Det här är tredje inlägget i en bloggserie om tillväxthaverister. Nytillkomna läsare kan vilja läsa prologen, första och andra inlägget. I det här omgången behandlas tillväxt och klyftor.
I Ekologistas inlägg hävdas det att klyftorna ökar om länder som Norge och Djibouti har samma tillväxt och de illustrerar med följande diagram:
Givetvis är samma tillväxt för dessa länder orealistisk. Som jag visade i förra inlägget så har fattiga länder högre tillväxt i snitt och har generellt lättare att växa givet adekvat politik och stabilitet. Men låt oss undersöka ovanstående graf för diskussionens skull.
jag vilja säga att klyftorna i det här fallet hålls oförändrade ekonomiskt över hela tidsperioden eftersom skillnaden hela tiden är en faktor 20. När det gäller andra mått på vällevnad/välstånd, däremot, så förväntar jag mig mycket mindre skillnader mot slutet av perioden jämfört med idag.
Djiboutis nyfödda har en förväntad livslängd på 58 år, exempelvis, medan Norge ligger strax över 80 år. I slutet av perioden har Djibouti gått om dagens norska nivå ekonomiskt och har troligen dagens norska medellivslängd. Kommer norrmännen då ligga på 116 år (samma procentuella ökning) eller snarare 102 år (samma avstånd i år)? Med ledning av att plotten i Gapminder ser ut att närmast plana ut trots logaritmisk BNP-axel så gissar jag på det senare.
Samma sak med nutritionsstatus, spädbarnsdödlighet, utbildning, tillgång till IT etc – jag förväntar mig mycket mindre skillnader i slutet av perioden. Välståndet har helt enkelt minskande marginalnytta och vissa parametrar mättas.
Jag ser samma tankefel i diskussioner om löner. Folk säger ”vi kan ju inte äta procent” och kräver lika stora löneökningar (eller skattesänkningar) i kronor räknat, för annars ”ökar klyftorna”. Det är fel av samma orsak – alla klyftor, alla löneökningar, all tillväxt bör ses i termer av procent. Det tycks vara med procent ekonomin och lönerna växer och det verkar vara med procent vi upplever klyftor och ökningar. En indikation är att nöjdheten med livet, ”lyckan” tycks öka baserat på logaritmen av inkomsten:
Dessutom, rent praktiskt och utan koppling till BNP och tillväxt som räknas realt, bör löneökningar normalt inkludera en inflationskompensation. Om en läkare och en lokalvårdare får samma löneökning i kronor räknat i 50 år skulle de därefter ha ungefär samma reallön eftersom inflationen har ätit upp deras respektive ursprungslön.