Etikettarkiv: vindkraft

Pluginbilar vs elproduktion

Jag snubblade över den här grafen som visar försäljningsandelar för pluginbilar under första halvåret 2016 i Europa.

PHEV

Det som direkt slår mig är en väldigt stark korrelation med ledarskap inom olika elproduktionsslag. Egen graf med länderna i samma ordning:electricity_shares_2015

Norge, Sverige och Island är ledare inom vattenkraft/kärnkraft och ligger i topp i försäljningslistan. Schweiz, Frankrike och Belgien likaså och ligger stabilt på övre halvan. (Belgien har normalt ca 50% kärnkraft.)

I mitten ligger Österrike, UK och Finland som inte leder något särskilt. Även Nederländerna hör till denna kategori, men ligger relativt högt.

I botten ligger Portugal, Tyskland, Irland, Spanien, Danmark och Italien som alla är världsledare inom antingen solceller eller vindkraft, eller båda! Som sämst är sol-ledaren, Italien.

But why?

Om nu detta inte bara är någon sorts slumpens skördar, så är frågan vad korrelationen kan bero på. Först och främst verkar plug-införsäljningen till stor del vara policydriven. Sverige exempelvis har sin supermiljöbilspremie. Så varför har slumpkraft-ledare taskiga elbilspolicies trots att de uppenbarligen inte tvekar att ha generösa slumpkraft-policies?

Kanske är det så att en uppoffring tränger ut en annan finansiellt. De som måste hälla pengar på elproduktionen kanske inte tycker sig ha råd att hälla pengar på att ställa om persontransporter. Å andra sidan är supermiljöbilspremierna inte så särskilt dyra jämte annat.

Kanske har det med rikedom att göra, PIIGS-länderna ligger lågt och Norges extrema elbilsledarskap skulle knappast vara möjligt utan oljan. Men å andra sidan ligger rika Danmark och Tyskland lågt, och elbils-subventioner är inte särskilt dyrt jämte solceller och vindkraft, vilket PIIGS uppenbarligen orkat med.

Kanske upplevs mindre poäng med elbilar om man har dyrare el, vilket slumpkraft-länderna tenderar ha? Jag har dock inte undersökt om det finns en lika stark korrelation där.

Kanske är det så att en uppoffring eller utmaning överskugga annan politiskt (eller mentalt). De som behöver ställa om och kämpa med elproduktionen lägger mycket tid på att prata om och tänka på hur det ska gå till och mindre politisk och medial bandbredd finns kvar till att fundera på transportområdet. De som har gott om gammal kärnkraft och vattenkraft däremot är hyggligt klara och då faller fokus naturligt på transporter.

För det kan väl knappast vara så väl att länder med hög andel fossilproduktion, vilket råkar sammanfalla hyggligt med länder som satsar mycket på slumpkraft,  inser att elbilar inte hjälper så mycket när elen ändå är övervägande fossil?

Reflektioner

Det sägs ofta att elbilar ska hjälpa slumpkraftslagen att öka sina andelar genom att erbjuda lagring. Det som är tydligt är att detta inte fått avtryck i policy, tvärtom är slumpkraftsledarna samtidigt plugin-bil-eftersläntrare.

Det finns ett antal tänkbara skäl till korrelationen. Den starkaste förklaringen i min värld är den politiska överskuggningen, inte minst för att den har en mest direkt koppling till policies och subventioner.

Hursomhelst, slumpkraftsländerna är ganska miljöskurk-aktiga som det är. Man satsar på fel häst och kommer i allmänhet fortsätta ha höga andelar fossil elkraft under överskådlig framtid. Detta verkar också, på något sätt, hänga ihop med att man håller fast vid fossil-bilar. En olycka kommer sällan ensam?

100% förnybart 2020

Signaturen Foliehatt önskade att jag skulle kommentera denna DN-debatt-artikel som handlar om hur man kan ordna ett 100% förnybart elsystem till 2020. Tyvärr är jag lite sen på bollen pga semesterresa, men jag kör ändå.

Artikeln är författad av ett par personer ur det grönakademiska komplexet (från Högskolan i Halmstad) tillsammans med ett par lobbyister från förnybartindustrin. Som underlag till artikeln har de sin egen ”vetenskapliga” rapport utgiven av just högskolan i Halmstad, men beställd av ”Nätverket 100% förnybart”, Greenpeace, WWF och SNF efter deras missnöje med energiöverenskommelsen. Denna rapport har ungefär den kvalitet man kan förvänta sig med tanke på förutsättningarna, inkluderande att det knappt gått en månad sen överenskommelsen. Jag tänkte belysa bristerna, men givetvis har även andra reagerat:

Befintlig kritik

Till att börja med kan man notera att tre repliker har inkommit till DN Debatt. Magnus Olofsson vid Svenska Energiinstitutet konstaterar att artikeln och den underliggande rapporten har svagheter i det att den inte analyserar förutsättningarna i stamnätet för att hantera kraften och att stamnätet tar längre tid att uppgradera än att bygga vindkraft. Dessutom att man inte beaktar att nordisk vattenkraft har efterfrågan även i övriga Europa, samt att rapporten räknar på ett ”normalår” för vind och vatten.

Lars Wiegert från Miljövänner för kärnkraft påpekar att rapporten inte tar minsta hänsyn till effektbalans och om energin kan levereras när den behövs, samt att biomassans miljöproblem negligeras.

Sivert Göthlin, tidigare ansvarig för driften av Vattenfalls elproduktion och det svenska stamnätet, påpekar att solceller är uruselt för svenska förhållanden och att inte heller vindkraft ger något påtagligt bidrag till effektbalansen.

Mina egna reflektioner kommer här:

Vanlig grön mytbildning

Artikelns rubrik och ingress talar om solceller som nyckeln, men brödtexten har mycket låga siffror för solceller medan vindkraften får stå för merparten av ökningen. Även om rapporten ägnar oproportionerligt mycket kraft åt solen kanske vi får skylla detta på uselt jobb på DN-redaktionen.

Artikeln instämmer sedan i vanlig grön mytbildning genom att slå fast att:

Kostnaden för elproduktion från nya anläggningar för sol- och vindkraft är eller kommer snart att vara den billigaste nya energin. Detta gäller i synnerhet om man tar hänsyn till de så kallade externa kostnaderna för klimatpåverkan och miljö som andra energislag ger.

Varför man jämför ny energi är oklart, när man i föreslår snabb-avveckling av gammal, avskriven energiproduktion. Hursomhelst, den underliggande rapporten har mer detaljer om kostnader som i sin tur bygger på en konsultrapport kallad Ecofys 2014 (som två gånger av tio benämns ”Ekofys” i den ganska måttligt korrekturlästa rapporten från Halmstad). Jag tar kritiken mot Ecofys i ett senare inlägg, så att inte detta inlägg blir för långt, men som spoiler kan jag nämna att den i sin tur hänvisar till Greenpeace, och att dess beräkningsgrunder givetvis är tillrättalagda för att straffa ut kärnkraft. Artikeln fortsätter:

Genom fortsatt energieffektivisering, utbyggnad av elproduktion från vind och sol kan Sverige nå miljömål och samtidigt skapa tusentals nya arbeten i grön sektor.

Vilka miljömål kan man nå genom att destruera befintlig kärnkraft som inte har något signifikant miljöfootprint samtidigt som man bygger tusentals vindkraftverk, solcellsanläggningar och ökar biokraften? Det är givetvis en miljöförsämring, inte en förbättring. Vidare, när man tar nordisk vattenkraft i anspråk för att balansera egen vind, så är denna vattenkraft givetvis sämre rustad att hjälpa till i balanseringen av dansk, brittisk och tysk vind. Denna omgivning måste då ordna mer naturgas eller begränsa sin egen vindutbyggnad ytterligare.

Och det här med att ”skapa jobb” visar förstås på brist på nationalekonomisk bildning.

Extrem feldensitet

Smaka på detta stycke:

En kostnadseffektiv omställning till ett hållbart elsystem ger god leveranssäkerhet, minskar klimatpåverkan och ger oss möjlighet att exportera elenergi med låg klimatpåverkan till andra länder. Ett 100 procent förnybart elsystem säkrar industrins konkurrenskraft och skapar goda förutsättningar för ekonomisk utveckling i hela landet.

Det är nu man verkligen börjar fundera över begåvningsreserven i Halmstad. Finn fem fel? Nej, det blev sju!

  1. Att lägga ner reaktorer i förtid är inte kostnadseffektivt.
  2. Vi har redan ett hållbart elsystem, så vi kan inte ställa om till det.
  3. Att förlita sig på vindkraft kan självklart bara försämra leveranssäkerheten.
  4. Det ökar klimatpåverkan att gå över från kärnkraft till vind, biomassa och sol.
  5. Deras eget scenario för 2020 ger 100% konsumtionstäckning för ett normalår, vilket innebär att de föreslår att Sveriges avsevärda fossilfria el-export avvecklas.
  6. Industrin lär inte bli särskilt förtjust över avvecklat överskott, försämrad leveranssäkerhet och vilt fluktuerande priser.
  7. Att blåsa upp en enorm förnybart-bubbla på kort tid kommer självklart att dränera landet på ekonomisk utveckling under utbyggnaden och komma surt efter.

Kostnadseffektiviteten

Apropå punkt ett och sju ovan, så är en brist i artikeln att man bara får veta att det blir billigare och bättre, men ordet ”miljarder” saknas genomgående. Man pratar alltså om att på fyra år införa 25 TWh landbaserad vind, 3 TWh havsbaserad, 4 TWh solceller. Det motsvarar cirka 10 GW landvind, 1 GW havsvind och 5 GW solceller till en totalkostnad på en bit över 200 miljarder. Då har vi inte räknat med att biomassan skulle stå för ytterligare 5 TWh och effektiviseringar ytterligare 5 TWh. Till det kommer nätförstärkningar – baserat på tidigare utveckling säkert 50 miljarder. Samt kostnader för backup, försämrat arbitrage i utrikeshandeln med el, och även att man frånhänder sig årliga intäkter från nettoexporten. Och här har vi heller inte räknat med några kostnadsdrivande överhettningseffekter av att man försöker få personal och resurser till så stor utbyggnad blott fyra år. Ej heller konsekvenser när tung basindustri flyttar härifrån.

Notera att inga besparingar införs utan detta är rena nettokostnader. Det är nämligen inte billigare att driva dessa förnybara energislag än att driva kärnkraftverk. De kostnader jag nämnt blir inte heller mindre av att sprida ut det på fler år, förutom att överhettningseffekterna kan mildras.

Industrins konkurrenskraft

Angående punkt sex: Man kan notera att den underliggande rapporten har som första policyförslag:

En elmarknad i balans, med ett pris som speglar kostnaden för ny produktion. […] Den förnybara energin har byggts ut utan att den produktion som ska ersättas tagits ur drift. Perspektivet i denna rapport är att kärnkraften och kvarvarande fossilkraft ska avvecklas. Det måste finnas en plan för att detta görs parallellt med utbyggnaden av förnybar energi.

Hur säkras industrins konkurrenskraft av kraftigt höjda elpriser, månntro?

Logik?

Resten av artikeln går i samma stil, men jag var bara tvungen att nämna det som presenteras med extra eftertryck nära slutet:

Vi ser framför allt tre fördelar med ett 100 procent förnybart elsystem:

  1. Det är det mest kostnadseffektiva sättet att trygga framtidens elförsörjning samt uppnå miljö- och klimatmål.
  2. Vi utnyttjar Sveriges mycket goda förutsättningar att klara effektbalansen med en hög andel förnybar energi.
  3. En omställning till ett förnybart elsystem tryggar framtiden för den elintensiva industrin och skapar dessutom fler arbetstillfällen i  hela landet.

Jag har bemött punkt ett och tre, men betrakta punkt två. En fördel med ett 100% förnybart elsystem är alltså att vi utnyttjar Sveriges mycket goda förutsättningar? Ja, vad ska man säga… Det som tänks i Halmstad kanske borde stanna i Halmstad?

Brunkolet och naiviteten

Vattenfalls brunkol fortsätter ge skvalp i den svenska ankdammen. Jag ger några axplock och sätter det sedan i perspektiv med lite färsk info och statistik från Tyskland.

Skvalpet

DN Debatt mfl släpper in inlägg efter inlägg på temat. Aktivister genomför diverse aktioner, som att störa riksdagsdebatter och hänga banderoller från Rosenbad:

rosenbad

De kristna hakar på. Även stenrika kulturarbetare rasar förstås.

Det är knappast så att någon utanför Sverige bryr sig om huruvida tjeckiska eller svenska bolag jobbar med lite av det tyska brunkolet, men våra gröna organisationer messar förstås sina kompisar i andra länder och ber dem hojta litegrann:

Supermiljöbloggen och Greenpeace anser att Sverige bryter mot klimatuppgörelsen i Paris om man säljer brunkolet och därför inte längre kvalar in som kandidat till FNs säkerhetsråd:

Det egentliga ansvaret

Det blir förstås närmast parodiskt när Sverige görs ansvarigt för tyska energipolitik till den milda grad att det spekuleras i att vi, om vi inte längre äger tyskt brunkol, skulle förvägras en roterande plats i säkerhetsrådet för att vi förstört det tyska energi-ewendet. Det är fullständigt verklighetsfrånvänt. Det finns givetvis inte skuggan av en chans att de diplomater och regeringar som gör upp om detta bryr sig om en sån här affär eller drömmer om att göra lilla Sverige ansvarigt för G7-landet Tysklands energipolitik.

Vattenfall har skrivit en egen föredömlig artikel som gör klart att ansvaret ligger hos Tyskland och påpekar att tyskarna har en klimatplan och ”löpande anpassar sina styrmedel”. Denna artikel har givetvis fått hätska bemötanden från grönt håll. Men påpekandet stämmer. Tyskland har under några år nu månatligen anpassat feed-in-tarifferna för att hålla sol- och vindutbyggnad inom snäva korridorer, och det senaste är att man börjat överge feed-in-tarifferna för att istället gå över mot kapacitetsauktioner där de företag får bygga som kräver lägst subventioner. Samtidigt börjar man nu styra var i landet man får bygga för att undvika nät-flaskhalsar mm.

När man betänker att EU har ett utsläppsrättssystem som bestämmer storleken på utsläppen på EU-nivå samtidigt som Tyskland styr förnybart-utbyggnaden i detalj och lägger ner kärnkraftverken enligt en sedan länge etablerad plan, så inser vem som helst att fossilproduktionen anpassar sig därefter och att vem som äger kolkraftverken och kolgruvorna spelar ingen roll.

Tysk elproduktion

Om vi betraktar utvecklingen från år 2000, så ser vi att Tyskland har diversifierat från nästan enbart fossilt och kärnkraft, framförallt genom att ersätta kärnkraft:

germany-shares-2000 germany-shares-2015

Utfallet är på ett sätt ganska deprimerande – fossilt har gått från 64% år 2000 till 56% år 2015. Utvecklingen inom det fossila ser dessutom lite bättre ut än vad den egentligen är, eftersom man ökat elproduktionen under perioden. Fossilkraften har i absoluta tal bara krympt från 371 TWh till 360 TWh på 15 år (ca 0.2% reduktion per år), och man har fortfarande 91 TWh kärnkraft kvar att stänga.

Tyskland har nyligen reformerat energi-ewende-lagen i EEG 2016. Den fastställer (fortfarande) att förnybart ska ligga på 40-45% år 2025. Eftersom man ska lägga ner kärnkraften innan dess fastslår lagen därmed även att fossilkraften kommer ligga på 55-60% år 2025, mot 55.6% år 2015.Det här är alltså nyligen fastslagen tysk lag: att om 10 år så ska fossilproduktionen troligen ligga högre än idag! Vad ska Vattenfall göra åt det?

Politisk inriktning förr och nu

Om man tittar på elproduktionsmixens utveckling i ett tvålogaritmiskt diagram så ser man den tyska regeringens nuvarande inriktning framträda tydligt:

germany-log2-2015

Biomassan (other RE) har planat ut kring 8%. Solcellerna har planat ut kring 6%. Vattenkraften har aldrig tagit sig någonstans. Vindkraften däremot gjorde ett rejält skutt 2015. Det beror delvis på att 2015 var ett vind-rikt år, men också på att man kopplat in ett par nya offshore-vindfarmer och även byggt lite mer på land.

Solen levererar nu massor av el under korta stunder och det skapar problem för andra kraftverk att parera. Man vill helt enkelt inte hantera så mycket mer sol. Det finns också gränser för hur mycket biomassa man kan och vill skörda och transportera. Återstår vindkraft, och här finns ännu potential eftersom befintlig tysk vind är ganska gammal och usel. Genom att bygga nya vindkraftverk onshore med mycket högre torn, större rotor och relativt låg generatoreffekt så kan man höja kapacitetsfaktorn avsevärt, dvs dra nytta av låg vind och producera jämnare. Sammalunda om man bygger parker offshore. Med jämnare produktion kan man klämma in mer i el-nätet.

Vi har alltså tekniska begränsningar som krockar med ett politiskt behov. Merkel leder en storkoalition med socialisterna fram till valåret 2017. Energi-ewendet är uppenbarligen på väg att nå vägs ände men Merkel verkar inte sugen på att avsluta sin karriär med att erkänna eller ta strid/ansvar för detta. Det offentliga Tyskland håller därför god min och utnyttjar den enda frihetsgrad som egentligen återstår, nämligen att slänga pengar på vindkraften. EEG 2016 lutar sig i stort sett enbart på vind och fastslår 2800 MW ny vind per år onshore och 730 MW offshore. Tillsammans med mycket måttliga ökningar av sol och biomassa har nu vindkraften fram till 2022 på sig att öka från dagens 14% till att täcka även kärnkraftens 14%. Det är en uppgift som troligen är kraftslaget övermäktigt, men detta är något som Merkel verkar överlåta till sin efterträdare att meddela det tyska folket och övriga världen.

Eftersom sju av åtta reaktorer ska stängas 2021-2022 och dessa alla är giganter från 80-talet (dvs skulle kunna drivas in på 2060-talet, minst) finns givetvis förutsättningar att riva upp nedläggningsplanen. Men idag är detta bara 14% av elen, ner från millennieskiftets 30%. Det räcker bara en bit mot 55% fossilt.

Sammanfattning

Tyskland har i lagen EEG 2016 fastslagit 55-60% fossilt år 2025, mot 55.6% år 2015. Vägen man tar för att ersätta kvarvarande fjorton procentenheter kärnkraft stavas ”vind” och vindkraftsutvecklingen slås fast i lagen med exakt fastslagna effektmål. Om man agerar enligt uppgjord plan så kommer man ha minst 25% vind år 2025 och någonstans där är det den sista frihetsgraden uttömd! Ingen mer intermittent kraft kommer få plats. Tyskland har målat in sig i ett hörn och dess fossilkraft kommer bestå under överskådlig framtid. Detta är inte Vattenfalls fel och företaget har heller inga möjligheter att påverka utvecklingen.

De gröna frågar sig hur målen från klimatmötet i Paris ska kunna uppnås om Vattenfall säljer brunkolet till ett tjeckiskt bolag. Jag frågar mig hur målen ska uppnås om total naivitet och hjärndöd aktivism får råda. För resultat måste ansvar utkrävas av de som faktiskt styr respektive land. Merkel tar inte sitt ansvar utan maskar och mörkar med en ohållbar strategi. Det är där kraften bör läggas.

Förnybart konsumerar 8 miljoner jobb

International Renewable Energy Agency, IRENA, har släppt sin rapport över förnybart-utvecklingen 2015. Där konstaterar man att förnybart har förstört/konsumerat/ockuperat otroliga 8.1 miljoner arbetstillfällen under 2015. De har förstås satt ett positivt spinn på det och skriver att förnybart ”skapat” 8.1 miljoner jobb:

IRENA-jobb

Nationalekonomisk fundamenta

Alla som har minsta känsla för nationalekonomi eller förstår grunderna i ekonomisk historia vet att vårt välstånd bygger på effektivisering – på att vi hela tiden gjort lika mycket eller mer med färre arbetade timmar och därmed frigjort arbetskraft som kan skapa ytterligare nyttigheter. Utan denna utveckling hade vi alla suttit fast i jordbruket eller med att manuellt koppla ihop telefonsladdar när någon vill prata med någon annan. Vägen till välstånd är INTE att energisektorns arbetsstyrka sväller kraftigt med svagt ökande eller oförändrad energiproduktion.

Jobb, dvs arbetstimmar, är alltså en värdefull resurs som förbrukas för att skapa nyttigheter, det är inte en nyttighet i sig! Det är symptomatiskt att just förnybart-förespråkare inte förstår grundläggande ekonomi. Vindkraftsindustrin exempelvis firar att de sysselsätter 1.1 miljoner arbetare, när de i själva verket borde försöka urskulda sig.

Mest jobb per watt

De som tror att det är bra med många jobb jublar över solceller, eftersom de ”skapar” flest jobb. Men det blir ännu bättre om vi skalar om med hur mycket som produceras! Det allra mesta av arbetet i respektive bransch kommer ifrån tillverkning och installation, och solcellerna ökade med 51 GW under 2015, medan vinden ökade med 63 GW.

Det är märkeffekter, dvs det man får ut när solen/vinden är som gynnsammast. Baserat på global produktionsstatistik kan vi sluta oss till att den nybyggda solen år 2015 ger ca 6 GW i snitteffekt och att den nybyggda vinden ger ca 12 GW i snitteffekt. Det betyder att en heltidsanställd solarbetare under hela 2015 ordnade 2 KW snitteffekt (ungefär vad Sverige förbrukar per capita) medan en vindarbetare ordnade 11 KW.

Solceller är alltså ineffektivast och därmed bäst, medan vindkraft är effektivare och därmed sämre, enligt jobb-hyllarna. Vind är ungefär 5 gånger sämre på att generera jobb per effektiv watt. (I Sverige är skillnaden större eftersom vi har sämre sol och bättre vind än genomsnittet.)

Mest BNP per watt

Det stannar inte där. Många förnybart-hyllande texter gör även om direkta kostnader till något positivt! Exempelvis skriver BBC följande:

”Wind energy ‘could deliver £2.3bn boost for economy […] An average of 2,000 jobs a year could be created until 2050 and £2.3bn injected into the Welsh economy by onshore wind farms”

När vindfarmerna kostar 2.3 miljarder pund, så omskrivs det alltså som att det ”boostar ekonomin” eller ”injicerar” så mycket pengar i ekonomin! Enligt en FN-rapport (varför FN rapporterar om detta begriper jag inte riktigt) så var de globala solinvesteringarna 2015 ca 161 miljarder USD och vindinvesteringarna ca 110 miljarder USD. Den uppmärksamme noterar att kvoten mellan solcellsinvesteringar och vindinvesteringar (ca 1.5) är mycket mindre än kvoten mellan respektive jobb (ca 2.6). Det beror delvis på att vindkraften är mer lokalt sourcad, medan solcellerna i stor utsträckning kommer från Kina (1.7 miljoner solcellsarbetare är kineser), vilket gör solcellsjobben billigare.

Vi kan också sluta oss till att solceller kostar (förlåt, injicerar!) cirka 161/51 = 3.1 dollar per watt installerat och klart medan vind injicerar cirka 110/63 = 1.7 dollar per watt. Om man jämför solceller med kärnkraft, så krävs ca 5-15 GW solceller för att matcha en reaktor (beroende på solinstrålning och reaktorstorlek), vilket innebär att solceller motsvarande en reaktor skulle injicera cirka 15-45 miljarder USD i ekonomin, medan riktiga reaktorer bara injicerar runt 3-10 miljarder USD, beroende på land, reaktormodell och byråkratisk omgivning. Kärnkraften är alltså fullständigt värdelös på att injicera jobb och pengar i den globala ekonomin jämfört med solceller! Lägger man till det faktum att reaktorer har åtminstone dubbla livslängden framstår kärnkraften i ännu sämre dager.

Slutsatser

Det här förklarar ganska väl hur det kommer sig att solceller är modernt och lönsamt medan kärnkraft är omodernt och olönsamt. Det handlar helt enkelt om perspektiv; i denna postmodernistiska värld är givetvis inget perspektiv mer rätt eller fel än något annat.

Det som är en kostnad för mig är tydligen en injektion för någon annan. Det som är skapade jobb för någon är en onödigt svällande sektor, en gökunge, för mig. En gökunge som tränger ut såväl effektiva klimatåtgärder som välståndsskapande.

Tyskland, exempelvis, har sitt extremt dyrbara energi-elände som inte sänker den fossila elproduktionen utan bara ersätter kärnkraft, vilket kan förklara varför de först nu börjat fundera på en supermiljöbilspremie. Å andra sidan, vad är poängen när elen kommer från brunkol?

Elandel per källa i pionjärländer

Igår kom BP Statistical Review of World Energy 2016 ut , såvitt jag vet den bästa tillgängliga statistiksamlingen inom energi. Det är därmed dags att uppdatera några av mina favoritgrafer med senaste informationen. Först ut är en graf över utvecklingen för de tre länder som nått högst andel elproduktion inom kärnkraft, vindkraft respektive solkraft:

uptake-pioneers-2016

Solkraft

Först kan vi konstatera att BP reviderat ner den höga solcellsproduktion för Grekland som gav landet förstaplatsen inom sol förra året. Oklart varför. Solcellsutbyggnaden går uppenbart ganska segt i pionjärländerna och högsta penetrationen i ett enskilt land står Italien för med knappt 9% sol-el.

Solcellernas potential när det gäller andel är alltså ännu praktiskt outforskad och om man granskar intermittensproblematiken ser man ganska snart att det kommer bli svårt för ett land kan nå mer än 5-15% solcells-el utan mängder av batterilagring eller solföljare. (Jag anger en rätt stor spännvidd eftersom det är stor skillnad på hur solel matchar förbrukningen mellan exempelvis Nevada och Sverige.)

Kärnkraft

När det gäller kärnkraften så är det uppenbart att vi redan kring 1980 hade förmågan att göra mycket snabba omställningar till kärnkraftsel.

Belgien har en nedåtgående trend framförallt pga politiskt och byråkratiskt motstånd, men även pga en (numera utredd) teknisk osäkerhet. Men som det ser ut just nu är hela flottan operationell igen och siffrorna för 2016 kommer troligen upp i 50% igen.

Vindkraft

När det gäller vindkraft har Portugal stannat av vid ca 20%, Irland gått hyggligt raskt mot 20% och Danmark har gått vidare till smått otroliga 50%. Om man gräver vidare lite i Danmarks situation så ser man att landet importerade över 15% av konsumtionen år 2015, vilket innebär att 50% av produktionen bara är cirka 42% av konsumtionen. Dessutom hade man ett ovanligt gott vindår. Den procentuella ökningen 2015 beror alltså inte på större vindkapacitet utan på ett ovanligt bra vind-år och på att man minskat den egna totalproduktionen. Här är en graf (importdata hämtad från dknet).

something-rotten

Danmark har alltså bestämt sig för att använda större grannar som regulator till sin vindkraft genom extremt stora volymer av både import och export, samtidigt som man är nöjd med att inte vara självförsörjande. De har alltså mycket vind på samma sätt som byn närmast ett vindkraftpark kan sägas ha det. Det innebär att den andel som Danmark uppnått inte utan vidare går att överföra till ett helt elnät eller en större granne som Tyskland. Den bästa andel vi sett för hela elnätsregioner är alltså cirka 20%.

Danmarks regering har på senare tid slagit fast att dess politik är för kostsam och nyligen avbeställt fem planerade offshore-farmer. Dansk vindkapacitet har växt obetydligt sen slutet av 2013.

Slutsats

Förnybart-förespråkare hävdar ofta att deras favoritkraftslag nu är de billigaste på marknaden, men vi ser egentligen inte detta avspeglas i utbyggnadstakter. Dessutom är det tydligt att förnybar utbyggnad ännu är subventionsdriven och subventionspolitiken har hittills kollapsat under sin egen ekonomiska tyngd i ganska tidiga skeden och låga andelar i olika länder.

Kärnkraft fortsätter alltså att ensamt vara den snabba, obegränsat skalbara icke-fossila kraftkällan. Den står redo om och när politikerna bestämmer sig för att prioritera CO2-utsläppen framför kärnkraftsalarmism och grön dogmatik.

Vindbranschen kräver 60 TWh

Tonläget i energidebatten skruvas upp, helt orelaterat till miljöpartiets pågående implosion. Vattenfall, som tidigare inte visat någon stake alls, talar plötsligt klarspråk när VD Magnus Hall intervjuas i SvD och ger beskedet att all kärnkraft läggs ner om inte effektskatten tas bort helt:

– Utan investeringarna i oberoende härdkylning får vi inte köra reaktorerna vidare efter år 2020. Vi kommer inte att göra dem investeringarna om regeringen inte tar bort skatten på kärnkraft helt och hållet. Det är ett definitivt besked från oss, säger han.

(Jag tänker att ett annat alternativ är att SSM slutar arbeta på ständig fördyring av kärnkraften, men det är givetvis orealistiskt.) Kommer Hall få förnyat förtroende när han är såpass öppen och direkt? Politikerna vill för allt i världen inte behöva ta ansvar bortom nästa val och den här typen av tydliga besked lär inte ha uppskattas.

Även övriga citat i artikeln är intressanta. Hall konstaterar att Vattenfall inte längre kan jobba enligt tillgång och efterfrågan (med anledning av försäljningen av den tyska delen som står för en tredjedel av Vattenfalls omsättning):

– Det tror vi är bra ur risksynpunkt. Vi måste minska vår exponering mot elpriset. Varje öre i prisförändring slår hårt mot vårt resultat.

… och att Vattenfall istället satsar på att jaga subventioner:

– Vi kommer kunna göra mer affärer genom att sälja produktionslösningar till våra kunder som sätter upp solpaneler exempelvis. Då blir kunden producent. Vi satsar också på att bygga vindkraft där vi får olika stöd som inte är kopplade till elpriset.

Kommentarer överflödiga?

I en annan artikel varnar Vattenfall för att kostnaden för Sverige kommer bli 150-200 miljarder för förtida nedläggningar av kärnkraft. Jag ser det som en underskattning.

Vindbranschens svar

Medan Vattenfall frankt berättar om konsekvenser och om hur företaget måste agera på en politiskt genomreglerad marknad, så berättar Norge att man vill att elcertifikatsystemet ska tillåtas löpa ut. I kontrast uttalar sig Svensk Vindenergi, branschorganisationen för svenska vindkraftsföretag, mjukt och försiktigt. Vindkraftsinvesteringarna sjunker nämligen kraftigt och Charlotte Unger, organisationens VD, kommenterar ödmjukt:

– Dessa siffror är ett direkt resultat av politikernas och myndigheternas nonchalans inför branschens behov av ett fungerande styrmedel och långsiktiga spelregler.

Regeringen har inte tillgodosett branschens behov? Skämmes, regeringen! Under 2013-2015 lades futtiga 40 miljarder på vind och nätförstärkningar för att kunna lägga ner en nyrenoverad Ringhals 2. Man får förstå vindbranschens frustration! Hon fortsätter och erbjuder sig, helt oegennyttigt, att ”jobba hårt”:

”krävs hårt jobb, inte bara av vindkraftsbranschens aktörer, utan även av våra politiker”

Helt rätt! Varför ska branschen slita i ensamhet – klart politikerna ska dra sitt strå till stacken! Slutligen formulerar hon en mycket timid och resonabel önskan:

”Svensk Vindenergi […] kräver ett nytt mål för förnybar el för tiden efter 2020. Organisationen vill se ett mål på 60 terawattimmar till år 2030.”

Bara 60 TWh? Varför inte ca 235 TWh, som Marc Z Jacobson föreslår för svensk del?

Skämt åsido, det är tydligt att Svensk Vindenergi ser regeringen som sin bitch. Trots den mångåriga miljardrullningen till branschen och trots politikernas leverans av en förtida reaktornedläggning och tre planerade så läxar man upp politikerna som visat ”nonchalans inför branschens behov” och kräver att de jobbar hårt för att garantera dem avsättning för 60 TWh. Sweet!

Låt mig illustrera slutresultatet. Här är en graf över elproduktionen timme för timme 2015, men med vindproduktionen uppskalad för att matcha kärnkraften, ca 55 TWh:

timvis-skalad-2015

Seriously? Nejdetkanviinte!

Alla elektroner är inte lika mycket värda

Dags för årets upplaga av detta traditionella inlägg! Jag skulle vilja skriva det närmare årsskiftet, men Svenska Kraftnät (SvK) har tyvärr såhär fördröjd statistik.

Resultat för 2015

Om man kombinerar SvKs timvisa produktionsstatistik per kraftslag för 2015 med Nordpools spotpriser, så ser man att genomsnittsvärdet på el år 2015 var 21.3 öre/kWh. Man kan också räkna ut ett genomsnittligt spotprisvärde per kraftslag genom att vikta spotpriserna med respektive kraftslags produktion per timme.

viktat-spotpris-2015

Vattenkraftens värde var alltså 21.5 öre, kärnkraft 21.2 öre, vindkraft 20.2 öre och solceller 20.1 öre/kWh. Det betyder att värdet för vind och sol år 2015 var 5-6% lägre än genomsnittet. Värmekraft hämtar ett bra spotpris eftersom de kör främst på vintern, samvarierande med fjärrvärmebehovet, medan kärnkraft är inflexibelt och hämtar 99.1% av snittet.

Fallande värde

Jag försöker vara transparent och även redovisa resultat som inte följer mina teser. Jag har förutspått att vindkraften kommer att få ett procentuellt allt sämre viktat spotpris när mängden vindkraft i systemet ökar, pga att vindkraften förstör sitt eget spotpris under de dagar det blåser bra. Man ser sådana effekter, men sedan 2012 har vindkraften legat hyfsat konstant på cirka 5% lägre värde än genomsnittet. Jag håller fast vid min tes om att värdet kommer urholkas med ytterligare penetration (andel vind), men hittills ser jag det inte i siffrorna, trots att vindkraften år 2015 nådde 11% av elen.

Som tröst har jag stöd i litteraturen och i empirin från andra länder. Ett färskt working paper av Lion Hirth visar på befintlig empiri och studier och han har även arbetat fram en modell för hur värdet minskar linjärt med marknadsandelen. Såhär har det sett ut i Tyskland:

hirth-re-value

Hirth konstaterar att värdet på sol och vind vid låga marknadsandelar beror på hur dessa kraftslag samvarierar med konsumtionen (över dygn och säsong). Vid höga marknadsandelar däremot så beror värdet mer på kraftslagens egen varians när de konkurrerar ut sig själva på spotmarknaderna.

I Sverige de senaste fyra åren har värdet av solcells-elen varierat mellan 88% och 108% av genomsnittet. De år då solen har haft högt värde har vintrarna varit milda och reaktorerna gått bra på vintern, så att skillnaden i spotpris över säsong har varit mindre än skillnaderna i spotpris mellan dag och natt. Solen har en penetration i Sverige, enligt SvK (som måhända inte täcker all solproduktion), på endast 0.02%, vilket innebär att solen ännu inte konkurrerar med sig självt. Eftersom Sverige har säsongsmässigt mindre lämplig sol än Tyskland, kommer Sveriges värdeurholkning vara brantare än den tyska ovan.

Import och export

Svensk vindproduktion var cirka 17 TWh och svensk nettoexport cirka 23 TWh år 2015. Jag har inte undersökt vad exportintäkterna egentligen blev, men om man som proxy skapar ett viktat spotpris på samma sätt som för kraftslagen, så blev nettot 4.1 mdr, dvs blott 18 öre/kWh. Jag misstänkte att vi exporterade mycket av vinden och gjorde en scatterplot på det:

import-vind-2015

Misstanken var fel, sambandet är svagt, vi exporterar nästan lika mycket när vi har hög som när vi har låg vindproduktion. Vi exporterar alltså inte vinden för närvarande, iallafall inte i någon avgörande utsträckning. Jag misstänker att en orsak är att när det blåser mycket hos oss, så blåser det mycket hos grannarna och då är de inte intresserade av import.

Vattenkraft

Okej, om inte exporten tar smällen, så borde vattenkraften göra det. Ny scatterplott:

vatten-vind-2015

Ja, mycket riktigt: Vattenkraften får kompensera. Våra 6 GW vindkraft producerar 0-5 GW beroende på vindförhållanden och vattenkraftens trendlinje varierar då med cirka 3 GW. Allteftersom vindkraften växer i Sverige och reaktorer tvingas till nedläggning kommer vattenkraften tvingas variera än mer, tills gränserna uppnås. Det finns en övre kapacitetsgräns på 16-17 GW och så kallade vattendomar reglerar minimi- och maximiflöden för att skydda älvbiotoper, älvbankar mm.

Slutsats

Även om vindkraften kan byggas hyggligt billigt, så är den inte lika mycket värd och ersätter kärnkraft som har ungefär samma livslängd som de nya vindkraftverken. Solceller kan inte byggas billigt och dess produktion är ännu mindre värd. Utbyggnaden av dessa kraftslag förblir samhällsekonomiskt vansinne.

Vindkraftens externa kostnader

I fredags publicerade Svenska Kraftnät, SvK, sin investeringsplan för 2017-2020. Där återfinns många tunga investeringar som gröna kan glädjas över. Jag tänkte saxa lite information från planen och fylla på med mina kommentarer. Först årliga nätinvesteringar, och betrakta särskilt de redan tagna investeringarna fram till 2015.

SvK-investeringar

Låt oss jämföra med min egen graf över vindkraftens utbyggnad under de gångna åren. Visst har vi en förbluffande likhet?

vindkraft_Sverige_2005_2015

2005 var vindkraftutbyggnaden mindre en tiondel av den år 2014, och likaså SvKs investeringsvolym. Investeringarna och vindkraftsutbyggnaden peakade 2014 och när vindkraftsutbyggnaden sen gick ner ca 40% under förra året, så gjorde även SvKs investeringar i motsvarande mån. Vindkraften förklarar inte allt, exempelvis orsakades mycket av volymnedgången 2015 av förseningar i projekt, men ändå verkar det som att när en megawatt vindkraft byggs (kostar kanske 12 miljoner), så lägger SvK samtidigt ut drygt fyra miljoner på stamnätet!

Vän av ordning påpekar att stamnätet behöver vissa investeringar oavsett vindkraft. Det finns också stora investeringar som är hyggligt orelaterade till vindkraft, som förstärkningar av Stockholmsnätet liksom en kabel till Baltikum. Javisst, så är det. Och det är ogörligt att helt separera moderniseringar som man hade gjort ändå från investeringar motiverade av vindkraft. SvK är inte dummare än att de gör det bästa av situationen och försöker uppnå flera syften med samma investeringar. Men investeringsplanen slår ändå fast sambandet med all önskvärd tydlighet. Kapitlet ”Investeringarnas drivkrafter” inleds så här:

”Den förändrade energi- och klimatpolitiken utgör den främsta drivkraften för dagens nätinvesteringar. Stamnätet måste byggas ut i takt med samhällsutvecklingen, för att inte överföringsnäten ska bli en begränsande faktor för statsmakternas ambitioner. Dagens prognoser indikerar en fortsatt stor utbyggnad av den förnybara elproduktionen, vilket kommer att kräva investeringar i nya anslutningar och ökad överföringskapacitet

Statsmakternas ambitioner, minsann. Lite senare i kapitlet konstateras:

”Antalet nya anslutningar till stamnätet ökar. Den främsta orsaken är utbyggnaden av
vindkraft. Svenska kraftnät har f.n. förfrågningar om anslutning av vindkraft på i storleksordningen 18 000 MW. Det är dubbelt så mycket som den installerade effekten i
all svensk kärnkraft och motsvarar 75 procent av landets maximala effektbehov.”

Givetvis måste kraftnätet dimensioneras efter vindkraftens höga topp-effekt, snarare än efter dess låga genomsnittseffekt. Lakoniskt konstaterar man vidare:

”Under de senaste åren har de rent företagsekonomiska förutsättningarna för svensk
kärnkraft försämrats kraftigt. Låga elpriser pressar tillsammans med höjd effektskatt
och ökade avgifter till kärnavfallsfonden lönsamheten. Det har lett till att ägarna nu
beslutat om förtida stängning av de fyra reaktorer som togs i drift på 1970-talet.”

Det låter som att SvK inte helt skriver under på Ibrahim Baylans och Lise Nordins verklighetsbeskrivning när man trycker på ”rent företagsekonomiska”, ”höjd effektskatt” och ”förtida stängning”. I mina ögon tycks man lite subtilt vilja understryka det samhällsekonomiska perspektivet.

Hur ska utbyggnaden gå till? Inte helt lätt:

”En uppgradering av gamla ledningar kan göras genom att öka antalet linor per fas från två till tre och samtidigt öka tvärsnittsarean på varje faslina. Detta kräver dock i många fall ett byte till kraftigare ledningsstolpar. Samtidigt är det svårt att ta avbrott, eftersom ledningarna är högt belastade under stora delar av året och är viktiga för driftsäkerheten. I flera fall bli det enda alternativet att bygga en ny ledning för att ersätta den gamla. Det är dock svårt att komma fram med nya ledningar i södra Sverige, som är tätt befolkat och har många skyddsvärda områden.”

Att byta kärnkraft mot vindkraft har alltså sina ekonomiska och miljömässiga konsekvenser när man måste bygga nya ledningar parallellt med de gamla innan de gamla kan rivas.

