Etikettarkiv: Kina

Kina och kolet

Greenpeace har i dagarna släppt en rapport, Coal’s terminal decline, som behandlar framförallt Kinas kolanvändning. Pepp! Statistiken som presenteras är lite intressant, om man klarar att se förbi vinklingarna. Rapporten fick publicitet i en artikel i DN och jag kan förstås tycka att det är lite synd att tidningarna använder en extremistorganisation som nyhetskälla. Organisationen har apropå det just förbjudits i Indien.

Jag tänkte alltså gå igenom Greenpeace-statistiken och och belysa vinklingarna. Ganska tidigt i rapporten påstår man med hjälp av detta graf-par att Kina ensamt drivit kol-ökningen under 2000-talet och att kolboomen i världen varit en ”hägring”.

Coal_China_vs_World

Om man tittar lite noggrannare på högra grafen så ser man dock att USA och Europa minskat (framförallt med hjälp av fossilgas), men att Indien och ”others” ökat från cirka 900 miljoner ton till cirka 1700 ton. Det är knappast en hägring och ganska oroande. Nu när Kina kanske börjar ta det lugnare med kolet finns det ett antal miljarder människor som står i begrepp att bygga upp moderna samhällen.

Sen skulle jag vilja säga att det är alldeles, alldeles för tidigt att utropa seger. Kinas officiella kolstatistik har historiskt justerats upp i efterhand. Ganska nyligen uppreviderade Kina sin kolanvändning mycket kraftigt, och det är som sagt inte första gången. Med korruption och politiskt tryck på att provinser ska visa upp både minskade utsläpp och ökad ekonomisk aktivitet så ska man inte bli förvånad om underrapporteringen just nu ökar.

Greenpeace hävdar vidare att:

”China’s power sector has reached a “green tipping point”. Since the end of 2013, China’s electricity consumption growth has been entirely covered by growth in power generation from renewable sources”

Det man inte nämner i sammanhanget är att det är vattenkraften som står för i stort sett allt det, och vattenkraft är som vi vet inte obegränsat skalbart och inte sådär särdeles miljövänligt heller. Det syns dock om man tittar lite närmare på en välgjord graf i rapporten:

coal-change-china

Kärnkraften finns med i ett par av graferna som den ovan, men inte i rapportens brödtext. Greenpeace vill inte låtsas om kärnkraften och det är nog klokt ur deras perspektiv. Som synes börjar kärnkraften i Kina rampa nu och under 2015 hittills har 8 nya reaktorer fasats in på nätet. Dessa åtta kommer troligen ge en högre årlig elproduktion än hela världens installationer av solceller år 2015 (prognosticerat till ca 55 GW).

Rapporten innehåller en fullständigt vansinnig graf som man kallar ”projektion” när den i själva verket är ett ”high renewable scenario”.

China-dream

Hur man ska klämma in så mycket väderberoende kraft och matcha med timvis efterfrågan förtäljer inte historien, och det stämmer dåligt med Kinas uttalade målsättningar om att rampa kärnkraften snabbare och med färska nyheter om att man givit grönt ljus att börja bygga kärnkraft inne i landet igen (och inte bara vid kusterna) med en första batch om 31 reaktorer. Sen att man har satt 700 kärnkraftsingenjörer bara på att utveckla smältsalt-torium-reaktorn säger en del.

Slutligen, ingen Greenpeace-rapport vore komplett utan ett rejält appeal to capacity:

europe-appeal-to-capacity

Trogna läsare vet att vind och särskilt solceller har mycket låg kapacitetsfaktor, och ser att det som hänt är att mycket rysk gas kombinerats med vind för att tränga ut lite kol. Ett fall framåt, men inget dramatiskt. Kärnkraften har inte rört på sig särskilt mycket, iaf inte om man ser till produktionssiffror (man har stängt verk som ändå inte gått så bra och förbättrat tillgängligheten på övriga).

Kolet i ”terminal decline”? Alldeles för tidigt att säga, men Greenpeace har förstås ett intresse av att ge sken av framsteg. Så länge man kan göra det sannolikt för den stora massan att sol och vind kan fixa biffen, så länge hindrar man stöd för kärnkraftsprojekt och så länge kan man fortsätta utverka subsidier för förnybart.

