Den största mängden hatmail en New York Times-artikel någonsin fått ska vara en krönika av John Tierney med titeln Recycling Is Garbage. Läs hela – den exponerar oerhört förtjänstfullt hur skam, skuld och irrationella argument får oss att slösa tid, pengar och miljö till ingen nytta. Återvinningsritualerna mildrar våra dåliga samveten och har därför blivit djupt rotade företeelser som man uppenbarligen ifrågasätter på egen risk. Kärnkraftsägaren (miljöhjälten?) Mr Burns däremot, har en uppfriskande attityd till det hela:

Jag är självklart inte emot motiverad återvinning. Jag har exempelvis själv betalt flera tusen för en maskin som kan återvinna familjens kläder. I den tvättar vi förbrukade kläder och de blir då nästan som nya, och detta kan vi göra i storleksordningen 100 gånger per plagg innan det slutligen är så slitet att vi kastar bort det. En skaplig arbetsinsats krävs trots maskinen, men det är det värt.

Det är däremot under protest som jag tar bilen till återvinningsstationen då och då för att slänga diverse källsorterat avfall. Vi har tyvärr kommunism på sophämtningsområdet och kommunen har bland annat avskaffat grovsophämtning och gjort sopkärlen så små att man inte ska få plats med allt. För ett antal år sen saboterade man dessutom återvinningsstationerna efter att ett par barn blivit ihjälklämda i en återvinningscontainer vid hämtning. Därefter har man krympt inkasten så att man blivit tvungen att kasta in en grej i taget!

Låt oss uppskatta tidsåtgången för denna säkerhetsåtgärd: 5 minuter extra en gång i månaden för kanske 3 miljoner återvinnare, dvs 5*12*3e6 = 180 miljoner minuter = 3 miljoner timmar = 125,000 dygn = 342 människoår per år. Detta slöseri av 342 människoår räddar kanske ett barn från ihjälklämning vart femte år. Dvs man bränner 5*342 = 1710 människoår för att rädda barnets förlorade 70 människoår. (Övning till läsaren: räkna ut hur många människo-år som skärpt flygplatssäkerhet efter 9-11 kostar mänskligheten.)

I de fall källsortering är en vettig verksamhet så skulle företagen, på en fri marknad, betala oss såpass mycket för sopfraktionerna att vi tycker att det är värt att göra jobbet. Annars kan faktiskt någon kombination av eld, magneter, maskiner och kemikalier göra sorteringsjobbet på soptippen!

Alla dessa falska metoder med vilka vi (inte) räddar världen medför att vi inte förmår fokusera på det som verkligen är verksamt. Vi hetsar varandra att ta bilen till återvinningsstationerna. Vi strider för subventioner av förnybart, för återvinning, för energibesparing och därefter känner vi oss goda och nyttiga fast CO2-utsläppen fortsätter öka. Vi hittar på feel-good-ritualer som att släcka lysen, dagligen följa våra svindyra solcellers produktion, rota i våra egna sopor, jaga tända lysen och köpa ekologisk lyxmat som kräver 30% mer yta för odling. Vi ropar varg och tröttar ut varandra mentalt med alla åtgärder, skapar backlashes. Är det konstigt att vi sedan inte förmår samla oss för att se till att vi får ett globalt klimatavtal!? Men det är faktiskt ingen som söndrar och härskar – det är ingen konspiration och det är inte ”fossil-lobbyns” fel. Vi söndrar själva och följaktligen härskar vi inte över vårt eget öde. Det är dagens demokrati i ett nötskal.