Äntligen politiskt dödläge

Som någon sa: alla och hans lolcat redan kommenterat det politiska läget, så frågan är varför jag ska göra det. Kanske för att jag inte kan låta bli…

Är det någon mer som har undrat över poängen med extravalet? Det troliga är att det parlamentariska läget förblir oförändrat och vad gör man då? Ett nytt extraval? Som toklibertarian är jag en förespråkare av fri invandring och dessutom är jag mycket positivt inställd till ett långvarigt politiskt dödläge (mer om det senare). Därför är jag på ett sätt glad över sverigedemokraternas fortsatta isolering. Men logikern och taktikern i mig kan inte låta bli att undra vad de politiska partierna håller på med. Det rationella ur deras perspektiv borde helt enkelt vara att släppa in Sverigedemokraterna i stugvärmen. Det finns många stora politiska stridsfrågor och det är oklart varför just invandringen ska ha en sådan extrem särställning.

Dessutom – när man betraktar partiernas historia så kan man verkligen fundera på vilka som egentligen bör exkluderas. Vilka partier har INTE haft en skitig historia men har gjort avböner och fått vara med och leka? Sossarna: åsiktsregistrering, tvångssterilisering, diktaturkramande. Moderaterna: motstånd mot kvinnlig rösträtt, homorättigheter, aborträttigheter mm. Kd: aborter mm. Centerpartiet och Sverigedemokraterna: rasism. Sverigedemokraterna har rasistiska rötter, men har såvitt jag kan se gjort upp med det så långt man kan begära. Kanske står folkpartiet ensamt utan rejäla lik i garderoben, eller så är det bara så att jag inte är upplyst om dem.

Det enda partiet jag kan komma på som inte gjort upp med sitt förflutna ordentligt är miljöpartiet, som vägrar se det folkmord som deras kärnkraftsmotstånd medverkar till och som rent allmänt opponerar sig mot mänskliga framsteg och utveckling. Kanske är det miljöpartisterna som borde vara de verkligt oberörbara? Kanske borde övriga partier för att markera avstånd till miljöpartiet toksatsa på kärnkraft, likt man nu toksatsar på invandring för att markera avstånd till sverigedemokraterna?

Hursomhelst, nu är det som det är, men gör det något? Nej, tvärtom! Från min utgångspunkt kan man alltid hoppas på genomgripande liberaliseringar, men i frånvaro av sådana kan politiker i princip bara göra skada. När politiker bygger sig sina monument genom att genomdriva reformer och när de köper röster av olika väljargrupper, så skapas skvalp i ekonomin som marknaden måste anpassa sig efter (se mitt inlägg om transienta förlopp). Anpassningar är alltid kostsamma och dessutom skapar osäkerheten kring reformernas varaktighet tröghet i anpassningen samt minskad investeringsvilja.

Nu har vi kanske den bästa av alla världar: En seriös Alliansbudget som inte ändrar särskilt mycket utan mest räknar upp med inflationen. En otroligt svag vänsterregering som förhoppningsvis inte kommer ha kraft att göra någon större skada. Minns att Belgien klarade sig utmärkt nyligen med ett par år utan en vald regering. Det mesta fungerade snarast bättre!

När alliansbudgeten nu vann var miljön en av de stora vinnarna. Krypskyttet mot kärnkraften omintetgjordes nämligen, och därmed målet om två nedlagda reaktorer under mandatperioden. Såvitt jag kan se finns inget miljö-positivt i regeringens budget som är ens i närheten av att uppväga detta negativa. Två nedlagda (små) reaktorer har potential att öka utsläppen i världen med upp till 8 miljoner ton CO2 per år, eftersom marginalkraften är kolkraft. 8 miljoner ton motsvarar ungefär vad 2-3 miljoner bilar släpper ut varje år… Har den faktoiden kommit till klimatminister Åsa Romsons kännedom, tro? Antagligen, men har genast viftats bort av hennes mentala försvar.

Apropå Åsa Romson… Idag kan vi gratulera finnarna till ett beslut om ett nytt kärnkraftverk med robust rysk teknik. Åsa Romson, vår klimatminister, kommenterar detta i negativa ordalag synbarligen helt utan hänsyn till klimatfördelarna med projektet. Go figure.

  •  
  •  
  •  
  •  

8 reaktioner på ”Äntligen politiskt dödläge

  1. Ett skäl att yttra sig kan ju vara att du inte bara upprepar vad alla och deras lolcats redan sagt. 🙂 Intressant inställning, jag har inte sett det på det viset förut men det blir intressant att se hur det går för oss ekonomiskt under tiden vi står med en ren service-regering.

    Angående toklibertarianism. Hur motiverar du ditt val av ideologi? Hur kommer det sig att du har en? Själv försöker jag att bygga min världsbild så frikopplat som möjligt från ideologier, vad som är politiskt korrekt för tillfället och vad alla råkar tro på för att det inte ifrågasatts på länge. Detta tenderar att oftare än inte leda till slutsatser som är konforma med någon grad av liberalism, men det finns också undantag. Som ett exempel kan nämnas att kärnkraften aldrig kunnat nå ekonomisk lönsamhet så fort om det inte vore för stora centraliserade satsningar från regeringar. Månlandningen och all teknik som kom ifrån space racet hade också låtit vänta på sig (huruvida det var en bra investering låter jag vara osagt). En svaghet hos liberalismen är också att det inte automatiskt ger en dräglig tillvaro för samhällets svaga. I min världsbild är de flesta dos-svarkurvor någon form av uppochnedvända U:n, så även graden av liberalism och decentralisering i ett samhälle.

    Ideologiers existens brukar väl oftast motiveras med Humes ‘cannot derive ought from is’-problem, men jag skulle vilja påstå att det inte är oöverkomligt (Sam Harris säger det bra). Vi behöver egentligen bara göra grundantagandet att det vi vill maximera är välmåendet hos de människor som råkar vara vid liv vid varje tillfälle eller någon variation därav och trots att detta inte ger entydiga svar på samhälleliga frågor ger det oss all grund vi behöver för att börja bedöma samhällsfrågor med hjälp av vetenskap i högre utsträcking än ideologi.

    Som du säger har politiker en stor potential att orsaka skada. Som du själv också tidigare varit inne på är det väldigt farligt med ideologiskt drivna organisationer t.ex. partier därför att de har en tendens att låsa fast sig vid ståndpunkter som de inte kan lämna även om förståelsen för verkligheten förändras. Är det då inte bättre att ta avstånd ifrån alla ideologier och så ofta som möjligt ställa sig frågan vad som leder till störst mänskligt välbefinnande och minst mänskligt lidande?

    1. Håller nästan helt med blogginlägget.

      Det tragiska med dagens situation kan summeras med åsikten som jsut kastats fram att vi bör införa regler som gör det lättare för den starkaste minoriteten att regera kraftfullt. Enligt min mening fullständigt horribelt eftersom det ökar politiska minoriteters möjligheter att köra över majoriteter. T.ex. stänga Bromma och stoppa förbifarten för att ta idioti från Mp eller privatisera myndighetsutövning och sälja offentliga verksamheter till underpris för att ta idioti från alliansen.

      Så svaret på varför politikerna vill hålla SD ute är kanske att SD utom just i invandringsfrågan brukar driva ståndpunkten de tror att folkets majoritet faktiskt vill. Vilket skulle kunna hindra politikernas idiotprojekt och alltså måste brännmärkas som populism.

      Kan det förresten finnas ett samband mellan att Schweiz är det land som väldigt länge gått ekonomiskt bäst i Europa samtidigt som man har i särklass flest folkomröstningar?

      1. Jo, precis. Det finns stora fördelar med att snarare kräva kvalificerade majoriteter och införa mer politisk tröghet.

    2. Som ofta en intressant kommentar som jag egentligen borde spinna vidare på i ett eget inlägg. Eller i det här fallet kanske två-tre inlägg.

      Hursomhelst, mycket kortfattat: En ideologi kan vara några olika saker. Det kan vara en ”religion”, dvs ett socialt motiverat förhållningssätt. Det kan vara en tumregel man använder för att få bäst utilitaristiskt utfall när man inte har möjlighet att analysera allt i detalj. Det kan vara en deklaration om genomtänkta grundläggande värderingar och avvägningar. För mig är det en kombination av de två senare. Om jag ställs inför ett riktigt knivigt utilitaristiskt scenario är det möjligt att jag skulle göra frånsteg och agera anti-liberalt.

      Jag är skeptisk till dina exempel. Jag tror att kärnkraften hade utvecklats ungefär lika fort på frihetlig basis även i början (och ingen kan väl tvivla på att det hade gått snabbare på sikt utan statlig inblandning). Samma gäller rymdfart och tillochmed månlandning. Det är riktigt att man inte har garanter för att de svagaste får stöd, men jag är lite ”ond” där och rycker på axlarna. Jag köper alltså inte ditt utilitaristiska mål att maximera välmåendet. Det kräver lite mer utrymme och tid för att motivera så jag tar inte det nu.

      Den organisatoriska låsningen har mest att göra med ideologi i den första bemärkelsen – ett socialt förhållningssätt. Det kan också vara tvåan – att som tumregel anta att allt som känns naturligt är bra. Det är också därför jag hela tiden tjatar om en skillnad mellan miljövänlighet och grönhet. De som prioriterar miljövänlighet och analyserar miljöpåverkan kommer snart fram till att kärnkraft är bäst. De som jobbar med sina gröna sociala relationer eller känner efter vad som är naturligt förkastar kärnkraft.

      1. Jag är överens med dig om att de sistnämnda två bruken av ideologi är berättigade, dock med förbehållet att de grundläggande värderingarna bör vara så få och allmängiltiga som möjligt för att lägga tonvikten så långt åt vetenskap som möjligt och därigenom begränsa godtycket för politiker att käbbla om.

        Jag har ingen data som stödjer att kärnkraften och månlandningen hade tagit längre tid utan centralstyre från större nationsstater men jag tycker det känns intuitivt troligt. Måhända är bättre exempel dragning av ny teknisk infrastruktur. En av marknadens svagheter är ju att det inte garanterar standarder även om så är mycket önskvärt. Man kan ju föreställa sig hur det skulle se ut om ett dussin konkurrerande firmor försökte lägga den ursprungliga infrastrukturen för telefonnät. Det tycks mig intuitivt uppenbart att detta initialt hade lett till en del ineffektivitet.

        Det jag ville ge exempel på förut var situationer då en investering är för stor inom till exempel en nation för att det ska kunna finnas en kompetitiv marknad, dvs ju mer man sprider ut resurser på konkurrenter desto mindre chans är det att någon överhuvudtaget lyckas med ändamålet. Eller snarare minskar chansen att någon ska ge sig in i marknaden då investeringarna är för stora och payoffen för osäker för att vara privatekonomiskt vettig.

        Vad gäller kärnkraften kan jag inte säga emot att den hade nått betydligt längre idag vid en helt fri marknad och den stabilitet det ger. Däremot tror jag faktiskt att det hade tagit längre tid att få igång de första kommersiella reaktorerna om inte starka nationalistiska och militära incentiv fanns för att påskynda detta. Detsamma tror jag gäller rymdfarten, och jag tycker det är ganska talande att den privata sektorn först väldigt nyligen gett sig in i rymdfärdsbranchen.

        Dock kan ju centralstyrda stora investeringar lika gärna vara ren galenskap och kapitalförstörelse som vi ser med subventionerna av förnybara energislag och sådant skyddar ju en fri marknad från. Det jag ville illustrera med mitt ursprungliga inlägg var helt enkelt att det finns tillfällen då en helt oreglerad marknad inte är det optimala, varför det är dumt att a priori låsa sig vid ståndpunkten att allt ska avregleras. Däremot tycker jag vi har god fog för att anta att marknadsliberalism är att föredra i alla situationer där det inte finns goda skäl för motsatsen. Detta visar empirin ganska tydligt.

  2. Vem skall bestämma vad mänskligt välbefinnande är då? Vissa tycker det ju är nice att skjuta heroin hela dagarna, andra tycker det är maxat att trycka snask och titta på bonde söker fru. Skall någon säga till dom då att deras definition av välbefinnande är fel?

    1. Jag anser inte att det ska tas ett politiskt beslut någonstans om vad som är den absoluta sanningen om politikens mål. Jag anser att en väldistribuerad och oberoende forskarkår kan få argumentera kring detta och testa olika approacher. Troligen leder detta till vissa resultat som är relativt robusta mot hur vi exakt väljer att definiera vårt mått av välfärd. Dessa resultat borde kunna användas för att på ett någorlunda teknokratiskt sätt forma policies inom de områden där resultaten är tydliga. Ideologierna kan då fördrivas till att bestämma i frågor där svaren är mindre tydliga.

      Med ett sådant tillvägagånssätt skulle till exempel redan idag eget drogbruk kunna avkriminaliseras, inte för att det är ideologiskt viktigt för majoriteten att få knarka, utan för att ekonomiska, medicinska och psykologiska resultat alla visar att en straffskala inte är effektivt för att minska bruk men däremot ökar omsättningen i en svart sektor (förlåt jeppen, jag vet att detta inte är ditt favoritexempel men eftersom det är alla andra libertarianers så var det det som dök upp i huvudet). Detta skulle en riksdag kunna besluta om obundet av sina ideologier med hänsyn till empiriska resultat, såvida inte ideologin är det högsta imperativet, vilket är vad jag vänder mig mot.

  3. Våra satelliter som ger oss mycket nu hade vi varit där vi är nu om sovjet inte hadde satsat pengar på att komma upp i rymden sputnik fick väst att satsa pengar.

    På den tiden fans det inget behov av satelliter TV, radio, Sjökabel klarade dåtidens behov.
    Militär tekning är finansierad med statliga pengar för det är bra stater som köper.

    Marknaden gör aldrig en investering som inte betalar sig, grundforskning som inte leder till patent får inga pengar.

    Grundforskning kan skapa förutsättningar för kommersiella produkter.
    Många företag startas som avknoppning från universitet.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *