Cornu och Schlaug går inte precis från klarhet till klarhet i sina senaste alster.
”Bloggen Cornucopia? är Sveriges största oberoende blogg inom finans, ekonomi och miljö, samt en av de största inom politik.” Så inleder bloggaren sin Om bloggen-sida. Hans motto/underrubrik till bloggen som helhet är ”Oändlig tillväxt i en ändlig värld?”.
Både hans inriktning och hans filosofi kretsar alltså kring ekonomi och tillväxt. Tillväxten är som bekant BNPs derivata och man skulle därför kunna förvänta sig att bloggaren har kläm på vad BNP är. Tydligen inte. Under rubriken Lördagsmys: Fler mellanhänder höjer BNP exemplifierar han med företaget Spotify och hävdar att inblandade mellanhänders omsättning till fullo(!) räknas in i BNP. Han skriver bland annat: ”Totalt har slutkundens köp av Spotifytjänst för 100:- SEK inklusive moms lett till 80+16+80+51+3=230:- SEK i omsättning och BNP-aktivitet.”
Även en kort grundkurs i nationalekonomi på universitetsnivå nämner förstås att BNP kan mätas på tre sätt: produktionsmetoden, utgiftsmetoden och inkomstmetoden. Förenklat innebär det alltså att:
BNP = producenternas förädlingsvärden = slutanvändarnas utgifter = löner och vinster.
Även den mycket korta svenska wikipediasidan om BNP täcker detta. Hade Cornucopia hört talas om ekvivalensen hade han knappast fått för sig att misstolka produktionsmetoden till att handla om producenternas försäljningsvärden.
Vad kan bloggaren göra med denna fadäs? Fyra huvudspår: Låtsas som att det regnar, göra en pudel, radera inlägget eller ropa ”April april!” mitt i december. Vi får se. (Kanske lite barnsligt av mig att hacka på honom, men jag är väl inte mognare än så, kan tänka.)
Schlaug då? I en bloggpostning idag angriper han att Lorentz Tovatt, grön ungdoms språkrör, för att svära i kyrkan genom att på DN Debatt hävda Sveriges ”decoupling”, dvs att BNP kan öka utan att energibehov eller utsläpp ökar. Tovatt har förstås helt rätt och det är glädjande att se att det finns sådana insikter bland de unga gröna. Att grönkonservativa som Schlaug gör våldsamt motstånd är inget konstigt, eftersom de har investerat så oerhört mycket kraft och prestige i en livsstilsmoralism och samhällskritik som bygger på premissen att tillväxt är ondska.
Här hänvisar Schlaug till några i det grönakademiska komplexet, KTH-forskare inom ”miljöstrategisk analys” samt inom ”urbana och regionala studier” som replikerade på Tovatt. De skrev:
Enligt Naturvårdsverket (Rapport 6483, 2012) ökade svenskarnas utsläpp av koldioxidekvavilenter med 9 procent mellan 2000 och 2008, sett till konsumtionen. Medan de inhemska utsläppen minskade med 13 procent, ökade utsläppen utomlands med 30 procent. Det goda exemplet finns inte.
(Ja, de skrev verkligen ”ekvavilenter”! Taskigt eller inkompetent av DN att inte rätta?) Även Cornu hånade Tovatt med hänvisning till grönakademikerna. Låt oss reda ut det här. BNP i Sverige ökade realt cirka 20% under perioden. Samtidigt minskade utsläppen i Sverige med 13%. Totalt ligger Sverige idag på ungefär en femtedel av världens genomsnittliga CO2-utsläpp per BNP-krona. Dessa forskares slutsats är att ”det goda exemplet finns inte”. Det är facepalm redan här!
När man belastar Sverige med våra handelspartners CO2-utsläpp har man gjort en otroligt ytlig analys. Jag har tidigare visat att konsumtionsmodellen är obsolet, men låt oss ändå använda den för resonemangets skull. Dessa grönakademiker och Schlaug hävdar med stöd av konsumtionsmodellen inte bara att Sverige har en grönmoralisk skuld för att inte vara lika slutet som Nordkorea, utan även något mycket skarpare, nämligen att det inte finns något ”gott exempel”, dvs att decouplingen egentligen inte finns!
Men för att belägga avsaknad av ett ”gott exempel” så räcker det inte att visa att skurkstaten Tyskland och andra handelspartners STRUNTAT i att decoupla. Man måste troliggöra att de INTE KAN decoupla på samma sätt som vi har gjort. Dvs man behöver visa att vi i Sverige mycket kraftigt ökat vår import av produktkategorier som både har höga ”inbäddade” CO2-utsläpp och som inte kan produceras med kärnkraftsel eller som inte skulle produceras energisnålare i modern svensk produktion. Det finns mig veterligen ingen som varit i närheten av att belägga detta, vilket förstås beror på att det helt enkelt inte är så. Sverige exporterar produkter med högt energiinnehåll och låga utsläpp. Vår utrikeshandel gör nytta, inte skada, för miljön!