Det är fascinerande hur lätt det är att lura den mänskliga hjärnan. Forskare har funnit att om ett moraliskt dilemma formuleras på ett främmande språk så svarar folk mer rationellt.

Det problem man använt sig av handlar om att fyra personer håller på att köras över av ett tåg, men du har möjlighet att rädda dem genom att knuffa ner en enda väldigt tjock person på spåret för att få stopp på tåget. Det visar sig att det är väl magstarkt för de flesta.

Däremot, om man istället har en person på ett annat spår, och du kan dra i en spak för att växla spår och låta denne bli överkörd istället för de fyra andra, då är det många fler som gör det. Problemet är sakligt sett helt ekvivalent, men spaken och det andra spåret skapar emotionell distans jämfört med knuffen!

Man har sett att folk i större utsträckning väljer den utilitaristiska vägen (att döda den enda för att rädda de fyra) om problemet formuleras på en persons andra-språk. Forskarna hypotetiserar att hanteringen av det språk man inte är fullständigt flytande i aktiverar hjärnans resonerande förmåga och undertrycker det intuitiva. Är man sämre på språket så blir responsen rationellare.

Artikeln nämner också att asiater, av någon anledning, betydligt mer sällan ger det kalla, resonerande svaret.

Läste en intressant intervju med psykologen David Dunning, mannen bakom Dunning-Kruger-effekten. Sammanfattning:

• Inkompetens blockerar oftast insikt om den egna inkompetensen. (Detta är alltså DK-effekten.)
• Ber man chefer ranka sin chefsförmåga får man ingen korrelation med vad man kan mäta och med vad högre chefer och medarbetare uppger.
• Ca 40% av ingenjörer uppger sig vara topp 5%.
• Män rankar sina prestationer i test betydligt högre än kvinnor, vilket också får inverkan på vilka konkurrenssituationer de vågar sig in i.
• I väst vill de som presterar på topp träna ytterligare, medan lågpresterande undviker träning. I Japan är det tvärtom.
• Vi ser ganska lätt svagare kompetens än vår egen, men har svårt att upptäcka genierna bland oss.

Ett relaterat citat av sir Arthur Conan Doyle (ni vet, han med Sherlock Holmes) som fastnat i mitt minne, förresten: ”Mediocrity knows nothing higher than itself, but talent instantly recognizes genius.”.  Har ingen aning om huruvida detta har stöd i forskningen, men det låter inte helt otroligt att talanger skulle ha bättre förmåga att se fördelarna i geniets tänkande.