Månadsarkiv: mars 2016

Tjernobyl 30 år

26 april infaller 30-årsdagen av Tjernobyl-olyckan och den årliga kavalkaden av helt vanlig journalistik har redan startat. Med det jämna tiotalet år kan vi framförallt räkna med extra många fina foton av förfallet i den näraliggande staden Pripyat (förfall som tydligt skiljer sig från vilket annat förfall som helst genom att radioaktivitet syns så bra). Oftast är bilderna helt genuina utan tillstymmelse till arrangerat effektsökeri:

pripyat-schools-nurseries-20

Media kommer också att mata oss med mängder av lugnande och tekniskt insatt information, skickligt sammanvävd med intervjuer med sanningssägare från Greenpeace och andra oberoende organisationer. Jag förväntar mig också att diverse tyckare, förutom jag själv, opåkallat ska ge sin bild av det hela. Exempelvis kommer Birger Schlaug följa sin årliga tradition, sen åtminstone 2008, att återberätta sitt trauma, att ”vårgrönskan kändes smutsig” och att man (någon ovanligt lugn och sansad person, utan tvivel) rekommenderade småbarnsföräldrar att duscha barnvagnshjulen om man kört dem genom en vattenpöl.

Men för den osannolika händelse att journalisterna skulle missa möjligheten att lugna, informera och sätta saken i perspektiv, så tänkte även jag belysa saken i resten av inlägget.

Jämna tiotal år spelar förstås bara en psykologisk roll, men faktum är att just 30 år har en viss signifikans även för en naturvetenskapligt inriktad kalenderbitare. Det råkar nämligen vara halveringstiden för cesium-137,  den enda isotop som spelar roll på lite sikt efter en kärnolycka (från wikipedia) eftersom resten klingar av relativt fort:

AirDoseChernobylVector

Det innebär att i år är hälften av cesiumet fysiskt borta och dess aktivitet är därför också halverad.

Dock försvinner cesiumet mycket snabbare än så i praktiskt hänseende, pga att det sedimenterar, sköljs ner i hav och sjöar, hamnar djupare i bottnar och i mylla etc. Exempelvis visar utvecklingen av cesium-innehållet i renar en effektiv halveringstid på cirka 4-6 år, vilket beror på att cesiumnivåerna i deras föda faller relativt snabbt:

renar1

Men ändå – hälften är helt borta. År 2046 kommer en fjärdedel att vara kvar och år 2076 bara en åttondel. Man kan därför också med fördel halvera evakueringszonernas utbredning åtminstone vart 30:e år, zoner som från början var överdrivna. Jag har förut påpekat att halveringstiden innebär att den mängd mark som behöver hållas avspärrad pga kärnkraftsolyckor inte kommer öka trendmässigt även om vi skulle få regelbundet återkommande olyckor.

Hursomhelst: Tjernobyl-olyckan var väldigt mild i det stora hela. Katastrofen innebar att under april 1986 så räddade kärnkraften i världen bara cirka 2,600 liv, mot normala 6,600 liv. (Bygger på NASAs resultat att kärnkraften räddar 80,000 liv per år, medan WHO pessimistiskt beräknat att Tjernobyl totalt kan resultera i 4,000 förtida dödsfall.)  Det beräknas också att luftkvalitetsproblem från förbränning av fossila och biomassabaserade bränslen tar cirka 5.5-7 miljoner liv per år, vilket motsvarar en Tjernobyl-olycka var sjätte timme i världen.

Sen hör det till saken att kärnvapenproven under 60- och 70-talen sammantaget släppte ut sisådär 100 gånger mer än Tjernobyl, och de högsta genomsnittliga nivåerna av cesium i svensk ren sågs i mitten på 60-talet då provsprängningarna var som intensivast, inte efter Tjernobyl.

I Sverige hade vi inte kunnat se några hälsoeffekter även om vi inte alls brytt oss om olyckan utan mumsat fisk, bär och svamp precis som vanligt. Renarna behövde möjligen en period slaktas vid rätt tid på året innan vinterbetet på renlav, men i övrigt är inga åtgärder motiverade. En rekommendation är att inte äta mer än 75 kBq/år, vilket innebär att man kanske ska nöja sig med 100 kg älgkött och 75 kg trattkantareller per år om man bor i de värst drabbade områdena i landet. Om man nu inte rycker på axlarna åt rekommendationer som givetvis är extremt försiktigt satta.

Fukushima då? Trippel härdsmälta men totalt bara 1/10-del av utsläppen, dvs 1/30-del per reaktor. Varför? Jo, Tjernobyl var en sovjetisk grafitmodererad design utan inneslutning medan Fukushima-reaktorerna var lättvatten-modererade designer från 60-talet med inneslutning. Utan Tjernobyls grafitmoderering som brann och via sotet tog med sig delar av härden upp i atmosfären blev utsläppen någon magnitud mindre. Vanliga reaktorer som modereras av vatten är alltså fysikaliskt oförmögna att släppa ut lika mycket som Tjernobyl. Svenska reaktorer är bättre än de mycket tidiga reaktormodeller som förolyckades i Fukushima. De har bland annat kraftigare inneslutningar, ångdriven kylning, bättre hantering av vätgasutveckling (som skapade explosionerna i Fukushima) samt filter för övertrycksventilering. Idén är att man likt Harrisburg inte ska få några signifikanta utsläpp utanför reaktorn.

30 år är intressant på ett ytterligare sätt. Det är ungefär längden på en svensk generation. En traumatiserad generation har alltså bytts mot en ny och fräsch. Många i de traumatiserade generationerna, exempelvis Schlaug, kommer ta med sig sina trauman i graven efter att ha levt sina liv i opposition mot den renaste kraftkällan vi har och mot vårt enda hopp att få ner växthusgas-utsläppen till hållbara nivåer.

Deras gröna efterföljare har tvingats att ta över och föra vidare deras skräck, eftersom utan underkastelse finns inga möjligheter för unga att ta positioner i den gröna rörelsen. Men när nu Tjernobyl-generationen och de som surrade sig vid masten vid folkomröstningen år 1980 snart pensionerats finns det möjligheter för generationen efter att slå sig fria och börja prioritera efter det innevarande århundradets utmaningar. Det finns mycket som talar emot. Inte minst det effektsökande och tekniskt ointresserade journalistiska arbete vi kommer få se prov på under april. Men det finns också svaga tecken som talar för: Centerstudenter står upp för kärnkraften, fritt tänkande miljöpartister lanserar en sida med balanserad fakta om kärnkraft och det finns även vänsterpartister som vågar ta ställning för miljön och ekonomin. Hatten av för civilkurage, sanningssökande och intellektuell hederlighet!

Alla elektroner är inte lika mycket värda

Dags för årets upplaga av detta traditionella inlägg! Jag skulle vilja skriva det närmare årsskiftet, men Svenska Kraftnät (SvK) har tyvärr såhär fördröjd statistik.

Resultat för 2015

Om man kombinerar SvKs timvisa produktionsstatistik per kraftslag för 2015 med Nordpools spotpriser, så ser man att genomsnittsvärdet på el år 2015 var 21.3 öre/kWh. Man kan också räkna ut ett genomsnittligt spotprisvärde per kraftslag genom att vikta spotpriserna med respektive kraftslags produktion per timme.

viktat-spotpris-2015

Vattenkraftens värde var alltså 21.5 öre, kärnkraft 21.2 öre, vindkraft 20.2 öre och solceller 20.1 öre/kWh. Det betyder att värdet för vind och sol år 2015 var 5-6% lägre än genomsnittet. Värmekraft hämtar ett bra spotpris eftersom de kör främst på vintern, samvarierande med fjärrvärmebehovet, medan kärnkraft är inflexibelt och hämtar 99.1% av snittet.

Fallande värde

Jag försöker vara transparent och även redovisa resultat som inte följer mina teser. Jag har förutspått att vindkraften kommer att få ett procentuellt allt sämre viktat spotpris när mängden vindkraft i systemet ökar, pga att vindkraften förstör sitt eget spotpris under de dagar det blåser bra. Man ser sådana effekter, men sedan 2012 har vindkraften legat hyfsat konstant på cirka 5% lägre värde än genomsnittet. Jag håller fast vid min tes om att värdet kommer urholkas med ytterligare penetration (andel vind), men hittills ser jag det inte i siffrorna, trots att vindkraften år 2015 nådde 11% av elen.

Som tröst har jag stöd i litteraturen och i empirin från andra länder. Ett färskt working paper av Lion Hirth visar på befintlig empiri och studier och han har även arbetat fram en modell för hur värdet minskar linjärt med marknadsandelen. Såhär har det sett ut i Tyskland:

hirth-re-value

Hirth konstaterar att värdet på sol och vind vid låga marknadsandelar beror på hur dessa kraftslag samvarierar med konsumtionen (över dygn och säsong). Vid höga marknadsandelar däremot så beror värdet mer på kraftslagens egen varians när de konkurrerar ut sig själva på spotmarknaderna.

I Sverige de senaste fyra åren har värdet av solcells-elen varierat mellan 88% och 108% av genomsnittet. De år då solen har haft högt värde har vintrarna varit milda och reaktorerna gått bra på vintern, så att skillnaden i spotpris över säsong har varit mindre än skillnaderna i spotpris mellan dag och natt. Solen har en penetration i Sverige, enligt SvK (som måhända inte täcker all solproduktion), på endast 0.02%, vilket innebär att solen ännu inte konkurrerar med sig självt. Eftersom Sverige har säsongsmässigt mindre lämplig sol än Tyskland, kommer Sveriges värdeurholkning vara brantare än den tyska ovan.

Import och export

Svensk vindproduktion var cirka 17 TWh och svensk nettoexport cirka 23 TWh år 2015. Jag har inte undersökt vad exportintäkterna egentligen blev, men om man som proxy skapar ett viktat spotpris på samma sätt som för kraftslagen, så blev nettot 4.1 mdr, dvs blott 18 öre/kWh. Jag misstänkte att vi exporterade mycket av vinden och gjorde en scatterplot på det:

import-vind-2015

Misstanken var fel, sambandet är svagt, vi exporterar nästan lika mycket när vi har hög som när vi har låg vindproduktion. Vi exporterar alltså inte vinden för närvarande, iallafall inte i någon avgörande utsträckning. Jag misstänker att en orsak är att när det blåser mycket hos oss, så blåser det mycket hos grannarna och då är de inte intresserade av import.

Vattenkraft

Okej, om inte exporten tar smällen, så borde vattenkraften göra det. Ny scatterplott:

vatten-vind-2015

Ja, mycket riktigt: Vattenkraften får kompensera. Våra 6 GW vindkraft producerar 0-5 GW beroende på vindförhållanden och vattenkraftens trendlinje varierar då med cirka 3 GW. Allteftersom vindkraften växer i Sverige och reaktorer tvingas till nedläggning kommer vattenkraften tvingas variera än mer, tills gränserna uppnås. Det finns en övre kapacitetsgräns på 16-17 GW och så kallade vattendomar reglerar minimi- och maximiflöden för att skydda älvbiotoper, älvbankar mm.

Slutsats

Även om vindkraften kan byggas hyggligt billigt, så är den inte lika mycket värd och ersätter kärnkraft som har ungefär samma livslängd som de nya vindkraftverken. Solceller kan inte byggas billigt och dess produktion är ännu mindre värd. Utbyggnaden av dessa kraftslag förblir samhällsekonomiskt vansinne.

Vattenfall och brunkolet

Vattenfalls tyska kolkraft börjar bli aktuellt igen. Vattenfall och troligen även sossarna och miljöpartiet vill sälja för att bli av med gnället från gröna gräsrötter. Bland annat Ny Teknik rapporterar att det är svårt att få köpare eftersom elpriserna för närvarande är låga och spekulerar i att Vattenfall kommer tvingas betala för att bli av med det.

Det här är en gammal surdeg som jag skrivit om förr. Det som fick mig att reagera den här gången var en ledare i DI, Dagens Industri, med rubriken Miljörörelsen har rätt om Vattenfall, undertecknad av PM Nilsson. Låt oss tröska igenom detta steg för steg.

Det har kommit rapporter om att koldioxidutsläppen i världen stagnerat de senaste två åren och Nilsson förklarar detta:

”Orsaken är ett genombrott för förnybar energi, särskilt sol, i Kina och övergång från kol till gas i USA.”

Det är poppis att hylla solceller, men fortfarande är det lögn att tillmäta den någon större betydelse. Solen har ännu inte nått 1% av elen i Kina och av den samlade tillväxten av CO2-snåla energikällor (vattenkraft, solceller, vindkraft och kärnkraft) år 2015 så utgjorde solcellerna bara 12%. Graf över utvecklingen:

china-low-CO2

Nilsson fortsätter med att konstatera att enligt Paris-avtalet måste det mesta av kolreserverna stanna i backen. Han frågar sig:

Hur detta ska gå till utspelar sig nu i Vattenfall som har att hantera Sveriges första äkta ”stranded asset”, brunkolsverksamheten i östra Tyskland. Vem ska ta den finansiella smällen? Hur ska tillgångarna hanteras? Vem ska äga och hur?

Dumma frågor kommer få bra svar! Låt oss först konstatera att Tyskland inte har någon trovärdig väg till mindre brunkol. År 2015 såg elproduktionen ut såhär:

germany-electricity-generation-2015

Betänk att kärnkraften ska stängas ner fram till 2022. Om vi sprider ut dessa 14% på vind och sol så får vi kanske 11% sol och 22% vind. Men sen sitter man där med skägget i brevlådan, för hur ska man kunna öka från de nivåerna? Genom att någon viftar med ett trollspö och får fram gratis storskalig batterilagring?

Att brunkolet verkligen är ”äkta” strandat är alltså långtifrån avgjort. Nilsson pekar på Tysklands planer, men de är tyvärr inte värda papperet de är skrivna på.

Nilsson fortsätter:

Är det [försäljning] egentligen en hållbar modell för att hantera avvecklingen av fossila tillgångar? Om Sverige ska vara ”ledande” och ett ”föredöme” kan det vara mer värt att hitta en finansiell modell som använder marknadskrafterna för att nå det miljöstrategiska målet. Samma dilemma som Vattenfalls styrelse sliter med i dag finns ju överallt i världen. Men Vattenfall har, eller borde ha, en ovanligt progressiv ägare.

Det är här jag börjar undra varför Dagens Industri, som ju faktiskt är en hyggligt tung ekonomitidning, har anställt en politisk redaktör vars resonemang är ekonomiskt illitterata och ologiska. Men okej, låt oss bena ut det här:

  1. Försäljningen är inte tänkt att hantera avveckling, utan att bli av med en het politisk potatis och en goodwill-belastning. Just för att Sverige är en ”ovanligt progressiv ägare” vill politikerna riva av plåstret fort genom försäljning.
  2. Vi har en modell för att ”hantera avvecklingen av fossila tillgångar”. Det kallas för EU ETS, Emission Trading Scheme, dvs utsläppsrätter. Vem som äger och driver vad är fullständigt irrelevant. Utsläppsrätterna kommer användas.
  3. Sverige kan bara leda och vara ett föredöme på hemmaplan. Om vi på något sätt lyckas sänka tyska utsläpp så hjälper vi bara Tyskland att leda och vara ett föredöme. Det har vi såvitt jag vet ingen ambition att göra.
  4. Sverige har inget ”miljöstrategiskt mål” för Tyskland. Det vore absurt om vi hade det. Vi skulle kunna adoptera lilla Åland eller tillochmed någon baltstat, men det vore extrem hybris att tro att vi kan fixa en kraschad energipolitik hos en 10 gånger större granne!
  5. Det finns ingen ”finansiell modell som använder marknadskrafterna” att hitta ur ett svenskt perspektiv. Tyska politiker har makten i Tyskland. De har sina feed-in-tariffer och är med i ETS. Vad ska vi göra från Sverige? Ska svenska politiker instruera Vattenfall att kräva elcertifikat-liknande påslag av sina tyska kunder?
  6. Om det är så att kolet verkligen är ”stranded assets” i ekonomisk mening så sitter vi med Svarte Petter och det finns inget att göra åt saken. Det är bara att ta fram popcornen och vänta på nedskrivnings-showen. Försäljning eller inte spelar mindre roll, om vi antar att marknaden är likvid och informerad. Försäljningspriset kommer spegla att resurserna är strandade, om de är det.

Något senare i ledaren:

Delar av miljörörelsen har argumenterat för att Vattenfall bör behålla brunkolen för att lägga ned. De har en poäng. Om världens investerare gör som Sverige och bara slumpar bort fossila verksamheter till allt mindre nogräknade köpare som bara bränner vidare kommer utsläppen inte minska.

Nej, ”miljörörelsen” (dvs de gröna) har ingen poäng. Varje försök till poäng är i själva verket en måttligt begåvad rationalisering av en hjärndöd moraliserande ståndpunkt. Och jodå, utsläppen kommer visst minska även om alla säljer till ”mindre nogräknade köpare”. Utsläppen beror nämligen av sånt som ETS-systemet och eventuella CO2-skatter, inte av hur ”nogräknade” enskilda affärsmän är.

Nilsson avslutar lika svagt:

Koldioxidskatten har hittills använts för att höja priset på fossila bränslen. Den skulle kunna användas för att köpa upp fossila tillgångar för att lägga ned i den takt som är försvarbar. Om den nuvarande rödgröna regeringen kan bidra med en ekonomisk lösning skulle den göra verklig skillnad i världen.

Vems koldioxidskatt? Ska skatter från fossilanvändning i Sverige, från svenska företag och privatpersoner, användas till att förstöra tyska koltillgångar? Eller ska vi be tyska politiker om att ta ut koldioxidskatter från sina landsmän och sen skänka dem till Vattenfall för att täcka dess kapitalförstöring? Vad sjutton menar karln!?

Sverige har två seriösa vägar att gå: Antingen säljer vi tyska kolintressen till högstbjudande och förklarar att det är upp till Tyskland att betala för och besluta om tysk omställning. Eller så behåller vi våra tyska koltillgångar, driver dem affärsmässigt och förklarar att ETS och eventuella tyska politiska ramverk får avgöra hur länge verksamheten kan drivas vidare. Om vi inte får bra bud på verksamheten, då dess framtid är för riskabel, är det min rekommendation att göra det senare: driva vidare som vanligt och extrahera de vinster man kan – kanske försöka ha is i magen till den stora kärnkraftsnedläggningen 2021-2022.

De gröna förslagen är däremot bara barnsliga, och att PM Nilsson och Dagens Industri hakar på är pinsamt. Men förutom detta, så är retoriken och agitationen subtilt vilseledande. Det tyska energi-ewendet är ett dunderfiasko, men när Vattenfall pekas ut som en stor bov i dramat, så förskjuts ansvaret i många svenska ögon och fiaskot får inte det fokus och den förklaring det borde ha. Det är det som är det verkliga politiska problemet. Tänk om vi hade politiker som vågade tala klarspråk om det.

Fukushima och evakueringarna

Fukushimaolyckan har nu femårsjubileum och artiklar av varierande, men mestadels usel, kvalitet har duggat tätt i tidningarna. Har därför jobbat lite på en bloggpostning som skulle jämföra faran att bo kvar i Fukushimas evakuerade områden med smog i storstäder, men har haft ovanligt svårt att få fram bra data. Lägligt nog dök det upp en artikel i Japan Today och även i Japan Times, byggd på en forskningsrapport som undersökt just det här temat. Perfekt!

Överdrivna åtgärder

Forskningsrapporten, som ännu inte finns tillgänglig för allmänheten, sammanfattar en treårig studie i ett samarbete mellan fyra brittiska universitet. Talesmannen för studien är Philip Thomas, professor i riskhantering vid universitetet i Bristol.

Artikeln, som givetvis är värd att läsa i sin helhet, nämner att ingen borde evakuerats från Fukushima eftersom strålningsnivåerna inte skulle förkortat livet hos boende med mer än 1-21 dagar, vilket kan jämföras med att en genomsnittlig London-bo förlorar 4.5 månader (135 dagar) av sitt liv pga dålig luftkvalitet. Vad en genomsnittlig Peking-bo förlorar vill jag knappt tänka på. Utgifterna för saneringar, evakueringar mm bedömdes vara överdrivna med upp till en faktor 150 gentemot optimala nivåer.

Efter Tjernobyl hade det varit optimalt att evakuera cirka 31,000 personer, vilket är cirka en tiondel av den faktiska evakueringen.

Strålningsnivåer

Det enda som spelar roll på lite längre sikt efter en kärnkraftsolycka är cesium-nivåerna. Resten klingar av relativt fort. WNA har publicerat den här kartan över strålningsnivåerna i Fukushima-trakten efter ca 0.5 respektive 1.5 år efter tsunamin:

Fukushima_Radiation_map_2011_2012

Under året som gått mellan bilderna har nivåerna ungefär halverats (varje färgskifte i riktning mot mörkblått är en halvering). Det beror delvis på att Cs-137 sköljts bort eller sedimenterat, delvis på att ffa Cs-134 som har kortare halveringstid har klingat av något. Vi har sett i exempelvis renar efter Tjernobyl att cesiums effektiva halveringstid i ekosystemen kan vara så lågt som 4 år, trots att cesium fysiskt har 30 års halveringstid. Motsvarande bild idag bör visa en ytterligare halvering.

Jag noterar, i ärlighetens namn, att nivåerna i den röda till gula zonen är sådana att jag inte skulle vilja vara utomhus 24-7 där. 10 uSv/h exempelvis ger 88 mSv/år, vilket är i överkant som helårsdos betraktat. Se exempelvis XKCD. Å andra sidan tillbringar de flesta rätt lite tid utomhus och de utomhus-områden där folk tillbringar mycket tid kan lätt saneras (vilket också görs, fast överdrivet).

Om man ändå tänker att stressen vore för stor att leva i det evakuerade området pga att man kanske behöver anpassa sig lite och oroa sig, så vill jag påpeka att kärnkraften är så nyttig att denna lilla evakuering lätt är värd det. Den stora förlusten/kostnaden i sammanhanget är att kolkraften expanderar när kärnkraften tvingas till reduktioner.

Ständigt detta Greenpeace

Greenpeaces samvetslösa kampanjer känner förstås inga gränser när det vankas jubileum. Annica Jacobsson, chef för GP Sverige, får i SvD utrymme att breda ut sig med desinformation om både Fukushima och svenska reaktorer. Hon hänvisar till en ”misstänkt ökning av sköldkörtelcancer”, som inom expertisen är allmänt erkänt som överdiagnostisering pga ökad screening och INTE ett resultat av stråldos.

Sedan fortsätter hon med att påstå att det är kraven på oberoende härdkylning som kom efter Fukushima som gör svenska reaktorer ”olönsamma” och inte effektskatten. Men för det första är oberoende härdkylning knappast nödvändig med tanke på de övriga system svenska reaktorer har, bland annat ångdrivna pumpar. För det andra stämmer inte matten. Den oberoende härdkylningen kostar bara 1 miljard per reaktor, medan effektskatten (på 14770 kr/månad och MW termisk effekt) uppgår till 408 miljoner per år för exempelvis den nu nedlagda Oskarshamn 2 (termisk effekt på 2300 MW efter uppgradering). För Oskarshamn 3 är den termiska effekten 3900 MW och effektskatten är på 691 miljoner per år. Det finns ingen tvekan om att effektskatten är en långt, långt större börda än kravet på oberoende härdkylning.

Hänvisningar till dyra franska EPR-reaktorer, fabuleringar om förnybart och felaktiga påståenden om att effektskatten har något att göra med kärnkraftens externa kostnader kan betraktas som något av obligatoriska standardfraser.

I vänster-tidningen och solcells-propaganda-organet ETC breder andra Greenpeace-aktivister ut sig i en ofokuserad soppa av skrämselpropaganda, överdrifter och fånigt gnäll på Fukushimareaktorernas ägare Tepco. Dessutom bjuder man på följande citat:

Som det inte vore nog för kärnkraftsindustrin i Japan så har en domstol i onsdags för första gången beslutat om ett föreläggande mot kärnkraftverket i Takahama, som återöppnades den 26 januari i år. Domstolen ansåg att det finns säkerhetsbrister i anläggningen efter att en radioaktiv läcka upptäckts en vecka innan återöppnandet. Under torsdagen stängdes Takahama-verket därför ner igen.

– Domstolen sänder en tydlig signal till Tepco och kärnkraftsindustrin. Budskapet är att kärnkraften inte har någon plats i Japans framtid, skriver Hisayo Takada, vice programdirektör för Greenpeace Japan, i ett pressmeddelande. 

Det här är verkligen i Greenpeace-klass. Läckan av 34 liter kylvatten från primära kylkretsen med totalt 64 kBq (lika mycket radioaktivitet som i 4000 bananer ungefär) var knappast signifikant annat än medialt. Lägre domstolar som behandlar enskilda ärenden tar knappast på sig att skicka signaler om Japans framtid. Och operatören av Takahama är INTE Tepco utan Kepco, dvs ett helt annat bolag.

Värre ändå blir det när en Toru Bové, Greenpeace-aktivist som flydde med sin stackars familj från Tokyo till Sverige, skriver konspirationsteoretiskt och alarmistiskt om Fukushima i Helsingborgs Dagblad.

Och varför inte läsa ett mycket kompetent producerat falsarium om genetiska skador mm från Greenpeace? Påminner mig om att jag borde lägga till Mousseau och Möller i skräckgalleriet någon dag.

Helgläsning v10

  1. Högre kvinnligt deltagande i arbetslivet korrelerar med fler barn. Läs hela. kinoshita_chart2
  2. Studenter erbjuds terapi efter ”kulturellt approprierande” tequila-party. Även helt extrema reaktioner efter att en liberal tyckare som ger identitetspolitikvänstern lite tuggmotstånd fick hålla en frivillig föreläsning på ett universitet. Man kan ju hoppas att det här är överdrivet återgivet, men även om hälften är sant finns det skäl till oro. USA ligger väl som vanligt ett årtionde före oss.
  3. Politisk aktivism sänker välstånd inte bara på energiområdet, utan även exempelvis i skolan. I Malmö tvingas skolorna servera 70% ekologisk mat och andelen ska öka 5% per år tills man når 100%. Konsekvensen är kostnadsökningar som går ut över kockarnas kulinariska ambitioner och matkvaliteten i allmänhet.
  4. Personlighet vs politik.
    Researchers in personality and politics have assumed a causal link between personality traits and political ideology. The results presented here do not support this assumption. Rather, the primary connection between personality traits and political ideology rests on common genetic precursors of each. At this stage of research, we find no support for the reigning assumption that personality traits cause people to develop political attitudes.
  5. En enkel strip om minimilöner från Carpe Diem:
  6. Om miljardärer och rikedom hos Conversable Economist. Intressant graf – tydligen är strukturerna i det relativt socialistiska Europa väldigt bra på att skydda befintliga miljardärer. Wallenberg säger tack.
  7. Uppskjutande (eng. ”procrastination) är bra för kreativiteten.

Kina update

Kinas utveckling fascinerar, men är samtidigt lite svår att få grepp om. Här något om såväl kärnkraft som övrig kinesisk ekonomisk utveckling. Igår var det för övrigt tvåårsjubileum på bloggen – tiden går fort.

Kärnkraft

Jag har tidigare berättat om Kinas otroliga bredd i kärnkraftssatsningen. Man licensierar och bygger ryska VVER, amerikanska AP-1000, franska EPR och kanadensiska CANDU för att lära sig. Parallellt har man utvecklat sina egna designer och går nu över från framförallt CPR av generation-2-typ till ACPR (a.k.a.”Hualong”) av generation-3-typ. Dessa egna designer är nu stommen i Kinas satsning för att exportera reaktorer. Dessutom jobbar man målmedvetet på att ta fram flera vitt skilda generation-4-designer.

Såhär ser Kinas reaktorbyggande ut i en graf, där grönt är färdigställda reaktorer och rött är reaktorer som just nu byggs.

china-nuclear-early-2016

Om man betraktar grafen ser man att byggtiderna förlängts något efter Fukushima, men inte så mycket som man skulle kunna förledas att tro. Av de sju äldsta reaktorerna som ännu inte färdigställts är nämligen sex stycken av utländsk design: fyra AP-1000 och två EPR. Det är kanske inte så konstigt att just dessa reaktorer byggs på 7-8 år (som det ser ut idag) medan de inhemska designerna ännu så länge byggs på cirka 5 år.

Yangjiang-4, den första reaktorn i våg fyra, verkar vara mycket nära färdigställande, vilket skulle kunna ge en byggtid på under 4 år. Under nästa femårsplan pratar man om 6-8 byggstarter per år. Det är förvisso lite segt och tar bara en marknadsandel på en knapp procent per år. Men är man uthållig så blir det mycket med tiden.

Övrig ekonomi

Det finns förstås en viss skepsis mot kinesisk statistikproduktion, men jag tycker ändå att den har visst intresse. Här finns en färsk kommunike från Kinas statistikbyrå för utfallet 2015. Några axplock:

  • Befolkning 1375 miljoner, upp 0.5%, urban befolkning upp 1.3 procentenheter.
  • Ekonomisk tillväxt: 7%
  • 2600 miljarder cigaretter, ner 1%
  • primärenergi och el stillastående, kol ner 3%, naturgas upp 3%, vattenkraft upp 5%, kärnkraft upp 29%.
  • Stål ner 2%, cement ner 6%, bilar upp 3%
  • Producerade mobiltelefoner: 1.8 miljarder, upp 8%.
  • Industrirobotar, upp 22%.
  • Nya järnvägar: 953 mil
  • Nya flygplatser: 8
  • Nya optofiberledningar: 441,000 mil. Antal satellituppskjutningar: 19.
  • Antal mobilabonnemang: 1.5 miljarder. 96% har mobil, 688 miljoner använder internet, mobil internettrafik ökade 103%.
  • Export ner 2%, import ner 13%.
  • Antal nya patent: 1.7 miljoner, upp 32%.
  • Arbetare inom hälso- och sjukvård: upp 7%.
  • Antal aktiva kinesiska TV-serier: 395. Antal episoder producerade: 16,560.
  • Döda i arbetsplatsolyckor: 66,000, varav cirka en tiondel i kolgruvor.

Slutsatser? Tja, Kina urbaniserar snabbt, har kontroll på befolkningsutvecklingen, balanserar om ekonomin mot att producera mer för den interna marknaden och mer av tjänster. Som kunskaps- och tekniknation fortsätter man göra snabba framsteg. Ni får som bonus ett ganska slående citat: ”clean energy consumption, such as hydropower, wind power, nuclear power and natural gas, accounted for 17.9 percent”.