Jag tror att ett av mina största policymisstag i livet är att jag stödde Irak-kriget. Status quo verkade inte trevligt, att störta Saddam såg lätt ut, var lätt, men missköttes och utvecklade sig till en katastrof av bibliska proportioner, dessutom utan något ljus i slutet av tunneln.

En sak jag inte hade någon förståelse för var Iraks inbyggda etniska och religiösa spänningar och att de styrande sunniterna faktiskt var i minoritet. Jag, som skyddad och rationell svensk, betänkte nog inte heller barbariet som går att släppa lös på oroliga och demokratiskt omogna platser i världen. Märkligt nog hade en av de ”neokonservativa” hökarna, Dick Cheney, full koll på problematiken redan ett årtionde tidigare under slutet av första Gulf-kriget, då han försvarade beslutet att inte avancera mot Bagdad. Han måtte ha glömt bort det senare när han blev en av George W Bushs främsta arkitekter bakom kriget:

Man kan förvisso fråga sig om invasionen var tvunget att bli ett misslyckande, eller om det blev det pga felaktiga amerikanska beslut, såsom att upplösa armén. Man kan också fråga sig om amerikanernas inblandning bara tidigarelade en inbördeskonflikt som ändå måste bryta ut förr eller senare, givet att Saddamklanen ändå inte förde Irak mot ett modernt samhälle som senare skulle kunna demokratiseras fredligt.

Sådana what-if-scenarior är svårt, och det är minst lika svårt att veta hur ett land som USA bäst bör hantera den nya situationen. En verklig veteran inom USAs policyplanering, 85-årige William R. Polk, har ett långt gästinlägg om detta på Juan Coles blogg. Oerhört intressant, sätter klartänkt och kritiskt USAs inblandning i ett större perspektiv utan det vanliga onyanserade demoniserandet. Rekommenderas, om du orkar.

Mitt nuvarande tänkande kring sånt här är att inbyggda spänningar måste få värka ut, hur otäckt det än är. Parterna måste bli krigströtta, någon måste besegra övriga för att vi ska få ett nytt stabilt läge. Eller kanske måste några länder splittras och omformas i nya konfigurationer. Det blir mycket lidande, men om man kan välja tror jag det är bättre att komma till någon form av avslut än att leva med uppbyggda spänningar som aldrig riktigt blir lösta. Jag tvivlar på att det finns något bättre att göra än att låta Iraks slitningar värka ut helt utan västlig inblandning.