Kärnkraftens gruvdrift

Det är många som uttrycker sin sorg, rädsla och förtvivlan inför urangruvor och ser dessa som ett av de främsta argumenten mot kärnkraft. Tursamt nog finns det ingen saklig grund för detta. Uran är – inte heller i detta avseende – något magiskt. Metallen är väldigt svagt radioaktiv eftersom det har en halveringstid i storleksordningen miljarder år, och dess hälsorisker domineras därför av dess giftighet som tungmetall. Uran, ur gruvsynpunkt, är alltså att betrakta som vilken tungmetall som helst, även om man kan vilja ventilera gruvgångarna från radongas. Om det finns några gruvgångar, förstås. Detta är nämligen numera det vanligaste sättet att utvinna uran:

Det du ser är några ISL-brunnar. ISL står för In Situ Leaching, vilket innebär att man borrar sig ner till ett uranhaltigt poröst material som har ett lager av tätande lera över sig. Sen pumpar man ner ett ämne som löser uranet och pumpar upp uranlösningen ur en annan brunn. Innan man börjar provtrycker man förstås litegrann så att man inte får en grundvattenkontaminering. Miljöpåverkan är nära noll.

Världens största mer konventionella urangruva är Olympic Dam-gruvan i Australien, och där utgör uranet en liten sidoinkomst eftersom huvudmetallen är koppar och man även får ut guld och silver. Istället för att lämna kvar uranet i slaggen så tar man hand om det och skapar ren energi. Något annat vore väl rätt korkat?

Det är lätt att jämföra uran med andra metaller och hur mycket av dem som utvinns och konstatera att urangruvor inte står för någon signifikant andel av världens gruvdrift. Om man tittar på metallbehovet för olika energi-tekniker så ser man att kärnkraft är väldigt snålt om man jämför med vindkraft och solceller.

Trots att Sverige är oerhört glesbefolkat, särskilt i norr, och trots vår historia som gruvnation, så finns det tyvärr en oerhört livaktig anti-gruvrörelse. Jag ser det som ett utslag av i-landsproblematik – vi har inget stort att oroa oss för längre, så då gnäller vi på obetydliga saker. Dessutom har populistiska rikspolitiker gett kommunerna vetorätt mot just urangruvor. Det är ännu ett avsteg från den seriösa, teknokratiska styrmodell som annars är en av Sveriges framgångsfaktorer. Här vågar man uppenbarligen inte lita på miljöbalken och de tjänstemän som gör miljöprövningar enligt denna, utan man ger måttligt begåvade kommunpolitiker rätt att vägra gruvbrytning av en av metallerna.

Det blir alltså en nejdetkanviinte på detta. Och kanske är det bättre att afrikanerna har gruvorna? Blir det lite fult därnere är de iallafall så många att de kan dela smärtan och trösta varandra. En same måste ju åka skoter några mil för att hitta någon att gråta ut hos.

En tanke kring ”Kärnkraftens gruvdrift

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *