Media är fullt av gnäll över Rysslands annektering av Krim-halvön. Situationen passar den konservativa världsbilden i 3D-modellen som hand i handsken. Bland annat Bildt säger att ”vi kommer aldrig att acceptera att man med militärt våld sliter loss delar av länder”. Kommentatorer varnar för dominoeffekter och för den ryska björnen. Militarister som Cornucopia? går på som ångvältar och varnar för psy-ops, kärnvapenkrig och för en snar invasion av Gotland. De vanliga konspirationsteorierna om att det egentligen handlar om energi-resurser är i full sving.
Själv tycker jag att alla länder, inte minst Ukraina, bör öppna för fredlig separatism och nya eller förändrade statsbildningar som bygger på invånarnas etnicitet, religion, språk eller helt enkelt godtycke. Ukraina har i 10 år, ända sedan den orangea revolutionen, haft stora problem med politisk instabilitet, där ukrainare i väst röstar på mer EU-orientering, medan etniska ryssar i öst röstar för Rysslands-orientering. EU och Ryssland deltar i dragkampen fullt ut. Denna instabilitet har kraftigt skadat Ukrainas förmåga att reformeras och utvecklas ekonomiskt och politiskt!
Nu har man möjlighet att, genom att ge de tre ryskaste provinserna till Ryssland, göra det omöjligt för de kvarvarande ryssarna i landet att rösta fram ryssvänliga regeringar. Kan man kombinera det med ett avtal med Ryssland om fortsatta billiga gasleveranser i 30 år (i praktiken att sälja delar som man ändå borde vilja bli av med) så har man vunnit dubbelt – både stabilitet och resurser. Istället vill man krampaktigt hålla kvar etniskt och språkligt ryska områden vars befolkningar hellre vill tillhöra Ryssland. Varför? Vad fyller ett territorium för syfte om det bara skapar konflikter, bitterhet och förtryck?
Det finns massor otaliga gränser som skulle kunna justeras lite. Kurdistan borde få delar av Syrien, Iran, Irak och Turkiet. I vissa fall skulle man inte ens fråga, när det i princip inte finns någon att fråga: Afghanistan, detta omöjliga stamsamhälle, kunde styckas upp mellan Uzbekistan, Tadjikistan, Iran, Turkmenistan och Pakistan. Respektive land kunde få i uppdrag att hantera ”sina” befolkningsgrupper och stammar istället för att de ska strida inbördes.
Kolonialmakternas streck i sanden i Afrika skapar fortfarande oerhörda mängder lidande. Varför inte rita om lite baserat på befolkningens sammansättning och vilja? Och varför inte i Europa? Om något gränsområde hellre vill höra till landet bredvid, varför inte? Även om nationsflytt ”bara” görs av ekonomiska skäl så vore det väl lysande om ekonomisk framgång finge breda ut sig?
Även Skottland och Baskien borde man släppa till nya statsbildningar, om respektive område kan få en majoritet för det. Många länder är ändå för stora, dess väljare för utspädda och de skulle må bra av mer mångfald och konkurrens. Det skulle lösa så mycket att bara låta områden fritt och enkelt rösta om sin statstillhörighet. Men nejdetkanviinte, eller hur?
Varje gång du drar en ny gräns skapar du också nya problem.
Vilka problem då?
Bland annat problemet att varje grupp större än en människa innehåller skiftande åsikter. Röstar Eslöv för att bli danskt finns det säkert ett litet gäng missnöjda inflyttade stockholmare på Storgatan som sedan bestämmer att de ska tillhöra Sverige. Eskaleringen av enklavbildandet tröttar sedan både Sveriges och Danmarks styrande som säga till folk att de gamla gränserna kvarstår och den som inte trivs kan flytta. Sker detsamma mellan två mindre civiliserade länder blir inte utfallet lika lyckat, utan krig uppstår.
Det här är ju en knäckfråga för libertarianism och kanske ett av skälen till att den inte kan lyckas: ska libertarianerna ha något slags stat (och de vill väl de flesta av dem) tvingas de väl tillsätta den enligt något slags majoritetsbeslut, och då kommer en minoritet att tvingas bo i en stat som de inte trivs i.
För övrigt låter det lite paradoxalt att förespråka mindre territorier för ökad mångfald – mångfalden minskar ju faktiskt inom varje enklav. Och för övrigt kommer nog problemet du tar upp inte att lösas förrän en klar majoritet av världens befolkning, inklusive en majoritet av de styrande i varje land, delar din syn på att mark inte är värdefull.
Som socialist/konservativ kan man lätt ordna en avtalsbaserad socialistisk/konservativ subkultur i en libertariansk stat. Att däremot skapa en libertariansk subkultur i en socialistisk/konservativ stat är olagligt. Orsaken till att socialister och konservativa skulle vara missnöjda i en libertariansk stat är att de inte kan tvinga på ovilliga personer sina favorit-begränsningar och -projekt.
Vad gäller enklavbildandet så ser jag framför mig att man bara tillåter gränsförflyttningar som bevarar sammanhängande territorier (eller skapar nya stater av seriös storlek). Annars blir det lite väl fånigt. Mångfalden minskar inom varje enklav, ja, men se på svenska kommuner: hårt styrda av staten och lagar så det finns inget större utrymme att konkurrera med rejält annorlunda upplägg, skattesatser mm. Utan konkurrens får vi långsamma eller obefintliga förbättringar.
Vad gäller markens värde så hoppas jag att flera ska hålla med mig, ja. Återkommer senast i helgen med ett inlägg i frågan.
Jag uttryckte mig ospecifikt. Jag menade att det blir problem om vantrivseln uppkommer på grund av att ens grannar vill höra till ett annat land än man själv vill, inte att de har en annan ideologisk tillhörighet. Om jag bor på en egen tomt i en nattväktarstatsanhängande del av Ukraina, men alla mina libertarianska grannar plötsligt får för sig att de vill tillhöra Ryssland istället, hur löser man den situationen?
Hur stor är en seriös stat? Det problemet är nog iofs sekundärt till det större problemet hur du alls ska få territorium till den nya staten.
Mark värdefull eller inte? Den är väl oftast inte lika värdefull som människorna som bor på den, men man kan inte kompensera en fullständig brist på territorium med någon annan tillgång. Och stater som släper till mark medvetna om att de får konkurrens? Fast det är klart, om man kan betala för sig så går det väl…
I en libertariansk värld kanske det är lätt att slå ihop alla stater – det finns ju inga skillnader att bråka om och inga gränser som är relevanta. Men om majoriteten vill höra till Ryssland så blir det så. Det är väl inte så konstigt att det är bättre att majoriteten hör till det land de vill än att en minoritet gör det?
Hur stor en seriös stat är? En miljon pers, kanske. Har inte funderat så mycket på det.
Hong Kong har rätt lite mark men rätt schysst BNP per capita. Japan har taskigt med naturresurser men det går ändå rätt bra. Stater får konkurrens? Det är inget negativt, direkt. Hittar grannen på något smart är det bara att kopiera eller dra nytta av det genom handel.