Alla inlägg av jeppen

Women Peace and Security Index

De muslimer jag bekantat mig med är, iallafall såvitt jag kunnat se, på många sätt bättre människor än jag själv. Ändå tycks det mig som att islam i muslimska majoritetssamhällen, pga religionens design och uppkomst, hämmar samhällsutvecklingen. Min tes är att när religionen designas av en härskare och härförare, delvis med syfte att stärka sin makt och rättfärdiga konkreta beslut och lagar, så blir resultatet inflexibelt och problematiskt i jämförelse med religioner som designas av sektledare i opposition mot makten.

Ett tillfälle att testa den hypotesen uppenbarade sig nu när organisationen GIWPS lanserar ett nytt index som poängsätter och rankar världens alla (i stort sett) länder efter hur de behandlar sina kvinnor med avseende på inkludering, juridisk likabehandling/rättvisa och frihet från våld.

Om man kombinerar index-siffrorna ur rapporten med World Banks BNP-per-capita-siffror (köpkraftsjusterade) och delar upp i länder med muslimsk majoritet och övriga länder så ser det ut såhär i en scatterplot med logaritmisk BNP-skala (klicka för förstoring):

Som man kan förvänta sig har länder med högre BNP även högre poäng i WPS-indexet, dvs kvinnor tenderar att vara fysiskt säkrare, mer inkluderade och garanteras mer rättvisa och likabehandling i rikare länder. Sambandet tycks dock vara betydligt svagare för länder med muslimsk majoritet, vilket är precis vad min tes förutspådde.

En ytterligare reflektion är att de muslimska länder som ligger högt i WPS-poäng är de X-istans som varit under sovjetiskt styre i ca 70 år, från 1920-talet till 1990-talet, plus ett par ex-kommuniststater i Östeuropa. Det kan också ses som en sorts bekräftelse att de muslimska länder som har relativt höga WPS-tal råkar vara länder där man under ca 3 generationer utövat tung repression mot religionen.

Några krigshärjade länder ligger extra lågt (saknar Syrien pga inga BNP-siffror), men även, av någon anledning, Pakistan. Turkiet imponerar inte heller, strax under den muslimska trendlinjen, trots Atatürks tidiga sekularisering av landet. Man kan notera att de 41 främsta länderna i WPS-rankingen inte har muslimsk majoritet, medan 15 av de värsta 20 länderna har det.

Slutsatsen av helgens övning får bli att tesen om muslimska regioners interna motvind stärktes något.

COP23 och kontrafaktisk kärnkraft

Vi är mitt inne i COP23, FNs klimatkonferens i Bonn, och av någon anledning tycks den vara i medieskugga. Kanske beror det på att man för ett par år sedan gemensamt, dvs politiker och de flesta gröna, beslöt sig för att det får duga med frivilliga åtaganden och planer, vilket innebär att nya klimatkonferenser bara kan göra ganska ospännande avstämningar. Jag antar att överenskommelsen drevs av en gemensam vilja av att rädda ansiktet och av möjligheterna att sedan i lugn och ro kunna avlöna varandra att följa och administrera en överenskommen byråkrati.

Det kan ändå vara värt att reflektera lite över storleksordningarna. Någonstans 2015 passerade vi 400 ppm (miljondelar) CO2 i atmosfären med en ökningstakt på ca 2.6 ppm/år. Det sägs att vi behöver stanna runt 475 ppm för att nå 2-gradersmålet och att vid 670 ppm ligger 3.5 grader. Om vi fortsätter på dagens utsläppsnivåer når vi 475 ppm ca 2044, om 27 år.

Hade vi inte haft någon kärnkraft nu eller historiskt, så hade vi nått 475 ppm redan 2040. Kärnkraften som den varit hittills kommer alltså ge oss cirka 4 år extra. Ingen jättestor skillnad, men kärnkraften har förlorat ca 30 år då nybyggen i världen motarbetats och mer eller mindre omöjliggjorts av extrem byråkrati, gröna protester, fossil-lobbying och direkta förbud. Bara i USA avbeställdes ca 120 reaktorer, de flesta i början av 80-talet.

Tyvärr är de gröna kallhamrat konsekventa. Nu under COP23 utses varje dag ”Fossil of the Day” av organisationen The Climate Action Network och ett land som utnämndes tidigt var Frankrike(!), för att den nya presidenten inte vill fullfölja föregångarens löfte att snabbt avveckla en stor del av landets kärnkraft. Så viktigt var det med ”climate action”, alltså.

Jag har plottat några alternativa scenarier för kärnkraft för perioden fram tills idag:

”Actual” är de CO2-koncentrationer vi faktiskt haft. ”Without nuclear” är de högre nivåer vi fått utan kärnkraft. ”Low red tape” är ett scenario med en fortsatt smidig och välvillig tillståndsbyråkrati och en låg grad av byråkratisk övervakning. Då sådan policy råder är kärnkraften väldigt billig att bygga och mitt antagande är att den då hade skalat vidare till ca 60% av global elproduktion till år 2000 och sen stannat ungefär där. USA exempelvis stannade vid 20%, men man hade nått bortåt 45% bara på de reaktorer som en gång beställts. Scenariot ”very supportive policies” bygger på att man aggressivt hade ersatt även hälften av naturgasen med kärnkraft och minskat oljeanvändningen något med mer elektrifiering.

Med ”low red tape”-scenariot hade vi inte haft dagens 27 år på oss, utan snarare 58 år, till 475 ppm. Vi hade idag legat på 2009 års nivåer av CO2 i atmosfären och samtidigt skulle många miljoner liv räddats årligen tack vare förbättrad luftkvalitet. Men nejdetkanviinte, eller åtminstone nejdetgjordeviinte. Läget är som det är och de etablerade gröna fortsätter förhindra framväxten av en sann klimatrörelse.

Ernman och det gröna misslyckandet

Jag gissar att ingen (utom jag) kan tvivla på Malena Ernmans klimatengagemang med tanke på att hon numera är minst lika känd för detta som för sina framgångar som mezzosopran. Hon fick Martin Luther King-priset 2016, blev Årets miljöhjälte 2017, lever miljömedvetet, begränsar sitt resande och skriver starka texter om klimatet. Just nu skriver hon bland annat en artikel-serie i ETC, en ”miljöhjälteskola”. Del 3 kom ut igår, och går ut på att vi kan för lite, bryr oss för lite, är flockdjur med för dåliga ledare etc. Hon konstaterar mot slutet av artikeln, när det gäller hållbarhet, att:

”Kapitalismen har misslyckats. Socialismen har misslyckats. Precis som socialdemokratin och liberalismen.”

Jag skulle vilja vända på det. Kapitalismen har löst problemen inom sin domän (utan att särskilt många är övertygade kapitalister, märk väl); den ger oss välstånd och effektiv produktion. Liberalismen har också lyckats på sitt område, den har gett oss frihet att uttrycka oss och en rätt till privatliv och ägande, och det utan ett seriöst liberalt parti i riksdagen. Och åtminstone socialister tycker nog att socialismen/socialdemokratin lyckats väl med exempelvis universell sjukvård och utbildning. Men varför har inte den gröna ideologin löst huvudproblemet i sin domän, nämligen klimathotet!?

Läser man Ernmans texter kan man lätt förledas att tro att det beror på just du inte är en miljöhjälte som hon. 10 av 11 punkter i hennes text om ”Hur DU kan rädda klimatet” handlar om den personliga asketismen. Det handlar om att bli vegan, sluta flyga, skaffa solceller, inget flaskvatten, second-hand-kläder etc. Men i en punkt, ”3. Organisera er. Skapa opinion”, konstaterar hon att det inte duger:

”det räcker inte. Eftersom för varje vegan, för varje elbil, för varje solpanel och för varje människa som ställer bilen eller slutar flyga så finns det alltid en ny stadsjeep, en brasiliansk oxfilé, en Thailandresa, en vattenskoter eller shoppinghelg på Manhattan. Valfrihet är ett ekologiskt nollsummespel.”

Smaka en gång till på sista meningen: ”Valfrihet är ett ekologiskt nollsummespel.” En vag men ändå oroande antydan om vad som komma skall… Men ok, det stämmer såtillvida att det inte finns en snöbolls chans i helvetet att ett ökande antal hippies i tid ska vända resursbehovstrenden som den snabbt växande globala medelklassen medför.

CO2-halten i atmosfären fortsätter öka. Det främsta gröna föregångslandet, Tyskland, är bland de värsta i Europa vad gäller CO2-utsläpp. Ansvaret för utvecklingen måste tydliggöras. Misslyckandet beror INTE på kapitalismen, socialismen, liberalismen eller de icke-gröna, utan just på de gröna och deras ideologi. Det är de och inga andra som har ansvar för att deras systemtänkande, likt kapitalismen och liberalismen, ska leverera godtagbara resultat inom den egna domänen! Acceptera inga ursäkter och svälj inte struntsnacket om att ”men det är ju vi som försöker”. Som Yoda sa: ”Do. Or do not. There’s no try.”

Misslyckandet är lätt att förstå som ett resultat av interna faktorer. Med den gröna fundamentalismen och fokuseringen på personlig försakelse och asketism som det högsta goda blir åtgärderna verkningslösa och omöjliga att tillämpa brett. Asketismen är oaptitlig men framförallt irrelevant när vi ska minska utsläppen med 80% samtidigt som vi tripplar medelklassens storlek. Fundamentalismen innefattar nej till befintliga tekniska lösningar: nej till kärnkraft som är vår miljövänligaste energikälla, nej till GMO som kan ge oss mer näringsrika grödor på mindre arealer och med mindre insatsvaror, nej till dammprojekt i utvecklingsländer som ger tillgång till sån ren energi som vi redan har, nej till kapitalism som producerar saker effektivt etc. Nej till allt innebär också nej till avgörande framsteg!

Vad har Ernman att säga om detta? Jo, detta, i artikel två:

”om det fanns en möjlig lösning som åtminstone på sikt skulle kunna möjliggöra att vi kan fortsätta med vår livsstil, skulle du inte ha hört talas om den? Är det troligt att alla världens marknadsavdelningar och universums samlade ekonomiska intressen skulle ha missat att förmedla den lilla detaljen?”

Det är också därför jag tvivlar på Malenas engagemang för miljön. Jag tvivlar däremot inte på hennes uppenbart starka vilja att engagera sig i en grön rörelse. Hon kommer enligt wikipedia från en familj som haft framskjutna positioner i kyrkan och har måhända ett inlärt eller nedärvt behov av att utföra ritualer, leva asketiskt och delta (eller tillochmed stå främst) i en rättfärdig gemenskap. Men det är sociala skäl, medan ett verkligt intellektuellt engagemang för själva sakfrågan egentligen bara kan påvisas genom motsatsen, genom att man bryter med församlingens ortodoxi för att nå resultat! Det Ernman skriver i ämnet är dock tydligt riktat mot yttre fiender: ”Lobbyistens största fiende är idealisten.”

Malena efterfrågar folkets engagemang och kunskap. Det gör inte jag. Jag väntar tvärtom på att de gröna ska bli vuxna, komma in i matchen, slakta ett par av sina gamla heliga kor och överge 70-talsdogmerna för att skapa en fräsch ideologi som ger resultat. Tills dess är det dödläge och business as usual. Avvärja klimathotet genom ”miljöhjältar” och dagens gröna ideologi? Nejdetkanviinte!

Spritt språngande slutförvar

Huvudförhandlingen om slutförvaret av kärnavfall i Mark- och miljödomstolen har nyligen slutförts och domstolen samt SSM arbetar nu på att färdigställa sina yttranden som kommer skickas till regeringen kring jul. Jag har tidigare berättat om hur överforskat och säkerhetsmässigt överdimensionerat slutförvaret är och tänker inte upprepa detta, utan istället belysa en del av det domstolen tvingas utstå. Man bör normalt fokusera på de allra bästa argumenten från motståndarna, men även de sämre varianterna har i mina ögon har ett nyhetsvärde som våra journalister av någon anledning hoppar över, så därför gör jag här ett försök att fylla det gapet!

Miljörörelsen skickar förstås in allt de har för att motsäga den etablerade expertisen på området och bevisa för domstolen hur fel dessa har. En sammanhållande figur är Johan Swahn, kanslichef på MKG, miljöorganisationernas kärnavfallsgranskning. (Hans organisation finansieras genom att regeringen beordrar utbetalningar från den kärnavfallsfond som industrin betalar för att bygga upp.)

En av ”experterna” som fått breda ut sig är en annan av våra gamla bekanta, Chris ”baskern” Busby, skräpforskare extraordinaire och handelsresande i kärnkraftsalarmism, tillika en av celebriteterna i skräckgalleriet. I vanlig ordning hänvisar han mest till sin egen ”forskning” i sina framställningar. Här en äldre bild av Swahn och Busby i samspråk:

Även organisationen MILKAS, ett samarbete mellan den övervintrade foliehattsorganisationen FmKK och stollarna i Jordens Vänner, genom Britta Kahanpää, har hållit sig framme rejält. Hon har hållit hov mer eller mindre dagligen med långa inlägg fyllda av alternativa idéer av olika slag, som att rökning inte orsakar cancer, bara strålningen, samt exempelvis nedanstående om fysik där hon även passar på att dra fram Godzilla-kortet:

Kärnbränslet ska vara skilt från biosfären under 100 000 år, helst under en evig tid
tills solen slocknar. Det har visat sig att SKB-3 metoden inte uppfyller de villkor som regeringen ställt. Slutförvaret i Forsmark vimlar av mikrober, det är liv som tillhör biosfären. Fastän kopparkapslarna är 5 cm tjocka, kommer radioaktiv strålning, som potoner, att gå rakt igenom kopparkapseln och påverka de levande mikroberna redan från år noll. De kan mutera och de kan få oanade egenskaper, som kan vara negativa för både leran och kapseln.

Något som överträffar detta är Ditta Reitumas 20-sidiga presentation/inlaga. Hon börjar milt med att citera Busbys ”forskning” som visar att heliumproduktionen i slutförvaret kommer skapa ett övertryck som gör att förslutningsmassorna skjuts ut som en kanonkula, varpå alla kapslar löses upp i Östersjön och kustbefolkningen dör.

Det fortsätter sen med ett balanserat angrepp på hur kärnavfallsfonden placerar pengar:

The Nuclear Waste Fund mainly invests its money in Government Bonds or “Covered
Bonds”. A smaller amount was deposited in an interest bearing account with the
Swedish National Debt Office that managed the state debt of 1250 billion SEK .
This office is where the deep state fraud resides as the money lenders are private
companies/individuals. And in the other end sat spider-man Henry Kissinger
with the dollar emition codes of the world money illusion suicidal skeem spinning
the apocalyptic events of their III WW that finishes most of the life on Earth.

Därpå följer diverse angrepp på vår ÖB och NATO-samarbetet men mot slutet av inlagan spårar det ur på allvar. Ditta kallar sig själv ”Ditta af Östersjöväldet” och förklarar:

Ditta Rietuma skapade våren 12015 Baltic Sea Indigenous Court som har kriminaliserat alla AtomKrigets system i hela matrisen av deras tekniska, materiella, psykiska, och sociala parametrar under ting som hölls på 4 Östersjö språk – Svenska, Lettiska, Rysska och Engelska. BSIC fann att roten till eländet är mångdimensionell men kan åtgärdas samtidigt med kärleksfulla lagar av den evigt gudomliga urfolks ordningen.

Hon fortsätter med att utropa ett ny monarki med en av sina polare som kung och följer upp det med att skapa erforderliga pengar:

Sverige behöver  en pålitlig, vis och kärlekfull kung som vid folkets stöd kan återställa
nationalstaten till bättre skick än det har någonsin varit. Carl Gustaf har abdikerat då han besvarar inte våra tilltal och det med rätta för han är ju bara en gisslan själv hos H. Kissinger och company.
Gudaran har varit oss nådiga och rätt man har uppfunnits på rätt plats – med stor glädje jag ger Er Sveriges konn – Leif Erling som som efter min uppmuntran har tagit på sig den enorma rollen – att hela det zombifierade sjuklingen som Sverige har blivit och att stoppa världens undergång genom att bli konn för Sveriges rike. Proklamationen av Monarkin Sverige bifogas. […] Leif, Monarken af Sverige har skapat tio Trillioner motsvarighet i Sek för att ställa om Sveriges befolkning tillbaka på kärleks, freds och trygghetsvägen.

Ja, och de har också ordnat några youtube-videos, exempelvis:

Huvudförhandlingen tog 20 dagar allt som allt. Allt kanske inte var väl spenderad tid (och pengar), men nu är det avklarat. Aktbilagorna går att finna på MKGs hemsida för den som vill fördjupa sig ytterligare i de seriösa eller de mindre seriösa delarna. Nu har vi bara att vänta på domstolens yttrande till regeringen (om de nu inte skickar det direkt till vår nya monark istället). Fortsättning följer.

Nazism eller yttrandefrihet?

Det har exploderat en debatt där många debattörer tycks mena att vi har att välja på ett nazistiskt maktövertagande eller en demontering av våra demokratiska friheter. Det senare föredras och man ropar på hårdare tag från polisen, på förbud mot nazistisk organisering, på inskränkt yttrandefrihet och på förbud mot rasistiska demonstrationer. Låt oss försöka resonera oss fram till vilka djupare bevekelsegrunder de kan ha som ställer upp denna uppenbart falska dikotomi.

Det hela här triggades igång av att ett 50-tal medlemmar i Nordiska Motståndsrörelsen (NMR) demonstrerade i Göteborg för någon vecka sen, som ett genrep för en lite större och mer internationell demonstration nu på söndag. De flesta av debattartiklarna som florerat har sedan byggt på den normala förtryckare-förtryckt-dimensionen där artiklarnas skribenter gör sig till tolk för de som upplevt nazismens fasor. Den länkade artikeln avslutas: ”Det värsta är att din granne, din partner eller din arbetskamrat tycker att det är okej. Det är så här det börjar.” 

Frågan om yttrandefrihet reduceras alltså till frågan om det är ”okej” med nazism. Det är så ytligt och dumt att skulle kunna tolkas som att skribenten står, kanske inte på dagisnivå, men iallafall på högstadienivå. Artikeln framstår dock som lite slugare om man noterar det implicita hetsandet att skämma folk i sin närhet för att tycka att nazism är ”okej” om de vågar stå upp för universellt applicerade demokratiska rättigheter.

Nu måste vi fråga oss: Är det rimligt att dessa tyckonomer, väsentligen samma personer som till vardags möter stora islamistiska terrordåd med handhjärtan och bedyranden om att vårt öppna samhälle inte ska rubbas, tycker att det faktum att nazisterna kan mobilisera 50 pers utklädda till kypare innebär ett allvarligt systemhot som motiverar just ett sånt rubbande? Nej, självklart inte, det faller på sin egen orimlighet. Men de påstår det. Varför?

Jag ser det som en sorts parallell till hur USA har intervenerat i olika länder på sistone och gett stöd till lokala krafter, och dessa lokala krafter kunnat använda USAs flygbombningar till att bli av med gamla fiender genom att peka ut deras hus som terroristlyor. Delar av vänstern vill helt enkelt att samhället ska ”flygbomba” fienderna istället för att man ska behöva skicka AFA på dem. Det handlar inte om att hantera ett storskaligt hot, och det handlar verkligen inte om att hantera det statliga våldsmonopolet långsiktigt ansvarsfullt. Det handlar bara om att ta tillvara på tillfället att tvåla till de man hatar! (Att även Annie Lööf har gått ut och sagt att statsmakten bör ställa upp och flygbomba är principlöst och skamligt i min värld.)

WW2 är nu 70 år sen och vi har haft såväl en liten klick nazister och en hygglig demonstrations- och yttrandefrihet sen dess. Så varför uppenbarar sig tillfället och viljan att inskränka just nu? Jo, sossarna och vänsterpartiet har tidigare varit lite oroliga för att förbud mot demonstrationer, symboler, totalitär organisering mm ska sätta strålkastarljuset på den egna ytterkanten och därmed även till viss del återspegla på dem själva och den egna ideologiska grogrunden. Den oron är idag inte längre lika aktuell, eftersom identitetspolitiken nu växt sig så stark att lagarna kan skräddarsys mot motståndarna, snarare än att skrivas generellt med risk för att den egna sidans ytterkant får en släng av sleven. Den som påpekar att kommunismen är långt farligare och bör innefattas i varje restriktion som riktas mot antidemokratiska krafter kan lättvindligt avfärdas med en anklagelse om ”whataboutism” och diverse misstänkliggöranden gällande smygrasism.

När vi ger staten rätt att definiera grupper och tankar som misshagliga och förbjuda deras uttryck så öppnar vi dörren för en utveckling som kan styra oss in i demokratiska dödsspiraler som de vi nu ser i Turkiet och Venezuela. Femtio nassar är inte ett tillräckligt skäl att öppna den dörren!

För säkerhets skull: Nej, det är förstås inte ”okej” att vara nazist, men det ska inte vara olagligt att vara ond eller att vifta med symboler. Reella hot och tydlig uppvigling, visst, de ska vara straffbara, men inte åsikter och demonstrationer. Yttrandefrihet och andra demokratiska friheter är meningslösa om de bara utsträcks till de som har åsikter som makten tycker är ”okej”.

 

Nyhetssvep v27

Glad sommar på er. Några få axplock och kommentarer:

Sydkorea ur askan i elden

Kärnkraftsbranschen berättar sakligt om hur Sydkoreas nya socialistiska president skissar på utfasning av landets kärnkraft. Sydkoreas förra president fick avgå pga korruptionsskandal. Nu fick man istället en som tycks köpt av naturgasintressena. Extra sorgligt eftersom Sydkoreas kärnkraftsprogram varit så framgångsrikt i att hålla låga kostnader och även som exportprodukt till Förenade Arabemiraten. Dessutom vill han återuppta den misslyckade eftergiftspolitiken gentemot Nordkorea. Katastrof på många plan.

En ny stjärna?

Många av er har säkert sett honom på Youtube redan: Jordan Peterson. En psykologiprofessor från Kanada som är en veritabel guldgruva av insikter om allt mellan himmel och jord, men inte minst kring postmodernism, feminism, IQ, Social Justice Warriors mm. Hans popularitet exploderade efter att han invänt mot Kanadas nya lag om obligatorisk användning av fantasifulla könspronomen. Han snackar fritt med oerhörd skärpa och visdom, med djupa filosofiska och psykologiska insikter (inte med clowneri och provokationer som exempelvis Yiannopoulos). Jag rekommenderar att man söker på Peterson på Youtube och väljer videos med många visningar i första hand. Hans egen kanal tycker jag inte fungerar lika bra som portal.

10 små reaktorer

… och så var de bara åtta. Oskarshamn 1 har genererat sin sista el. Man var inne på 47:e året vilket är respektabelt, även om modernare reaktorer givetvis har betydligt längre tekniska livslängder. Sverige har historiskt funderat på att köra kol istället, och hade man gjort det så hade dessa 110 TWh el orsakat utsläpp av omkring 110 miljoner ton koldioxidekvivalenter, vilket motsvarar två år av Sveriges totala utsläpp. Tack, O1, för lång och trogen tjänst!

Jacobson debunkad igen

Ett allstar-team av forskare har skrivit en artikel som demonstrerar felaktigheterna i Mark Z Jacobsons kvasi-vetenskapliga och oerhört populära plan för 100% förnybart. Genomslaget i energidebatten har blivit ganska stort.

Låginkomsttagare i USA spenderar 40% på lyx

Intressant undersökning från Deutsche Bank. Politiska konsekvenser får ni fundera på själva.

Ryssland bygger kärnkraft i Indien

Det är en populär nyhet att solceller slår ut kolkraft i Indien, men det bör man inte lägga alltför mycket vikt vid. Solcellsflottan är pyttig i Indien (också), kolkonsumtionen ökar stadigt och är dubbelt så stor som för tio år sen. Inte heller är det särskilt stort, egentligen, att man börjat bygga en rysk reaktor i Indien i dagarna, eller att man tänkt börja bygga ett dussin ryska reaktorer i Indien innan 2020, eller att man dessutom ska bygga tio av inhemsk modell osv. Indien har en förkärlek för grandiosa planer men har sällan infriat dem.

Politiskt inkorrekt forskning motarbetad

Amir Sariaslan har forskat inom fältet beteendegenetik. Han har sett sig tvingad att sadla om, för hans rön om ärftlighet är såpass oaptitliga att han har svårt att bli publicerad.

Pionjärer och S-kurvan

De tre främsta pionjärländerna inom kärnkraft, vindkraft och solceller, har utvecklat sina procentandelar enligt följande diagram (data från BP Statistical Review of World Energy 2017):Med de främsta pionjärländerna menar jag de som nu har högst penetration (procentandel) av respektive kraftslag. Jag har här uteslutit Litauen, som har hög vindandel av den inhemska produktionen men nettoimporterar det mesta av sin kraft från Ryssland sen stängningen av Ignalina.

Det nya året i statistiken är ett förlorat år för pionjärländerna. Faktum är att de hamnar på likartad nivå som 2014 eller tidigare. Solpionjärerna har mycket tydligt planat ut på 6-8% sol-andel. Vindpionjärerna, med undantag av Danmark och Litauen, som är plutt-länder som utnyttjar stora grannars förmåga att absorbera variationerna, har fortsatt svårt att bryta ut från ca 20% penetration.

Med tanke på att många påstår att solceller och vindkraft nu är billigare än allt annat är det ganska anmärkningsvärt, men helt i linje med en av mina grundteser här på bloggen: att intermittent kraft har helt andra mättnadsnivåer än kärnkraft. Låt mig förklara:

S-kurvan

Teknik-spridning i samhället brukar följa en S-kurva, det man matematiskt modellerar med en logistisk funktion. Försök gärna urskilja S-kurvorna för respektive energislag i grafen ovan. Såhär såg det exempelvis ut för Frankrikes kärnkraft:

Stiliserat kan det se ut såhär, i en snodd graf som jag kryddat med ett par egna pilar:

Kurvan kan sägas ha tre faser, den exponentiella i början, den linjära i mitten och den logaritmiska mot slutet. Den linjära fasen i mitten har kurvans snabbaste ökning i absoluta tal och därför buntas den ofta ihop med den exponentiella fasen, vilket gör att man tappar precision: När man är i den linjära fasen och extrapolerar exponentiellt så hamnar man i väldigt felaktiga förutsägelser. Jag har argumenterat för att vindkraften lämnade den rent exponentiella kurvan ca år 2009, och att solcellerna är på väg att lämna den nu.

Den linjära delen delen kallas i grafen ovan för ”exponential growth with saturation”, och det är precis det som händer: Pionjärländer mättas (blir klara med sina S-kurvor) medan vissa eftersläpande länder fortfarande introducerar tekniken exponentiellt. Tiotusenkronorsfrågan är var vi ligger globalt på kurvan för vind respektive sol, och var deras mättnadsnivåer ligger! Det är därför jag varje år följer pionjärländernas utveckling här på bloggen – det säger nämligen en del om mättnadsnivåerna.

Mättnadsnivåer

I en del kretsar finns en övertygelse om att pionjärländernas långvariga oförmåga att fortsätta öka beror på kol- och kärnkraftslobbyns stora makt och att man politiskt, helt i onödan, stoppat den förnybara kraftens framväxt. I mina ögon är det ganska verklighetsfrånvänt, närmast konspirationsteoretiskt. Istället handlar det om kostnaderna och värdeminskningen som uppstår då en kraftkälla närmar sig en penetration i nivå med sin kapacitetsfaktor. Det verkar som att kraftkällor har svårt att nå sådana penetrationer, dvs 10-20% för solceller, 20-40% för vindkraft och 80-90% för kärnkraft.

