Etikettarkiv: naturgas

En rysk-grön röra

Den ökände professorn i antikärnkraftsteknik, Tomas Kåberger, samt den gröna katten bland blå hermeliner, Anders Wijkman, har nu framgångsrikt utnyttjat kriget i Ukraina till att få in debattartiklar på DN Debatt. De för fram sitt vanliga kärnkraftsmotstånd men nu spunnet kring argumentet att vi bör sluta köpa energi från Ryssland.

Det är lite tråkigt att inte ens ett akut existentiellt militärt hot och en krossad global säkerhetsordning kan förmå dessa herrar att argumentera ärligt och rationellt. Deras beställda politik med europeisk förnybart-utbyggnad och kärnkraftsnedläggningar har lett till ett enormt naturgasberoende i Västeuropa och kraftigt försvagade möjligheter att isolera Ryssland ekonomiskt. Detta ljuger de ogenerat om bland annat när de påstår:

Den snabba utbyggnaden av billig förnybar elproduktion i världen är därför ett hot mot den ryska ekonomin.

De talar i artikeln om rysk export av uran och naturgas i samma andetag, med samma vikt, och därför ska bloggen här på sitt klassiska vis upplysa om storleksordningarna. Först, låt oss titta på importandelarna från Ryssland per energibärare. För naturgas, olja och kol är källan BP Statistical Review of World Energy 2021, och för uran är källan Statista.

Grafen kan ge intrycket att vi är ungefär lika beroende av Ryssland för alla energislag, med en viss övervikt för naturgas. Detta intryck är felaktigt pga prisrelationer och infrastrukturförhållanden. Mer om det snart, först en graf över de ryska energi-importernas energi-innehåll till Europa per energibärare:

Ok, så det ryska uranbränslet bidrar tyvärr med minst energi, och naturgasen mest. Fortfarande inte så klargörande. Men om vi tittar på prisbilden så framträder något helt annat:

Ja, du ser rätt, kärnkraftstårtbiten är nästan osynlig. Olja och naturgas har dragit in över $80 mdr årligen till den ryska statskassan även under normala tider, och mycket mer med dagens förhöjda priser. Men uranförsäljningen handlar alltså om runt $0.17 mdr. (Notera att detta är spotpris-värdet av själva råvarorna, exvis råolja och natur-uran, och inte inkluderar förädlingsvärde.) Om vi leker med tanken att alla 16 exajoule i det förra tårtdiagrammet genererats av kärnkraft så skulle Rysslands intäkt varit $1.6 mdr USD istället för $87 mdr.

Betänk också att nästan all naturgas transporteras med pipeline till Europa och den infrastrukturen är väldigt svår att skapa alternativ till, jämfört med att byta ut 2545 ton natur-uran (en liten skeppslast), 23% av EUs behov, mot någon annan leverantör.

Okej, vad säger då Kåberger och Wijkman mer? Jo:

Halva ryska statsbudgeten kommer från export av fossila bränslen. Ryssland, tillsammans med Kazakstan och Uzbekistan, står därtill för mer än hälften av världens uran­utvinning.

Notera hur man försåtligt placerar ryska fossil-intäkter i samma stycke som uran, och ännu mer försåtligt bakar ihop Rysslands, Kazakstans och Uzbekistans uranutvinning. Döm själv hur ärligt detta är med tanke på att Kazakstan står för strax över 40% av världens uranutvinning medan Ryssland och Uzbekistan står för ungefär 5% var. De räknar kallt med att ingen kollar upp siffrorna. Sen fortsätter de:

Alla kärnreaktorer som börjat byggas utanför Kina efter 2019 har en rysk leverantör.

Gissa vilka dessa ”alla” utanför Kina är? Jo, de är två (2) reaktorbyggen i Turkiet i samma verk, Akkuyu! Under perioden har också nio kinesiska reaktorer börjat byggas, varav sex stycken kinesisk-designade Hualong-1 (aka HPR-1000).

Fullständigt skamlöst levererar de även denna paragraf:

Putin har i dag två starka intressen bakom sina systematiska försök att påverka opinion och skeenden i västvärldens demokratier: Att skapa politisk splittring och att fördröja utvecklingen av förnybar energi.

Splittring, jo just det, och vilka deltar med liv och lust i denna splittring?! I själva verket har Rysslands propagandamaskineri underblåst motståndet mot kärnkraft och fracking. Ryssland har inte haft något alls emot att vi bygger ut förnybart, för de vet vad som sedan används när det blåser dåligt: naturgas.

Efter att gröna policies har tillåtit Ryssland att bygga upp sin krigskassa (ca 640 mdr dollar) och sin militär med EU-ländernas pengar, så har vi nu en situation där slumpkraften låst in Tyskland mfl i ett extremt naturgasberoende. Därför fortsätter vi att pumpa in enorma medel i Ryssland och kan inte förmå oss att stänga av alla ryska banker från Swift-systemet, vilket givetvis fungerar som en stor lucka i sanktionerna.

Skadan som redan åsamkats västerlandet av våra nyttiga idioter är tydligen inte nog. DN väljer att ge fortsatt utrymme åt försåtlig propaganda för en fortsatt politik som gynnar Putin och ryskt inflytande. Samtidigt finns många hoppfulla signaler om att energipolitiken i Europa kan bli mer rationell framöver. Storbritannien ligger som tidigare ganska långt framme, exempelvis.

Global energistatistik 2018

Igår släpptes BPs årliga rapport Statistical Review of World Energy. Det finns de som börjar fräsa konspirationsteorier när källan är ett oljebolag, men detta är kanske den mest högkvalitativa, ansedda och citerade källan i sitt slag. Jag har utgått från BPs råa siffror och snickrat ihop en uppsättning grafer som visar den globala utvecklingen.

Glädjande nog ökade energikonsumtionen i världen med ca 2.2% förra året. I nedanstående graf kan man se hur det såg ut per energikälla. (Icke-termiska källor som vattenkraft, solceller och vindkraft justeras upp av BP genom att multiplicera med cirka tre för att bli jämförbara.)

Som synes är vindkraft och solceller fortsatt väldigt små. År 2017 uppgick de tillsammans till totalt ca 2.65% av primärenergin, en ökning från 2.22% året innan. Med den takten tar de alltså 4-5% marknadsandel per decennium.

Förra året ökade naturgas mest, följt av olja:Att naturgasen ökar är inte så konstigt. Det är den ideala partnern till slumpkraft (dvs sol och vind). Naturgas-verk är väldigt billiga att bygga och produktionen i dem kan relativt lätt justeras så att bränsle sparas när det är bra produktion i slumpkraft-verken. En politisk bonus är att naturgas bara ger halva CO2-utsläppen mot kol, vilket gör att man relativt billigt kan reducera utsläppen enligt plan genom att göra sig långsiktigt beroende av denna energikälla.

Från millennieskiftet har den fossila andelen av energiproduktionen minskat obetydligt från 87% till 85%. Samtidigt har den totala energiproduktionen ökat kraftigt, så fossilerna växer fortfarande:

Förra året växte den fossila energiproduktionen ca 1.5% (trots att året innan dess hade en dag extra pga skottår). Det här får givetvis förutsägbara konsekvenser för CO2-utsläppen:CO2-utsläppen hade inte rört sig särskilt mycket några år, men tog 2017 ett skutt uppåt igen och ökade med ca 1.6%, justerat för skottår.

Om man vill avsluta med att vara lite positiv mot slumpkraft, så kan man betrakta deras tillväxter i en logaritmisk graf:Här ser man att vindkraft idag ligger på ca 1.9% av primärenergin (vilket inte är samma sak som andel av elektriciteten), och solkraft ligger på ca 0.75%. De ligger alltså på ungefär samma punkter på kurvan som kärnkraft låg på ca 1977 respektive 1973. Grafen visar att den procentuella tillväxten fortfarande är hyggligt god för dessa energislag och om man inte kände till intermittens-problematiken skulle detta, trots de små absoluta volymerna, ge anledning till långsiktig optimism.

Återkommer med ytterligare statistik kring viktiga detaljer.

Vem älskar inte förnybart?

Konspirationsteorier är jag inte mycket för, rent allmänt, men här tänkte jag spinna något åt det hållet. Om inte annat är det intressant att fundera över motstridiga intressen i energi-världen. Ta det med en nypa salt – det gör jag!

Industrins intressen

I en artikel i The Guardian från slutet av januari påpekar att fossilindustrin i Europa sen 2010 använt sina kapitalresurser för att skaffa sig dominerande positioner i olika förnybart-organisationer. Total, Iberdrola, E.On och Enel har exempelvis tillsammans tagit majoritetspositioner i styrelserna för European Wind Energy Association (EWEA) och European Photovoltaic Industry Association (EPIA):

”Officials in EPIA were told to argue for a renewable-gas alliance as the answer to Europe’s energy security concerns, while EWEA lowered its 2030 clean energy ambitions by a third, according to ex-staffers, renewables experts and policy insiders. They argue that the more pro-gas stance influenced the 2030 climate targets adopted by EU governments last year.”

Olje- och gasindustrin, här Shell genom sitt gasbolags vice-VD, går ett steg längre – man stödjer CO2-skatter:

Shell believes that one important step for policymakers to take is to introduce well-implemented carbon pricing systems. This will help encourage the switch to cleaner-burning natural gas to generate electricity.

Sug på den en stund. Exakt så skraja är olje- och gasindustrin för sol och vind! För dem är sol och vind en möjlighet, inte ett hot. Och kanske resonerar man som så att det gäller att smida medan järnet är varmt: Om mycket vind och sol installeras medan kärnkraften har dåligt momentum, så cementeras behovet av naturgas för överskådlig framtid och kärnkraften får svårare att göra comeback.

Svenska gasföretag hänger förstås med på tåget i egna debattartiklar och förklarar utan omsvep hur det är (men hänvisar bara indirekt till nedläggningen av Barsebäck):

Utbyggnaden av den förnybara elproduktionen, som vindkraft, ger ett fantastiskt positivt tillskott. Produktionen är dock till stor del volatil och behöver kompletteras med annan produktion som kan tillgodose efterfrågan oavsett väder och vind.I dag är det framförallt kärnkraft och vattenkraft som står för denna bas. Ju mer förnybar elproduktion vi får, desto viktigare blir det att också hitta ny baskraft som komplement. Detta gäller speciellt södra Sverige där bristen på elproduktion blir tydlig. 

Samtidigt så slåss bolagen i EU förstås för att tillåtas använda fracking, samtidigt som Ryssland föga förvånande är emot:

Rysslands intressen

Självklart vill Ryssland dominera gasmarknaden i Europa och inte få konkurrens från fracking. I somras hävdade NATOs generalsekreterare (Danmarks förre statsminister) Anders Fogh Rasmussen, som rimligen sitter på en hel del info om ryska psyops, att Ryssland finansierar gröna organisationer för att lobba mot europeisk fracking. Påståendet förlöjligades av Greenpeace mfl och det verkar för mig otroligt att GP med vänner medvetet tar finansiering direkt från Putin, men varför skulle Ryssland vara främmande för att använda olika former av bulvaner för att stödja och stärka nyttiga idioter som försvagar väst-länder?

Den ryska kampanjen förstärks bland annat genom att ryska medier på engelskspråkiga utåtriktade siter skriver enorma mängder anti-fracking-artiklar, samtidigt som man inåt talar mer tyst och driver ryska frackingprojekt. Det finns mer, mycket mer – påstått ryskt stöd för anti-fracking-”dokumentären” Gasland, mutor mm. Här finns en ganska matig rapport i genren.

Rapporten nämner en term, ”Schroederization”, som betecknar trenden hos europeiska politiska och byråkratiska ledare att stötta ryska intressen. Termen uppkom förstås genom Merkels företrädares, socialdemokraten Gerhard Schroeders, stöd till ryska intressen medan han satt som förbundskansler, bland annat i form av starkast möjliga politiska stöd för pipelineprojektet Nordstream och i form av tyska lånegarantier till Gazprom. Schroeder har sedan dess fått lukrativa jobb i nyckelpositioner i Gazprom.schroeder-putin

 

 

 

 

 

 

Kinas intressen

Kina dominerar som bekant utbyggnaden inom solceller, vindkraft, vattenkraft, kolkraft och kärnkraft. I stort sett allt, faktiskt. Utan tvivel är motiven blandade för att man bygger just vindkraft och solceller, men ekonomi är knappast en av dem med tanke på hur billigt kineserna bygger reaktorer och kolkraft. Man kan istället tänka sig:

  • äran – att dominera och imponera kan vara ett mål i sig.
  • industripolitik – stärka sin exportindustrin inom sol och vind
  • luftkvalitet – man vill snabbt begränsa kolets tillväxt något
  • flaskhalsar – i kolkrafts- och kärnkraftsutbyggnad gör att man behöver skala annat
  • maskirovka – att man vill hålla upp en dimridå och ett grönt hopp för västvärlden medan man skaffar sig en ointaglig marknadsposition inom kärnkraft

Västvärldens intressen

… är inte så intressanta att skriva om, för vi har egentligen inga. Medan länder som Kina och Ryssland jobbar långsiktigt och målmedvetet, ofta mot strömmen, flyter västerländska demokratiska ledare planlöst med i opinionsströmmarna mot nästa val. Opinionsströmmarna i sin tur drivs till stor del av medias behov av att överdramatisera för att deras alster ska väcka intresse och konsumeras av folket. Det blir som det blir och vi har det som vi förtjänar.

Förnybart är en värdelös egenskap

Energislag har massor med olika egenskaper:

  • miljöpåverkan – hur mycket miljön skadas vid produktion
  • grönt – om det är på modet bland gröna
  • kostnad – vad det kostar att producera per energienhet
  • förnybart – om det dyker upp mer hela tiden
  • uthålligt – om det inte äventyrar framtida generationer
  • styrbart – dvs intermittent (väderberoende), baskraft eller styrbart
  • portabelt – om det går att ta med sig smidigt
  • fotavtryck – om det går åt mycket yta för att producera

En del av egenskaperna är lite tvetydiga för vissa energikällor, exempelvis beroende på plats i världen, eller om man använder det direkt eller för att producera el. Men om man höftar lite, så blir egenskaperna enligt följande tabell:

energislagens alla egenskaper

Två av egenskaperna är uppenbart värdelösa. Att något är förnybart, dvs nyskapas hela tiden, har ingen som helst fördel jämfört med något som det finns tillräckligt av. Och att något är grönt, dvs på modet bland gröna, är förstås bara godtycke . Om vi stryker dessa två egenskaper blir bilden tydligare:

energislagens meningsfulla egenskaper

Vi ser att kärnkraften sammantaget har klart bäst egenskaper, förutom när det gäller portabilitet. Vind är näst bäst, men är kraftigt begränsad av sitt väderberoende, vilket gör att ett okej kostnadsläge förutsätter låg andel vind i elnätet. I portabiliteten finner vi oljans storhet – när vi tankar en bil gör vi det med en effekt på cirka 50 MW. Här ligger den stora tekniska utmaningen framöver, dvs att förbättra batteriteknik och syntetisering av flytande bränslen såpass att elproducerande kraftslag blir konkurrenskraftiga gentemot oljan. Kärnkraftens utmaning däremot är politisk, inte teknisk.

I dagsläget ser det inte bra ut för klimatet, eftersom sol och vind används som alibi för kol och naturgas och därmed står ivägen för snabb, billig utbyggnad av kärnkraft. Därför blir det en stort ”nejdetkanviinte” på det här också.