Slöar lite framför valvakan och ser att den extrema socialismen (v, mp, fi) samt den xenofoba konservatismen (sd) går framåt. Alla dessa partier är gravt auktoritära, fast på lite olika områden. De är alla till sin natur avvisande mot EU utom just när det gäller att få ökad regelmassa och fler hinder inom sin respektive hjärtefråga.
Det kanske mest anti-auktoritära partiet, pp, förlorar däremot sina mandat. I ett val som i mångt och mycket var ett val där enfrågepartier gick framåt är det lite bekymrande att bara 1% av väljarna (2% av de röstande) sätter integritetsfrågorna högst på dagordningen. Snowdens stora offer räckte inte längre än så.
Det är förstås så att väljarna tar ut svängarna mycket mer när det inte handlar om regeringsmakten, men det är ändå en viktig värdemätare inför valet. Inte minst är det intressant att svensk vänster är helt omstöpt. Extrem-vänstern är inte längre små satelliter, utan är nu tillsammans större än sossarna. Det kommer att leda till en annan dynamik när man diskuterar regeringsfrågan inför riksdagsvalet.
Fast hur mycket bättre är moderaterna? Dom är ju med och kör socialism fast på nationell nivå inom EU i form av lån och bidrag till länder istället för till individer.
Av dom debatter jag har sett innan valet(EU) så har jag knappt hört M och FP snacka om individens frihet, varför den är så viktig och vad dom verkligen gör för den.
Jag kan bara hålla med. Något liberalt parti med mandat har vi inte i Sverige. Vi har två konservativa (sd, kd), fyra socialdemokratiska (fp, m, s, c) och tre extremvänster (v, mp, fi). Liberalerna saknar representation. Lite grovt yxat, förstås, men ändå.
Jag har faktiskt svårt att se hur mp, fi eller v (speciellt mp och fi) skulle kunna kallas auktoritära.
MP är ett av de mest liberala partierna i Sveriges riksdag och enligt mig det liberalaste partiet som har någon förankring alls i verkligheten.
FI är inte ett särskilt liberalt parti, men det betyder inte att de är auktoritära. Deras huvudfråga är just kampen mot olika samhällsstrukturer som håller vissa människor högre än andra (auktoritet med andra ord).
Nä, det är väl liksom definitionen av att vara en -partist – att man tycker att det egna partiet är så liberalt det går att vara samtidigt med ”förankring i verkligheten”. Dvs MINA hjärtefrågor är så viktiga att vi (tyvärr, tyvärr) måste tvinga folk att dansa efter min pipa på just de områdena. Resten kan vi förstås strunta i.
MP, måste tyvärr, tyvärr förbjuda rationell energiförsörjning, rationellt jordbruk, rationell kemikaliehantering, rationell infrastruktur, rationell livsmedelsförsörjning mm. Dessutom kvotera hit och dit, öka bidragen etc. Och vi kan inte låta tillgång och efterfrågan reglera vilken ursprungsmärkning som uppstår utan måste tvinga fram det uppifrån, för att ta ett litet exempel ur högen.
Fi måste tyvärr, tyvärr avskaffa lagen om valfrihet i skolan för att motverka segregation, införa sex timmars arbetsdag med bibehållen lön (dvs 25% inflation), återinföra ren kommunism i välfärden, avskaffa männens rättssäkerhet i sexualbrottsmål, kvotera barnbidraget, höja arbetslöshetsstöden, paja frihandeln, skicka män på omskolningsläger, införa köttfria dagar på dagis etc.
Men auktoritära, nej vadå? Vi är ju liberala där vi kan! På övriga områden är vi bara extremistiskt goda. Ingen kan ju vara mot godhet, eller hur?
Jag tillhör inte något speciellt parti, även om jag röstar på miljöpartiet. Jag tror vi har lite olika syn på vad som är rationellt. Rationalitet är för mig inte bara maximering av vinsten i pengar, utan snarare maximering av alla positiva effekter och minimering av alla negativa effekter. Ett energikraftverk ska alltså inte bara producera billig energi. Det ska också kunna göra det utan allt för stora konsekvenser på omvärlden. Att vara liberal innebär inte i min värld att man tillåter allting. Det innebär att man tillåter allt som inte inskränker andras frihet. I princip allt man gör inskränker andras frihet, så oftast måste man prioritera och välja ut den frihet som man tycker är viktigast. Ska man ha friheten att våldta eller att inte bli våldtagen? Jag föredrar det senare, men det får demokratin avgöra.
Olika effekter på miljön som klimatförändringar, försvagande av den biologiska mångfalden och utsläpp av olika gifter, leder till grova konsekvenser bland människor och inskränker vår frihet. Därför är det viktigt att vi med hjälp av vår demokrati sätter gränser. Övergödning är till exempel inte okej. Det förstör östersjön. Vi behöver östersjön för att få fisk att äta. Ska fiskare förlora sina jobb, för att bönderna ska ha mer frihet än alla andra? Om fiskare hade börjat förstöra böndernas grödor är jag ganska så säker på att centerpartisterna skulle bli rätt arga.
Vad det gäller Fi, är Fi inte alls liberalt, som jag sa tidigare. De försöker inte vara liberaler, men det gör dem inte till extremister. Bara för att någon inte har exakt samma ideologi som man själv behöver man inte kalla dem extremister. Då urholkar man ordet extremist. Snart betyder det ingenting förutom ”någon som inte tycker som jag”. Själv skulle jag vilja säga att extremism inte har något att göra med vilken ideologi man tillhör utan hur säker man är på sin sak. Om man är så säker på sina åsikter så att man betraktar alla andra som extremister, då är man extremist. Om det här är den riktiga definitionen på extremism, tar jag tillbaks min tidigare kommentar om att extremism inte nödvändigtvis är fel. I sådana fall är extremism alltid fel.
Ditt inlägg tyder inte på någon stor skillnad i vår abstrakta syn på vad som är rationellt ur ett samhällsperspektiv. Däremot har du nog inte hängt här länge nog för att ha hunnit ta till dig varför diverse konkreta saker är rationella (som kärnkraft mm).
När det gäller ”maximering av vinsten i pengar” så duger det utmärkt om man internaliserar externaliteterna korrekt. Ett exempel är en skatt på CO2 som motsvarar de kostnader utsläppen åsamkar mänskligheten. En sådan internalisering gör att ekonomin sedan fungerar optimalt i CO2-hänseende: Fossiler används bara i den utsträckning det gynnar både fossilanvändaren och mänskligheten som helhet.
Miljöpartiet vill givetvis ha en sån internalisering, men man låter det inte räcka. I det här konkreta fallet har de, som du säkert vet, drivit på för att EU inte bara ska ha en begränsning av CO2 (eller CO2-skatter) utan kräver dessutom förnybartmål och effektivitetsmål. Däri ligger en del av deras auktoritära drag. De är livsstilsmoraliserande, kräver självspäkning och symbolpolitik.
Du skriver: ”Ska man ha friheten att våldta eller att inte bli våldtagen? Jag föredrar det senare, men det får demokratin avgöra.” För mig är det en väldigt klen liberalism, alternativt demokratisk extremism. Det är inte okej med våldtäkt även om majoriteten säger det.
När du pratar om övergödning, kemikalier mm så får jag intrycket att du har en absolutistisk hållning. Okej, övergödning är ju definitionsmässigt dåligt, det ingår liksom i namnet, och begreppet tillåter gödningsläckage som inte blir alltför störigt. Men när det gäller kemikalier (och radioaktivitet) så finns det en hysteri i att man inte tillåter harmlösa nivåer och insignifikanta risker.
Fi är inte liberalt, nej, utan auktoritärt. Det du skrev om extremism triggar mig att skriva ett inlägg, så jag återkommer om det.
Sen vill jag påpeka, och jag tror du håller med, att extremism inte nödvändigtvis är dålig. Det beror ju så klart hur man definerar extremism (om det är samma sak som intolerans eller om det bara är avvikelse från normen) men förr i tiden betraktades demokrati som en extremism.