Ofta sägs att valen främst handlar om förtroende för galjonsfigurerna, dvs partiledarna. Inte så konstigt, kanske, eftersom en av partiledarna ska bli statsminister och några övriga få tunga ministerposter, och därmed vara mäktigast i konungariket.

Om jag ska rösta på ett parti skulle jag vilja se att partiledaren har en viss bevisad bredd och förmåga. Hon bör därför ha schyssta studieresultat och läst något vettigt på universitetet. Hon bör ha gjort en eller helst flera saker på vettig nivå (hobbies eller yrken) innan politiken uppslukade allt. Hon får gärna ha erfarenhet av regeringsarbete.

Jag har försökt gräva lite i partiledarnas bakgrunder och förmågor, och ställer mig väldigt undrande till sossarnas val. De väljer inte någon med regeringserfarenhet eller ens riksdagserfarenhet. De väljer inte någon med akademisk utbildning, goda betyg eller bevisad bredd när det gäller förmåga eller kunnande. Istället väljer de Löfvén, vars enda bevisade förmåga är att svinga sig uppåt i fackliga hierarkier.  Inget står ut hos honom, varken hobbies, militärtjänst, yrkesbakgrund eller något annat. Har det parti som lett landet nästan ett helt århundrade verkligen inget bättre material i sina led, eller gjorde falangstriderna alla riktiga kandidater omöjliga?

Jonas Sjöstedt har inte heller någon utbildning att tala om, men har lite erfarenhet från olika håll (EU-parlamentet och arbetslivet) och har skrivit deckare. Lite klent, men bättre än Löfvén. Annie Lööf är lite för ung för att ha gjort något, men har bevisad intellektuell förmåga iochmed högsta betyg på gymnasiet och en juristexamen, samt att hon har vett att vara ideologiskt äkt-liberal (även om hon tvingats göra avbön).

Reinfeldt var en hygglig basketspelare, deltog i amatörteater, spex och revyer, var kursetta som Lapplandsjägare, är utbildad civilekonom och har skrivit en politisk/ideologisk bok. Det är kanske den bästa bredden av alla.

Hägglund och Björklund har varit framgångsrika yrkesmän (försäkringskonsult/placeringsrådgivare respektive officer). Hittar inte så mycket annat, så det är lite tunt.

Bloggens kanske främsta meningsmotståndare, Romson och Fridolin, har däremot ganska imponerande bakgrunder. Romson har en doktorshatt i miljörätt. Jag hittar inte så mycket mer av intresse, men en doktorshatt bevisar allra minst ett gott tålamod och en skaplig intellektuell nivå. Fridolin har vunnit juniorjeopardy och hunnit med att vara reporter, folkhögskolelärare, tagit kandidatexamen i orientaliska språk, författare. Inte så illa alls – kul med värdigt motstånd.

Har jag missbedömt någon eller missat väsentlig info? Spelar det någon roll eller ska vår högsta ledning vara ”som folk är mest” utan särskilda förmågor utöver förmågan att ständigt låta utan att göra bort sig? Eller är partiets politik allt och galjonsfiguren irrelevant?