Ibland blir man lite förbluffad över att folk som saknar koll ändå vågar ha så hög profil. Senast är det Stig Tegle, en vänsterekonom, som gör bort sig totalt i en debattartikel om kärnkraft i SvD. Jag skriver om det här, inte minst för att det ger mig en orsak att ge lite proportioner kring uranmalm mm.

Källkritik noll

Hursomhelst, hans främsta källa är ökända klåparen van Leeuwen, som jag placerat i bloggens skräckgalleri. Ska man skriva en debattartikel i Sveriges största tidning bör man kolla upp sina källor först och dubbelkolla fakta. Den som använder van Leeuwen är diskvalificerad direkt.

”Kärnbränslet”

Tegle skriver först att U235 är ”kärnbränslet” och att det krävs 1.5 miljoner ton malm för att få fram 1 kg. Men urangruvor har ca 300-220,000 ppm (parts per million) uranhalt och naturligt uran har 0.7% U235, vilket innebär att 1 kg rent U235 kräver mellan 650 kg och 480 ton uranmalm. Inte 1.5 miljoner ton!

Sen fortsätter han med att de svenska kärnkraftverken förbrukar 225 ton kärnbränsle per år. Kombinationen tyder på att Tegle tror att bränslet är rent U235, när det i själva verket är anrikat bara till cirka 3.5% U235. Sveriges 225 ton bränsle anrikas från cirka 1500 ton natur-uran. Med 300-220,000 ppm malmhalt kräver detta att man gräver upp ca 7,000-5,000,000 ton uranmalm.

”Landskapsförstörelse”

Tegle skriver om ”gigantiska gruvhål och landskapsförstörelse” i länder som Australien, Kanada, USA och Uzbekistan. Det visar att han inte känner till hur uranet typiskt utvinns. I Australien är den största urangruvan egentligen en koppargruva. Uranet ger en sidoinkomst, men gruvhålen blir inte större för det – uranet fås i stort sett ”gratis” ur miljösynpunkt. Kanada har höghaltiga gruvor och Sveriges årsförbrukning kan utvinnas ur en liten malmkub med 13 meters sida. Uzbekistans och USAs uranfyndigheter utvinns främst med ISL-teknik, dvs man borrar och pumpar runt lösning i malmkroppen och utvinner alltså utan någon nämnvärd påverkan vid ytan.

Och nej, urangruvor är inte värre än andra gruvor. Uran är obetydligt radioaktivt pga lång halveringstid, i storleksordningen miljarder år. Andra miljöfaktorer dominerar och är likartade som vid annan utvinning.

Malmmängder i perspektiv

Sju tusen ton till fem miljoner ton kan låta mycket ändå, men det är det inte. Låt mig ge lite perspektiv på mängderna: Guld bryts idag vid cirka 1 ppm och utvinningen är cirka 2800 ton, vilket innebär att guldmalm-mängden är i storleksordningen 2.8 miljarder ton, medan all uranutvinning i världen handlar om att processa i storleksordningen 66 miljoner ton (1000 ppm i snitt). Update: En faktor 42 i skillnad. Man kan som extra kontrollräkning uppskatta värdet av metallproduktionen som en proxy för ansträngningen att gräva upp dem. Uranvärdet: 66,000 ton/år * 83,000 USD/ton = 5.5 miljarder USD/år. Guld: 2,800 ton/år * 37 miljoner USD/ton = 104 miljarder USD. En faktor 19 i skillnad. Close enough – samma storleksordning!

Det mesta av detta guld används till att kunna utropa ”oh, shiny!”, medan uranet tränger undan kolkraft med hjälp av utsläppsfri el. En vigselring på 5 g guld har dragit lika mycket malm som allraminst 1.5 kg natur-uran, motsvarande 50 MWh el, eller fyra år av din förbrukning av el i samhället, inklusive din andel av arbetsplats-el, trafikljus-el etc. Men det är som sagt dålig uranmalm – snittet är flera gånger bättre. Om du möter någon som gnäller på uranutvinning, fråga dem hur många gram guld de (eller deras äkta hälfter) äger. Varje gram guld skulle kunnat lämnas i marken och man hade istället kunnat utvinna ungefär tre år av uran för att täcka hela deras hela elbehov. One Ring to rule them all…

I andra änden av malmhalt-skalan finner vi järn, som utvinns med cirka 3.2 miljarder ton malm per år. Och guld och järn är bara två metaller av dussintals som utvinns i stora volymer.

Sen har vi kolproduktionen som är i storleksordningen 8 miljarder ton. Ett ton uranmalm av sämsta halt på cirka 300 ppm ger en termisk energiutveckling i våra reaktorer på cirka 32 MWh. Ett ton kol ger en termisk energiutveckling på cirka 6 MWh. Dålig uranmalm har alltså 5 gånger högre energidensitet baserat på vikt. Baserat på volym är energidensiteten snarare 10-20 gånger högre. Med mer normal uranmalm är volymskillnaden lätt 100:1. Och tro inte att förnybart kräver mindre malm-mängder. För dessa energislag krävs kanske inte så mycket gruvor för driften, men desto mer för att bygga anläggningarna. Solcellspaneler inklusive montering är exempelvis oerhört tunga för den lilla energimängd som utvinns. Hur vindkraftverk (stora metallschabrak med enorma betongfundament och rejält med koppar, neodym mm) förhåller sig till kärnkraftverk kan man se i denna youtube-video:

https://www.youtube.com/watch?v=zc7rRPrA7rg

CO2-utsläpp

Tegle talar om 40 kg CO2 per MWh kärnkraftsel bara från uranet, och att man får multiplera med 2-3 för hela livscykeln. Det är säkert sant i någon form av cherry-pickad drömvärld. Om man tittar på hederliga sammanställningar av livscykelanalyser, framförallt OpenEIs harmoniserade värden,  (se figur nedan) så ligger kärnkraft på 12 g CO2/kWh  som medianvärde för hela livscykeln, medan vind ligger på 11 g och solceller på 44 g. Då ska man vara medveten om att sol/vind-siffrorna inte inkluderar fossil balanskraft, batterier eller förstärkta elnät, vilket innebär att kärnkraften lätt är klimatsmartast ur ett bredare perspektiv. Solceller i Sverige producerar dessutom mindre än hälften gentemot antaganden i LCA-erna, vilket innebär att solcellerna ligger uppåt 100 g/kWh här.

Ur ett livscykelperspektiv påstår Tegle alltså att kärnkraften skulle vara ungefär lika dåligt som solceller. I själva verket är kärnkraften cirka 8 gånger bättre!

Slutsats

Pinsamt är bara förnamnet!

Ny Teknik rapporterar att majoritetsägaren E.On. vill lägga ner reaktorerna Oskarshamn 1 och 2 och helt enkelt inte låta dem starta igen. O1 är tillfälligt stoppad för ventilstrul medan O2 genomgår en omfattande säkerhets- och effekthöjning sen 2013. Nedläggningsbesked ger oss även indikationer på något helt annat, nämligen vindkraftens kostnader. (Update: Ny Teknik verkar vara ute och cyklar, enligt uppgifter jag får. O1 kommer tuffa vidare ett tag till. Resonemangen i nedanstående är ändå giltiga.)

Ett vanligt argument för vindkraften är att den sänker priserna mer än vad elcertifikaten kostar. Därmed skulle konsumenterna inte förlora på att tvingas till denna subvention. Det är en hjärtskärande naiv och ytlig analys, vilket bland annat nedläggningen av reaktorerna visar. Tillväxten av vindkraft sänker mycket riktigt priserna, vilket tillsammans med övrigt politiskt tryck ger en nedläggning av reaktorer, vilket höjer priserna igen! Såhär ser förresten O1+O2s kumulativa produktion ut jämte vindkraftens:

Låt oss först konstatera att priser inte är detsamma som kostnader och att elcertifikat bara är ett sätt att flytta pengar. Låt oss också konstatera att ”arbetstillfällen” är något negativt, dvs att det krävs mer arbete för samma produktion innebär en ineffektivisering och därmed en samhällsekonomisk förlust. Låt oss också glömma idén att ”någon annan” tar kostnaderna – dessa vältras alltid över på folket på olika sätt. Om reaktorägarna tvingas förstöra kapital så är det du som får betala! Denna nationalekonomiska grundkunskap eliminerar några villospår när det gäller att beräkna vindkraftens nettokostnader för samhället.

Så hur ska vi modellera kostnaderna? Först beräknar vi vindinvesteringarna hittills, utgående från vindkraftsbranschens påstående att landbaserade vindkraftverk kostar 10-13 kr/W nu och för några år sedan 15-17 kr.  Så låt oss säga att vindtillväxten 2013-2014 på 1774 MW kostade 11,50 kr/W och att kapaciteten i slutet på 2012 på 3750 MW kostat 16 kr/W. Summan blir ca 80 mdr. Med tanke på det vi nu hör om reaktor-nedläggningar, är det optimistiskt att ansätta att vindkraft ger oss ungefär 10 TWh extra under 3 år innan motsvarande reaktorproduktion läggs ner i förtid. Under antagandet att elen är värd 30 öre så ger det en samhällsnytta på 10*3*0,30 = 9 mdr. Resten av elen som vindkraften producerar under sin livstid matchas av en motsvarande förtida nedläggning av kärnkraft, och ger alltså inga nettointäkter till samhället.

Här är en graf som illustrerar hur det årliga netto-tillskottet av tillagd vindkraft och nedlagd kärnkraft utvecklats över åren, bara för att visa att jag är ganska snäll som antar 30 TWh tillförd netto-el. Hittills har alltså inte vinden kunnat kompensera för bortfallet av Barsebäck, utan fram till  år 2015 summerar underskottet till ca 50 TWh.

Någon kanske invänder att ”vinden är gratis” men det är ”dyrt med uran”. Men nej, faktiskt inte. Driftskostnaderna för vindkraftverk är i samma storleksordning som driftskostnaderna (inklusive bränsle och exklusive särskilda kärnkraftsskatter) för kärnkraftverk. Inte så konstigt egentligen, för det är ganska krävande att utföra underhåll och reparationer på anläggningar som sitter på höga torn. Alltså är inte detta en faktor. Däremot finns det annat att fundera på när det gäller kostnader:

När det gäller vind har vi inte räknat med friktionen i samhället, exempelvis kostnader för byråkrati och regler mot stat och kommun. Vi har inte räknat med nätinvesteringarna som krävts för att hantera vindkraften i landet. Vi har inte räknat med att tidig vindkraft troligen var ännu dyrare. Vi har inte tagit hänsyn till andelen havsbaserad vindkraft som kostade iallafall dubbelt så mycket. Vi har inte räknat med att vindkraften har ett lägre genomsnittligt värde på spotmarknaderna. Vi har inte räknat med att den opålitliga vindkraften framgent kommer ge upphov till krav på utökad backupkapacitet.

Alla dessa kringkostnader är svåra att kvantifiera med precision, men vi kan ganska lugnt anta att det överskuggar de nio miljarderna och att varje krona som gått till vindkraftverk hittills, och varje krona som kommer gå till vindkraft så länge vi fortfarande har reaktorer som kan stängas i förtid, helt enkelt kan betraktas som bortkastade pengar. Vad tror du svenska folket hade sagt vid en folkomröstning där frågan var:

 ”Vill du att Sverige ska lägga 80 miljarder på att, med hjälp av 3000 vindkraftverk utströdda i hela landet, stänga två av tre reaktorer i Oskarshamn ca 20 år i förtid? JA/NEJ”

Men politik har föga med folkets vilja att göra numera. Det är bara att gratulera – Åsa Romson ville ha två stängda reaktorer denna mandatperiod och det tycks hon få. Men kanske mest ”cred” till Annie Lööf och centerpartiet, som mycket slugt och målmedvetet arbetat för detta.

För några år sedan började gröna krafter på allvar få till en effektiv mediastorm mot Vattenfall när det gäller ägandet av brunkolsresurser i Tyskland. Att Vattenfall nu försöker sälja av verksamheten är den logiska konsekvensen av denna storm. Lika logiskt är det att de gröna nu fokuserar på att Vattenfall ska behålla verksamheten för att ”successivt avveckla den”.

Vattenfalls logik är att det är bättre att dra av plåstret fort genom försäljning än att vara syndabock i årtionden medan man ”avvecklar” brunkolet till mycket höga kostnader. Vattenfalls tyska omsättning var 137 mdr SEK år 2014 och gav ett rörelseresultat på 15 miljarder. Se sida 44 i årsrapporten. Att slakta denna lönsamma verksamhet blir inte aptitligare för att det sker långsamt. En försäljning ger kritik i ett halvår, max, men sen är frågan överspelad. De grönas logik är att de vill riva av plåstret långsamt, dvs kunna mjölka frågan på opinionsvärde genom att fortsätta vara i opposition mot Vattenfall.

Eftersom förnuftet troligen segrar har miljöpartiet emellertid insett att det var ett misstag att vifta med kolbitar i valrörelsen eftersom man nu utsätts för en svekdebatt. Lise Nordin (energipolitisk talesman) och Lorentz Tovatt (ungdomsförbundets ordförande) inkompetensförklarar sig själva i P1 (07:28 in i programmet) och Lise erkänner motvilligt att ägarfrågan är sekundär.

Givetvis finns det en skillnad mellan elit-gröna, som helt enkelt jobbar taktiskt med frågan, och trivial-gröna, som villigt låter sig luras in i drevet. De är som att de senare inte förstår att Tyskland har 81 miljoner invånare med en BNP/capita på svensk nivå. Den som förstår det måste rimligen inse att idén att Sverige kan ta på sig ansvaret för tyska utsläpp och tysk energipolitik är befängd. Men även om storleksförhållandena vore omvända så blir det orimligt. Tänk dig att Tyskland köpte upp svensk kärnkraft och bestämmer sig för att avveckla den, utan hänsyn till svensk elförsörjning, svenska arbetstillfällen, svensk långsiktig energipolitik (låtsas för argumentets skull att vi har en sådan), svenska energipriser mm. Det vore inget mindre än ett övergrepp, vilket även Christian Azar inser.

Notera förresten att det tyska ägandet uppstod under förra socialdemokratiska regeringen medan Nuon-affären (Holland) uppstod under alliansregeringen (dock med en Vattenfall-VD vid rodret som tillsatts redan under socialdemokraterna).

Tyskland har lagstiftat om precis i vilken snigeltakt energieländet ska drivas framåt och de håller tillväxten inom solceller och vindkraft inom väldigt smala förutbestämda korridorer genom att månatligen justera feed-in-tarifferna. De har schemalagt hur varje kvarvarande reaktor ska läggas ner. De har dessutom lagstiftat om att man inte får stänga ner samhällsviktig elproduktion utan att först ansöka och få tillstånd till det. Och ändå finns det folk som grötmyndigt yrar om att Sverige ska ”ta ansvar” genom att från tyskarna försöka undanhålla en samhällsviktig resurs som vi har ansvaret att förvalta på deras territorium.!?

Den här frågan är utmärkt redskap för att sålla agnarna från vetet. De som propagerar för att Vattenfall ska behålla brunkolet och avveckla det är uppenbart inte lämpade att vara politiker. De är antingen inkompetenta i sakfrågan eller driver den populistiskt utan respekt för tysk demokrati och utan hänsyn till hur det måste gå till i verkliga livet. Föga förvånande hör företrädarna för Mp och V till agnarna. Såvitt jag förstår sluter övriga partier upp bakom försäljning. Sossarna talar dock inte ur skägget ännu, utan inväntar ett förslag från Vattenfall att ta ställning till – allt för att kunna rycka av plåstret fort.

Johan Swahn, kanslichef på MKG, Miljöorganisationernas Kärnavfallsgranskning, har skrivit en kritisk kommentar på mitt inlägg om det svenska slutförvaret. Märkligt nog har han inte återkommit efter mitt aningen raljanta svar.

Homeopati-möte slutade i knark-kaos. ”Gruppen led av vanföreställningar, andningsproblem, och kramper. Vissa av dem var i kritiskt tillstånd. Mediebolaget NDR beskrev hur deltagarna ”ragglade omkring, rullade runt på en äng, pratade rappakalja och led av svåra kramper”. Jag undrar hur polisen lyckades skilja ut effekterna av knarket – homeopater brukar ju normalt ha vanföreställningar och prata rappakalja.

Jag har bidragit till en indiegogo-kampanj inför klimattoppmötet i Paris i december. (Toppmötet kommer bli en oerhört påkostad begravning av tvågradersmålet med tiotusentals influgna sörjande, många mycket passande klädda i grönt.) Crowdfundingen går ut på att ge boken ”The Climate Gamble” till varje kandidat som ska delta i toppmötet. Boken har undertiteln: ”is antinuclear activism endangering our future”.

Anna-Karin Hatt har som bekant lämnat över stafettpinnen när det gäller att förstöra Sveriges energiförsörjning till en viss Ibrahim Baylan. Hatt har nu fått ett lite mer konstruktivt jobb som VD för Almega, en arbetsgivarorganisation, och argumenterar helt korrekt på DN Debatt för att stor invandring innebär att vi bör sänka lägsta-lönerna så att vi inte stänger invandrarna ute från arbetsmarknaden. Facket svarar givetvis att lagen om tillgång och efterfrågan inte gäller arbetsmarknaden.

NucNet hävdar att ca 45 stycken SMR-designer (Small Modular Reactor) är under utveckling runt om i världen, av vilka tre byggs just nu. Åtminstone det förra är ett imponerande antal. Jag tror att uppskalningen till gigawatt-reaktorer var ett strategiskt misstag och att 100-200 megawattare hade kunnat ge kärnkraften mer momentum genom industriella läreffekter, större geografisk spridning och lägre risktagande (och därmed lägre finansieringskostnader). Kanske kan detta rättas till framöver.

WNA rapporterar att uranlagren hos framförallt energibolag runtom i världen ligger på runt 423,000 ton, eller drygt 6 gånger årsförbrukningen. Världen skulle alltså klara ungefär så lång tid utan gruvdrift. Med lite råge, eftersom det tar något halvår i snitt att bränna det som redan finns i reaktorerna. Samtidigt har vi nu ovanligt höga oljelager i världen, cirka 1/6 av en årsförbrukning. Vi klarar alltså ett par månader utan att pumpa olja.

Nissan släpper i vinter Leaf-modeller med 25% större batterikapacitet (till 30 kWh, säg 16-17 mil räckvidd med min typiska körcykel). Batterierna har samma formfaktor som förut men 10% högre vikt. Det har gått fem år sedan introduktionen av den första Nissan Leaf, så framsteget motsvarar knappt 5% per år. Tyvärr höjs priset med cirka $2000.