Israel vs Palestina

Svår konflikt att kommentera. Alla har sina åsikter, ofta enligt politiska skiljelinjer i övrigt. Positionerna är låsta. Vi matas med två olika narrativ där ena eller andra parten är skurkaktig. Båda är förstås riktiga – de är skurkaktiga, fast på lite olika sätt. Och det som sker nu i Gaza är ett av flera bottenlägen i en extremt långdragen tragedi.

En del av det pro-israeliska narrativet är frågan ”Vad skulle du göra?” (om det regnade raketer från Köpenhamn in mot Malmö exempelvis). Skillnaden är ”bara” att Sverige inte håller Köpenhamn blockerat från omvärlden, och det kanske är därför danska raketer inte regnar över oss. Inte ens med plutonium har vi lyckats tvinga dansken på knä.

Låt oss konstatera att det är Israel som har den överlägsna makten. Det är Israel som har ett högteknologiskt, rikt samhälle med god utbildning. Israelerna lever ett normalt liv, utom givetvis den allt större andelen ultraortodoxa. De har valmöjligheter och handlingsutrymme, och detta används till att begränsa palestiniernas livsföring och utrymme. Palestinierna är statslösa, undanträngda i Bantustans, blockerade från det mesta av handel och nu även från grundläggande nödvändigheter som el.

Jag har pekat på Ingelhart-Wezels kulturkarta i ett par inlägg nu:

cultural map

Israel är tyvärr inte med, men jag skulle gissa att landet ligger någonstans i Latinamerika-bubblan. Religiöst, men ganska långt gånget på self-expression-sidan. Israel ligger mitt i Catholic Europe-bubblan. Det är ingen djärv gissning att Palestina skulle hamna i nedre vänstra hörnet på den här kartan, troligen längre in i hörnet än Zimbabwe. Och hur skulle något annat vara möjligt? Som jag nämnt kräver en vandring mot höger ekonomiska framsteg – vilket palestinierna har exakt nada av. Vandring uppåt är inte heller snutet ur näsan – det sker med utbildning och övergång till informationssamhälle. Från World Values Survey:

  1. traditional values emphasize religiosity, national pride, respect for authority, obedience and marriage. Secular-rational values emphasize the opposite on each of these accounts.[5]
  2. On the second dimension, survival values involve a priority of security over liberty, non-acceptance of homosexuality, abstinence from political action, distrust in outsiders and a weak sense of happiness.

Israels strypgrepp gentemot Palestinas ekonomi innebär alltså att man håller kvar dess befolkning i en kulturell zon som garanterar fortsatt hårdnackat motstånd. Konflikten är därmed fast i ett moment 22. Man kräver goda värderingar för att tillåta utveckling men utan utveckling kommer inga goda värderingar.

Frågan är hur länge detta ska pågå. Om jag fortsätter luta mig mot kartan så gissar jag att eftersom palestinierna inte tillåts utvecklas så kommer konflikten pågå tills dess israelerna utvecklats nog för att förkasta sin nuvarande metod, dvs apartheid och bantustan-tanken. Vid det laget har man förstört möjligheten till en tvåstatslösning, och alltså måste palestinierna få medborgarskap i Israel. Landet går samma väg som Sydafrika, troligen utan en Mandela som åtminstone i stora delar av sin livsgärning förespråkade fredligt motstånd och senare försoning.

Bomba palestinierna snälla? Nejdetkanviinte!

  •  
  •  
  •  
  •  

19 tankar kring ”Israel vs Palestina

  1. Jag ombads precis förklara konflikten av ett par kompisars dotter. ”Först var många människor dumma en viss grupp människor, sedan gav man dem ett land att bo i för att de skulle få det bättre, men där bodde andra sedan länge och de ville ju inte flytta på sig, så blev det bråk.” Vi lyckades inte komma på någon lösning…

    1. Det finns ingen kortsiktig lösning, utan det här kommer nog ta ett par generationer till. Eftersom tvåstatslösningen motarbetas med bosättningar så antar jag att det enda som återstår är en enstatslösning (eller en etnisk rensning av episka proportioner). Misstänker att judarna kan komma att ångra detta vägval, den dag palestinierna får rösträtt.

      En del tycker att frågan är så komplex, så komplex, men jag tycker historien, vem som är dummast, vem som har historiska anspråk etc är rätt irrelevant. Detta däremot är grundläggande: Den befolkning som bor i en trakt måste förr eller senare tillerkännas fulla medborgerliga rättigheter i en statsbildning som omfattar territoriet. (Man kan hoppas på en postnationell tid med öppna gränser, förvisso, men det ligger nog ännu längre bort än israel/palestina-frågans lösning.) Idag är palestinierna fångar i ett krympande fängelse, men det är inte hållbart.

  2. Jag håller med om din syn på saken om att alla boende i en region bör få samma rättigheter i den stat som regionen är en del av. Men givet att den här kulturkartan faktiskt är värd att ta på allvar (jag vet inget om den) – hur funktionell kan en stat bli i längden om den innefattar flera stora grupper som är har ett stort kulturellt avstånd? Min högst okvalificerade gissning är att det kunde vara en styrka i goda ider, men en svaghet då konjunkturen är sämre. En postnationell tid kräver att en överväldigande majoritet iallafall är överens om att gränsfrihet är bra, och det borde betyda att denna majoritet ligger högt upp i högra hörnet.

    Nu låter jag hemskt pessimistisk, men jag drar det bara till sin spets. Och självklart finns det goda skäl för optimism ändå. Jag kan t.ex. tycka att Kina tar hemskt lång tid på sig att röra sig i x-led, men det är nog i själva verket för att deras ekonomiska utveckling har gått så rasande fort och det är förmätet att inbilla sig att demokratin ska gå lika kvickt.

    1. Mmm, precis, det tar tid att ändra värderingar. Hur funktionell staten blir är svårt att veta, men det går ju att jämföra med Sydafrika och andra kolonialstater.

  3. Skillnaden mellan Sydafrika och Israel är att varken Israeler eller Palestinier ser Palestina som en del av Israel. I Apartheid-Sydafrika var det iallafall en konsensus i att man levde i samma land.
    I Sydafrika var det dessutom en kulturell skillnad som det var möjligt att överbrygga med rationella argument, medan i Israel är det en religiös skillnad och då biter inte logik och rationalitet.
    Jag ser en enstatlösning som helt utesluten, om det inte slutar i en etnisk rensning (Iransk atombomb el. likn.), alternativt att det tillåts gå så lång tid att båda folkgrupperna blir tillräckligt sekulariserade för att de ska kunna närma sig en dialog – men som du skriver är den möjligheten begränsad när Palestinierna (på Gazaremsan) hindras från att utveckla sin civilisation.

    En intressant sak att fundera på, är att Västbanken inte har samma problem som Gazaremsan – där finns ingen mur och det pågår ingen öppen konflikt. Detsamma gäller i (delvis) i Jerusalem. Dessutom bor det en hel del palestinier i Israel som valde att inte flytta till Gaza, utan stannade kvar i sina bosättningar och nu lever sida vid sida med Israelerna.

    En tvåstatslösning hindras av att Israel skär av de två palestinska områdena, och Israel skulle tvingas att ge upp de södra delarna för att palestinierna ska kunna få ett gemensamt land. Om Israel skulle göra detta, skulle man förlora tillgången till röda havet, Eilat och några andra mindre städer, men detta tror jag är den närmsta lösning det finns på konflikten.

    1. Hmm, ser Palestina som en del av Israel? Nej, men båda ser ju ett enda land mellan Medelhavet och Jordanfloden. Sen råkar man ha olika namn för landet. 🙂

      På Västbanken finns definitivt en mur, massor med våld och strypning av palestiniernas ekonomi:
      http://en.wikipedia.org/wiki/Israeli%E2%80%93Palestinian_conflict#The_West_Bank_barrier

      Jag vidhåller nog att förr eller senare måste invånarna få rösträtt i den statsbildning som kontrollerar sagda invånares territorium. Exempelvis kunde inte indianerna i USA hållas statslösa för evigt. Jag tror att det på långt sikt blir både praktiskt och moraliskt ohållbart för Israel att fortsätta vara en grym kolonialstat.

