Fukushimaolyckan har nu femårsjubileum och artiklar av varierande, men mestadels usel, kvalitet har duggat tätt i tidningarna. Har därför jobbat lite på en bloggpostning som skulle jämföra faran att bo kvar i Fukushimas evakuerade områden med smog i storstäder, men har haft ovanligt svårt att få fram bra data. Lägligt nog dök det upp en artikel i Japan Today och även i Japan Times, byggd på en forskningsrapport som undersökt just det här temat. Perfekt!
Överdrivna åtgärder
Forskningsrapporten, som ännu inte finns tillgänglig för allmänheten, sammanfattar en treårig studie i ett samarbete mellan fyra brittiska universitet. Talesmannen för studien är Philip Thomas, professor i riskhantering vid universitetet i Bristol.
Artikeln, som givetvis är värd att läsa i sin helhet, nämner att ingen borde evakuerats från Fukushima eftersom strålningsnivåerna inte skulle förkortat livet hos boende med mer än 1-21 dagar, vilket kan jämföras med att en genomsnittlig London-bo förlorar 4.5 månader (135 dagar) av sitt liv pga dålig luftkvalitet. Vad en genomsnittlig Peking-bo förlorar vill jag knappt tänka på. Utgifterna för saneringar, evakueringar mm bedömdes vara överdrivna med upp till en faktor 150 gentemot optimala nivåer.
Efter Tjernobyl hade det varit optimalt att evakuera cirka 31,000 personer, vilket är cirka en tiondel av den faktiska evakueringen.
Strålningsnivåer
Det enda som spelar roll på lite längre sikt efter en kärnkraftsolycka är cesium-nivåerna. Resten klingar av relativt fort. WNA har publicerat den här kartan över strålningsnivåerna i Fukushima-trakten efter ca 0.5 respektive 1.5 år efter tsunamin:
Under året som gått mellan bilderna har nivåerna ungefär halverats (varje färgskifte i riktning mot mörkblått är en halvering). Det beror delvis på att Cs-137 sköljts bort eller sedimenterat, delvis på att ffa Cs-134 som har kortare halveringstid har klingat av något. Vi har sett i exempelvis renar efter Tjernobyl att cesiums effektiva halveringstid i ekosystemen kan vara så lågt som 4 år, trots att cesium fysiskt har 30 års halveringstid. Motsvarande bild idag bör visa en ytterligare halvering.
Jag noterar, i ärlighetens namn, att nivåerna i den röda till gula zonen är sådana att jag inte skulle vilja vara utomhus 24-7 där. 10 uSv/h exempelvis ger 88 mSv/år, vilket är i överkant som helårsdos betraktat. Se exempelvis XKCD. Å andra sidan tillbringar de flesta rätt lite tid utomhus och de utomhus-områden där folk tillbringar mycket tid kan lätt saneras (vilket också görs, fast överdrivet).
Om man ändå tänker att stressen vore för stor att leva i det evakuerade området pga att man kanske behöver anpassa sig lite och oroa sig, så vill jag påpeka att kärnkraften är så nyttig att denna lilla evakuering lätt är värd det. Den stora förlusten/kostnaden i sammanhanget är att kolkraften expanderar när kärnkraften tvingas till reduktioner.
Ständigt detta Greenpeace
Greenpeaces samvetslösa kampanjer känner förstås inga gränser när det vankas jubileum. Annica Jacobsson, chef för GP Sverige, får i SvD utrymme att breda ut sig med desinformation om både Fukushima och svenska reaktorer. Hon hänvisar till en ”misstänkt ökning av sköldkörtelcancer”, som inom expertisen är allmänt erkänt som överdiagnostisering pga ökad screening och INTE ett resultat av stråldos.
Sedan fortsätter hon med att påstå att det är kraven på oberoende härdkylning som kom efter Fukushima som gör svenska reaktorer ”olönsamma” och inte effektskatten. Men för det första är oberoende härdkylning knappast nödvändig med tanke på de övriga system svenska reaktorer har, bland annat ångdrivna pumpar. För det andra stämmer inte matten. Den oberoende härdkylningen kostar bara 1 miljard per reaktor, medan effektskatten (på 14770 kr/månad och MW termisk effekt) uppgår till 408 miljoner per år för exempelvis den nu nedlagda Oskarshamn 2 (termisk effekt på 2300 MW efter uppgradering). För Oskarshamn 3 är den termiska effekten 3900 MW och effektskatten är på 691 miljoner per år. Det finns ingen tvekan om att effektskatten är en långt, långt större börda än kravet på oberoende härdkylning.
Hänvisningar till dyra franska EPR-reaktorer, fabuleringar om förnybart och felaktiga påståenden om att effektskatten har något att göra med kärnkraftens externa kostnader kan betraktas som något av obligatoriska standardfraser.
I vänster-tidningen och solcells-propaganda-organet ETC breder andra Greenpeace-aktivister ut sig i en ofokuserad soppa av skrämselpropaganda, överdrifter och fånigt gnäll på Fukushimareaktorernas ägare Tepco. Dessutom bjuder man på följande citat:
Som det inte vore nog för kärnkraftsindustrin i Japan så har en domstol i onsdags för första gången beslutat om ett föreläggande mot kärnkraftverket i Takahama, som återöppnades den 26 januari i år. Domstolen ansåg att det finns säkerhetsbrister i anläggningen efter att en radioaktiv läcka upptäckts en vecka innan återöppnandet. Under torsdagen stängdes Takahama-verket därför ner igen.
– Domstolen sänder en tydlig signal till Tepco och kärnkraftsindustrin. Budskapet är att kärnkraften inte har någon plats i Japans framtid, skriver Hisayo Takada, vice programdirektör för Greenpeace Japan, i ett pressmeddelande.
Det här är verkligen i Greenpeace-klass. Läckan av 34 liter kylvatten från primära kylkretsen med totalt 64 kBq (lika mycket radioaktivitet som i 4000 bananer ungefär) var knappast signifikant annat än medialt. Lägre domstolar som behandlar enskilda ärenden tar knappast på sig att skicka signaler om Japans framtid. Och operatören av Takahama är INTE Tepco utan Kepco, dvs ett helt annat bolag.
Värre ändå blir det när en Toru Bové, Greenpeace-aktivist som flydde med sin stackars familj från Tokyo till Sverige, skriver konspirationsteoretiskt och alarmistiskt om Fukushima i Helsingborgs Dagblad.
Och varför inte läsa ett mycket kompetent producerat falsarium om genetiska skador mm från Greenpeace? Påminner mig om att jag borde lägga till Mousseau och Möller i skräckgalleriet någon dag.