Jag saxar nedan in några stora investeringar som är intressanta i sammanhanget. Notera att jag inte tar med investeringar som inte uppges vara relaterade till vind/kärnkraft. (En del av de objekt som i planen inte annoterats med vindkraftsmotivation är trots detta helt eller delvis vindkraftsmotiverade, eller motiverade av nedläggning av reaktorer. Sydvästlänken, exempelvis.) Jag kortar också beskrivningarna till att handla om just vind/kärnkraft samt kostnaderna (som inte alltid tas i sin helhet under fyraårsperioden):

  • Gotland, ny växelströmsförbindelse – I kombination med effektivare utnyttjande av dagens förbindelser kommer den planerade kapaciteten att möjliggöra anslutning av ytterligare drygt 400 MW vindkraft på ön. Den totala investeringen har beräknats till 1 870 mnkr
  • Skogssäter – Stenkullen, ny 400 kV-ledning –  för att öka överföringskapaciteten i det s.k. Västkustsnittet. Dessutom planeras nya vindkraftsparker i området, vilka behöver anslutas till stamnätet. Investeringen uppgår till 760 mnkr,
  • Markbygden etapp 3, ny 400 kV-ledning – En ny ledning måste troligtvis byggas för att möjliggöra anslutning av etapp 3. Investeringen beräknas uppgå till 350 mnkr
  • Långbjörn – Storfinnforsen, ny 400 kV-ledning – En ny ledning mellan Långbjörn och Storfinnforsen minskar lokala produktionsbegränsningar och säkerställer driftsäkerheten. Vidare möjliggör ledningen anslutning av mer vindkraft. Investeringen uppgår till 340 mnkr,
  • Tandö, ny 400 kV-station – I norra Värmland och västra Dalarna projekteras många vindkraftparker. Investeringen beräknas uppgå till 330 mnkr
  • Tovåsen, ny 400 kV-station – I Västernorrlands län finns planer på att ansluta 1 250 MW vindkraft till en ny 400 kVstation. Investeringen beräknas uppgå till 264 mnkr
  • Gäddtjärn f.d. Broboberget, ny 400 kV-station – I Rättvik planeras 340 MW vindkraft. Investeringen uppgår till 237 mnkr
  • Borgvik och Strömma, reaktiv produktion – Reaktiv kompensering i Borgvik och Strömma planeras för att kompensera för den reaktiva produktionen som faller bort i och med avvecklingen av Ringhals block 1 och 2. Investeringen uppgår till 217 mnkr
  • Rissna f.d. Ismund, ny 400 kV-station – I Jämtlands län finns planer på att ansluta sammanlagt 720 MW vindkraft. Investeringen uppgår till 144 mnkr
  • Hjälta, ny 220 kV-station samt ombyggnad av befintlig 220 kV-station – Planerad ny vindkraftsproduktion i Västernorrlands län medför att dagens ledningar inte kan överföra all el som produceras i området.  Investeringen uppgår till 140 mnkr,
  • Nässe, ny 400 kV-station – E.ON Elnät har för avsikt att ansluta 1 000 MW vindkraft. Investeringen uppgår till 103 mnkr
  • Hansa Powerbridge, ny förbindelse till Tyskland – Den förväntat ökande mängden förnybar elproduktion i Norden och på kontinenten leder till ett allt större behov av högre handelskapacitet mellan länderna. Investeringen beräknas för svensk del till 3 300 mnkr
  • Central tjänstehubb, nytt system – Svenska kraftnät har fått i uppdrag av regeringen att utveckla och driva en central informationshanteringsmodell, en så kallad tjänstehubb, på den svenska elmarknaden. Syftet är att ge en kundvänligare elmarknad med utvecklade energitjänster som stöttar ökad konkurrens, förbrukningsflexibilitet och en harmoniserad elhandlarcentrisk slutkundmarknad.  Investeringen beräknas till 300 mnkr
  • Storfinnforsen – Midskog, förnyelse 400 kV-ledning – För att ansluta den vindkraft som storskaligt byggs kring Storfinnforsen behöver 400 kV-ledningen mellan Storfinnforsen och Midskog förnyas. Investeringen uppgår till 467 mnkr

Ni fattar, så jag räknar inte upp de objekt där man förstärker för vindkraft i samband med att investeringar ändå snart skulle behövas pga uppnådd livslängd.

Allt detta är inte externa kostnader för vinden, utan en liten del internaliseras. Det kallas för investeringsbidrag och förklaras såhär:

”När ny elproduktion tillkommer är nätföretagen skyldiga att ansluta produktionen. Om det inte finns ledig kapacitet i nätet eller om driftsäkerheten påverkas negativt får den anslutande producenten betala ett investeringsbidrag för att finansiera den nödvändiga investeringen. Investeringsbidrag kan också ges av markägare som får mark frigjord när ledningar tas bort”

Om jag citerar ur Svenska Kraftnäts årsredovisning för 2014 (sidan 25):

”Investeringsbidragen under 2014 uppgick till 193 (74) mnkr.”

… av över 4 miljarder i investeringar 2014, dvs under 5%. Min slutsats är att vindkraften betalar en mycket liten andel av de merkostnader som den förorsakar i stamnätet. Kostnaderna tas huvudsakligen från SvKs andra nätavgifter och är alltså externa för vindkraften.

Även om den största externaliseringen av vindkraftens kostnader givetvis förorsakas av elcertifikaten som finansierar sisådär hälften av varje vindkraftverk, så visar detta inlägg att nätkostnaderna inte är att förakta i sammanhanget. Men okej, ”rent företagsekonomiskt” är det kärnkraften som är olönsam och vindkraften som är lönsam.

Helgläsning v8

Jag släpper denna helgläsning lite i förväg. Kanske passar det bra för någon som passat på att ta lite ledigt på sportlovet?

  1. Kanske den viktigaste forskningsrapporten på kärnkraftsområdet som jag sett hittills, gör upp med påståendet om att kärnkraftens kostnader ökar över tid. Det visar sig att det inte alls finns någon sådan generell trend. Grafen nedan visar hur påståendet framförallt drivits av USAs kostnader för de reaktorer som var under byggnation vid TMI/Harrisburg-olyckan. Det klarast lysande landet vad gäller kostnadskontroll är Sydkorea.nuclear-costs
  2. En M-politiker från Linköping förklarar varför Mp-S-L-kommunens satsning på 250 miljoner för vindkraft är slöseri. Politiker borde sätta sig ner oftare och förklara policy för folk på det här viset. Och någon driftig person borde syndikera det, dvs samla den här typen av videos, indexera och kategorisera. https://www.youtube.com/watch?v=DJ-vAXUkKDY&sns=fb
  3. En läsvärd kritik av Mark Z. Jacobsons senaste projekt, där han i ett snyggt webbgränssnitt fantiserat om hur vart och ett av världens länder kan gå över till förnybart:
    [The project has] ”a board of directors filled by solar company executives, lawyers and filmmakers. […] Well, that’s the board, and boards don’t need have to have technical expertise in the company’s technology. Let’s look at the staff leadership section, instead. In a renewable-energy not-for-profit, I would expect to see an executive director, an engineering group leader, and a communication group leader. There might be more groups, too, such as HR and fundraising. However, this project has four leaders: an executive director (of course), a creative director (huh?), an executive producer (huh?) […] I can’t call the Jacobson document a plan. It’s not a plan. (Maybe it’s a film.)”
  4. Barnadödlighetens utveckling i Sverige, Sydkorea och Iran: child_mortality
  5. Den rätta sortens klasskamp via en Carpe-diem-bloggpostning som bör läsas i sin helhet. (En annan intressant punkt var två-föräldra-privilegiet): the_right_enemy
  6. En undersökning av svenska lotterivinnare tyder på att stora lottovinster inte hjälper när det gäller vinnarnas förväntade livslängd eller deras barns utveckling.
  7. Christoffer Fjellner (M), sitter i miljöutskottet i Europaparlamentet. Här berättar han om gröna organisationers fullständiga indifferens inför sanningen. Har vi sett det förut?
  8. Ytterligare något från Carpe Diem – en graf över restauranger vs livsmedelsförsäljning som indikerar att amerikaner nu spenderar mer på restaurang än på hemlagad mat. Jag försökte kolla upp läget i Sverige, och 2014 verkade vi spendera 249 mdr på livsmedel och 111 mdr på restaurang.
  9. Innovationen fortsätter i shaleolje-revolutionens USA.
  10. Färsk forskning indikerar att värnplikten i Sverige ökat klassklyftorna och dessutom ökat kriminaliteten hos män efter avslutad värnplikt.

Att sila mygg och svälja kameler

Lars Wilderäng (känd som bloggaren Cornucopia?) har fått jobbet som ny SlösO. Ett utmärkt val – mina gratulationer och lyckönskningar! SlösO gör ett viktigt jobb, och det ska bli intressant att se om Lars bryter med tidigare SlösOs tendens att sila mygg och svälja kameler. Tendensen är iochförsig begriplig, eftersom myggen, exempelvis i form av småkommuners skrytprojekt  i miljonklassen är sånt som de flesta kan förstå och enas om, medan kamelerna i miljardklassen ofta är stora politiska frågor som är svårare att se igenom och lättare att vara oense om. De stora linjerna när det gäller arbetsmarknad, bostadspolitik, invandringspolitik, energipolitik, infrastruktur mm innefattar många väldigt politiskt laddade kameler.

Jag tänkte ta upp ett par av de senare i det här inlägget. Det handlar om att reaktorn Oskarshamn 2 stängdes i slutet av förra året medan Oskarshamn 1 ska stängas i mitten av nästa år. De gröna arbetar ihärdigt med verklighetsbeskrivningen för dessa beslut – framförallt att reaktorerna är ”olönsamma” och att effektskatten inte spelar någon roll. Många har dessutom framfört att elcertifikaten, som subventionerar förnybart, kostar oss mindre än vad den subventionerade kraften har sänkt elpriset. Vi skulle alltså tjänat på att tvingas subventionera, enligt det resonemanget. För mig är allt detta väldigt närsynt och missar skogen för alla träd. Låt mig förklara:

Samhällsekonomiskt perspektiv

Resonemang som ovan tittar på enskilda kostnader och pekar bara på den som primärt drabbas eller gynnas, medan det stora samhällsekonomiska perspektivet saknas. Det gör att förståelsen blir klen. Det är en brist vi ofta ser i resonemang som tar sin utgångspunkten i att någon annan, helst någon rik eller ett företag, ska betala. Problemet är bara att kostnaderna sällan eller aldrig stannar hos de rika/företagen utan i stort sett alltid vältras över på resten av samhället genom olika skatter, investeringar, (brist på) utdelningar, prishöjningar, subventioner etc.

Det samhällsekonomiska perspektivet kan lämpligen, utan att tappa precision eller relevans, skippa närmare analys av storleken på skatter, subventioner och priser. Det räcker med att konstatera följande:

  1. Oskarshamn 2 skulle utan vidare kunna drivas vidare i 20 år till. Reaktorn har just genomgått det stora projektet Plex, Plant Life Extension, som syftade till just denna förlängda livslängd. När projektet var i stort sett slutfört lades reaktorn ner.
  2. Vindkraften har ungefär samma livslängd, 20 år, som reaktorn.
  3. Kärnkraft och vindkraft har ungefär samma kostnader för drift och underhåll.

Plex_byggnation_2Slutsatsen av detta kan bara bli att den senast byggda vindkraft som matchar reaktorn är en samhällsekonomiskt onödig investering. Istället för att nyinvestera och lägga ner hade vi kunnat behålla det vi hade. Energimängden i systemet hade blivit samma, men utan investeringskostnaden.

Kamelens storlek

Effekten hos Oskarshamn 2 efter Plex var cirka 850 MW. Om vi antar en kapacitetsfaktor på 80% och jämför med vind på 30%, så motsvarar Oskarshamn 2 cirka 2300 MW vindkraft. I Sverige byggdes 614 MW vindkraft år 2015, 1050 MW år 2014 och 2013 ca 613 MW. Totalt har alltså nedläggningen av Oskarshamn 2 ganska precis matchat vindkraftsutbyggnaden under de tre åren 2013-2015. Effektiv livslängd för detta tillskott blev alltså i genomsnitt knappt 1.5 år.

Vindkraft kostar i storleksordningen 12 kr/W, varför 2300 MW vindkraft kostar cirka 28 miljarder. Tillkommer kostnader för balanskraft, extra elnät och sämre värde för exporten, så låt oss avrunda till 30 miljarder jämnt. Dessa 30 miljarder är alltså en investering som ekonomiskt saknar nytta, och en kostnad som obönhörligen och i princip fullt ut kommer drabba oss medborgare genom olika kanaler.

Framtida kameler

OKG har aviserat nedläggning av Oskarshamn 1 i mitten av 2017. Detta kommer troligen radera ut vindkraftstillskottet som subventioneras fram under 2016 och 2017. Den effektiva livslängden för det tillskottet blir alltså ännu mindre, under ett år. Även Oskarshamn 1 skulle nämligen kunna drivas vidare i 20 år till.

Näst på tur står Ringhals 1-2 under 2019-2020. Var och en av dessa kameler kommer kosta runt 30 miljarder, särskilt som integrationskostnaderna kommer öka vad gäller elnät, lagring, balanskraft mm. Vi kan också räkna med att investeringskostnaderna per kWh ökar iochmed en omviktning av investeringarna mot mer solceller och havsbaserad vindkraft. Det här är våra fyra minsta reaktorer och vi kan alltså räkna med 120 mdr i matchande onödiga investeringar.

Sammanfattning

Alliansen och S-Mp-regeringen har båda fört en politik som drivit fram dessa slit-och-släng-investeringar på energiområdet. Ett parti som varit pådrivande i överenskommelser i båda fallen är Centern, som trots sin litenhet troligen är det mest långsiktigt inflytelserika och destruktiva partiet när det gäller svensk energiförsörjning.

Det pågår som sagt en intensiv politisk debatt om kärnkraftens nedläggning, och den röda tråden i de grönröda inläggen i frågan är mantrat att kärnkraften är ”olönsam”. Det stämmer förstås – den har gjorts olönsam. Men det samhällsekonomiska perspektivet kan inte vara annat än att det är den tillkommande vindkraften som är en opåkallad investering.

Miljardinvesteringarna kommer fortgå. Oavsett önsketänkande och närsynta resonemang så kommer du inte undan att betala din del av den samhällsekonomiska kostnaden. Tur att vi svenskar är rika och har råd, samt att snurrorna står ståtliga i naturen och skänker ära åt Lööf och Romson. Tänk drygt 3000:- i välståndsförlust för varje person i din familj, per kamel. Inte så farligt, eller hur? Ungefär en kamel per år fram till 2020. Sen blir det iochförsig värre när vi börjar beta av de större reaktorerna, men det är inget vi behöver tänka på nu – långsiktig energipolitik är SÅ 1970-tal. I modern politik är perspektivet 1-2 år.