Kulturgeografi i Lund

I den här artikeln påbörjar jag ett arbete att ge kvantitativa översikter av olika universitetsmiljöer, med början en institution i Lund. Det som triggade detta var en artikel av dess professor Alf Hornborg och du kan läsa om min reaktion på denna i förra bloggpostningen.

Institutionen för kulturgeografi och ekonomisk geografi vid Lunds universitet har ca 60 anställda akademiker. Förutom att producera avhandlingar, vetenskapliga artiklar, böcker, tidningsartiklar mm, så undervisar dessa anställda ca 400 universitetsstudenter.

Några tongivande professorer vid institutionen är nämnda Hornborg som sysslar med humanekologi, Agnes Andersson Djurfeldt som sysslar med Afrikastudier och Tomas Germundsson som sysslar med svensk kulturgeografi. För att få en bild av vad de anställda gör i forskningsväg har jag ganska ytligt gått igenom samtligas färskaste publikationer och klassificerat dem på olika sätt. Min toppnivå-klassificering av hela avdelningens forskningsarbete formar tre ungefär lika stora delar:

  • normala ekonomiska eller tekniska utredningar
  • rotande i utländsk djup fattigdom
  • postmodernt ideologiserande samt övrigt flummande

Var och en av dessa huvudgrupper får en rubrik nedan. Notera att att jag med varje nämnd titel representerar varsin distinkt författare. De flesta författare har mer i samma stil som den citerade titeln.

Normala ekonomiska och tekniska utredningar

Den här tredjedelen har publicerat artiklar som åtminstone på ytan saknar ideologiskt innehåll. Det kan vara ekonomiska undersökningar som ”Explaining long-term regional growth: Towards an integrated framework” eller tekniska som ”Adopting hydrogen direct reduction for the Swedish steel industry”. Det låter helt ok och borde även platsa på vanliga nationalekonomiska och tekniska fakulteter.

Rotande i utländsk djup fattigdom

Här finns ett två större undergrupper. Den största är den som på olika sätt vänder ut och in på villkor och förutsättningar för afrikanska/asiatiska småskaliga lågintensiva farmare samt nomadiserande boskapsdrivare, till avsevärd del finansierat av SIDA. Nu när 65 miljoner afrikaner årligen flyttar in i städerna med enorma utmaningar som följd så tvivlar jag på att den här forskningen om de allra fattigaste bönderna/nomaderna är särskilt framtidsrelevant. Jag förstår därför inte varför det ska vara stort i Lund.

Jag förstår inte heller riktigt hur det kan vara effektivt att svenskar forskar om detta. Vi finner artiklar som ”Is there such a thing as sustainable agricultural intensification in smallholder-based farming in sub-Saharan Africa? Understanding yield differences in relation to gender in Malawi, Tanzania and Zambia” av Agnes Andersson Djurfeldt. Eller varför inte ”From dystopia to utopia – and back again : The case of the Van Gujjar forest pastoralists in the Indian Himalayas” av Pernille Gooch.

Jag har mer förståelse för gästforskare, som Ibrahim Wahab från Ghana med sin ”In-season plot area loss and implications for yield estimation in smallholder rainfed farming systems at the village level in Sub-Saharan Africa” men även här kan man undra över fokuset på det fattiga och småskaliga. Visst, biståndet ska gå till något och detta är nog inte sämre än det mesta annat, men ändå?

En annan grupp diskuterar utländska maktförhållanden och orättvisor av olika slag. Vi har exempel som:

  • Canadian mega-mining in Central Mexico: Ecologically Unequal Exchange, Violence and Organized resistance 1992-2016.
  • Enclosures from Below : The Mushaa’ in Contemporary Palestine
  • Landscapes of Dispossession : The Production of Space in Northern Tanintharyi, Myanmar.

Den sistnämnda är en färsk doktorsavhandling vari en textsökning på ”marx” ger 73 träffar…

Att sånt inte skapar någon nytta för Sverige är ganska uppenbart men jag ställer mig även lite undrande till om det får något genomslag överhuvudtaget. Hur många läser dessa artiklar?

Postmodernt ideologiserande samt övrigt flummande

Har har vi alltså en tredjedel som är ideologiserat utan att direkt rota i u-länder. En undergrupp av denna tredjedel är forskning om boende (inklusive favoriten kollektivboenden). Artikelexempel:

  • Fair Shared Cities-The Impact of Gender Planning in Europe.
  • Housing activism, neoliberalization and the right to stay put.
  • Land Rent, Crisis Theories, and Radical Geography.
  • Three phases of Danish cohousing: tenure and the development of an alternative housing form.
  • Gentrification and revanchist urbanism in Taipei?

Ytterligare en grupp är de ekologiskt grönskimrande ansatserna. Förutom Hornborgs artikel som nämndes i början har vi följande exempel:

  • Bör nationalparker tillerkännas mänskliga rättigheter?
  • Lifeblood, climate change, and the confrontation of fossil capital’s “other moments“.
  • 171 forskare: ”Vi vuxna bör också klimatprotestera”.
  • Degrowth as part of the mosaic of alternatives for a socio-ecological transformation.

Det finns också några vars artiklar får placeras i en mer allmän vänsteraktivism-kategori, med exempel som:

  • Challenging fascist spatial claims : The struggle over the 30 November marches in southern Sweden.
  • Marx on Steam: From the Optimism of Progress to the Pessimism of Power.

Så har vi en grupp som framstår som snäppet mer navelskådande/filosoferande. Exempel här är

  • Where are the storytellers? : A quest to (re)enchant geography through writing as method.
  • What about landscape in time-geography? The role of the landscape concept in Torsten Hägerstand’s thinking.
  • Into the Paucity of Anxious Isolation: Time-Space Appropriation and the Liberalization of Suffering.

Jag bara måste citera abstract för det sistnämnda verket! Jag tror att DRM står för ”Disaster Risk Management” i det här sammanhanget.

“Capacity building” in DRM is typically approached through an access model that normalizes technical transfers of innovations from ‘developed’ to ‘developing’ areas. Through a framework of world systems political ecology, normalization of this flow is shown to be a mystification of the social relations of exchange that undergird the manufacture of such innovations. “Capacity building” turns out to be a problem of material distribution in the appropriation of time-space through unequal exchange. Developed areas benefit from such exchange not least by the displacement of environmental loads, which ever more often now make necessary technology transfers of disaster assistance to begin with. Another benefit is the engraining of a liberalist model of personhood in areas where it had not been extant, an appropriation of time-space that transforms subjectivity not least by converting difficult moral problems into mere technical ones. Hinged on a deontological framing of personhood, attribution of ‘vulnerability’ in this way conceals the magnitude of horrors in the global system in liberalization of the experience of suffering.

Helt hysteriskt! (Min fria översättning: ”Om vi hjälper underutvecklade regioner att bli mer robusta mot katastrofer så gör vi dem samtidigt mer som oss västerlänningar, och det är dåligt!”)

Sammanfattning

Okej, en tredjedel arbete kring ekonomi och teknik som möjligen är vettigt, en tredjedel tveksamt inriktad biståndsforskning och en tredjedel postmodern ideologiproduktion. Visst överlapp finns förstås. Aningen bättre än befarat när jag startade.

Jag säger inte att all forskning måste ge direkt nytta. Det finns plats för historisk forskning och samhällsvetenskaplig kunskapsproduktion av många olika slag, men sådan ideologiproduktion som nämnts här bör identifieras och avfinansieras av det offentliga. De som vill syssla med dylikt kan göra det utan skattemedel, och utan statlig välsignelse att förstärka ideologiskt motiverad aktivism hos blivande byråkrater. För en lite djupare genomgång av hur jag motiverar en sådan avfinansiering rekommenderas min bloggpostning om akademisk frihet.

  •  
  •  
  •  
  •  

2 tankar kring ”Kulturgeografi i Lund

  1. Det upprörande är inte vad de skriver om utan att vi skattebetalare tvingas betala för det. Så är det med i princip alla stolligheter man upprörs över, de är skattefinansierade. Det är också där lösningen ligger. Kan vi få skattefinansieringen att försvinna försvinner 99% av stolligheterna.

  2. Universiteten styr över de allmänna forskningsmedel som de får direkt av staten. Dessutom måste externa medel administreras av universiteten om man ska bedriva den där, vilket ger universiteten en möjlighet att neka finansiering till vilka forskningsprojekt de än anser inte hör hemma under just det universitetets tak. För professorer anställda efter 1999 så gäller att de kan sägas upp vid arbetsbrist (gäller inte AH, som är anställd före 1999). Regeringen kan i sina regleringsbrev och budgetar styra enskilda universitets möjligheter att bedriva verksamhet.

    Så, det existerar ingen absolut akademisk frihet

    Ändå så lägger sig regeringar sällan i universitetens forskning på detaljnivå, medan fakultets-, och universitetsledningar är något mer klåfingriga (N-A. Mörners intresse för slagrutor på SU är ett exempel). Varför har vi då högre i tak än vad miniminivån skulle kunna vara? Kanske är det som med vurmen för biologisk mångfald – att det dels finns ett egetvärde i att den finns, eller ett framtida, ännu ej realiserat nyttovärde – alternativt så förskräcker de historiska misstag som styrd forskning kan uppvisa, såsom Nazisternas uteslutande av s.k. judisk forskning, eller Lysenkos genestiska irrläror i Sovjetunionen?

    Eller något annat. Hursomhelst – styrmedel finns. De bara inte används.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *