Undertecknad har utkämpat många bataljer om energi kontra BNP med bland annat peakaren ”Cornucopia?”, vars valspråk är ”Evig tillväxt i en ändlig värld?”. Han och många andra debattörer bland peak-oil-troende och gröna ideologer talar om en hård koppling mellan tillväxt och BNP i världen, och att vi därmed kan glömma fortsatta förbättringar i levnadsstandard. Vid en första ytlig anblick kan de se ut som att de har rätt, exempelvis i grafer som denna:
Ovan ser vi alltså BNP-utvecklingen i världen kontra energiutvecklingen. Förutom återhämtningen i BNP efter oljekrisen, så följs BNP och energi åt ganska väl. Men om vi delar upp energi-tillväxten i sina komponenter, nämligen energi/capita-ökningar och befolkningsökningar, så börjar en annan bild framträda.
Total-energin är förstås produkten av ovanstående två kurvor. Räknar man på det, så ser man att bara 23% av energiökningen de senaste 40 åren beror på att vi individuellt konsumerar mer energi. 77% beror på att vi helt enkelt blivit fler! En välståndsökning på 104% har endast medfört 24% högre energikonsumtion.
Om man tittar på olika kategorier av länder så blir bilden ännu tydligare. Då blir det uppenbart att mogna länder mättades helt i energi-avseende per person redan på 70-talet, och att per-capita-ökningen alltså sker s.k. u-länder.
Vi ser att USA, Tyskland, UK snarast minskar sitt energibehov per capita. USA ligger konstant högre pga lägre energiskatter, medan Kina jagar ifatt och troligen snart mättas vid en europeisk nivå. Peakarna bortförklarar ofta att vi i väst har ekonomisk tillväxt utan energitillväxt genom att skylla på att vi flyttat industriproduktionen till Kina. Ovanstående graf visar att detta är felaktigt, eftersom Kina inte kom in på banan på allvar förrän i slutet på 90-talet efter omfattande liberaliseringar.
Peakarna ligger alltså cirka 40 år efter i sin förståelse av hur vårt välstående beror av energi. Befolkningen ska enligt FNs demografer plana ut kring 9-10 miljarder år 2050, och allt fler av världens länder mättas i energi-hänseende. Alltså planar det globala energibehovet ut, och att möta detta är inget problem alls, förutom vad gäller växthuseffekt och partikelutsläpp. Energi finns det gott om. Mer om det i senare postningar.
Fotnot: Data hämtat från Världsbanken via Gapminder. Jag har tagit mig friheten att justera bort en spik i energi-siffrorna vid 1991 när östblockets data kom med.
Kontentan: industriproduktion måste inte kosta massor av energi, utan den går att effektivisera så vi får ökat välstånd med stillastående energiförbrukning per capita. Det blir kanske extra viktigt på sikt då världens befolkning planar ut och befolkningskomponenten i global tillväxt försvinner. Fast du brukar ju hävda att vi inte måste ha BNP-ökning för att bibehålla välståndet. Skriv om det också 😉 Jag (och många med mig tror jag) tänker mig en BNP-stagnerande situation som automatiskt dålig för ”investeringsklimatet” och därmed ledande till lågkonjunktur, men jag har inte läst något om det.
Jo, precis, bland annat eftersom en god del av tillväxten handlar om antingen miniatyrisering eller kommunikationsteknologi så är det inte så underligt att värdet av produktionen ökar utan ökningar i energiförbrukning.
Ja, det är en ganska vanlig idé att vårt samhälle (och framförallt låne-ekonomin) kräver tillväxt för att inte kollapsa. Jag lägger upp ämnesförslaget på listan! 🙂