(Råkade publicera det här ofärdigt förut, så ni kanske har två i era RSS-läsare. Isåfall är det detta inlägg ni ska läsa.) Det här är fjärde inlägget i en bloggserie om tillväxthaverister. Nytillkomna läsare kan vilja läsa prologen, första, andra och tredje inlägget. I det här omgången behandlas idén om tillväxtutrymme.
Bloggen Ekologistas skrev såhär:
Men då ska vi komma ihåg att det ekonomiska systemet måste begränsas till en radikalt lägre tillväxt än vad vi sett hittills globalt. Och för att de länder som behöver utvecklas mer behöver mer tillväxt än tex EU och USA, så skulle man kunna använda samma perspektiv som på våra historiska utsläpp och konstatera att vi som haft stor tillväxt tidigare bör begränsas mer, för att ge rum åt andra länder att växa till sig, dvs EU och USA för nöja sig med 0,01-0,1 % tillväxt, medan utvecklingsländer får ha högre än 1 % tillväxt så att de kan komma ikapp.
Som vanligt får vi ingen förklaring till märkliga påståenden av den här typen, så vi får gissa oss till det bakomliggande resonemanget. Gängse nationalekonomisk kunskap ger annars vid handen att länder fungerar som ”lok” åt varandra. Ett land har lättare att växa om övriga världen går bra och vice versa. Låt oss därför anta att det inte handlar om att den uppenbart felaktiga idén om att ekonomi skulle vara ett nollsummespel, utan att de antingen syftar på att energi och råvaror inte räcker till långsiktigt, eller på att miljöförstöringen leder till systemkollaps.
När det gäller energi och råvaror finns det förstås ett visst fog för hållningen att besparingar hos rika länder sänker efterfrågan och därmed priset, vilket gör det aningen lättare för fattiga länder att tillgodose sina behov. Å andra sidan är det snarare de oljeproducerande länderna som ska sluta med sitt enorma slöseri med energi. Dessutom är det viktigt att inse att den ekonomiska tillväxten i rika länder sedan 70-talet inte resulterat i ökat per-capita-behov av energi och metaller.
Man kan notera hur Kina tar 96% av sin kolkonsumtion från inhemsk produktion medan Indien däremot får hjälp av Australien mfl, men det är knappast någon brist på kol som hämmar Indien, utan socialism. Vi har mig veterligen ännu inte sett någon peak inom varesig metaller eller energitillgång och inte mycket tyder på att vi kommer få se några peakar inom överskådlig framtid. Inte mycket till resursbrist, alltså, men givetvis en viss priskonkurrens. Statistiskt visade jag i ett tidigare inlägg att fattiga länder har en snabbare per-capita-tillväxt och dessutom är det så att allt mer olja mm går till växande u-länder. Det är uppenbarligen så att fattiga länder vinner mark per automatik. Därmed finner jag inget stöd för att rika länder skulle behöva avsiktligen minska sin tillväxt för att ge andra resursmässigt utrymme.
När det gäller att tillväxt skulle leda till miljöförstöring och systemkollaps, och vi rikare länder därför skulle behöva hålla igen för att skapa miljömässigt utrymme, så är det inte så lätt att ta fram data som visar på varken det ena eller det andra. Det bästa vi har att tillgå kanske är konceptet med ”ekologiskt fotavtryck”:
Här har man plottat ekologiskt fotavtryck som en funktion av HDI-måttet. HDI är välkorrelerat med BNP, så om vi använder det som en proxy ser vi att de rika länderna ligger rejält ovanför den trevliga blåa kvadranten i nedre högra hörnet som man vill ligga i. Här vill jag hänvisa till min bloggpostning om Earth Overshoot Day där man ser tydligt hur det ekologiska fotavtrycket domineras av CO2-utsläpp. Bilden skulle alltså se ganska bra ut om CO2-utsläppen inte räknades med!
Faktum är att med de senaste data som Global Footprint Network gjort tillgängligt, så har höginkomstländer bara utnyttjat 76% av sin biokapacitet, mellaninkomstländer 62% och låginkomstländer 87% av sin biokapacitet, om vi räknar bort CO2. Låginkomstländerna är alltså värst! Ändå är alla kategorier alltså hållbara i någon mening. Går vi in på detaljer ser vi att Nordamerika ligger på låga 50% och Europa på 74% (medan Japan ligger på skyhöga 266%). Att Europa ligger värre till än USA beror förstås främst på hög befolkningstäthet.
Tittar man på tidsserier ser vi att rika länder med låg befolkningstillväxt snarare förbättrar sin footprint med tiden. Inte så konstigt, eftersom vi har råd med tunga miljöskyddslagar. Wikipedia-avsnittet för den miljö-Kuznetskurvan påpekar exempelvis att avskogning upphör vid en viss BNP-per-capita-nivå, och att diverse utsläpp från biltrafiken minskat kraftigt samtidigt som biltrafiken ökat kraftigt i USA. Om vi bortser från CO2-utsläpp, som idag ändå domineras av mellaninkomstlandet Kina, så finns alltså svagt eller inget stöd för att rika länder behöver minska egen tillväxt för att ge övriga miljömässigt utrymme att öka sin tillväxt. Visst, CO2-utsläppen behöver lösas, men inte genom lägre tillväxt eller krympta ekonomier, utan genom elektrifierad transport och icke-fossil elproduktion (läs: kärnkraftverk).
Bra!
Hej,
Tack för ett intressant inlägg och för statistik som jag inte kände till. Det gör argumentationen väldigt mycket bättre.
En fundering som jag har kring mätningen av vilka som håller sig inom respektive utanför sina respektive gränser (eller för att jämföra per capita-siffror) är om nuvarande mätningar bara tittar på produktion i varje land och hur ”rätt” det i så fall är. Just nu ligger ju en hel del industriproduktion i lågkostnadsländer och då är det ju enklare för de rikare länderna att klara sina nivåer vad gäller CO2.
Kanske vore det på sin plats att också mäta CO2-förbrukning i hur mycket varje person konsumerar, oavsett var produkten är producerad. Om målet är att minska CO2-utsläpp så kan man ju på detta sätt ge bättre styrmöjligheter för konsumenter.
Det är en bra fråga. Jag har skrivit en del om CO2-mätning på land-nivå här:
http://nejdetkanviinte.se/2014/04/04/sveriges-utrikeshandel-ger-minskade-co2-utslapp/
Jag tror personlig CO2-mätning är för komplext och inte heller motiverar tillräckligt. Om vi globalt beskattar CO2-utsläpp, så kommer CO2-kostnader helt automatiskt rippla vidare i alla värdekedjor och reflekteras i konsumentpriserna. Se:
http://nejdetkanviinte.se/2014/03/19/klimatavtal-riggade-for-misslyckande/
Hej,
Jag uttryckte mig lite klumpigt. Satt på jobbet, så det gick lite fort, kanske.
Modellen du beskriver verkar vara en rimlig kompromiss, åtminstone vid en snabb genomläsning. Man kan inte ta bort ansvaret från producenten samtidigt som det har varit lätt för den rikare delen av världen att flytta produktion. Astrid Kanders modell ger ju vikt åt båda istället för ensidigt fokus.
Jag menade inte heller att en strikt personlig mätning skulle vara att föredra, men jag har i dessa valtider diskuterat en hel del om trängselskatten i Göteborg och därigenom förirrat mig in i samtal som handlat om huruvida det är en mänsklig rättighet att få bo som man vill, utan tanke på miljökonsekvenser.
En fråga är om det är rimligt att det skall vara gratis (eller t.o.m subventionerat) att bo långt ifrån sitt arbete, i en friliggande villa, och ha två bilar som båda pendlar in till staden för att man inte anser att man klarar livet utan det. Om man har en trängselskatt (t.ex) så gör man det till en lyx för dem som har råd, vilket har sina politiska konsekvenser, men utan någon form av extra kostnad så betalar man kanske inte för de miljömässiga konsekvenserna.
Jag har också noterat en allt starkare trend där man gärna vill miljödeklarera sina produkter. T.ex så vill logistikföretag gärna visa på CO2-utsläpp för olika transportalternativ, medan MAX gärna visar tabeller över CO2-påverkan per hamburgare.
Sådana inslag gör det åtminstone något tydligare för enskilda individer (konsumenter, om man så vill) att se de miljömässiga konsekvenserna av sina val. Motiverar gör det kanske bara om det blir tillräckligt kostsamt.
Yergen: Men hur du än vänder dig så är alltid röven bak och dom som tjänar mer än dig kommer ju alltid kunna bränna mer resurser än dig eller vaska mer champagne än dig. Varför skall det spela roll? Pga svartsjuka eller moral? Resultatet är det viktiga! Ex att nu luftkvalitén i innerstaden blir bättre etc.
Många som röstade nej till trängselskatt gjorde ju det för att de tyckte att det kostade dem för mycket. Argumentet var lite att varför ska jag behöva betala bara för att jag råkar bo där jag bor. Samtidigt är det ju det som är hela poängen med skatten. Om du bor utanför staden och pendlar in så skall du betala för det.
Det är därför uppenbart att många anser (de miljömässiga) vinsterna vara lägre än kostnaderna för trängselskatten. Tillräckligt många för att det skulle bli ett nej i folkomröstningen.
Politiker får därmed ett delikat problem. Att följa folkomröstningen innebär att man tar bort de styrmedel man har tillgängliga för att försöka minska CO2-utsläpp och förbättra miljön. Utsläppen kommer sannolikt att ligga kvar på tidigare nivåer och positiva miljöeffekter uteblir. Alternativet är att låta trängselskatten vara kvar för att uppnå de miljömål man satt upp, men då riskerar de en förtroendekris.
Även om detta är en väldigt lokal fråga så visar den på ett globalt problem. Människor är bara beredda att betala för sin miljöpåverkan om de upplever kostnaden som rättvis och i paritet med vad de anser sig ha råd med, inte vad påverkan faktiskt kostar.
Enligt blogginlägget så verkar CO2-utsläpp vara det största (enda?) problemet för att komma ner på en rimlig nivå avseende det ekologiska fotavtrycket i de flesta av de rikaste länderna. Kanske vore det därför på sin plats med en massiv folkbildningsinsats med CO2 i fokus, samtidigt som man t.ex ökar kraven på miljödeklarationer, i syfte att öka förståelsen för vikten av åtgärder som t.ex trängselskatter som finansieringsmetod av infrastruktur.
Temat trängselskatter/miljö/CO2/miljödeklarationer är intressant och värt att belysa lite extra. Jag återkommer med en bloggpostning i ämnet inom ett par dagar!
Kul! Vi tar diskussionen vidare i den istället då. Jag har en familjemiddag snart där jag kommer att behöva lite välgrundade perspektiv.