En av årets sommarpratare är miljöprofessorn Johan Rockström och hans dag var igår, söndag 12 juli. Jag kan inte direkt rekommendera att lyssna till det, för det tar trots allt en dryg timme och är ganska segt och luddigt – dessutom till stor del en regurgitering av hans gamla TED talks. Men för er som hört något av det eller är nyfiken på vad jag har att säga ändå kan ha utbyte av det här inlägget.

Såvitt jag kan bedöma är Johans beskrivning av klimatproblematiken korrekt. Mänskligheten behöver börja ta ner fossilanvändningen ganska radikalt. Men Johan är uppenbart politiskt grönröd, så forskare han är! Jag samlade utan ansträngning ihop nio tydliga tecken på det:

1. Vilseledande statistik om förnybarts storlek.
2. Fokus på ganska meningslös opinionsbildning och vad kändisar tycker.
3. Typisk ekonomisk analfabetism när det gäller jobbskapande.
4. Framhåller klena anekdoter om att exempelvis någon saudier uttalat sig positivt om solceller som bevis på att fossil teknik är på väg ut.
5. Överdrifter om förnybarts potential.
6. Kontraproduktiva krav på ”rättvisa” i klimatavtalen.
7. Krav på en ”fundamental ekonomisk omställning” och ekonomiskt stöd till en ”förnybart-revolution”.
8. Hävdar att välstånd inte ger lycka.
9. Exkluderar ny kärnkraft som lösning.

Nu kanske det klarnar varför Johan är en av de som regeringen valt ut att sitta i dess vetenskapliga råd, apropå det? Varken första eller sista gången som makten omger sig med ja-sägare.

Hursomhelst, lite mer konkret kritik: Trots att han trummar in stundens allvar är han alltså alltför optimistisk om möjligheterna, bland annat på så vis att han upprepar vanliga gröna överdrifter om förnybarts möjligheter och hur stora framsteg som gjorts. Exempelvis säger han (cirka 6 minuter in i podcasten utan musik) att Tyskland har 25% sol+vind i sin elproduktion, vilket är fullständigt felaktigt. De verkliga siffrorna för 2014 är knappt 15% (35 TWh sol och 56 TWh vind av totalt 614 TWh elektricitet).

Ordet ”hållbart” (sustainable) har ersatt (eller åtminstone kompletterat) ordet ”mångfald” (diversity) som starkaste mode-ord på universiteten i Europa och USA. Johan är förstås en av de främsta fanbärarna. Tyvärr dyker man aldrig ner i definitionen av hållbarhet, utan uttalar bara ordet som en sorts besvärjelse, som vanligt med det implicita antaganden om att förnybart och endast förnybart är liktydigt med hållbart (tänk valolja). Det är en av orsakerna till att Johan saknar konkretion och bibringar föga förståelse.

Som många andra gröna ägnar han tid och kraft åt att hylla att diverse popstjärnor, komiker, Påven mfl ställer sig bakom Saken. Han ägnar ännu mer tid åt att tala om hur en social revolution kan ”tippa” utvecklingen åt rätt håll. Jag är minst sagt skeptisk till att det fungerar ens i Europa. Men i Kina, världens största CO2-utsläppare? Glöm! Där avgörs utvecklingen av politbyrån, inte av hur många unga gräsrötter som popstjärnor lockar över till den gröna sidan.

Han upprepar som sagt också den motbevisade röda memen om att ökande rikedom och välstånd inte ger ökad lycka. Han framför dessutom den grönröda idén om att förnybart ”ger fler jobb”, vilket jag har bemött här.

Han nämner sitt egenorganiserade upprop, Earth Statement, som uppmanar politikerna att ta sitt ansvar under detta år med klimattoppmöten. Uppropet består av åtta punkter/påståenden som blandar högt och lågt och känns ganska ofokuserade. Punkterna uppmanar till att begränsa växthuseffekten genom genom att rika länder går före medan fattiga länder hoppar över (leapfrogs) fossilanvändning och går direkt till förnybart. Detta är förstås en självmotsägelse! Det säger dessutom emot tesen att förnybart är billigt – vore det det så skulle ingen behöva gå före och utvecklingsländer skulle inte behöva stöd. Utopiska uppmaningar om exempelvis globala feed-in-tariffer för förnybart slängs in som krydda.

Kraven på ”rättvisa” är ett stort hinder för klimatöverenskommelser, tvärtemot vad rödgröna som Johan normalt tror. Jag har utvecklat varför i min bloggpostning om Klimatavtal riggade för misslyckande.

Punkt 5 i uppropet är något jag kan hålla med: ”We must unleash a wave of climate innovation for the global good, and enable universal access to the solutions we already have.” Den enda klimatinnovation som hålls tillbaka är nämligen kärnkraftens. Och den enda universella tillgång till lösningar som begränsas är såvitt jag vet tillgången på kärnkraftslösningar. Resten är tämligen allmänt spritt och kraftigt politiskt subventionerat därtill.

Men givetvis menar han inte det jag skulle önska att han menade, eftersom han uttalar sig mot kärnkraft i frågestunden efteråt. Exakt vad han menar är oklart, troligen bara att han hoppas att det ska lösa sig på något sätt, vilket implicit kan ses som ett medgivande av att adekvata lösningar saknas idag. På det hela taget serverar Johan en väldigt tunn soppa med mycket förmaningar och abstrakta visioner men med mycket lite konkreta siffror och lösningar. En bunt iögonenfallande grönröda missförstånd och felaktigheter gör inte saken bättre. Ännu en förslösad möjlighet.