26 april infaller 30-årsdagen av Tjernobyl-olyckan och den årliga kavalkaden av helt vanlig journalistik har redan startat. Med det jämna tiotalet år kan vi framförallt räkna med extra många fina foton av förfallet i den näraliggande staden Pripyat (förfall som tydligt skiljer sig från vilket annat förfall som helst genom att radioaktivitet syns så bra). Oftast är bilderna helt genuina utan tillstymmelse till arrangerat effektsökeri:

Media kommer också att mata oss med mängder av lugnande och tekniskt insatt information, skickligt sammanvävd med intervjuer med sanningssägare från Greenpeace och andra oberoende organisationer. Jag förväntar mig också att diverse tyckare, förutom jag själv, opåkallat ska ge sin bild av det hela. Exempelvis kommer Birger Schlaug följa sin årliga tradition, sen åtminstone 2008, att återberätta sitt trauma, att ”vårgrönskan kändes smutsig” och att man (någon ovanligt lugn och sansad person, utan tvivel) rekommenderade småbarnsföräldrar att duscha barnvagnshjulen om man kört dem genom en vattenpöl.

Men för den osannolika händelse att journalisterna skulle missa möjligheten att lugna, informera och sätta saken i perspektiv, så tänkte även jag belysa saken i resten av inlägget.

Jämna tiotal år spelar förstås bara en psykologisk roll, men faktum är att just 30 år har en viss signifikans även för en naturvetenskapligt inriktad kalenderbitare. Det råkar nämligen vara halveringstiden för cesium-137,  den enda isotop som spelar roll på lite sikt efter en kärnolycka (från wikipedia) eftersom resten klingar av relativt fort:

Det innebär att i år är hälften av cesiumet fysiskt borta och dess aktivitet är därför också halverad.

Dock försvinner cesiumet mycket snabbare än så i praktiskt hänseende, pga att det sedimenterar, sköljs ner i hav och sjöar, hamnar djupare i bottnar och i mylla etc. Exempelvis visar utvecklingen av cesium-innehållet i renar en effektiv halveringstid på cirka 4-6 år, vilket beror på att cesiumnivåerna i deras föda faller relativt snabbt:

Men ändå – hälften är helt borta. År 2046 kommer en fjärdedel att vara kvar och år 2076 bara en åttondel. Man kan därför också med fördel halvera evakueringszonernas utbredning åtminstone vart 30:e år, zoner som från början var överdrivna. Jag har förut påpekat att halveringstiden innebär att den mängd mark som behöver hållas avspärrad pga kärnkraftsolyckor inte kommer öka trendmässigt även om vi skulle få regelbundet återkommande olyckor.

Hursomhelst: Tjernobyl-olyckan var väldigt mild i det stora hela. Katastrofen innebar att under april 1986 så räddade kärnkraften i världen bara cirka 2,600 liv, mot normala 6,600 liv. (Bygger på NASAs resultat att kärnkraften räddar 80,000 liv per år, medan WHO pessimistiskt beräknat att Tjernobyl totalt kan resultera i 4,000 förtida dödsfall.)  Det beräknas också att luftkvalitetsproblem från förbränning av fossila och biomassabaserade bränslen tar cirka 5.5-7 miljoner liv per år, vilket motsvarar en Tjernobyl-olycka var sjätte timme i världen.

Sen hör det till saken att kärnvapenproven under 60- och 70-talen sammantaget släppte ut sisådär 100 gånger mer än Tjernobyl, och de högsta genomsnittliga nivåerna av cesium i svensk ren sågs i mitten på 60-talet då provsprängningarna var som intensivast, inte efter Tjernobyl.

I Sverige hade vi inte kunnat se några hälsoeffekter även om vi inte alls brytt oss om olyckan utan mumsat fisk, bär och svamp precis som vanligt. Renarna behövde möjligen en period slaktas vid rätt tid på året innan vinterbetet på renlav, men i övrigt är inga åtgärder motiverade. En rekommendation är att inte äta mer än 75 kBq/år, vilket innebär att man kanske ska nöja sig med 100 kg älgkött och 75 kg trattkantareller per år om man bor i de värst drabbade områdena i landet. Om man nu inte rycker på axlarna åt rekommendationer som givetvis är extremt försiktigt satta.

Fukushima då? Trippel härdsmälta men totalt bara 1/10-del av utsläppen, dvs 1/30-del per reaktor. Varför? Jo, Tjernobyl var en sovjetisk grafitmodererad design utan inneslutning medan Fukushima-reaktorerna var lättvatten-modererade designer från 60-talet med inneslutning. Utan Tjernobyls grafitmoderering som brann och via sotet tog med sig delar av härden upp i atmosfären blev utsläppen någon magnitud mindre. Vanliga reaktorer som modereras av vatten är alltså fysikaliskt oförmögna att släppa ut lika mycket som Tjernobyl. Svenska reaktorer är bättre än de mycket tidiga reaktormodeller som förolyckades i Fukushima. De har bland annat kraftigare inneslutningar, ångdriven kylning, bättre hantering av vätgasutveckling (som skapade explosionerna i Fukushima) samt filter för övertrycksventilering. Idén är att man likt Harrisburg inte ska få några signifikanta utsläpp utanför reaktorn.

30 år är intressant på ett ytterligare sätt. Det är ungefär längden på en svensk generation. En traumatiserad generation har alltså bytts mot en ny och fräsch. Många i de traumatiserade generationerna, exempelvis Schlaug, kommer ta med sig sina trauman i graven efter att ha levt sina liv i opposition mot den renaste kraftkällan vi har och mot vårt enda hopp att få ner växthusgas-utsläppen till hållbara nivåer.

Deras gröna efterföljare har tvingats att ta över och föra vidare deras skräck, eftersom utan underkastelse finns inga möjligheter för unga att ta positioner i den gröna rörelsen. Men när nu Tjernobyl-generationen och de som surrade sig vid masten vid folkomröstningen år 1980 snart pensionerats finns det möjligheter för generationen efter att slå sig fria och börja prioritera efter det innevarande århundradets utmaningar. Det finns mycket som talar emot. Inte minst det effektsökande och tekniskt ointresserade journalistiska arbete vi kommer få se prov på under april. Men det finns också svaga tecken som talar för: Centerstudenter står upp för kärnkraften, fritt tänkande miljöpartister lanserar en sida med balanserad fakta om kärnkraft och det finns även vänsterpartister som vågar ta ställning för miljön och ekonomin. Hatten av för civilkurage, sanningssökande och intellektuell hederlighet!