Samtidigt som Venezuelas utveckling är djupt tragisk är den en veritabel guldgruva för den som vill reflektera över olika samhällsföreteelser. Oljelandet Venezuela har styrts socialistiskt av Hugo Chavez och hans efterträdare sen 1998 och landet var därför något av en gullegris i vänsterkretsar fram till ganska nyligen.

Att Chavez tunga socialism förstörde de flesta förutsättningar för företagande doldes i viss utsträckning av de höga oljepriset, men alla med någon form av känsla för nationalekonomi kunde förstå vad som väntade. Nu är ekonomin i fritt fall, hyllorna gapar tomma, inflationen tresiffrig och landet har problem tillochmed med att betala för att trycka upp sina pengar.

Vänsterns förklaringar

Vänstern skyller Venezuelas problem på två saker: Att priset på olja kollapsat och att kapitalisterna och USA saboterar. Jag bloggade om tomma hyllor, militär ockupation av företag som inte producerade, extrem inflation och pågående kollaps redan 10 mars 2014. Då var priset på olja ännu $100/fat och hade legat ungefär där i flera år. Inte förrän hösten 2014 rasade oljepriset. Kollapsen började alltså under en period då Venezuela producerade 2.5 miljoner fat olja per dag för $100/fat och därmed drog in $90 miljarder/år i nästan-gratispengar.

Den andra syndabocken för Venezuelas problem är inget mindre än sabotage från USA och kapitalisterna. En ledare i Flamman beklagar sig sålunda:

Att påpeka att Venezuela som nation är utsatt för ihållande försök till regimskifte, att varubristen beror på sabotage från företagsägarnas sida gör mig till ”diktaturkramare”.

Det är bara om långt ut till vänster som man inte begriper att när företag får sina tillgångar konfiskerade så vågar de inte investera. En ekonomiskt litterat person inser att när företag inte kan växla valuta till marknadspriser så kan de inte importera insatsvaror som de kan förädla. Och vilken tänkande person som helst inser att när prisregleringar tvingar företag att sälja till förlust så kan de inte upprätthålla produktionen särskilt länge.

Jo, en syndabock till, förresten: vädret. Precis som det är missväxt bara i ekonomiskt auktoritära länder så leder vädret till elbrist bara i sådana länder.

Speglingen i svenska nyheter

Jag som plöjer väldigt mycket nyheter reflekterar över att svenska media påfallande ofta inte längre pratar om socialism och vänster i samband med Venezuela. Istället pratar man bara om ”regeringen” och ”oppositionen” och man låtsas rapportera balanserat med ståndpunkter från bägge sidorna, lika värderade. Men att det är en socialistisk regering och en socialistisk politik som bedrivs utelämnas påfallande ofta och ekonomisk expertis används av någon anledning inte för att förklara vad som hänt.

Vad skulle svenska journalister ha för skäl att utelämna vänsterkopplingen? Tänka, tänka…

Våld och kriminalitet

Ibland, när fackföreningsledare och socialister i Sverige håller tal eller argumenterar, så framstår de lite som concern trolls när de påstår att icke-socialistisk politik leder till större klyftor, vilket leder till desperata människor, kriminalitet och gated communities. Med spelat bekymrad min låter de förstå att tyvärr, tyvärr kommer deras väljare inte kunna lägga band på sig om den onda högerpolitiken får verka.

Så hur har det gått i socialistiska Venezuela?  Jo, Venezuelas huvudstad Caracas leder ligan över städer med flest mord per capita i världen, med skyhöga 1.2 promille mord per capita och år. Venezuelas crude death rate är cirka 5.5 promille, vilket ger vid handen att i storleksordningen 20% av dödsfallen i huvudstaden är mord. Antalet mord har sisådär trefaldigats sen Chavez tillträde. Kidnappningar och utpressning är ännu vanligare och man kräver numera givetvis dollar i lösensumma.

När det gäller korruption ligger Venezuela på plats 158 av 167 av världens länder, strax före Irak och en bunt andra ”failed states” som inte kan sägas ha en fungerande regering med territoriell kontroll.

Demokratin

Venezuela märker ut sig i Amerika som det enda röda landet förutom Haiti (Kuba och något ytterligare land är förvisso så usla att de är orankade, men ändå).

Chavez samlade allt mer makt i presidentens händer och beskar såväl parlamentets makt som medias möjligheter att rapportera fritt. Fackföreningar har begränsats, människorättsorganisationer som får utländskt stöd kan åtalas för förräderi, domstolarna har förlorat sin självständighet. Det senaste i utvecklingen är att president Maduro ordnar stora militärövningar för att vara beredd mot ”utländskt drivna kuppförsök” medan dussintals dödas i inhemska protester. Det har under en tid varit så illa att tillochmed Jonas Sjöstedt, när han ombads välja mellan USA och Venezuela valde USA. För det har han fått utstå mycket spott och spe ifrån de egna leden, men inte ens han kan längre hålla på något som så uppenbart är en diktatur.

År 2010 däremot så bloggade Sjöstedt om att Venezuela var en demokrati och så sent som 2013, vid Chavez bortgång, skrev tunga V-riksdagsmannen Hans Linde om landets framgångar i fattigdomsbekämpningen och om dess demokratiska val.

Så lär sig vänstern något? Nej. Bara direkt under galgen kommer omvändelsen, och som vanligt visade det sig inte vara riktig, demokratisk socialism. Inte den här gången heller! Det är väldigt märkligt att varje gång rejäl socialism prövas, så urartar det i förtryck och ekonomisk kollaps. Att ingen i vänstern reagerar på att ingen lyckas få till den där riktiga socialismen. Mycket märkligt! Men vi andra begriper att mekanismerna är obönhörliga: Socialism är ett annat ord för ekonomisk ofrihet. Ofrihet kan bara skapas genom förtryck. Denna ekonomiska ofrihet leder till fattigdom och korruption, som leder till missnöje, som leder till anti-demokratiskt förtryck för att bevara systemet. Den socialism vänstern drömmer om är inte, kan aldrig vara, den socialism vi får. Den socialism vi får är den med inskränkt pressfrihet, tomma hyllor och Pravda som enda tillgängliga dasspapper.

Slutsats

Framförallt är det tydligt att det som sagts och sägs om landet säger mycket om sagesmännen. Säkert även om mig.