      Jag kan tänka mig att en erkänd palestinsk förbindelse mellan Västbanken och Gaza kunde räcka, om förbindelsen tilläts operera utan israelisk kontroll. Tänk en rejäl motorväg, eventuellt med murar runt och israeliska tunnlar under.

  4. Ok, sorry jag kände inte till att det byggts en barriär på Västbanken också (slarvigt att argumentera med sakfel – jag åkte runt i Israel och Palestina år 2000 och då fanns det ingen barriär, det var bara att åka som man ville).

    Kanske att det skulle fungera om man kopplade ihop de två palestinska områdena med en rejäl länk (den kan gott vara betydligt mycket bredare än en motorväg – områdena där är i stort sett bara oanvänd öken).

    Men du kommenterade inte den religiösa delen av problemet – detta är ju i grund och botten en religiös konflikt. En sorts länk som knyter ihop två delar är ju en väldigt teknisk lösning på ett icke-tekniskt problem. Utmaningen är ju inte att Hamas strider för att få till en motorväg till Västbanken, utan att de vill utplåna Israelerna. Israelerna svarar med en rationell lösning – nämligen att sätta upp murar och raketförsvar som hindrar palestinierna från att utföra sina attacker. Hur i hela friden ska en lösning se ut som båda parter kan acceptera?

    1. En del säger att konflikten handlar om historiska oförrätter. En del säger att det handlar om religion. Jag väljer att se det som en nationalistisk konflikt eller kanske snarare en kolonialmaktsfrigörelse-konflikt – sådana som vi sett många av genom historien. Det är det jag tror är den viktigaste dimensionen och att prata om konflikten i sådana termer kan hjälpa till att forma framtiden, eller åtminstone förutse den. Att prata om de andra dimensionerna är att vada i ett oändligt träsk. Vi måste behandla parterna, särskilt den mäktigare parten, som vuxna.

      Hamas motstånd är bara är en ytlig manifestation av att palestinierna är överkörda, fängslade och förödmjukade. Första steget mot att bli av med den typen av manifestationer måste vara att Israel slutar köra över, fängsla och förödmjuka. Då får Israel under ett antal år acceptera att någon dör varje år (när Iron Dome missar) medan palestinierna lugnar ner sig och reorienterar sig. (Sen 2001 har raketattackerna dödat 28 israeler totalt, men Israels offensiv under 2014 har lett till minst 64 döda IDF-soldater (och några tusen palestinska dödsoffer, förstås). En enkel kalkyl ger vid handen att det kan vara en god idé att ge palestinierna exempelvis tio fria år, utan embargon mm, vända andra kinden till och se vad som händer om palestinierna inte bor utfattiga, arbetslösa och utan hopp i ett fängelse, utan tvärtom bor i en ekonomiskt snabbväxande metropol vid Medelhavet.

      Du frågar om hur man ska lösa saken och jag tror att det bara är att vänta på att förhållandena förändras, för idag tycks ingen lösning vara möjlig. Israel är för mäktigt och ser ingen anledning att ge upp sin maximalistiska hållning (allt vi ser är vårt!). Antingen utvecklas Israel moraliskt eller också leder teknikutvecklingen till att palestinierna kan tillfoga Israel mer skada, så att Israel ser sig tvunget att förhandla eller annektera. Det kan ta generationer.

      1. Du missar att Fatah och palestinierna på Västbanken varit i flera långa dialoger med Israelerna om gränsdragningar vid en tvåstatslösning. Man har utmejslat lösningar inom de flesta områden där man inte kommit överens tidigare och har varit ganska nära en tvåstatslösning. Men Hamas och palestinierna på Gazaremsan motsätter sig detta och vill ha hela Israel – samtidigt vill man att Israelerna ska utrotas.
        Anledningen till detta är inte enbart det man upplever som historiska oförätter, utan ett utslag av en generell antisemitism som finns i Mellanöstern. Det var exempelvis inte bara Palestinier som anföll Israel under sexdagarskriget, utan hela regionen hade ju gått ihop om att invadera Israel.

        Jag menar att situationen är mycket mer komplex än att Israel ska ge upp de landområden man tog efter att de blev anfallna 67 (dessutom är ju båda parter i fredsförhandlingarna överens om att det är 67 års gränser som gäller).

        Det regnar dessutom raketer över Israel dagligen, även när de inte är i öppen konflikt med Hamas, så de har ju bevisligen accepterat att arbetet för fred är viktigare än några spridda dödsoffer som följd av raketbeskjutningen. Det som nu föranledde den öppna konflikten, var kidnappningen och mördandet av tre israeliska ungdomar och det är politiskt svårt att blunda för den typen av våldsdåd. Kanske Israelerna hade reagerat annorlunda om det skedde på Västbanken där det styrande partiet inte står bakom den typen av våldshandlingar.

        Jag tror att man skulle komma närmre en lösning om världen slutade att acceptera Hamas beteende. ”Ship to Gaza” och andra högprofilerade aktiviteter till stöd för palestinierna på Gazaremsan ger legitimitet åt en organisation som har ett mål som är omöjligt att uppnå. Det är helt otänkbart att Israelerna skulle acceptera att flytta från Israel och lämna över hela landet till Hamas, och så länge de senare inte viker från det kravet så finns det inga förutsättningar för en fredlig dialog med Hamas. Det spelar ingen roll hur många raketer man låter Hamas skjuta på Israel. Det enda resultatet av att vänta ut Hamas skulle vara att det skulle kunna förbereda en massiv attack (med kärnvapen eller likn.) som skulle få katastrofala konsekvenser, och den risken är ingen villig att ta.

        Jag menar att det är viktigt att man behandlar palestinierna som två grupper som själva inte kunnat enas. Man har under lång tid haft bra dialog med Abbas och Fatah och har varit mycket nära en tvåstatslösning och fred (med Palestinierna på Västbanken).

        1. Som sagt, folk pratar om historia och Hamas. Jag anser att det är irrelevant. Det som är relevant idag är att Israel har makten och använder den till att etablera en maximalistisk israelisk ”lösning” samtidigt som de förhindrar palestinierna att leva ett rimligt liv. I Gaza bor ett par miljoner varav hälften minderåriga. De hålls på svältgränsen i ett gigantiskt fängelse och nu bombas fängelset dessutom med förutsägbara direkta skador, trauman, fördjupad fattigdom, blodshämnder mm. På Västbanken är palestinierna inträngda i små bantustans och ska de ta sig mellan dem utsätts de för förödmjukande och tidskrävande gränskontroller. Se: http://dissidentvoice.org/wp-content/uploads/2009/08/PalestLand1-1024×723.jpg

          Israel har etablerat ett moment 22 som passar dem väldigt väl. De fortsätter med annekteringar av land och strypning av ekonomin eftersom vissa palestinier gör brutalt motstånd mot att annekteringarna och strypningarna fortsätter. Men Hamas skulle inte ha det stöd de har för sin politik om Israel agerade balanserat och lät palestinierna ägna sin energi åt att förbättra sina liv inom rimliga gränser.

          Om Israel verkligen vore med på 67-årsgränsen så skulle de kunna etablera den verkligheten unilateralt. Att förhandla om huruvida man ska göra rätt eller inte är orimligt. Sen är det helt enkelt osant att Israel går med på 67-årsgränsen. Se exempelvis hur det styrande Likuds plattform ser ut. Alltså finns det inga förutsättningar för fredlig dialog med Israel heller.

          Att det skulle leda till en ”massiv attack” att låta Hamas vara – tja, det är en spekulation som man får agera på när man ser det – inte ett gott skäl att hålla miljoner traumatiserade och fattiga. Det är Israel som har kärnvapen och skulle man värdera risken för att den ena utplånar den andra så är det nog Israel som ska strypas och straffas kollektivt för sina demokratiska valresultat.

          Du tycker att det är viktigt att man behandlar palestinierna som två grupper. Det tycker inte jag. Jag tycker att det är viktigt att man behandlar palestinierna rätt. Och jag håller inte med om din historieskrivning när det gäller att man varit mycket nära en tvåstatslösning. Men återigen, att gräva i historia leder ingenstans – har du rätt ändrar det inte min position: Jag ställer krav på att Israel unilateralt ska agera enligt en rimlig kompromiss och sluta söka en maximalistisk israelisk lösning.

          1. Du missförstår mig nog, jag håller med dig om att Israel beter sig oerhört illa och agerar på ett sätt som inte leder framåt mot en tvåstatslösning. Jag menar också att Israel måste ta initiativet till en lösning eftersom de är ockupationsmakten.

            Dock anser jag att det är nödvändigt att behandla Palestinierna som två grupper så länge de inte klarar att komma överens.
            Dessutom håller jag inte med dig om att Israel har konstruerat en lösning som passar de perfekt – Israelerna avskyr situationen och vill inget hellre än ha fred, men är hotade av flera länder in regionen inklusive stora grupperingar hos de palestinier som man ska förhandla med.

            Du har, liksom resten av västvärlden en väldigt rationell syn på hur konflikten ska lösas, men jag menar att man måste förstå och bearbeta de irrationella beståndsdelarna av konflikten – det är de som är hindret mot en varaktig fred och en tvåstatslösning, och det är de som gör att Israel och Palestinierna beter sig som man gör.

            För oss i sekulariserade länder ser både Israelernas och Palestiniernas beteende helt vanvettigt ut. Men religion ligger djupt hos religiösa människor och det går inte att lösa en icke-rationell konflikt med rationella argument (försök att med vetenskapliga argument övertyga en muslim och jude om att Muhammed resp. Abraham aldrig har existerat – det är fullkomligt omöjligt (just detta behöver man dock inte göra för att lösa konflikten, men det är andra påstådda oförätter för tusentals år sedan som man inte kan bemöta med sund logik eftersom de är nedskrivna i (för dessa individer) viktiga böcker)).

            I flera av de fredssamtal som varit har man nästan löst frågorna om gränsdragning – det är detaljer som skiljer och ingenting som egentligen står i vägen för en överenskommelse. Båda parter erkänner 1967 års gränser som de som ska gälla i en framtida tvåstatslösning, men Israel vill behålla de områden där man idag har byggt städer (du hänvisar till en gammal valplattform tillhörande konservativa Likud, inte Israels officiella linje i frågan). Detta accepterar i huvudsak palestinierna men då vill man ha motsvarande landområden av Israel (land-byte) och detta accepterar Israelerna. De rationella beståndsdelarna av konflikten har man alltså nästan löst – det är inte detta som är problemet. Palestinierna kan också tänka sig andra rationella förslag, som att Israel får lov till att ha radarsystem i östra Västbanken för att kunna detektera anfall från de östliga arabstaterna.

            Jag har varit och rest en hel del både i Israel och Palestina, och vanligt folk på båda sidor av gränsen vill inget hellre än ha fred. Samtidigt finns det en stor misstro mot den andre – man litar inte på intentionerna.
            Israel ser inte sin motpart i konflikten som Palestinerna, utan inkluderar också de länder i arabregionen som man saknar fredssamtal med. Och det finns bevisligen starka externa intressen i regionen som gör att konflikten hålls vid liv (någon förser exempelvis Hamas med vapen och ser till att de arbetar aktivt för att störa de fredssamtal som varit).
            Palestinierna å sin sida ser endast Israel som sin motpart och vill ha de landområden som Israel tog från bland annat Jordanien, Egypten och Syrien under sexdagarskriget för att inlemma i sin framtida palestinska stat.

            Om man bortser från all historik i konflikten (vilket ingen av de stridande parterna gör) så är det helt riktigt att israelerna ska lämna ifrån sig de landområden de tog från sina grannländer – palestinierna har utan tvekan mer rätt till de områdena än vad Israel har. Man har varit väldigt nära en tvåstatslösning – man är nästan överens om hur gränserna mellan de två staterna kan se ut och det är andra element som gjort det svårt att komma vidare (exempelvis att palestinierna vill att fem miljoner flyktingar och släktingar till flyktingar från sexdagarskriget ska inlemmas i Israel vilket skulle göra att judarna blev minoriteter i sitt eget land).

