Vi fick ungefär ett så oklart valresultat som förväntat. Eller fick vi? Och är alla verkligen vinnare? Som vanligt kan jag inte riktigt hålla mig borta från matematiken…

Se graf nedan för regeringsfärger och vänsterandelen av rösterna sen 1932. Samlingsregering under kriget, borgerliga regeringar i slutet på 70-talet, Bildt-regeringen 1991 och Reinfeldts två mandatperioder. Och nu ett sk ”oklart läge”.Regeringsbildningen 2014 är en tydlig anomali. Ett röstetal på 47% för vänsterblocket (av vilka 3% dessutom slösades på F! utan att ge mandat) har historiskt sett medfört högerregeringar. Vänsterblocket har alltså regerat tack vare passivt stöd av högern sedan 2014. År 1991 däremot regerade högern med stöd av Ny Demokrati, ett populistiskt invandringskritiskt parti.

Nu, 2018, har vänsterblocket fått ett historiskt lågt stöd. Inte sen 1928 har vänstervindarna blåst så svagt. En högerdominans 59-41 är helt enkelt enorm. Läget är alltså inte ”oklart” utan tvärtom ovanligt klart. Alla är inte vinnare! Den samlade vänstern har lidit ett svidande nederlag.

Om det inte funnes så stora låsningar kring Sd och blockpolitiken, så skulle detta garantera kanske bara en enda sak: Att vänsterpartiet är i ren opposition! Alla andra skulle kunna ingå i någon form av regeringsunderlag eller koalition, men med en så kraftig högermajoritet BORDE det lilla ytterkantspartiet på vänstersidan omöjligt kunna skapa sig inflytande. Men å andra sidan skulle det rätteligen varit så redan förra mandatperioden!

För mig får man gärna skapa mittenregeringar om det är det mest harmoniska och enkla, men INTE om det kommunicerade syftet är att behandla Sverigedemokraterna som pestsmittade. Man kan tycka vad man vill om dem, men ju förr plåstret rivs av och partiet börjar hanteras normalt desto bättre. Oberörbarheten polariserar och göder dem, men gör föga nytta. Jag hoppas Alliansen inser det och agerar därefter, efter det ofrånkomliga initiala poserandet och positionerandet i regeringsförhandlingarna.