Nej, rubriken handlar inte om anarko-liberalism. Det handlar bara om att Åsa Linderborg, som vit vänster-cis-kvinna, plötsligt(?) insett att hon ligger väldigt långt ner i den identitetspolitiska hierarkin där rasifierade kommunistiska lesbiska transkvinnor med psykproblem och extra mos ligger högst upp. De som ligger lägre på skalan, dvs har färre förtryckta attribut, har automatiskt inte lika viktiga saker att säga och får absolut inte ifrågasätta de som ligger högre.

Det går förstås knappt att komma längre ner i hierarkin än Åsa Linderborg, iallafall inte om man inte är cis-man eller höger. ”Cis”, för er som inte vet det, är motsatsen till ”trans”. Dvs är man cis så har man en koherent könsidentitet, dvs ens kön är biologiskt, socialt, känslomässigt enhetligt. På det temat uppmärksammade bloggen Motpol hur det idag är exkluderande att säga ”kvinnors onani” och det politiskt korrekta är istället ”fittbärares onani”. För tänk om man har en fitta och inte identifierar sig som kvinna!?

Nå, vad gör Åsa med sin insikt och sin hotade position? Jo, hon skriver en krönika för att påbörja processen att återta förlorat territorium och återigen bli lite relevant. Jag håller med om ovanligt mycket av det hon skriver i denna krönika, säkert 20% eller så, och därför blir det plötsligt lite intressant. Åsa skriver ”Klimatet börjar likna det som fanns inom vissa vänsterkretsar på 70-talet; en dogmatism som resulterade i utrensningar. Det politiskt korrekta börjar slå över i ett slags polisiärt medvetande.” Precis så, och det är därför jag myser litegrann. Även om identitetstjafset är störigt, så älskar jag den ständiga splittringen i vänsterkretsar, här satiriserad år 1979:

Exempelvis ser jag det som stor humor när Åsa redogör för hur event med tokvänster-personligheten Kajsa Ekis Ekman bojkottas av trans-personer eftersom de ”inte kunde känna sig trygga i det feministiska rummet” när Ekis är där. Tydligen har Ekis gjort ett par missar, exempelvis råkat kalla en trans-kvinna för ”han” i någon bok, och detta gör förstås att Kajsa är körd trots försök att be om ursäkt.

Frågan är vad Åsa Linderborg, med tanke på att hon ligger så långt ner i den identitetspolitiska hierarkin, ska göra för att börja ta tillbaka förlorat territorium. Jo, hon har fått en riktig snilleblixt och uttrycker några varianter av följande: ”det blir inget kvar av vänsterns systemkritik när allt kokar ner till en extremindividualistisk mikronivå. Liberalism, helt enkelt.” Strålande sätt att skrämma övriga i vänstern – associera det misshagliga vänstertramset med liberalism. De som ligger högst upp i hierarkin är för få, alltså ”extremindividualistisk mikronivå”, alltså liberalism. Med den associationen kommer vissa inte våga fortsätta med identitetspolitiskt trams.

Bra tänkt, men denna stämpling av motståndare och motståndaråsikter också en variant på de splittrande initiativ som vi alltid sett inom vänstern, och en variant av det åsiktspolisande som Åsa vänder sig mot. Historien upprepar sig: Är man inte tillräckligt renlärig är man en borgar-lackej. Gott så, välkomna till vett och sans!