Globala trender i elproduktion 2014

Några av de största kontroverserna kring val av elproduktion handlar om hur snabbt det går att skala upp CO2-fria tekniker och hur stor andel intermittenta kraftslag som ett elnät klarar av. Låt oss titta på hur ”fakta på marken” utvecklats.

När det gäller kärnkraft, vindkraft och solceller är det bara europeiska länder som ens är i närheten av att pressa gränserna. Delvis, givetvis, för att vi består av ett gytter av små rika stater, men ändå:

  • Sydkoreas kärnkraftsandel, 30%, är den största utanför Europa. Tio länder i Europa har större andel med Frankrike på topp med 78%.
  • USAs vindkraftsandel, 4%, är den största utanför Europa. Femton länder i Europa har större andel med Danmark på topp med 41%. (Danmark är dock inte en eget elnät, vilket gör att dess höga andel inte är relevant för frågeställningen. Irland och Iberiska halvön (Spanien+Portugal) är däremot egna elnät och har nått drygt 20%.)
  • Australiens solcellsandel, 2%, är den största utanför Europa. Åtta länder i Europa har större andel med Grekland på topp med 9%.

Såhär ser min graf över hur snabbt elproduktion skalat historiskt bland de bästa pionjärländerna, uppdaterad med BPs nya data för 2014:

electricity_uptake-2014

Som synes är inget land i närheten av att skala upp sol eller vind lika snabbt som kärnkraft skalades upp redan för 30-40 år sen. Något som kanske förvånar är att Grekland snabbt seglat upp som solcells-ledare trots djup ekonomisk kris. Detta faktum fick mig att titta lite extra på siffrorna och inse en viss kvalitativ skillnad mellan kärnkraft å ena sidan och vindkraft/solceller å andra sidan. Det handlar om att kärnkraftens uppskalning sammanföll med ökande elproduktion i respektive land, medan snabb uppskalning av sol och vind sammanfaller med minskande elproduktion!

Exempel (varning, går att argumentera för cherry-picking här): Danmark stack från 20% vind till dagens 40% samtidigt som elproduktionen sjönk från 39 TWh till 32 TWh idag (-18%). Greklands elproduktion peakade år 2008 på 64 TWh och är nu nere på 50 TWh (-22%). Sverige, däremot, låg på cirka 90 TWh år 1977 och sen drog kärnkraften iväg och tio år senare låg vi på 147 TWh (+64%).

För en grön ideolog är givetvis minskad elproduktion något gott, men för oss som bryr oss om miljö och mänskligt välstånd, i opposition till asketisk ideologi, är det tvärtom. Dessutom handlar det om vad de folkrika, fattigare länderna är intresserade av att kopiera.

De två största länderna, befolkningsmässigt och när det gäller CO2-utsläpp, är Kina och Indien. Låt oss se på hur de skalar:

china_ramping_2014 india_ramping_2014

 

Som synes har vindkraften gått om kärnkraften i dessa länder, medan solkraften inte nått signifikanta nivåer. Nivåerna allmänt är ännu mycket låga och inga slutsatser kan dras av detta utom att kolkraften fortfarande är kung. Kina har hyggligt mycket kärnkraft i pipen, så det är inte omöjligt att den åter passerar vindkraften om ett par-tre år.

Vem älskar inte förnybart?

Konspirationsteorier är jag inte mycket för, rent allmänt, men här tänkte jag spinna något åt det hållet. Om inte annat är det intressant att fundera över motstridiga intressen i energi-världen. Ta det med en nypa salt – det gör jag!

Industrins intressen

I en artikel i The Guardian från slutet av januari påpekar att fossilindustrin i Europa sen 2010 använt sina kapitalresurser för att skaffa sig dominerande positioner i olika förnybart-organisationer. Total, Iberdrola, E.On och Enel har exempelvis tillsammans tagit majoritetspositioner i styrelserna för European Wind Energy Association (EWEA) och European Photovoltaic Industry Association (EPIA):

”Officials in EPIA were told to argue for a renewable-gas alliance as the answer to Europe’s energy security concerns, while EWEA lowered its 2030 clean energy ambitions by a third, according to ex-staffers, renewables experts and policy insiders. They argue that the more pro-gas stance influenced the 2030 climate targets adopted by EU governments last year.”

Olje- och gasindustrin, här Shell genom sitt gasbolags vice-VD, går ett steg längre – man stödjer CO2-skatter:

Shell believes that one important step for policymakers to take is to introduce well-implemented carbon pricing systems. This will help encourage the switch to cleaner-burning natural gas to generate electricity.

Sug på den en stund. Exakt så skraja är olje- och gasindustrin för sol och vind! För dem är sol och vind en möjlighet, inte ett hot. Och kanske resonerar man som så att det gäller att smida medan järnet är varmt: Om mycket vind och sol installeras medan kärnkraften har dåligt momentum, så cementeras behovet av naturgas för överskådlig framtid och kärnkraften får svårare att göra comeback.

Svenska gasföretag hänger förstås med på tåget i egna debattartiklar och förklarar utan omsvep hur det är (men hänvisar bara indirekt till nedläggningen av Barsebäck):

Utbyggnaden av den förnybara elproduktionen, som vindkraft, ger ett fantastiskt positivt tillskott. Produktionen är dock till stor del volatil och behöver kompletteras med annan produktion som kan tillgodose efterfrågan oavsett väder och vind.I dag är det framförallt kärnkraft och vattenkraft som står för denna bas. Ju mer förnybar elproduktion vi får, desto viktigare blir det att också hitta ny baskraft som komplement. Detta gäller speciellt södra Sverige där bristen på elproduktion blir tydlig. 

Samtidigt så slåss bolagen i EU förstås för att tillåtas använda fracking, samtidigt som Ryssland föga förvånande är emot:

Rysslands intressen

Självklart vill Ryssland dominera gasmarknaden i Europa och inte få konkurrens från fracking. I somras hävdade NATOs generalsekreterare (Danmarks förre statsminister) Anders Fogh Rasmussen, som rimligen sitter på en hel del info om ryska psyops, att Ryssland finansierar gröna organisationer för att lobba mot europeisk fracking. Påståendet förlöjligades av Greenpeace mfl och det verkar för mig otroligt att GP med vänner medvetet tar finansiering direkt från Putin, men varför skulle Ryssland vara främmande för att använda olika former av bulvaner för att stödja och stärka nyttiga idioter som försvagar väst-länder?

Den ryska kampanjen förstärks bland annat genom att ryska medier på engelskspråkiga utåtriktade siter skriver enorma mängder anti-fracking-artiklar, samtidigt som man inåt talar mer tyst och driver ryska frackingprojekt. Det finns mer, mycket mer – påstått ryskt stöd för anti-fracking-”dokumentären” Gasland, mutor mm. Här finns en ganska matig rapport i genren.

Rapporten nämner en term, ”Schroederization”, som betecknar trenden hos europeiska politiska och byråkratiska ledare att stötta ryska intressen. Termen uppkom förstås genom Merkels företrädares, socialdemokraten Gerhard Schroeders, stöd till ryska intressen medan han satt som förbundskansler, bland annat i form av starkast möjliga politiska stöd för pipelineprojektet Nordstream och i form av tyska lånegarantier till Gazprom. Schroeder har sedan dess fått lukrativa jobb i nyckelpositioner i Gazprom.schroeder-putin

 

 

 

 

 

 

Kinas intressen

Kina dominerar som bekant utbyggnaden inom solceller, vindkraft, vattenkraft, kolkraft och kärnkraft. I stort sett allt, faktiskt. Utan tvivel är motiven blandade för att man bygger just vindkraft och solceller, men ekonomi är knappast en av dem med tanke på hur billigt kineserna bygger reaktorer och kolkraft. Man kan istället tänka sig:

  • äran – att dominera och imponera kan vara ett mål i sig.
  • industripolitik – stärka sin exportindustrin inom sol och vind
  • luftkvalitet – man vill snabbt begränsa kolets tillväxt något
  • flaskhalsar – i kolkrafts- och kärnkraftsutbyggnad gör att man behöver skala annat
  • maskirovka – att man vill hålla upp en dimridå och ett grönt hopp för västvärlden medan man skaffar sig en ointaglig marknadsposition inom kärnkraft

Västvärldens intressen

… är inte så intressanta att skriva om, för vi har egentligen inga. Medan länder som Kina och Ryssland jobbar långsiktigt och målmedvetet, ofta mot strömmen, flyter västerländska demokratiska ledare planlöst med i opinionsströmmarna mot nästa val. Opinionsströmmarna i sin tur drivs till stor del av medias behov av att överdramatisera för att deras alster ska väcka intresse och konsumeras av folket. Det blir som det blir och vi har det som vi förtjänar.

Sverige vs Kina i kärnkraftsgrenen

Kina har 29 reaktorer under konstruktion. Vi ska vara medvetna om att det är en helt patetisk konstruktionsvolym för ett så stort land – det handlar blott om en reaktor per 47 miljoner invånare. Om vi jämför med vårt eget Sverige, som vid årsskiftet 1973/1974 byggde på hela åtta reaktorer samtidigt(!), dvs cirka en reaktor per miljon invånare, så ser vi att Kinas byggvolym bara är 1/47-del mot vad vi klarade av redan för 40 år sen. Tänk om Kina hade hamrat på över 1300 reaktorer samtidigt just nu… Såhär har Sveriges reaktorbyggande sett ut i en tidsgraf:

swedish-reactors

Civil kärnkraftsutbyggnad i Kina tycks ha skett i fyra vågor, enligt nedanstående graf. Gröna reaktorer är klara och röda är sådana som fortfarande byggs, de senare visade med en pessimistisk byggtid på 6 år.

china construction

Först doppade man fötterna litegrann med tre reaktorer på 1980-talet. Man kan gissa att Tjernobyl orsakade en liten tankepaus innan man började bygga tvåan och trean. Sen samlade man på sig erfarenhet från drift och startade en andra våg, dubbelt så stor som den första. Efter att man dragit erfarenheter av den så drog man loss på allvar i en tredje våg. Väldigt tydligt tog man en ytterligare tankepaus efter Fukushima. Byggtiden i första vågen är 6.2 år, i andra vågen 5.8 år och de färdigställda i tredje vågen snittar 5.1 år. Då ska man vara medveten om att många i tredje vågen fördröjts av en Fukushima-motiverad översyn av säkerheten.

Jag tror att byggtiderna kommer kortas igen, ner mot 4 år, särskilt för de som byggs i fjärde vågen som inte har en Fukushima-fördröjning. Om vi zoomar in på tredje/fjärde vågen, så ser det ut såhär:

china third wave

Vi ser att ytterligare 21 reaktorer kommer färdigställas från tredje vågen (sen tillkommer ännu så länge 6 reaktorer i fjärde vågen efter Fukushima). De 21 reaktorerna kommer alltså bli klara inom drygt 2 år, och det innebär ungefär en fördubbling av Kinas nuvarande flotta.

Hur stark fjärde vågen blir återstår att se. Tyvärr har de senaste estimaten för nästa femårsplan (2016-2020)  bara 6-8 byggstarter per år, men presidenten har nyligen talat om att byggtakten bör accelerera. Det vore bra, för i den takten kommer man inte gå om USAs all-time-high i kärnkraftkapacitet förrän cirka 2027. Det är alldeles för segt.

Å andra sidan är en steady-state-nivå givet 7 starter per år och 60 års driftstid cirka 420 GW, vilket kan ge 3300 TWh av dagens konsumtion på 5300 TWh. Med 80 års driftstid, vilket inte är orimligt, blir det 560 GW och 4400 TWh, vilket är 83% av dagens konsumtion. Det är säkert vettigt på ett sätt att ha en jämn och stadig byggtakt. Sveriges modell där vi snabbt byggde det vi behövde under 16 år och sen tar en byggpaus på minst den dubbla tiden är inte nödvändigtvis optimal, men ur ett AGW-perpektiv skulle man förstås vilja ha en ganska framtung utbyggnad.

Förnybart som ”Weapon of Mass Destruction”

Via Nextbigfuture: 2.5 miljarder människor lever med inomhuseldning av ved och kodynga för matlagning mm, med rök, cancer, luftvägssjukdomar mm som resultat. Det är förnybart och väldigt, väldigt dödligt. Det fixas förstås lämpligen med mer och billigare electricitet. Energi-utveckling korrelerar väl med HDI – dvs FNs mått för mänsklig utveckling:

WHO rapporterar om hur inomhuseldning dödar en kvarts miljon småbarn varje år bara i Indien (tabell 8) och det är bara en av effekterna på indisk hälsa. Greenpeace körde en informationskampanj i Indien efter Fukushima, riktad mot ett indiskt kärnkraftsbygge: ”Two months since Fukushima, the Jaitapur project has not been stopped” skrek de. Under dessa två månader hade alltså cirka 58,000 indiska barn dött av biomassa-eldande inomhus för matlagningssyfte. Greenpeaces propaganda är helt obscen och dödlig, eftersom den bidrar till att bromsa utvecklingen.

NASA har också i en relativt färsk rapport visat att kärnkraft räddar cirka 80,000 liv per år, och då har man bara jämfört med hur många som skulle dött om man skalat upp övrig elproduktion för att täcka kärnkraften. Senare rön har visat att detta troligen är en underskattning. Kärnkraften utgör bara drygt 10% av elproduktionen, så det finns lätt potential att rädda halvmiljonen liv årligen bara på elsidan, inomhuseldningen oräknad.

Både EU och USA har i princip stoppat bistånd/lån från utvecklingsbanker som stöttar kolkraftsprojekt. Det är förstås bra på ett sätt, men givetvis helt vidrigt på ett annat sätt. VARFÖR är CO2-koncentrationen runt 400 ppm så att vi tvingas dra slutsatsen att atmosfären inte längre är stor nog för att Afrika ska få tillfredsställa sina väldigt grundläggande behov!? Jo, det beror på att vi i väst med några undantag inte förmått bygga kärnkraftverk sen Harrisburg, och dessutom satt utvecklingen av kärnkraft på extrem sparlåga så att vi inte har särskilt mycket att erbjuda Kina och Indien! Så nu ser vi kallt på lidandet och döden i u-länderna och säger, likt Marie Antoinette: ”De kan väl äta kakor sätta upp solceller.”

Kärnkraft i Kina – mycket av allt!

Kina tycks nu byta ut sitt högsta ledarskap i en tioårscykel, efter två femårsperioder i den mäktiga stående kommittén i den centrala politbyrån. Denna kommitté och dess beslut styr de facto Kina. I förra perioden, 2002-2012, bestod nästan hela kommittén (nio personer) av ingenjörer! Hu Jintao själv, Kinas högsta ledare under perioden, var civilingenjör inom vattenkraft. Tvåan i kommittén, Wu Bangguo, var en elektronrörs-ingenjör. Trean, Wen Jiabao, var ingenjör inom geoteknik och geomekanik. Fyran, Jia Qinglin var maskin-ingenjör. Femman, Li Changchun, var el-ingenjör, etc etc.

Den nuvarande politbyrån är bantad till sju medlemmar och såvitt jag kan se är den mycket mer diversifierad vad gäller bakgrund, på gott och ont. Nummer tre i den nuvarande byrån har exempelvis läst ekonomi vid Kim Il-Sung-universitetet i Pyonyang på 80-talet. Det finns oerhört mycket intressant att hämta genom att leka kremlolog när det gäller Kina, men här nöjer jag mig med att konstatera att Kinas helt enorma kärnkraftssatsning troligen har en stark grund i ingenjörsdominansen hos ledningen, särskilt förra generationen.

På grund av maktskiftet från ingenjörerna kombinerat med den tankepaus som Fukushima innebar, så har jag varit lite osäker på om Kina kommer att fortsätta storsatsa, men nu tvivlar jag inte längre. Signalerna om Kinas fortsatta engagemang är många och tydliga. Att Kinas ledare Xi har nyligen sagt att man kommer accelerera vidare är bara en mindre pusselbit. Dessutom, ärligt talat, med smogproblematiken och energihungern i Kina, vad har man för val?

För att förstå enormiteten i Kinas kärnkraftsutveckling krävs en liten översikt:

  • Man bygger fler kommersiella reaktorer (29 stycken) än vad man har (20 stycken).
  • Av de 29 reaktorerna under konstruktion är de flesta kinesiska designer (som förvisso licensierar en del innehåll från Frankrike och USA). Men några av dem är också rena utländska modeller: fyra AP-1000 från Westinghouse (USA), två EPR-1750 från Areva (Frankrike) och två VVER-1000 (Ryssland). Man har tidigare byggt kanadensiska CANDU-reaktorer och funderar på fler.
  • En av de 29 reaktorerna är dessutom en HTR-PM på 210 MW, en modulär, heliumkyld pebblebed-reaktor. Detta är en avancerad högtemperatur-reaktor, vilket möjliggör bättre verkningsgrad och även effektiv högtemperatur-elektrolys som kan ge billigt väte till bränsle-syntetisering.
  • Kina har byggt sina reaktorer på ca fyra år, men pga en säkerhetsgenomgång efter Fukushima är de flesta reaktorer som byggs nu fördröjda cirka ett år. Kina bygger enligt egen uppgift väldigt billigt, under $2/W (vilket är ungefär som för vind och sol, fast kärnkraft givetvis producerar i stort sett hela tiden och inte bara 10-30% av tiden).
  • Det finns överenskommelser på plats för att replikera rysk teknik för flytande kärnkraftverk till öar utanför fastlandet.
  • Nästa år tänker man börja bygga ett par små (100 MW) modulära reaktorer av inhemsk design. Bland fördelarna med modulära reaktorer är att man kan fabriksproducera dem och att de lättare uppnår helt passiv kylning.
  • Sedan 2010 har man en körande ”snabb” forskningsreaktor på 65 MWt. Det handlar alltså om sluten bränslecykel av ”traditionell” typ med natriumkylning. Man siktar på att börja bygga en fullskalig demonstrationsmodell på 1000 MW år 2017. Dessutom tänker man köra ett parallellt spår genom att bygga ryska snabba reaktorer, BN-800, för att skaffa ytterligare kompetens.
  • Man satsar hårt på tung industri som klarar av att skapa de stora komponenter som behövs. I slutet av 2013 hade man kapacitet att klämma ur sig åtta uppsättningar reaktorkomponenter per år.
  • 47 kinesiska universitet och forskningsinstitut erbjuder studenter kärnkraftsprogram och man utbildar totalt cirka 2000 kärnkraftsingenjörer varje år. Det finns cirka 19 forskningsreaktorer i Kina utöver de kommersiella och militära reaktorerna.
  • Man har väldigt målmedvetet tagit fram egna designer och i dessa lösgjort sig från eller arbetat sig förbi utländska patent och licenskrav. Syftet är att bli ha egen kontroll OCH bygga en stark exportindustri kring kärnkraft och bemästrande av hela bränslecykeln.
  • Kinas kärnkraftsexport har börjat tuffa igång. Man bygger två kinesiska reaktorer åt Pakistan och har en andel i Hinkley Point i Storbritannien som ska bygga franska EPR delvis med hjälp av kinesisk expertis och erfarenhet från de kinesiska exemplen. I dagarna skrev man också på en bilateral uppgörelse som möjliggör uppförande av framtida kinesisk-designade reaktorer i Storbritannien.
  • År 2017 planerar man att börja bygga två olika fastbränsle-torium-reaktorer för forskningsändamål, varav en pebble-bed. Torium är ett alternativ till uran och en av fördelarna är att halterna torium i jordskorpan är cirka 4 gånger högre än halterna av uran.
  • Man jobbar på en första försöks-reaktor för den hypade torium-smältsalt-tekniken (LFTR) i Shanghai. De började lite blygsamt 2010 med $350 miljoner och 140 doktorshattar, men enligt uppgift har budgeten för utvecklingen nyligen ökats kraftigt och tidsschemat kondenserats från 25 år till 10 år för att lösa de tekniska utmaningarna och ta fram en kommersiellt gångbar modell. Kinesiska forskare rapporterar om ”war-like pressure”.
  • Man bygger trots alternativen upp stora lager av uran. År 2013 importerade man 19,000 ton uran, trots ett behov på endast cirka 6,000 ton.

Inte ens denna långdragna överblick täcker allt. Det finns givetvis mycket att säga om kinesisk upparbetning, anrikning, olika reaktordesigner, militära ansträngningar, reaktorer för medicinska isotoper, köp av utländska urangruvor, uranprospektering på hemmaplan och mycket mer.

Det är hursomhelst klart att Kina håller på att fylla det vakuum som tidigare mogna ekonomier lämnat efter sig när de demonterade sina utvecklingsprogram på 80-talet. Kina forskar på allt parallellt, bygger multipla kompletta ekosystem för olika kärntekniker och har hela tiden en långsiktig och målmedveten inställning. Att man kommer att sjösätta 5-6 nya reaktorer per år framöver, vilket innebär att man även utan en trolig acceleration kommer att passera USAs reaktorflotta senast år 2030, är en ganska obetydlig del av den större helheten.

Vad är EUs och Sveriges strategi för att möta detta? Jo, vi lägger tusentals miljarder på att köpa solceller och montera på tak, och ytterligare några hundra miljarder på att placera ut vindsnurror i havet. Vi ”skapar gröna jobb” och i Sverige skapar vi ett ”tredje ben”.

Ibland tänker jag lite konspirationsteoretiskt att kinesiska satsningar på vindkraft och solceller är en maskirovka för att hålla västerlandet svagt. Vänstern kan peka på Kinas sol+vind och säga ”kolla, kolla, Kina satsar minst lika mycket på förnybart”. Och sen, om ytterligare något decennium av västerländsk aningslöshet, hör vi plötsligt ett enormt slurpande ljud: Ljudet av energimarknaden för ett par biljoner dollar som sugs iväg till Kina, när Kina säljer nyckelfärdiga reaktorer som brödrostar, inklusive driftskontrakt, till omogna länder som inte själva har förmågan, och när även vi i väst är mer eller mindre tvungna att betala dyrt för att licensiera nyckeltekniker för att kunna bygga själva.

Det är ändå definitivt bättre att Kina gör utvecklingen än att ingen gör den. Världen hade varit en mycket miljövänligare och rikare plats om inte vi i väst hade slängt bort nästan tre decennier på området. Det är oerhört viktigt att någon tar ett seriöst grepp igen.

Kung kol flyttade i början av 90-talet

Detta är tredje inlägget med ledning av BP Statistical Review of World Energy 2014. Förra året ökade kolkraften i världen med 3.0% (103 Mtoe). Kina stod för 2/3 av denna ökning (69 Mtoe), och Kina står nu ensamt för mer än hälften av världens kolkonsumtion. Kolkraftens tyngdpunkt i världen har förändrats kraftigt.

kol_2014

Europa och östblocket stod för länge för merparten av kolförbrukningen, men Kina blev så stort redan i slutet på 80-talet att Asien kunde gå om.  I anslutning till detta kollapsade kolkonsumtionen östblocket pga murens fall i början av 90-talet. Samtidigt accelererade framförallt Kina efter de ekonomiska liberaliseringarna och nu är Asiens konsumtion som synes fullständigt dominerande.

Kina har alltså legat högre länge och varje år knaprar man nu i sig fyra gånger så mycket som USA. Givetvis har USA högre oljeförbrukning, så kolet ger inte hela bilden när det gäller utsläpp, men just nu har Kina cirka dubbelt så höga CO2-utsläpp som USA.

Kina brände år 2013 cirka 1900 Mtoe kol, 150 Mtoe naturgas och 510 Mtoe olja, medan USA brände 460 Mtoe kol, 670 Mtoe naturgas och 830 Mtoe olja. Det betyder att Kina kvalar in på totalt 2560 Mtoe fossiler och USA på 1960 Mtoe, men Kinas mix är betydligt mer CO2-intensiv eftersom kol är betydligt värre än naturgas och olja.

All eyes on China and India

Ännu ett resultat från bearbetning av BP Statistical Review of World Energy 2014, en penetrationsgraf från befolkningsgiganterna (procent av totaltproduktionen av el):

chinaindia

Vi ser att solceller varken nått seriösa nivåer eller ökningstakter, särskilt inte i Indien, vilket inte är så konstigt eftersom solceller ännu kräver väldigt kostsamma subventioner. Vindkraft däremot går starkt och ökar betydligt snabbare och stadigare än kärnkraft i dessa länder och har gått om kärnkraften i både Kina och Indien.

Det ser kanske ut som att kärnkraften stått ganska still under den visade perioden, men det är snarare så att den hängt med procentuellt när elproduktionen ökat 4-8 gånger i dessa länder. Det är för tunt, förstås, men bägge länderna har en hel del kärnkraft på gång nu. Framförallt Kina har en rejält bunt reaktorer som påbörjades innan Fukushima 2009-2010 som fördröjdes ett år men kommer att komma online under det här året och nästa. Ett överslag baserat på Kinas femårsplaner ger vid handen att kärnkraft och vindkraft borde utvecklas likartat i Kina under de kommande 2-3 åren.

Oavsett om man ser störst potential hos slump-el eller kärnkraft så är detta långtifrån tillfredsställande. Kung kol regerar vidare.