(De som säger att kärnkraft har likartade problem med lagringsbehov och elnät som intermittent kraft har alltså rätt, kvalitativt, men är helt ute och cyklar kvantitativt.)

För att närma sig dessa mättnadsnivåer måste elnäten stärkas och lagringsresurser integreras (staten måste punga ut), försäljningspriset sjunker kraftigt under soliga/blåsiga timmar (så konsumenterna måste stå för mellanskillnaden i feed-in-tariffer mm) samtidigt som det helt enkelt uppstår överskott som kostar men måste kopplas bort.

Många stora länder har bättre solinstrålning än Europa. Vindkraftens kapacitetsfaktorer förbättras också på sina håll. Det innebär att jag förväntar mig att nya pionjärländer kommer passera de nuvarande, men det kommer vara en förbättring från kanske 7-8% hos solcellspionjärer till det dubbla, eller kanske något mer om man kör hårt med solföljande utrustning. Men totalt ser jag 40% sammanlagd sol och vind globalt som optimistiskt även på ganska lång sikt.

Slutsats

För cirka 30 år sen nådde Frankrike 70% el från kärnkraft och några år senare 80%. Andra länder som nått över 50% kärnkraft historiskt är Sverige, Belgien, Ungern, Sydkorea och Litauen. Det är en vältrampad stig som alla länder med politisk vilja kan vandra.

När västvärlden fortsätter undvika sådana storsatsningar på kärnkraft så lägger vi ytterligare decennier till tre redan förlorade. Om förståelse för solens och vindens begränsningar (mättnadsnivåer) hade varit mer utbredd hos demokratiska befolkningar, så hade större satsningar antagligen kunnat komma till stånd.

Primärenergi 2016

För några timmar sen släpptes BP-rapporten, en guldgruva för energi-intresserade statistikbitare. Som vanligt har jag gjort diverse grafer genom att kombinera dessa data på lite olika sätt. Först ut är denna bloggpostning som ger den stora och långa bilden kring global energiproduktion. Klicka på graferna för förstoring. Först total primärenergi:Den fortsätter gå upp, som synes, men lite långsammare nu när Kina börjat mättas. Energiproduktionen i världen gick upp cirka 1.3% totalt under 2016, fördelat såhär på energislagen:Kolet gick ner något (varning dock för att kinesisk statistik hittills inte varit pålitlig), vilket matchades av gas. Oljan gick starkast. Kärnkraften gick knackigt trots att Kina ökade hyggligt, delvis beroende på strulande i Frankrike. Sol och vind tog små marknadsandelar, med vindenergi-ökningen fortfarande kraftigt dominerande över solkraften.

Totalt sett har de inbördes förhållandena mellan primärenergislagen utvecklats såhär:Sol och vind är väldigt små, men uppväger nu att kärnkraften inte lyckats hålla ställningarna sen 90-talet. Man kan jämföra ovanstående med en graf över CO2-intensiteten i energiproduktionen:1965-73 expanderade olja och gas kraftigt i andel på bekostnad av kolandelen, vilket sänkte CO2-intensiteten. Sen växte andelarna kärnkraft och gas långsamt till ca år 2000, vilket fortsatte sänka CO2-utsläppen. År 2000-2007 gör sig Kinas koldrivna ekonomiska expansion påmind och CO2-intensiteten ökar. Därefter börjar gas+vind+sol käka lite kol-andelar igen och intensiteten går ner en aning.

Från det lokala CO2-intensitets-minimumet år 2000 till nivån år 2016 har CO2-intensiteten krympt med ca 1.5% eller en årsförbättrings-takt på ungefär en promille. Så om 1000 år kanske vi är nere på noll?

Om man vill få en bild över marknadsandelarnas tillväxt per energislag kan man använda ett logaritmiskt diagram:Tillväxt är lätt på låga nivåer och svårare ”högre upp” i grafen, eftersom det blir så mycket större volymer där. Man kan notera att vindkrafts- och kärnkraftskurvorna är snarlika men förskjutna knappt 40 år, och att vinden fick sin ”knäck” i kurvan vid en lite lägre nivå än kärnkraften. Vindens kurva kommer fortsätta bli flackare. Kärnkraften kommer hämta sig något de kommande åren med ganska många nya reaktorer som färdigställs plus att japanerna långsamt kickar igång sin flotta igen.

Solen opererar ännu på en mycket låg nivå och kommer antagligen växa med ungefär samma bana ungefär 2-3 år till innan vi får en märkbar knäck.

Återkommer med mer detaljer och grafer allteftersom.

Nissan Leaf, slutet gott?

Trogna besökare vet att jag privatleasade en Nissan Leaf (en ren elbil) för 2 år sen. Leasingperioden var just 2 år, så nu har jag lämnat tillbaka den. Detta inlägg blir en kort rapport om hur det har gått och vad mina intryck är, samt hur jag gör framöver.

1.7 kWh/mil plus 21 kr/mil

Enligt Nissans webinterface, som jag läste av dagen innan jag lämnade tillbaka bilen, har kört ca 4550 mil med en förbrukning på 7777 kWh, för en genomsnittlig förbrukning på ca 1.7 kWh/mil. Leaseavgiften har varit 2951:- per månad med en maxdistans på 1500 mil/år, + 595:- i uppläggningsavgift och 15 kr/mil i övermil. Övermilen kostade alltså hela 15*(4550-1500*2) = 23250:-. Tillkom gjorde också en avgift på 1500:- för en kantskrapning av en fälg. Totalt ca 96169 kr eller ca 21 kr/mil. Oftast har jag tankat el fritt på jobbet, men om man skulle lägga till elkostnaden så hamnar man på cirka 23 kr/mil.

Upplevelse

Kostnaden är hygglig, men jag blir lite mörkrädd när statistik-appen påpekar att jag kört cirka 725 timmar över dessa två år, dvs ca en timme per dygn. Inte så konstigt iofs eftersom jag pendlar cirka 35 minuter enkel resa.

Som jag förklarat förut, så har bilägandet varit otroligt smidigt. Ingen trassel, har inte ens behövt byta någon lampa i bilen. Körupplevelsen tycker jag är strålande: mjukt, tyst, starkt, bekvämt. Som jag förklarat förut, så handlar det en del om friheten att accelerera. I en vanlig bensinare eller diesel, även om man har automat, så är upplevelsen att accelerera snabbt från stillastående inte den bästa. Det låter illa och blir lite ryckigt. Med en elbil är responsen mjuk, stark, tyst och i stort sett linjär. Det betyder att man inte bara har en hel del kraft, utan även kan utnyttja den fritt utan att väcka uppståndelse!

Bilen har fått vara kvar i länet utom på en enda semesterresa, så räckviddsångest har jag sällan haft, trots klena 12 mil i realistisk räckvidd. Familjen har en bensinbil också, så den har vi tagit på semesterresor etc, men Leafen har gjort dubbelt så många mil som bensinaren totalt under dessa två år.

Nästa 10% billigare, 25% mer batteri

Det har varit lite fram och tillbaka. Jag ska definitivt ha en ny elbil och det är mycket spännande på väg ut, Tesla Model 3, Chevrolet Bolt, nästa generations Nissan Leaf, Volkswagen e-Golf mm. Men gemensamt är att de bara är ”nästan här”, men min lease gick ut nu. De andra alternativen på marknaden (BMW i3, Renault Zoe, mm) är inte så intressanta för mig. Till slut fick jag ett erbjudande på en ny lease på en ny Leaf i lager, och accepterade det. Det är lite ospännande, men jag har trivts väldigt bra och jag räknar med ett roligt utbud när den nya leasen löper ut sommaren 2019.

Nya leasingavgiften kommer bli 3779 kr/månad (inkl faktureringsavgift) för 5000 mil på två år. Jag ville nämligen inte acceptera 15 kr för övermil den här gången och därför ordnade min bilhandlare med Nissan om en lease på 5000 mil. (Fortfarande 15 kr för övermil, men jag kommer inte komma över 5000 mil.)

Min leasingkostnad för kommande tvåårsperiod skulle med samma miltal och övriga förutsättningar bli 92791, eller ca 3400 kr lägre, men då har jag också möjlighet att åka 450 mil till ”gratis”. Om jag gör det blir milkostnaden ca 19 kr + el. En bonus är att den nya Leafen har ett 30 kWh-batteri, medan den förra hade 24 kWh. 10% billigare och 25% större batteri på två år, alltså. Men kanske hade jag kunnat förhandla ner övermilen redan förra vändan?

CO2-vinst

Nissans webbstatistik påstår att jag sparat 7816 kg CO2 under mitt körande. En kontrollräkning ger vid handen att det är ett ganska högt estimat. Om man jämför med 0.5 liter bensin per mil i 4550 mil och 2,31 kg CO2/liter bensin så har jag snarare sparat 5300 kg CO2, om man räknar med nollutsläpp från elen (jag köper 100% kärnkraftsel från Vattenfall, så det är inte så långt från sanningen). En aktuell rapport tyder på att utsläppen vid tillverkning är cirka 150-200 kg CO2/kWh batterikapacitet, dvs 3600-4800 kg för 24 kWh, så redan under mitt korta ägande hann Leafen ”amortera” bort batteritillverkningens utsläpp. Kommande ägares körning blir närapå klimatneutral.

Kuriosa

Jag fick ett erbjudande om att köpa loss gamla bilen för ca 207,000 kr. Det kändes inte aktuellt och jag tvivlar på att de kan sälja den för det priset. Men om så är fallet är det bara att glädja sig åt att elbilars andrahandsvärde är högt!

Jag hade också kunnat köpa den nya bil jag ska leasa för cirka 280,000 kr efter supermiljöbilspremie. Det är billigare än vanligt och tyder på att Nissan vill bli av med sitt lager inför släppet av nästa generations Leaf. Det kan finnas fynd att göra, och kanske hade jag fått ännu bättre erbjudanden om jag väntat ett par månader. I september ryktas det att nya Leafen ska avtäckas.

Statens kärnkraftsvinst

Jag triggas litegrann av gnället om att staten riskerar att få betala en del av kärnkraftens slutförvar, senast uttryckt av anti-kärnkraftsprofessorn Tomas Kåberger som numera är ledarskribent för den likaledes oseriösa tidningen ETC. Faktum är att:

  • staten har mjölkat kärnkraften på enorma resurser.
  • eftersom staten på olika sätt tvingar reaktorer att lägga ner så är det dess eget fel om kärnavfallsfonden inte fylls på under längre tid.
  • slutförvaret är onödigt dyrt pga överdrivna statliga regler.
  • bolagen som driver reaktorer är skyldiga att betala och ställa upp säkerheter för att kunna betala slutförvaret även om fonderade medel inte räcker.

Det här inlägget tänkte jag främst ägna åt lite detaljer kring första punkten. Men först kan det nämnas att kärnavfallsfondens inbetalningar och avkastning summerar till cirka 97 miljarder och av detta har man betalt ut cirka 34 miljarder för att finansiera mellanförvar, forskning och förberedelser för slutförvar, gröna stolleföreningar mm.

Den huvudsakliga källan för uppgifterna i detta inlägg är Ekonomistyrningsverkets dokument ESV 2016:41 Tidsserier, statens budget m.m. 2015. Jag har inflationsjusterat siffrorna genom att använda SCBs KPI-serier, vilket innebär att siffrorna är i fasta priser med år 2016 som bas.

Punktskatter på kärnkraft

År 1995 infördes en skatt som hette ”Särskild skatt på elektrisk kraft från kärnkraftverk”. År 2006 ersattes den av ”Skatt på termisk effekt i kärnkraftverk”. Utvecklingen har sett ut såhär:

Totalt blir summan 62.5 miljarder. Detta är utan att räkna med någon form av realränta/avkastning.

Övriga skatter

Energiskatten idag drar in ungefär 45 mdr/år. Av detta är 21 mdr/år skatt på elektrisk kraft. I tidsserierna redovisas elektrisk kraft från 2006, tidigare fanns bara energiskatt som en stor post. Om jag antar att elektrisk kraft upptar samma andel av energiskatterna även före 2006, och att kärnkraftens andel är ca 40% av skatten på elektrisk kraft, så ser det ut såhär:

Över perioden i grafen summerar det till ca 175 mdr. En av det svenska skattesystemets egenheter är att vi betalar moms på skatten, så där tillkommer skatteintäkter, men låt oss ta ett helhetsgrepp på momsen: Överslagsmässigt, om vi betalat 60 öre för el innan moms och hushållen fått cirka hälften av kärnkraftens cirka 60 TWh/år, så pratar vi ca (60 mdr/2) * 0.60 kr * 25% * 25 år =  112 mdr i moms under samma period som i grafen ovan.

(Det verkar förresten som att energiskatterna hade en hyggligt stor roll i ”saneringen” av statsfinanserna efter 90-talskrisen. De totala energiskatterna steg från ca 20 mdr år 1992 till ca 61 mdr år 1998, uttryckt i 2016 års prisnivå.)

Vinstmedel

Staten har tillgodogjort sig stora delar av kärnkraftsindustrins vinstmedel på flera sätt. Vi har länge haft en bolagsskatt på runt 28% som utgår på vinstmedel. Därtill kommer utdelningar från Vattenfall till staten. Sen år 2000 har Vattenfall delat ut cirka 61 mdr. Tyvärr har jag inte utrymme att lägga ner det arbete som skulle krävas för att klargöra hur mycket pengar som staten dragit in på dessa vägar. Inte heller kan jag kvantifiera hur mycket staten vunnit på att vår tunga industri åtnjutit mycket konkurrenskraftiga elpriser.

Statens kostnader

Givetvis kan man anföra att statens stöd till kärnkraftsrelaterad R&D i begynnelsen, samt reaktorernas byggkostnader i den mån de bekostades av staten, bör läggas till minusposterna. Men faktum är att bara vissa av reaktorerna byggdes statligt, och allesammans givetvis skrivit av sina kapitalkostnader mot rörelseresultat. De ursprungliga kapitalkostnaderna är betalda och avskrivna sedan länge. Kärnteknik var också väldigt billigt när det begav sig, innan byråkratin exploderade och leverantörskedjorna ödelagts. Att bygga Oskarshamn 1 kostade exempelvis 3-4 miljarder i dagens penningvärde, vilket är ungefär en fjärdedel av vad vindkraft kostar att bygga idag, justerat för kapacitetsfaktor.

Vi har också statliga kostnader i form av att driva SSM mm, men även den finansieras av kärnkraftsbolagen själva genom ett avgiftssystem. Sen 1992 har staten försett sig med cirka 6.4 mdr i avgifter, inflationsjusterat, för att driva kontrollbyråkratin och viss relaterad forskning.

Statligt skapade kostnader

Detta är också svårt att kvantifiera, men onödiga statliga krav på slutförvar, oberoende säkerhetssystem, byråkratiska redovisningar och fördröjningar, fånigt låga utsläppsnivåer mm har påfört kostnader som säkert också hamnar i 100-miljardersklassen. Till det kommer de onödiga förtida nedstängningar av reaktorer som lagstiftats om direkt (Barsebäck 1-2) samt de som vindkraftssubventionerna skapat (O2, O1 mfl), vilket givetvis också ger kostnader i sådan storleksordning.

Sammanfattning

Kärnavfallsfonden har tagit in runt 97 mdr och fortsätter dra in pengar från kärnkraftsägarna. Det är inte särskilt troligt att det blir en restpost för staten att betala, men OM det blir det så är det rätt åt oss med tanke på hur vi rycker undan mattan för fortsatta inbetalningar!

En restpost skulle hursomhelst inte drabba någon fattig: Staten har dragit in 62 mdr i särskilda kärnkraftsskatter, runt 175 mdr i kärnkraftsrelaterad energiskatt, över 100 mdr i moms, okända summor i bolagsskatter och utdelningar, och detta utan att gå längre bak i tiden än cirka 1992. Vi kan vara trygga med att 350 mdr i statlig kärnkraftsrelaterad nettointäkt är en mycket låg nuvärdes-skattning och kärnkraften fortsätter sopa in pengar i statsbudgeten även om just effektskatten avvecklas.

Men denna framgångssaga går nu ändå långsamt mot sitt slut. O1, en välskött reaktor i gott skick, stängs nästa månad. Dess storebror O2 återstartades aldrig efter att den i princip var klar med nyrenovering och uppgradering. Nejdu, käre Kåberger. Elefanten i rummet är INTE att vi eventuellt får betala lite extra för ett extremt överdesignat slutförvar.