Det här med tillväxthaverism är ett brett begrepp. Jag skrev en liten serie om det och trodde jag var klar, men gjorde en reflektion när jag läste ett inlägg av Schlaug, som ondgör sig över nollräntan och syftet att få oss att ”köpa mer grejer”. Han går på rätt hårt, bland annat såhär:

”Jag hänvisar till gårdagens blogg – anser att det ekonomiska systemet bör få en psykiatrisk diagnos. De som inte fattar att vi måste försöka ta oss ur ett system som ständigt kräver mer konsumtion för att kunna fungera har den värsta diagnosen av alla – psykopater är rena rama änglarna jämfört med de som försvarar ett ekonomiskt system som sett sitt bäst-före-datum och som är på väg att haverera.”

Det här ser jag som ett ganska vanligt tillväxthaveristiskt och grönt tankesätt – att tillväxt handlar om mer prylar och att etablissemanget försöker få oss att konsumera mer etc. Jag har ingen stark åsikt om rätt ränteläge, guldmyntfot etc etc. Däremot begriper jag vad det är man siktar på. Inte mer prylar, inte ens nödvändigtvis bättre prylar, utan framförallt ett jämnt och högt kapacitetsutnyttjande i ekonomin. Man vill alltså så gott det går dämpa de konjunktursvängningar som samma gröna tillväxthaverister brukar se som ett av många tecken på den inneboende ondskan i det kapitalistiska systemet.

Varför jämnt och högt kapacitetsutnyttjande? Tja, annars går många arbetslösa samtidigt som många behov som kunde tillfredsställas förblir otillfredsställda (inklusive i vård-skola-omsorg). Apropå det: här finns tokfärsk forskning om hur konjunkturnedgångar är mycket mer negativa för välmående/lycka än vad konjunkturuppgångar är positiva.

Förresten – hur känner man igen en stolle? Jo, genom påståendet att något grundläggande är på väg att haverera…