            Men den största knäckfrågan är utan tvekan Hamas totala brist på intresse att erkänna Israel och judar. De kan nog rucka på kravet att utrota alla Israelerna, men man har än så länge inte givit upp kravet på att samtliga judar ska fördrivas.
            Visst har konservativa Likud i Israel raggat röster på att spela på konservativa värden (såsom att förvägra Palestinierna en egen stat), men detta har inte varit något större hinder i de senare årens fredsprocesser – man har ändå accepterat en tvåstatslösning.

            För att komma vidare måste vi diskutera och acceptera de olika gudarnas och profeternas förmodade viljor för att hitta lösningar som alla kan vara nöjda med.

          2. Den här diskussionen är intressant men tar lite för lång tid – borde blogga istället. 🙂 De hundratusentals ockupanterna på Västbanken avskyr säkert situationen och vill förstås ha fred – genom att palestinierna flyr till Jordanien. Stödet för Gaza-kriget är dessutom enormt. (Och att Muhammed har existerat är väl oomstritt?)

            Att förstå och bearbeta de irrationella orsakerna till konflikten? Nej, det är ju det som bara lett bakåt! Hindret är inte irrationaliteten, hindret är tvärtom den israeliska koloniala rationaliteten. Att man helt samvetslöst fortsätter att annektera land på Västbanken, tortera Gazas befolkning och driva en söndra-och-härska-strategi. Jag upplever inte det du upplever, nämligen att Likud skulle varit nära att acceptera en tvåstatslösning. Varken nu eller förr. Se exempelvis: https://www.youtube.com/watch?v=6TG0vdzrmt4

            Du fortsätter hävda att Hamas och deras inställning är problemet och jag fortsätter att hävda att Hamas är ett symptom på den koloniala expansionen och en förevändning för att driva den vidare. Den här diskussionen verkar inte kunna få någon av oss att ändra oss. Vi får nog enas om att vara (delvis) oeniga i den här frågan.

          3. Hehe, ja det får vi nog göra.
            Du kan säkert hitta liknande videosnuttar som visar motsatta situationer eller andra partsinlagor – Likud är konservativa och är inte representanter för landets officiella linje, lika lite som SD representerar Sveriges uppfattning eller GOP/FOX News representerar USA:s.
            På samma sätt är inte Hamas representanter för Palestiniernas samlade linje.

            Det finns en artikelserie med 4 videosnuttar i en tidskrift som heter the Atlantic – de försöker så objektivt som möjligt gå igenom var de olika lägren står i frågan om en tvåstatslösning. Den tar upp de tekniska/rationella hindren utan att nämna de känslomässiga/irrationella argument som används av båda sidor.
            Jag tycker att den sammanfattar läget ganska bra och ungefär som jag uppfattar situationen. Dock kan man få uppfattningen av att en tvåstatslösning inte är så långt bort, men det är inte sant – man står oerhört långt ifrån varandra och för tillfället är man sannolikt längre ifrån varandra än på länge.

            När det gäller ockupationen så är det en vanlig missuppfattning att de landområden som Israel ockuperat är tagna av palestinierna och att man därför måste återlämna dessa till palestinierna omedelbart. Landområdena tog man av bland annat Jordanien (Västbanken), Egypten (Gaza) och Syrien (Golanhöjderna). Med Egypten och Jordanien har man överenskommelser som faktiskt innebär att dessa områden nu tillhör Israel. När man pratar om att Israel ska ”lämna tillbaka dessa områden till palestinierna omedelbart”, så är det faktiskt så att palestinierna aldrig haft dessa områden – däremot har delar av den palestinska befolkningen historiskt sett bott där tillsammans med judar, kristna och andra grupper av araber.
            Detta är visserligen semantik, men är de argument som Israel lyfter fram när man bemöts med liknande krav som du ställer.

            Oavsett – vi har våra respektive synsätt på konflikten och får försöka respektera varandra ändå, även om jag upplever att min bild är lite mer rationell än din (obs. skämt :)).

          4. Jadå jag såg bilden och har sett den tidigare.
            Har heller inte försvarat att Israel är inne och bygger utanför 67 års gränser och kan för mitt liv inte förstå varför de gör det, annat än det uppenbara – att det är bördig tidigare obebyggd mark som de gärna vill använda sig av (dock är det viktigt att poängtera att kartan längst till höger inte visar bebyggt område utan område med israelisk närvaro – huvudsakligen militär som bevakar gränsen i öster för att skydda sig mot raketer och stridsflyg).
            Faktum är att de städer och de lantbruk som Israel byggt på Jordaniens sida av 1967-årsgränsen ligger alla strax vid gränsen, det enda undantaget är staden Ariel som ligger en bit in. För övrigt är kartan utan tvekan gjord av någon som vill få det att se värre ut än vad det är – precis som väldigt mycket annat propagandamaterial i denna och andra konflikter. Men återigen – jag tycker att Israel beter sig svinigt, stödjer de inte i sitt beteende och kan heller inte begripa bevekelsegrunden.

            Jag är kritisk mot Hamas eftersom man blockerar fredssamtalen, ägnar sig åt terrorism och kräver att israelerna ska utrotas och Israel tillfalla araberna.
            Jag har inget gott till övers för Hamas – jag ser bara sabotage från deras sida. De har aldrig haft en dialoglinje utan styrs av en konfrontativ version av sin religiösa övertygelse. De kommer heller inte sluta med sina anfall vad än israelerna gör. De har bestämt sig för att döda och driva bort israelerna och det är denna verklighet som israelerna lever med och som formar bakgrund för de beslut som fattas.

            Jag är inte överslätande mot Likud men försöker se hela bilden – parterna står långt ifrån varandra och avskyr varandra – de är dessutom i krig med varandra. Det är vad Israel säger och gör i trepartssamtalen med palestinierna som är intressant, inte vad Netanyahu säger när han pratar med sina släktingar.

            I Sverige kräver vi att politiker ska vara fläckfria och deras fisar ska lukta hallonbåt. I resten av världen säger politiker dumma saker, ändrar åsikt, ljuger för att få sympatier etc. etc.

            Jag tycker att det är helt fel att använda enskilda exempel som lösryckta bevis för att driva en tes; det får kvällstidningar och genusforskare ägna sig åt (observera att jag inte länkat till ett enda citat eller läckt videoklipp från Fatah eller Hamas trots att det vimlar av dumheter som de har sagt (båda är styrande i respektive region)). Ett vetenskapligt tillvägagångssätt famnar mycket bredare om problemställningen och jag har till dags dato inte sett någon som forskar inom området som ensidigt belastar varken Israel eller Palestinierna.

            Såg du sammanställningen som ”the Atlantic” gjort?

          5. Min upplevelse är att Israel behandlar fredssamtalen som ett spel för gallerierna. De försöker se tillmötesgående ut för att världssamfundet ska fortsätta ge dem stöd medan de utstuderat och mycket medvetet blockerar framsteg och fortsätter äta land, samtidigt som de aktivt försöker utradera palestiniernas möjligheter till ett civiliserat liv. Därför är det av betydligt större relevans vad ledande israeler säger och gör utanför fredssamtalen än i dem. Det där med hallonbåt var kul, men i ljuset av vad som händer och vad alla andra säger så är det önsketänkande att tro att Netanyahu ljög för att få sympatier. Just det där samtalet är också bara en pusselbit av många.

            Hamas är givetvis värre, men det är en noggrant odlad myt att de är så illa att de inte är pratbara eller möjliga att förhandla med. Hamas har försökt sträcka ut handen men bara fått den rappad. Israel har historiskt stött Hamas som ett alternativ till PLO. Söndra och härska. Läs gärna detta, om du orkar: http://www.juancole.com/2014/08/blown-chances-israel.html

            Jag har inte sett Atlantic-grejen ännu, men jag ska försöka hinna i helgen.

  5. Jag kanske ska förtydliga att det nog går att finna en teknisk landbytes-lösning med Fatah på Västbanken, men kommer Hamas-grenen i Gaza att acceptera detta eller kommer det bara att fortsätta som tidigare? Jag tror inte att Hamas skulle acceptera någon som helst tvåstatslösning – hittills har de ju inte velat diskutera detta.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *