Läste en intressant intervju med psykologen David Dunning, mannen bakom Dunning-Kruger-effekten. Sammanfattning:
- Inkompetens blockerar oftast insikt om den egna inkompetensen. (Detta är alltså DK-effekten.)
- Ber man chefer ranka sin chefsförmåga får man ingen korrelation med vad man kan mäta och med vad högre chefer och medarbetare uppger.
- Ca 40% av ingenjörer uppger sig vara topp 5%.
- Män rankar sina prestationer i test betydligt högre än kvinnor, vilket också får inverkan på vilka konkurrenssituationer de vågar sig in i.
- I väst vill de som presterar på topp träna ytterligare, medan lågpresterande undviker träning. I Japan är det tvärtom.
- Vi ser ganska lätt svagare kompetens än vår egen, men har svårt att upptäcka genierna bland oss.
Ett relaterat citat av sir Arthur Conan Doyle (ni vet, han med Sherlock Holmes) som fastnat i mitt minne, förresten: ”Mediocrity knows nothing higher than itself, but talent instantly recognizes genius.”. Har ingen aning om huruvida detta har stöd i forskningen, men det låter inte helt otroligt att talanger skulle ha bättre förmåga att se fördelarna i geniets tänkande.
Intressant med Japan vs väst! Man är frestad att tro att Japan ligger längre upp på hängmattekurvan (kompetens vs självskattning)…
Jag har en känsla av att kurvan blir brantare ju närmare 0-kompetens man kommer. Det borde kunna förklara den totala brist på kompetens som finns på icke attraktiva poster (vissa chefer i offentlig förvaltning som jag träffat t.ex.): sökanden med inget kunnande men stort självförtroende slår sökanden med något kunnande men väsentligt mindre självförtroende.
Ja, och man kan också fundera på konsekvenserna i löneskillnader mellan män och kvinnor. Är man villig att ta högre risk så får man ofta högre avkastning. Tror man att man är extra kompetent kanske man löneförhandlar hårdare.