Det pågår en dragkamp om en problemformulering i framförallt USA när det gäller ojämlikhet, och debatten ger rejäla ekon även i Sverige. Det är kort sagt ett helt oerhört gnäll från vänstern om ”the one percent”, dvs den rikaste procenten, som ”tagit” det mesta av välståndsökningen på sistone. Man pratar om en ”oligarki” av ärvda förmögenheter i USA och grafer som denna delas vitt och brett:
Nu under april har socialister i hela världen dessutom svurit trohet till en ny bibel kring ojämlikhetens historia och framtidsutsikter, Capital in the Twenty-First Century, av Thomas Piketty, rimligen innan de flesta av dem hunnit läsa boken eftersom den är tokfärsk. Boken redovisar tydligen ojämlikhetsutvecklingen, dess drivkraft och dess framtidsprognoser på med en vinkling som gör vänstern extatisk.
En annan stark akademiker, Mark R. Rank, har däremot, trots sin vanliga vänster-inställning, nyligen kritiserat 1%-narrativet och därför blivit brett citerad av högern. Han skriver om hur 1%-gruppen förändras från år till år, att 12% av befolkningen kommer höra till 1%-arna under åtminstone ett år i livet och att 73% av befolkningen kommer att höra till de 20% högsta inkomsttagarna minst ett år under livet.
Det finns en del annan forskning som går på tvärs med oligarki-narrativet, bland annat Kaplan och Rauh: ”We examine characteristics of the 400 wealthiest individuals in the U.S. over the past three decades as tabulated by Forbes Magazine, and analyze which theories of increasing inequality are most consistent with these data. The Forbes 400 in recent years did not grow up as advantaged as in decades past. They are more likely to have started their businesses and to have grown up upper-middle class, not wealthy. Today’s Forbes 400 were able to access education while young, and apply their skills to the most scalable industries: technology, finance, and mass retail.”
De stormrika är alltså inte en fast oligarki, utan oftast personer som kunnat utnyttja skicklighet, risktagande, entreprenörskap och ekonomins globala skala för att bygga framgångsrika företag. Sen hör det kanske till saken att de 1% högsta inkomsterna betalar 40% av all federal inkomstskatt i USA, och de 50% lägsta inkomsterna betalar i stort sett ingen federal inkomstskatt alls:
Hursom, striden kommer rasa vidare under överskådlig framtid. Själv tänker jag förstås att i den mån det nu finns en oligarki, så gäller det att staten och dess regelverk är minimala och effektiva, så att oligarkerna inte kan nyttja regleringar för att bibehålla sin position. Det måste vara lätt att konkurrera.