historien upprepar sig: Är man inte tillräckligt renlärig är man en borgar-lackej. Gott så, välkomna till vett och sans!

Tysklands energielände

Tyskland framhålls som det förnybara föregångslandet framför andra och jag knåpar på en liten bloggserie som öser ur denna otroliga inspirationskälla. Jag tänker mig att täcka bland annat utvecklingen hittills, målsättningarna, min prognos fram till 2025, kostnadsbilden och ett kontrafaktiskt resonemang om hur det kunde sett ut om man istället satsat på kärnkraft.

Den vanligaste rapporteringen när det gäller Tysklands energi är entusiastiska utrop kring utvecklingen av sol och vind, att solen genererar det mesta av behovet kring tolvhugget lata, soliga helgdagar under industrisemestern, att solen och vinden motsvarar ”35 kärnkraftverk” vardera, eller att solen nu ”gått om vindkraften”. Mycket riktigt (grafen baserad på BP’s utmärkta Statistical Review of World Energy 2014):

germany-wind-solar

Det ser ju otroligt imponerande ut: 35,000 MW vardera! Men den som är medveten om skillnaden mellan ”förnybar kapacitet” och energileverans kanske väntar med superlativen. I själva verket producerar dessa 70,000 MW förnybart mindre än de ynka nio reaktorer på sammanlagt 12,000 MW som landet har kvar. Solen producerar som tre reaktorer (30 TWh) och vinden som fem reaktorer (53 TWh) medan Tyskland totalt producerar mer än 600 TWh elektricitet.

Hur det går med det som borde vara huvudmålet för en rationell miljöpolicy, nämligen att tränga ut fossilkraften? Jo, såhär:

german-electricity

Vi ser att inte mycket hänt under 2000-talet. Såväl fossil som fossilfri elektricitet har legat i stort sett still. Skälet är att investeringarna i vind och framförallt sol ger väldigt lite resultat för pengarna – runt 130 miljarder euro för motsvarande 8 reaktorer. Hade man inte lagt ner 40% av kärnkraftskapaciteten i politisk panik efter Fukushima 2011 hade man dock haft 40-50 TWh extra icke-fossil energi idag.

I nästa inlägg lite mer om Tysklands policy, energieländets målsättningar och hur man arbetar mot dessa på sitt typiskt tyska vis.

I väntan på en klimatrörelse

Läste nyss en ganska svamlig vänster-romantiserande artikel med namnet Beyond Environmentalism: Marching toward Climatism. Den argumenterar för att People’s Climate March som samlade 400,000 deltagare i New York i september är ett bevis för att klimat-aktivismen nu är en egen, stark rörelse. Såhär låter det:

The unexpected success of the People’s Climate March signaled how, as with the outpouring of the first Earth Day, whole new veins and modes of activism had already been flourishing. From what I saw, the climate movement as a whole is also forging an identity for itself that looks historically novel, precisely by how it is breaking with what we for the last half-century have called “environmentalism.”

Låt oss hoppas att det finns någon form av embryo där, men det finns absolut ingen stark klimatrörelse idag som bryter med gammal grönhet. Det finns ingen bred insikt om att vi står inför en stundande global katastrof, en insikt som skapar prioriteringar och som skär rätt igenom politiska läger. Den totalt dominerande kraften på området är istället den gamla gröna rörelse som använder klimatet, NIMBY-ism, mat-oro, djurvänlighet, kärnkraftsrädsla mm som tämligen ekvivalenta redskap för sin egen popularitet.

Om klimatet vore en egen stark rörelse så skulle den påverka det politiska klimatet med ett ensidigt klimatfokus som skulle tvinga politiker att bryta med andra hänsyn, framförallt gröna sådana. Men så är det helt uppenbart inte. Det verkar poppis med topplistor, så här kommer belägg i tio-i-topp-form:

  1. Slumpmässigt utvald typisk kommentar från mitt facebook-flöde: ”Att klänga sig fast vid gammal teknik är ingen lösning, och kärnkraft ÄR en gammal teknik. Punkt!” Jodå, har man usla argument så kan man kompensera med lite versaler och ett ”Punkt!”.
  2. Klimatfrågan drivs främst av gamla gröna organisationer som Miljöpartiet, Greenpeace mfl. Dessa är fast i gamla dogmer via organisatoriska låsning.
  3. Tongivande klimataktivistiska bloggar som Supermiljöbloggen och Ekologistas tar varje tillfälle i akt att skriva strunt om kärnkraft.
  4. Den nya regeringens första åtgärd är att målmedvetet sänka kärnkraften ekonomiskt, den andra att schabbla med klimatmålen inför EU-toppmötet.
  5. IPCCs nya rapport kom häromdagen och den påpekar förstås att kärnkraft är en av de viktiga teknologierna och även att det vore värre att fasa ut kärnkraften än att begränsa sol och vind till 20%. (Tabell SPM-2). Kommentarerna från opinonsbildarna förtiger detta helt.
  6. Självbedrägerierna om solens och vindens snara genombrott dominerar fortfarande, trots att solens roll är helt obetydlig och trots att vindens utveckling nu är linjär med bleka utsikter. Trots att fossilerna fortsatt dominerar ny energiproduktion uppstår ingen brådska som förmår bryta väntan på sol och vind.
  7. EU har fortfarande GMO-förbud och går mot allt mer ekologisk odling, trots att konventionell och GMO-baserad odling givetvis är effektivare och kräver mindre energi.
  8. Det finns inget populärt begrepp som betecknar CO2-snåla teknologier. Istället ligger religiöst fokus på begreppet ”förnybart” som utesluter den enda bevisat skalbara klimatlösningen.
  9. När Svenskt Näringsliv ifrågasätter regeringens anti-kärnkraftspolitik går företag med hög svansföring i miljöfrågor i taket och tar kraftfullt avstånd. Det visar att gammal vanlig miljöopinion är kommersiellt mycket viktigare än klimatopinion.
  10. Tysklands energi-elände där man sedan länge lagt mer pengar på 5% solcells-el än vad som hade krävts för att  ersätta all deras 50% kolkraft med kärnkraft. Där man först lägger ner kärnkraft och sedan ser efter om man möjligen klarar att införa en förnybar elproduktion till år 2050.
  11. Ni får en i bonus: Hur många kärnkraftverk kan en slumpmässig nyhetsintresserad person nämna vid namn? 5-10 stycken, plus de svenska? Varje reaktor räddar 200 pers per år och reducerar klimatriskerna. Men kan folk nämna ett enda kolkraftverk? Varje stort kolkraftverk dödar kanske 300 pers per år och står för lejonparten av klimatriskerna…

För gröna fyller klimathotet samma funktion som helvetet fyller i kristendomen. Det är bra att hota med för att få till en allmän moralisk uppryckning inom alla möjliga områden – mathållning (vegetarianism), energi, bistånd, anti-kapitalism mm. Det är däremot inget man kan eller ska eliminera! Man ska göra symbolhandlingarna för att personligen undvika skuld, oja sig över andras gudlösa beteende och känna sig som en god och insiktsfull människa. Jag, däremot, är orolig på riktigt (över klimatet, inte helvetet, alltså), och fascineras varenda dag över de grönas likgiltighet och oförmåga att prioritera.

Så nej, det finns ingen klimatism, ingen klimatrörelse. De som möjligen är äkta klimataktivister idag är de politiker som, i exempelvis Storbritannien, faktiskt kämpar för att få igång en reaktorindustri igen istället för att gå den enkla vägen och symboliskt bränna andras pengar på förnybart medan man bygger kolkraft och gasledningar. Men vilka går man ur huse för att stötta dem? Inga klimatister så långt ögat når!

Elektrifierade vägar

Elektrifierade vägar är en lite cool idé med potential att göra elbilar billiga och lätta med små batteripack. Staten kan inte sjösätta såna här storskaliga projekt, men jag ville ändå göra ett litet överslag på ekonomin i det hela.

Länsstyrelserna redovisar en körsträcka på 1260 mil/bil, 4.4 miljoner bilar och 0.8 liter per mil i snitt. Totalt 4.4 miljarder liter bensin/år. Bensinen kostar cirka 5 kr innan skatt, så privatbilisternas bensinkostnader före skatter ligger på cirka 22 miljarder. Jag höftar den oskattade totalkostnaden för bensin och diesel, inklusive den för kommersiell trafik, till 30 miljarder per år. Det kan vi spara om vi har elektrifierade vägar.

Alternativt: Om vi skulle byta till vanliga batteribilar och alla bilar hade lilla batteripacket hos Tesla Model S på 60 kWh, så skulle det kräva 260 miljoner kWh batteri à 2000 kr/kWh, dvs ca 500 mdr för hela bilparken.

Trafikverket uppger att vi har 100,000 km statliga vägar och 40,000 km kommunala vägar och gator. Knappt 30,000 km av de statliga vägarna är europavägar, övriga riksvägar och primära länsvägar, medan resten är ”övriga länsvägar”. Låt oss anta att det är de 30,000 kilometrarna som måste elektrifieras, medan övriga vägnätet kan servas av små batterier i fordonen.

Då har vi alltså 30 miljarder per år att leka med för att elektrifiera 30,000 km väg, dvs en miljon kronor per kilometer och år. Lite optimistiskt kan vi slå ut kostnaden på 10 år vilket skulle ge utrymme att spendera 300 miljarder eller 10 miljoner/km på elektrifieringen.

En svensk metod med strömskena i vägen påstår sig kunna lägga ner infrastrukturen för 5-10 miljoner/km, vilket isåfall skulle vara inom kostnadsramen. Många kommentatorer är förstås skeptiska till hur det skulle fungera i svenskt vinterväglag etc. Själv tror jag inte heller på strömavtagare och skena, utan att enda möjligheten är induktiv laddning, dvs utan kontakt. Artikeln ovan hävdar att det skulle vara 5-10 gånger dyrare, men sydkoreanska utvecklare håller inte med, utan hävdar ungefär motsvarande kostnader i en intressant presentation.

Det blir förstås ett nejdetkanviinte på det här. Tekniken är för omogen, ekonomin inte bevisad och det finns ingen riktigt bra successiv utvecklingsväg där man kan ta kostnaderna i steg och börja få avkastning under tiden. Ändå verkar kostnadsbilden, även om den framstår som mycket osäker, inte omöjlig i relation till besparingspotentialen. Kanske om Sydkorea visar vägen?

Tillväxthaverism och prylar

Det här med tillväxthaverism är ett brett begrepp. Jag skrev en liten serie om det och trodde jag var klar, men gjorde en reflektion när jag läste ett inlägg av Schlaug, som ondgör sig över nollräntan och syftet att få oss att ”köpa mer grejer”. Han går på rätt hårt, bland annat såhär:

”Jag hänvisar till gårdagens blogg – anser att det ekonomiska systemet bör få en psykiatrisk diagnos. De som inte fattar att vi måste försöka ta oss ur ett system som ständigt kräver mer konsumtion för att kunna fungera har den värsta diagnosen av alla – psykopater är rena rama änglarna jämfört med de som försvarar ett ekonomiskt system som sett sitt bäst-före-datum och som är på väg att haverera.”

Det här ser jag som ett ganska vanligt tillväxthaveristiskt och grönt tankesätt – att tillväxt handlar om mer prylar och att etablissemanget försöker få oss att konsumera mer etc. Jag har ingen stark åsikt om rätt ränteläge, guldmyntfot etc etc. Däremot begriper jag vad det är man siktar på. Inte mer prylar, inte ens nödvändigtvis bättre prylar, utan framförallt ett jämnt och högt kapacitetsutnyttjande i ekonomin. Man vill alltså så gott det går dämpa de konjunktursvängningar som samma gröna tillväxthaverister brukar se som ett av många tecken på den inneboende ondskan i det kapitalistiska systemet.

Varför jämnt och högt kapacitetsutnyttjande? Tja, annars går många arbetslösa samtidigt som många behov som kunde tillfredsställas förblir otillfredsställda (inklusive i vård-skola-omsorg). Apropå det: här finns tokfärsk forskning om hur konjunkturnedgångar är mycket mer negativa för välmående/lycka än vad konjunkturuppgångar är positiva.

Förresten – hur känner man igen en stolle? Jo, genom påståendet att något grundläggande är på väg att haverera…