Akademisk frihet

Signaturen Torulf gillade mitt inlägg om Alf Hornborg och postmodernismen, men invände mot min avslutning ”Akademisk frihet be damned – den här typen av akademiker borde inte få ett öre av våra skattemedel!” Jag tackar för feedback och tänkte att det kunde vara värt ett inlägg.

När man börjar operationalisera och realisera begreppet akademisk frihet så blir det nämligen ganska komplext, inte minst eftersom det till syvende och sist kokar ner till skattepengar. Inom det befintliga systemet kan det handla såväl om övergripande anslagsutformning som till praktiska saker som tillsättningar av styrelser i universiteten, utformning av tjänstetillsättningsnämnder, professorers anställningstrygghet mm.

Jag har varken utrymme, tid eller fräscha detaljkunskaper nog att bena ut svensk regleringsmassa och föreslå välbalanserade förändringar, utan nöjer mig med att skissa lite kring de övergripande principerna.

Låt oss förutsättningslöst betrakta ett par tänkbara realiseringar av ”sann” akademisk frihet. En möjlighet är att anslag som en gång givits (till någon lämplig avgränsad entitet, som en disciplin, fakultet, universitet, professor eller dylikt) i den akademiska frihetens namn inte får dras in av några externa skäl, utan bara då entiteten själv begär det. Har man en gång inrättat en kall-fusions-fakultet så måste den få fortsätta bränna pengar, exempelvis. Och om Saudiarabien plötsligt demokratiseras och inför akademisk frihet så kommer koranstudie-fakulteterna bestämma hur fortsättningen ska se ut.

Vi kan också tänka oss en realisering där skattebetalarna, likformigt med samepolitiken, ger ett rejält anslag till ”universitetsriksdagen” där alla befintliga forskare fått rösta fram representanter som sedan demokratiskt kan bestämma sig för hur man organiserar sig internt och hur pengarna ska fördelas i landet och till vilka discipliner. Kanske får Lund inga pengar när övriga universitet inser att de själva får mer pengar om man kastar ut de där bräkande halvdanskarna? Kanske får naturvetenskaperna allt mindre pengar då samhällsvetarna dominerar numerärt och har fler röster, eller tvärtom?

Det kanske finns rimligare realiseringar, men det framstår som tveksamt att akademisk frihet i betydelsen frihet från politisk styrning kan göras absolut. Det är dessutom legitimt att skattebetalarna utövar avsevärt inflytande – de betalar och har rätt att ställa krav på kvalitet, nytta, bredd etc. De har alltså rätt att anlägga ett instrumentellt perspektiv på akademisk frihet. Med sina egna pengar får man forska hur man vill, men inte med andras pengar. För skattebetalarna är akademisk frihet en princip för att långsiktigt säkerställa kvalitet och bredd och som sådan kan den inte vara allenarådande eller överordnad alla andra metoder och principer med samma syfte.

Anslagsgivningen och ramarna bör (precis som idag är fallet) beslutas av politiken och det måste fortsatt finnas ett sorts förhandlingsspel mellan politiken och högskolorna där kvalitets- och nyttokrav ställs, inriktningar fastställs etc. Principiellt bör vi stödja fortsatt akademisk frihet genom att styrningen från skattebetalarna är ganska abstrakt och att den detaljerade anslagskanaliseringen, tjänstetillsättningen mm sköts av forskarråd. Men jag vill mena att det även i en sådan abstrakt styrning måste kunna utformas direktiv som åtminstone i förlängningen leder till en kraftig reduktion av postmodern ideologiproduktion och aktivistutbildning.

Eftersom samhällsvetenskapen och humanismen tagit sig för stora friheter idag, eftersom den objektiva sanningen inte anses finnas, eftersom empiricism, verifierbarhet, falsifierbarhet trängs tillbaka till förmån för strukturalism, marxism, hermeneutik och postmodernism, så kommer kraven på anslagsbegränsningar och kvalitetsstyrning som ett ganska välkommet brev på posten. Frihet medför ett ansvar och det ansvaret har inte tagits i tillräcklig utsträckning.

Det är antagligen ofrånkomligt att detta inlägg associeras till de oroande medierapporterna om utvecklingen av akademisk frihet i kanske framförallt Ungern (det är oklart för mig i vilken utsträckning dessa policies är dramatiserade och svartmålade av agenda-drivande press eller inte). Men jag är trygg med att association bland mina läsare inte leder till ”guilt”. Jag kan inte säga exakt hur universiteten ska komma tillrätta med problemen, men de behöver uppenbarligen varsam hjälp. Att de enda som vågar och orkar ta tag i frågan tycks vara ovarsamma Trump/Orban-typer är ett problem. Däri kanske ligger inläggets nejdetkanviinte.

  •  
  •  
  •  
  •  

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *