Kategoriarkiv: Uncategorized

Proof by EPR

2016-07-20UncategorizedHinkley Point C, kärnkraftjeppen

Förr mötte vi ofta argumentet: ”Kärnkraft är dyrt, se bara på finska Olkiluoto 3.” Numera ser jag lika ofta kostnadsjämförelser mellan någon förnybar teknologi och det brittiska kontraktspriset på £92.50/MWh för Hinkley Point C. Detta bör inte accepteras!

Cherry-picking

De nämnda reaktorerna, Olkiluoto 3, Hinkley Point C, samt Flamanville, är alla av den franska modellen EPR-1600. Det är världens största reaktormodell och de fyra första byggena (två i Kina) har tyvärr visat att den är relativt svår att bygga och EDF, företaget bakom modellen, håller därför på att omarbeta den.

Eftersom det har byggts i storleksordningen 600 kommersiella reaktorer i världen, varav ca tre fjärdedelar ännu är i drift, så är det uppenbar cherrypicking att välja ut en fransk tämligen misslyckad monstermodell som ett bevis på att kärnkraft i allmänhet är dyrt. Tyvärr är det ändå så vanligt att jag har börjat kalla fenomenet för ”proof by EPR”. Det är helt enkelt oseriöst att hävda att Olkiluoto 3/Flamanville eller Hinkley Point C bevisar något om ”kärnkraften”. En EPR är en EPR. Den modellens kostnader är inte representativ för världens kärnkraft.

Äpplen och päron

Den brittiska regeringen har kommit överens med EDF om ett kontraktspris för elen från Hinkley Point C på £92.50/MWh i 35 år, att räknas upp med inflationen. Det är alltså cirka 1 kr/kWh. Det är alltför vanligt att detta jämförs med Levelized Cost of Energy (LCOE) för någon förnybar kraftkälla i något annat land. Detta är att jämföra äpplen och päron på flera sätt. (Samma gäller att jämföra med kontraktspriser i något annat land – ofta skiljer sig villkoren åt kraftigt, exempelvis kan staten ta enorma kostnader för nätanslutning av offshore-vind).

LCOE är ett break-even-pris räknat över ett verks hela livslängd. Det brittiska kontraktspriset avviker på ett antal avgörande sätt.

LCOE inkluderar oftast inte inkluderar nätanslutning och nätförstärkningar, vilket brittiska producenter måste betala i sin helhet. Jag har tidigare visat att svenska vindkraftsproducenter betalar en mycket liten del av de kostnader de åsamkar nätet, och att deras externa kostnader för elnätet egentligen borde ge ett påslag på 25% på vindkostnaden. Det är också en orsak till att även andra kontraktspriser i Storbritannien är höga: vid tiden för Hinkley C-överenskommelsen ca £95/MWh för landbaserad vind, £120/MWh för solceller och £155/MWh för offshore-vind, alla högre än priset för Hinkley C.
LCOE är ett teoretiskt break-even-pris, medan kontraktspriset inkluderar vinster och dessa vinster beräknas kunna bli enorma, vilket tillochmed har varit föremål för kontroverser och anklagelser om otillåtet statligt stöd till enskilda företag. En bedömare säger:
”The contract is structured so that EDF can recover the full value of its investment over the 35 years, even though the power station is likely to have an asset life of 60 years. We calculate that EDF and its partners should be able to extract £65 billion to £80 billion in cash dividends in addition to paying off all of the debt taken on to fund construction.”
Om jag matar in EDFs uppskattade byggkostnad, £18 miljarder för två reaktorer (uppskattad kostnad 2015), i mitt kalkylark för LCOE, så får jag ut ca 60 öre/kWh vid 5% ränta.
Kontraktspriset är som sagt över 35 år, inte över hela livstiden. Dessutom finns det en vinstdelningsklausul som säger att brittiska staten ska få 60% av all vinst överstigande 13.5% i projektet. Dvs britterna kan få tillbaka en del av kontraktspriset.

Alla dessa tre punkter borde göra det fullständigt klart att kärnkraft INTE kostar ca 1 kr/kWh bara för att britternas kontraktspris är så högt. Kontraktspriset är inte jämförbar med kostnader, utan bara med andra brittiska kontraktspriser.

Äpplen och äpplen

Finland ska bygga en sjätte reaktor vid Hanhikivi och räknar med att kostnaden inte ska överstiga €50/MWh (47 öre/kWh), inklusive allt. Det är en siffra som är rimlig att använda vid kostnadsjämförelser. Om man tittar på UAEs bygge av fyra sydkoreanska reaktorer så är kostnadsbilden likartad.

Det finns en spridd uppfattning om att kärnkraft blir dyrare och dyrare, men forskning har visat att så inte är fallet. Byråkrati kan lyfta kostnaden godtyckligt högt, men med strömlinjeformad byråkrati och intakta leverantörskedjor kan kostnaderna hållas mycket låga:

Grafen ovan är tagen från Historical construction costs of global nuclear power reactors, Energy Policy Volume 91, April 2016, Pages 371–382, by Lovering, Yip and Nordhaus, released by them under a Creative Commons license.

Britternas seriositet

Där tyskarna förhalar kolkraftens utfasning och fortsätter lägga ner reaktorer utan någon trovärdig plan, tar britterna tjuren vid hornen. Storbritannien har ett försörjningsproblem men vill inte återuppta kolgruvor och har sinande naturgasreserver och åldrande kärnkraftverk. De drar de korrekta slutsatserna av detta och satsar återigen på kärnkraft. Inklusive de två reaktorerna i Hinkley Point C har man förslag på 13 reaktorer om totalt ca 18 GW ny kapacitet på fyra olika reaktortyper. Det är dubbelt så mycket som idag och motsvarar ca 40% av landets elproduktion. Plus planer på några SMR-er (Small Modular Reactors).

Hinkley Point C är dyrt för att vara ett reaktorprojekt men fransoserna var tidiga i licensieringen för den brittiska marknaden samtidigt som britterna vill komma igång och är uppenbarligen beredda att betala för det. Tyskland har plöjt ner tusentals miljarder i att få igång leverantörskedjor och kostnadsreduktioner inom vind och solceller. Det är ett märkligt hyckleri att gnälla på att UK vill lägga kanske en tiondel på att få igång motsvarande inom en reaktorindustri som är långt viktigare och en mer komplett lösning.

Även finnarna bör ha en eloge för att kicka igång bygget av en sjätte reaktor fast det gått troll i femman. Men de är uppenbarligen kloka nog att inte falla för ”proof by EPR”!

Sammanfattning

Att jämföra Hinkley Point Cs kontraktpris med andra kostnader är i stort sett alltid cherry-picking och att blanda äpplen och päron. Man bör aldrig acceptera påståenden om att ny kärnkraft kostar en krona per kWh, utan kostnaden är runt hälften för västerländska förhållanden och kan pressas neråt från den nivån med strömlinjeformad byråkrati och serieproduktion. Britterna är seriösa och klimatvänliga som siktar på att faktiskt lösa problemen istället för att bränna kol med lite förnybart som alibi.

100% förnybart 2020

2016-07-17Uncategorizedgrönakademiker, kärnkraft, solceller, vindkraftjeppen

Signaturen Foliehatt önskade att jag skulle kommentera denna DN-debatt-artikel som handlar om hur man kan ordna ett 100% förnybart elsystem till 2020. Tyvärr är jag lite sen på bollen pga semesterresa, men jag kör ändå.

Artikeln är författad av ett par personer ur det grönakademiska komplexet (från Högskolan i Halmstad) tillsammans med ett par lobbyister från förnybartindustrin. Som underlag till artikeln har de sin egen ”vetenskapliga” rapport utgiven av just högskolan i Halmstad, men beställd av ”Nätverket 100% förnybart”, Greenpeace, WWF och SNF efter deras missnöje med energiöverenskommelsen. Denna rapport har ungefär den kvalitet man kan förvänta sig med tanke på förutsättningarna, inkluderande att det knappt gått en månad sen överenskommelsen. Jag tänkte belysa bristerna, men givetvis har även andra reagerat:

Befintlig kritik

Till att börja med kan man notera att tre repliker har inkommit till DN Debatt. Magnus Olofsson vid Svenska Energiinstitutet konstaterar att artikeln och den underliggande rapporten har svagheter i det att den inte analyserar förutsättningarna i stamnätet för att hantera kraften och att stamnätet tar längre tid att uppgradera än att bygga vindkraft. Dessutom att man inte beaktar att nordisk vattenkraft har efterfrågan även i övriga Europa, samt att rapporten räknar på ett ”normalår” för vind och vatten.

Lars Wiegert från Miljövänner för kärnkraft påpekar att rapporten inte tar minsta hänsyn till effektbalans och om energin kan levereras när den behövs, samt att biomassans miljöproblem negligeras.

Sivert Göthlin, tidigare ansvarig för driften av Vattenfalls elproduktion och det svenska stamnätet, påpekar att solceller är uruselt för svenska förhållanden och att inte heller vindkraft ger något påtagligt bidrag till effektbalansen.

Mina egna reflektioner kommer här:

Vanlig grön mytbildning

Artikelns rubrik och ingress talar om solceller som nyckeln, men brödtexten har mycket låga siffror för solceller medan vindkraften får stå för merparten av ökningen. Även om rapporten ägnar oproportionerligt mycket kraft åt solen kanske vi får skylla detta på uselt jobb på DN-redaktionen.

Artikeln instämmer sedan i vanlig grön mytbildning genom att slå fast att:

Kostnaden för elproduktion från nya anläggningar för sol- och vindkraft är eller kommer snart att vara den billigaste nya energin. Detta gäller i synnerhet om man tar hänsyn till de så kallade externa kostnaderna för klimatpåverkan och miljö som andra energislag ger.

Varför man jämför ny energi är oklart, när man i föreslår snabb-avveckling av gammal, avskriven energiproduktion. Hursomhelst, den underliggande rapporten har mer detaljer om kostnader som i sin tur bygger på en konsultrapport kallad Ecofys 2014 (som två gånger av tio benämns ”Ekofys” i den ganska måttligt korrekturlästa rapporten från Halmstad). Jag tar kritiken mot Ecofys i ett senare inlägg, så att inte detta inlägg blir för långt, men som spoiler kan jag nämna att den i sin tur hänvisar till Greenpeace, och att dess beräkningsgrunder givetvis är tillrättalagda för att straffa ut kärnkraft. Artikeln fortsätter:

Genom fortsatt energieffektivisering, utbyggnad av elproduktion från vind och sol kan Sverige nå miljömål och samtidigt skapa tusentals nya arbeten i grön sektor.

Vilka miljömål kan man nå genom att destruera befintlig kärnkraft som inte har något signifikant miljöfootprint samtidigt som man bygger tusentals vindkraftverk, solcellsanläggningar och ökar biokraften? Det är givetvis en miljöförsämring, inte en förbättring. Vidare, när man tar nordisk vattenkraft i anspråk för att balansera egen vind, så är denna vattenkraft givetvis sämre rustad att hjälpa till i balanseringen av dansk, brittisk och tysk vind. Denna omgivning måste då ordna mer naturgas eller begränsa sin egen vindutbyggnad ytterligare.

Och det här med att ”skapa jobb” visar förstås på brist på nationalekonomisk bildning.

Extrem feldensitet

Smaka på detta stycke:

En kostnadseffektiv omställning till ett hållbart elsystem ger god leveranssäkerhet, minskar klimatpåverkan och ger oss möjlighet att exportera elenergi med låg klimatpåverkan till andra länder. Ett 100 procent förnybart elsystem säkrar industrins konkurrenskraft och skapar goda förutsättningar för ekonomisk utveckling i hela landet.

Det är nu man verkligen börjar fundera över begåvningsreserven i Halmstad. Finn fem fel? Nej, det blev sju!

Att lägga ner reaktorer i förtid är inte kostnadseffektivt.
Vi har redan ett hållbart elsystem, så vi kan inte ställa om till det.
Att förlita sig på vindkraft kan självklart bara försämra leveranssäkerheten.
Det ökar klimatpåverkan att gå över från kärnkraft till vind, biomassa och sol.
Deras eget scenario för 2020 ger 100% konsumtionstäckning för ett normalår, vilket innebär att de föreslår att Sveriges avsevärda fossilfria el-export avvecklas.
Industrin lär inte bli särskilt förtjust över avvecklat överskott, försämrad leveranssäkerhet och vilt fluktuerande priser.
Att blåsa upp en enorm förnybart-bubbla på kort tid kommer självklart att dränera landet på ekonomisk utveckling under utbyggnaden och komma surt efter.

Kostnadseffektiviteten

Apropå punkt ett och sju ovan, så är en brist i artikeln att man bara får veta att det blir billigare och bättre, men ordet ”miljarder” saknas genomgående. Man pratar alltså om att på fyra år införa 25 TWh landbaserad vind, 3 TWh havsbaserad, 4 TWh solceller. Det motsvarar cirka 10 GW landvind, 1 GW havsvind och 5 GW solceller till en totalkostnad på en bit över 200 miljarder. Då har vi inte räknat med att biomassan skulle stå för ytterligare 5 TWh och effektiviseringar ytterligare 5 TWh. Till det kommer nätförstärkningar – baserat på tidigare utveckling säkert 50 miljarder. Samt kostnader för backup, försämrat arbitrage i utrikeshandeln med el, och även att man frånhänder sig årliga intäkter från nettoexporten. Och här har vi heller inte räknat med några kostnadsdrivande överhettningseffekter av att man försöker få personal och resurser till så stor utbyggnad blott fyra år. Ej heller konsekvenser när tung basindustri flyttar härifrån.

Notera att inga besparingar införs utan detta är rena nettokostnader. Det är nämligen inte billigare att driva dessa förnybara energislag än att driva kärnkraftverk. De kostnader jag nämnt blir inte heller mindre av att sprida ut det på fler år, förutom att överhettningseffekterna kan mildras.

Industrins konkurrenskraft

Angående punkt sex: Man kan notera att den underliggande rapporten har som första policyförslag:

En elmarknad i balans, med ett pris som speglar kostnaden för ny produktion. […] Den förnybara energin har byggts ut utan att den produktion som ska ersättas tagits ur drift. Perspektivet i denna rapport är att kärnkraften och kvarvarande fossilkraft ska avvecklas. Det måste finnas en plan för att detta görs parallellt med utbyggnaden av förnybar energi.

Hur säkras industrins konkurrenskraft av kraftigt höjda elpriser, månntro?

Logik?

Resten av artikeln går i samma stil, men jag var bara tvungen att nämna det som presenteras med extra eftertryck nära slutet:

Vi ser framför allt tre fördelar med ett 100 procent förnybart elsystem:

Det är det mest kostnadseffektiva sättet att trygga framtidens elförsörjning samt uppnå miljö- och klimatmål.
Vi utnyttjar Sveriges mycket goda förutsättningar att klara effektbalansen med en hög andel förnybar energi.
En omställning till ett förnybart elsystem tryggar framtiden för den elintensiva industrin och skapar dessutom fler arbetstillfällen i hela landet.

Jag har bemött punkt ett och tre, men betrakta punkt två. En fördel med ett 100% förnybart elsystem är alltså att vi utnyttjar Sveriges mycket goda förutsättningar? Ja, vad ska man säga… Det som tänks i Halmstad kanske borde stanna i Halmstad?

Helgläsning v27

2016-07-09Uncategorizedjeppen

Ingen har väl missat att miljöpartiet säljer Vattenfalls tyska brunkol, och att de gröna gräsrötterna nu genomgår en total härdsmälta och bedyrar sin trohet till Jonas Sjöstedt? Jag tänkte därför inte orda så mycket mer om det, utan plockar fram några andra intressanta saker att läsa. Kolla gärna in bloggen då och då trots att det är semester.

Greenpeaces brott mot mänskligheten

Etthundratio nobelpristagare går till hård attack mot Greenpeace för dess GMO-motstånd i ett öppet brev. Ett mycket gott initiativ, även om Greenpeaces kärnkraftsmotstånd givetvis är långt dödligare. Avslutningen på brevet:
WE CALL UPON GOVERNMENTS OF THE WORLD to reject Greenpeace’s campaign against Golden Rice specifically, and crops and foods improved through biotechnology in general; and to do everything in their power to oppose Greenpeace’s actions and accelerate the access of farmers to all the tools of modern biology, especially seeds improved through biotechnology. Opposition based on emotion and dogma contradicted by data must be stopped. How many poor people in the world must die before we consider this a ”crime against humanity”?

OBS: Samtidigt visar forskningen att de som är starka motståndare mot GMO motiveras av en dragning mot avsky/äckel i allmänhet. ”This research suggests that many opponents are evidence insensitive and will not be influenced by arguments about risks and benefits.” Samma verkar gälla kärnkraften.

Svante – regeringens man

Svante Axelsson, naturskyddsföreningens generalsekreterare, blir regeringens nya nationella samordnare för initiativet fossilfritt Sverige, från i höst till och med 2018. Därmed får Svante måhända sin belöning för att han i god tid förberedde de gröna på kärnkraftskapitulationen och sen gav den översvallande beröm. Antar att han lägger aktionsforskningen på is?

Det är skillnad på grön kraft och annan kraft

Siemens och Vestas har skapat ett 90-tal svåra kroniska arbetsmiljöskador vardera i sin tillverkning av vindkraftverk. Tänk er om en tiondel av detta hade hänt på ett kärnkraftverk – vilket liv det blivit!

Brexit och kärnkraften

De bedömningar jag sett hittills har varit lugnande. Kanske kan tillochmed Storbritannien accelerera sina kärnkraftsplaner iochmed Brexit. Andrea Leadsom, energiministern som leder Storbritanniens kärnkraftsrenässans, har uttalat sig tydligt: ”energy security is non-negotiable, and is our top priority”. (Andrea är för övrigt en av två kvarvarande kandidater till premiärministerposten efter Cameron.) Och givetvis faller Österrikes ondsinta juridiska utmaning mot Hinkley Point C. Men kanske blir EU mindre kärnkraftsvänligt istället? Man siktar hursomhelst på 16 GW ny kärnkraft före 2030.

Kolkraftens hälsoeffekter

Anders Hellberg på Supermiljöbloggen återrapporterar några gröna organisationers rapport om att kolkraften orsakar tiotusentals dödsfall i Europa och hundratals miljarder kronor i hälsokostnader. Med den typen av källor kan man alltid ifrågasätta riktigheten, men visst vore det intressant om Hellberg gick ett steg extra och räknade ut hur många liv det kostar att stänga en kärnreaktor. Men jag kan göra det åt honom: 22900 dödsfall på ca 870 TWh och cirka 8 TWh/reaktor, det blir ca 200 personer per reaktor och år, om reaktorn är medelstor. Och det ligger ungefär i linje med andra uppskattningar jag sett från seriösa källor. Tyskland har stängt ca 80 TWh kärnkraft och kommer stänga cirka 90 TWh till, så nedstängningen hittills kostar ca 2000 liv per år och när den är fullbordad blir det cirka 4000 liv per år. Och nu har vi gått varvet runt och återkommer till Greenpeaces brott mot mänskligheten och dess immunitet mot fakta.

Urangruvor i perspektiv

2016-07-02Uncategorizedgruvor, uranjeppen

Jag lekte lite med Google Maps och tänkte att det jag observerade kunde vara värt ett inlägg. Här är två gruvor, sida vid sida, med samma skala:

Månlandskapet till vänster är Kirunagruvan och själva stan (som för övrigt ska flyttas för att göra rum för mer gruvdrift) skymtas i övre högra hörnet. Trots utseendet är gruvan huvudsakligen en underjordsgruva. Gruvan till höger är McArthur-gruvan i Kanada. Den ligger mitt i ingenstans och till höger i bilden ser du gruvans flygfält. Klicka för förstoring!

McArthur är en urangruva som innehåller ca 160,000 ton uran med en genomsnittlig malmhalt på 16%(!). Världens årsbehov av uran ligger på cirka 65,000 ton, vilket innebär att den här gruvan ensamt innehåller uppåt tre årsförbrukningar för världens alla kärnkraftverk. Om man skulle använda bridreaktorer för ca 100 gånger bättre utnyttjande av uranet, så skulle McArthurgruvan ensamt ersätta dagens kolkraft i bortåt 50 år.

Gruvan är en underjordsgruva och omfattningen på ytan kommer inte bli mycket större än vad du ser ovan. Här är en genomskärningsbild:

Om vi ska jämföra energi med energi, så kan man istället betrakta nedanstående bild. Bilden till vänster är återigen McArthur-gruvan, men kraftigt utzoomad jämfört med förra bilden. Bilden till höger däremot innefattar några brunkolsdagbrott i Tyskland. Om du klickar på bilden och granskar detaljerna kommer du se att de tyska gruvorna ligger i ett tättbefolkat och intensivt uppodlat område. Ett stenkast (2 mil, i det här fallet) österut från den största gruvan ligger miljonstaden Kölns statskärna. McArthur-gruvan däremot som sagt mitt ute i Kanadas ödemarker och du kan följa vägen som går neråt i mil efter mil utan att stöta på några tecken på ens småstäder.

Kanada har fler gruvor av god kvalitet och kommer hitta ytterligare. Tvåan Cigar Lake innehåller cirka 100,000 ton uran och har även den mycket högvärdig malm. Prospektet Dawn Lake, exempelvis, har uppåt 30% uranhalt.

Notera att det här inlägget visar på urangruvor med höga malmhalter och underjordsbrytning och jämför detta med dagbrott av brunkol. Den kritiska läsaren kan därmed anklaga mig för cherry-picking, men jag ser det mer som att jag firar fantastiska gruvor och oöverträffat låg footprint tack vare uranets extrema energidensitet och gruvornas kvalitet.

Kolla gärna själv lite i Google Maps (switcha till Google Earth-vyn) på urangruvor av dagbrottstyp med sämre halter, exempelvis Rössing-gruvan i Namibia och Olympic Dam-gruvan i Australien. De har större footprint, men de ligger djupt inne i tämligen obefolkade gul-bruna områden av mycket tveksamt värde. Åter andra fyndigheter utvinns genom lakning direkt i malmkroppen (ISL-teknik) och har ingen footprint att tala om ovan jord.

Jag har satt uranutvinning i ett betydligt bredare perspektiv både här och här och konstaterar att det är att sila mygg och svälja kameler att gnälla på detta sätt att skörda energi. Läs gärna för mer info i frågan!

Solcellsbubblorna

2016-06-29Uncategorizedsolcellerjeppen

Jag har räknat fram lite statistik och presenterar grafer som mestadels får tala för sig själva, men kortfattat handlar det om att alla länder som byggt ”mycket” solceller har gjort det genom subventionsbubblor och de allra flesta av dessa har redan spruckit. Underlaget är BPs statistiksamling.

Jag har alltså räknat ut ungefär hur stor marknadsandel respektive års solcellsutbyggnad kapade åt sig i de fjorton nu största solcellsländerna (räknat i andel av elförsörjningen). De sträcker sig från Italien med 9% sol till Chile med 1.8% sol.

När jag lade allt i samma graf så blev det för plottrigt, så jag försökte dela upp dem i logiska grupper. Såhär blev det, först länderna kring medelhavet, som också har de högsta peakarna:

Det talar för sig självt. Spanien hade en tidig peak. Nästa graf är norra Europa:

Här ser vi att Tyskland har haft ett rejält utdraget förlopp, men peaken är ändå oerhört tydlig. Belgien har följt Tyskland ganska väl. Danmark har gjort en såpass liten och kort peak att de nog har råd med dubbelpeak – vi får se. Storbritannien håller som bäst på att blåsa upp sin bubbla men de senaste rapporterna visar att kollapsen kommer synas redan nästa år. Sen här vi några östeuropeiska pionjärländer:

Väldigt tydliga bubblor och punkteringar även här. Nu har vi gått igenom 11 länder och alla dessa är europeiska. Det är också en ledtråd – hur kommer det sig att just progressiva Europa dominerar totalt, trots ganska taskiga solresurser? Jag låter er dra egna slutsatser, medan jag presenterar de tre länder i resten av världen som kvalar in i listan:

Detta är inte riktigt några pionjärländer, utan de ligger tidigt i sina bubbelfaser.

Ja, som sagt, mönstret är inte precis svårt att tolka. Tänk på det, nästa gång någon säger att solceller är det bästa och billigaste sen skivat bröd!

Rysslands militära förmåga

2016-06-28Uncategorizedförsvar, Rysslandjeppen

Kring millennieskiftet tänkte jag ”fred i vår tid” och stödde militärens omdaning till ett insatsförsvar som kunde agera i konflikthärdar på andra sidan jorden. Sverige hade inte längre någon hotbild, ansåg jag. Det visade sig vara naivt och kortsiktigt tänkt och även om mitt tyckande givetvis inte hade några policyimplikationer så ångrar jag mig.

Det ryska beteendet idag ger helt klart anledning till oro och anledningarna är nästan för många för att räkna upp och svåra att göra rättvisa, men några axplock:

annektering av del av Georgien
annektering av delar av Ukraina
krigföring i Ukraina med troligtvis över 10,000 döda
kärnvapenhot mot grannländer, inklusive mot Danmark och Sverige
omfattande psy-ops-verksamhet gentemot Europa
sjuka trakasserier mot diplomater
omfattande plötsliga övningar som när som helst kan bli skarpa angrepp, där man medvetet undviker transparens och förutsägbarhet
en enorm och växande militär förmåga

Just det här med militär förmåga tänkte jag belysa lite extra och som vanligt har jag räknat lite på det. Nu ser det ut såhär i termer av per-capita:

Det här säger i sig inte så mycket om förmåga, men väl så mycket om intention. Den som har små militära utgifter i förhållande till BNP har heller ingen särskild militär ambition och militära maktanspråk och omvänt. Strax innan millennieskiftet låg Ryssland på 3% av BNP i militärutgifter. Nyttiga idioter ursäktar Ryssland och säger att det är hotat av amerikanska militärbaser och NATOs expansion. Nonsens, säger jag. Ryssland vore oantastligt även med 2% militärutgifter givet sin storlek och sin kärnvapentriad som avskräckning – dessutom talar militärutgifterna ovan sitt tydliga språk.

Utgifter per land

Ryss-vännerna och vänstern gillar också att peka på USAs dominans när det gäller militära utgifter och -styrka. Tyvärr, skulle jag säga, är det en glädjekalkyl. Visserligen dominerar USA militärutgifterna nominellt:

Som synes ligger USA nära 50% av de tio största militärnationernas utgifter och Ryssland ligger på ynka 6%, nära Storbritanniens 5%. Men jag har tagit Big Mac-indexet till hjälp för att justera med avseende på köpkraft och då framträder en helt annan bild:

USA dominerar fortfarande över Ryssland, men inte med en faktor 8 utan med en faktor 3, och ryssarna ligger långt före alla europeiska länder i termer av köpkraft. Men inte heller det här är hela historien.

Ryssland som militär supermakt

Se på Saudiarabien. De köper enorma mängder västerländsk militär hårdvara som säkert kan fungera relativt väl mot grannar som Iran och Jemen, men de saknar i stort sett egen R&D och får därför nöja sig med förra generationens prylar och de har inga äss i rockärmen. De är en ”tier 2”-spelare. Ryssland, Kina och USA är de tre länder som idag kan sägas satsa på komplett självständig försörjning, med full bredd i R&D, för att kunna dominera globalt och hantera alla hot och dominera sina intressesfärer.

Javisst, världen är fortfarande något mono-polär på så vis att USA ensamt har rejäl förmåga att projicera konventionella militärresurser utanför sitt grannskap. Men då ska man komma ihåg att Rysslands grannskap är rätt stort och att USA på sätt och vis har spritt sig tunt och betalar väldigt mycket för sin globala närvaro. Min övertygelse är att Ryssland idag dominerar Europa och delar av Asien militärt.

Om man jämför konventionella militära krafter så har USA visserligen dubbelt så mycket aktiv personal, men Ryssland är större om man räknar in reservister (Ryssland har fortfarande värnplikt). USA har också uppåt fyra gånger fler flygplan och en fetare flotta, men ungefär där stannar USAs numerära övertag. Ryssland har dubbelt så många tanks och mångfaldigt mer av artilleri, slagfältets kung.

Kostnadseffektivitet och innovation

Där USA på senare tid har satsat mycket av sitt krut på att global närvaro och att kunna behärska tredje rangens militärmakter utan alltför mycket egen blodsspillan, så satsar Ryssland på att behärska slagfältets utmaningar mot en välmatchad fiende. USA förlitar sig mycket på sitt luftherravälde, men med Rysslands mycket kapabla luftvärnssystem med lång räckvidd så är luftherraväldet verkligen inte att ta för given.

Vidare sker nu en utveckling mot olika former av billiga höghastighetsvapen som kan slå ut bland annat skepp. Bloggen War is Boring berättar om hur USAs utgifter på enorma hangarfartyg är missriktad i en tid då exempelvis Kina kan bygga minst 1200 kapabla semiballistiska anti-fartygsmissiler för samma kostnad som ett hangarfartyg, och detta med en räckvidd på 170 mil, dubbelt mot attackflygplanens räckvidd på hangarfartyget. Det innebär att Kina och Ryssland har möjlighet att ganska billigt skjuta tillräckligt många projektiler för att överväldiga ett hangarfartygs försvar:

These new anti-ship missiles “put U.S. forces on the wrong side of physics,” the U.S. Naval War College’s Andrew Erickson warned.

Det här är bara ett exempel av otaliga på hur Ryssland och Kina utvecklar billiga motmedel mot den tekniska överlägsenhet som USA nyttjat med viss framgång i konflikter som involverat mindre avancerat motstånd. Det här gör att USAs dominans i militärutgifter inte garanterar en dominans på slagfälten.

Givetvis studerar USA ingående hur Ryssland agerar i Ukraina och har funnit en hel del att ta till sig av. Ryssland använder massiva mängder drönare för att söka mål till artilleri som kan slå ut ukrainska posteringar och mekaniserade förband. Ukraina har vidare inte lyckats slå ut en enda T90-tank pga dess aktiva motmedel som skjuter ner inkommande missiler. Ryssland kombinerar en effektivitet och innovationsförmåga på slagfältet med en betydligt mer hänsynslös (både mot egna soldater och andras) militärdoktrin med nonchalans inför krigets lagar. Det är något vi behöver bygga beredskap inför.

Några slutsatser

USAs militära överlägsenhet ska inte tas för given, särskilt inte i Rysslands närområde (exempelvis Europa) och när nu USA sedan länge dragit tillbaka sina mekaniserade förband från Europa är det tyvärr dags att försöka återta lite militär förmåga så att vi har någon form av chans att fördröja ryssen och ställa upp en liten tröskel för honom att kliva över vid en militär konflikt. Ett NATO-medlemskap skulle inte skada heller. Att fördubbla militärutgifterna till över 2% av BNP och satsa mycket av pengarna effektivt på tröskelförmåga – artilleri, luftvärn mm, är inte bara rimligt utan börjar framstå som det enda ansvarsfulla.

Jag har tidigare nämnt att Ukraina nog gör bra i att släppa de mest etniskt ryska östra delarna av landet och jag håller fast vid det. På så sätt är jag kanske Rysslands nyttiga idiot. Men det är inte territorium som är grejen, utan att bevara frihet och välstånd för de vi kan försvara det åt.

Det vi behöver nu är bland annat att se till att inte ställa upp alltför enkla måltavlor för bland annat ryska ballistiska robotar, samt stärka beredskapen för att hantera störningar och sabotage av viktig infrastruktur. Mycket är sånt där som många av er säkert läst om hos Cornucopia. Det finns hyggligt sannolika måltavlor för rysk krigföring och ockupation i vårt närområde, ffa baltstater och Gotland. Vår frihet och vårt välstånd bör vara värt ett par procent av vårt välstånd för att försvara, inte genom paranoia, inte genom krig utan genom beredskap, vakenhet, tröskelförmåga och militärt samarbete. Det är sorgligt att vi ska behöva lägga pengar på sån skit även detta århundrade, men det gör vi. Förhoppningsvis slipper vi nästa århundrade.

Brunkolet och naiviteten

2016-06-26Uncategorizedkärnkraft, solceller, Tyskland, Vattenfall, vindkraftjeppen

Vattenfalls brunkol fortsätter ge skvalp i den svenska ankdammen. Jag ger några axplock och sätter det sedan i perspektiv med lite färsk info och statistik från Tyskland.

Skvalpet

DN Debatt mfl släpper in inlägg efter inlägg på temat. Aktivister genomför diverse aktioner, som att störa riksdagsdebatter och hänga banderoller från Rosenbad:

De kristna hakar på. Även stenrika kulturarbetare rasar förstås.

Det är knappast så att någon utanför Sverige bryr sig om huruvida tjeckiska eller svenska bolag jobbar med lite av det tyska brunkolet, men våra gröna organisationer messar förstås sina kompisar i andra länder och ber dem hojta litegrann:

Stop Europe's biggest climate crime: Don’t give away Sweden’s lignite to climate villain EPH @socialdemokrat #keepitintheground

— Sierra Club (@SierraClub) June 15, 2016

All eyes on Sweden this week as @mikaeldamberg and @socialdemokrat decide whether to sell coal or #keepitintheground #låtkoletligga

— Bill McKibben (@billmckibben) June 14, 2016

Supermiljöbloggen och Greenpeace anser att Sverige bryter mot klimatuppgörelsen i Paris om man säljer brunkolet och därför inte längre kvalar in som kandidat till FNs säkerhetsråd:

Can a nation that breaks #ParisAgreement be on UN Security Council? #leaveitintheground #LåtKoletLigga https://t.co/zgMQq1LDmM

— Gunnar Lind (@GunnarLind) June 6, 2016

Det egentliga ansvaret

Det blir förstås närmast parodiskt när Sverige görs ansvarigt för tyska energipolitik till den milda grad att det spekuleras i att vi, om vi inte längre äger tyskt brunkol, skulle förvägras en roterande plats i säkerhetsrådet för att vi förstört det tyska energi-ewendet. Det är fullständigt verklighetsfrånvänt. Det finns givetvis inte skuggan av en chans att de diplomater och regeringar som gör upp om detta bryr sig om en sån här affär eller drömmer om att göra lilla Sverige ansvarigt för G7-landet Tysklands energipolitik.

Vattenfall har skrivit en egen föredömlig artikel som gör klart att ansvaret ligger hos Tyskland och påpekar att tyskarna har en klimatplan och ”löpande anpassar sina styrmedel”. Denna artikel har givetvis fått hätska bemötanden från grönt håll. Men påpekandet stämmer. Tyskland har under några år nu månatligen anpassat feed-in-tarifferna för att hålla sol- och vindutbyggnad inom snäva korridorer, och det senaste är att man börjat överge feed-in-tarifferna för att istället gå över mot kapacitetsauktioner där de företag får bygga som kräver lägst subventioner. Samtidigt börjar man nu styra var i landet man får bygga för att undvika nät-flaskhalsar mm.

När man betänker att EU har ett utsläppsrättssystem som bestämmer storleken på utsläppen på EU-nivå samtidigt som Tyskland styr förnybart-utbyggnaden i detalj och lägger ner kärnkraftverken enligt en sedan länge etablerad plan, så inser vem som helst att fossilproduktionen anpassar sig därefter och att vem som äger kolkraftverken och kolgruvorna spelar ingen roll.

Tysk elproduktion

Om vi betraktar utvecklingen från år 2000, så ser vi att Tyskland har diversifierat från nästan enbart fossilt och kärnkraft, framförallt genom att ersätta kärnkraft:

Utfallet är på ett sätt ganska deprimerande – fossilt har gått från 64% år 2000 till 56% år 2015. Utvecklingen inom det fossila ser dessutom lite bättre ut än vad den egentligen är, eftersom man ökat elproduktionen under perioden. Fossilkraften har i absoluta tal bara krympt från 371 TWh till 360 TWh på 15 år (ca 0.2% reduktion per år), och man har fortfarande 91 TWh kärnkraft kvar att stänga.

Tyskland har nyligen reformerat energi-ewende-lagen i EEG 2016. Den fastställer (fortfarande) att förnybart ska ligga på 40-45% år 2025. Eftersom man ska lägga ner kärnkraften innan dess fastslår lagen därmed även att fossilkraften kommer ligga på 55-60% år 2025, mot 55.6% år 2015.Det här är alltså nyligen fastslagen tysk lag: att om 10 år så ska fossilproduktionen troligen ligga högre än idag! Vad ska Vattenfall göra åt det?

Politisk inriktning förr och nu

Om man tittar på elproduktionsmixens utveckling i ett tvålogaritmiskt diagram så ser man den tyska regeringens nuvarande inriktning framträda tydligt:

Biomassan (other RE) har planat ut kring 8%. Solcellerna har planat ut kring 6%. Vattenkraften har aldrig tagit sig någonstans. Vindkraften däremot gjorde ett rejält skutt 2015. Det beror delvis på att 2015 var ett vind-rikt år, men också på att man kopplat in ett par nya offshore-vindfarmer och även byggt lite mer på land.

Solen levererar nu massor av el under korta stunder och det skapar problem för andra kraftverk att parera. Man vill helt enkelt inte hantera så mycket mer sol. Det finns också gränser för hur mycket biomassa man kan och vill skörda och transportera. Återstår vindkraft, och här finns ännu potential eftersom befintlig tysk vind är ganska gammal och usel. Genom att bygga nya vindkraftverk onshore med mycket högre torn, större rotor och relativt låg generatoreffekt så kan man höja kapacitetsfaktorn avsevärt, dvs dra nytta av låg vind och producera jämnare. Sammalunda om man bygger parker offshore. Med jämnare produktion kan man klämma in mer i el-nätet.

Vi har alltså tekniska begränsningar som krockar med ett politiskt behov. Merkel leder en storkoalition med socialisterna fram till valåret 2017. Energi-ewendet är uppenbarligen på väg att nå vägs ände men Merkel verkar inte sugen på att avsluta sin karriär med att erkänna eller ta strid/ansvar för detta. Det offentliga Tyskland håller därför god min och utnyttjar den enda frihetsgrad som egentligen återstår, nämligen att slänga pengar på vindkraften. EEG 2016 lutar sig i stort sett enbart på vind och fastslår 2800 MW ny vind per år onshore och 730 MW offshore. Tillsammans med mycket måttliga ökningar av sol och biomassa har nu vindkraften fram till 2022 på sig att öka från dagens 14% till att täcka även kärnkraftens 14%. Det är en uppgift som troligen är kraftslaget övermäktigt, men detta är något som Merkel verkar överlåta till sin efterträdare att meddela det tyska folket och övriga världen.

Eftersom sju av åtta reaktorer ska stängas 2021-2022 och dessa alla är giganter från 80-talet (dvs skulle kunna drivas in på 2060-talet, minst) finns givetvis förutsättningar att riva upp nedläggningsplanen. Men idag är detta bara 14% av elen, ner från millennieskiftets 30%. Det räcker bara en bit mot 55% fossilt.

Sammanfattning

Tyskland har i lagen EEG 2016 fastslagit 55-60% fossilt år 2025, mot 55.6% år 2015. Vägen man tar för att ersätta kvarvarande fjorton procentenheter kärnkraft stavas ”vind” och vindkraftsutvecklingen slås fast i lagen med exakt fastslagna effektmål. Om man agerar enligt uppgjord plan så kommer man ha minst 25% vind år 2025 och någonstans där är det den sista frihetsgraden uttömd! Ingen mer intermittent kraft kommer få plats. Tyskland har målat in sig i ett hörn och dess fossilkraft kommer bestå under överskådlig framtid. Detta är inte Vattenfalls fel och företaget har heller inga möjligheter att påverka utvecklingen.

De gröna frågar sig hur målen från klimatmötet i Paris ska kunna uppnås om Vattenfall säljer brunkolet till ett tjeckiskt bolag. Jag frågar mig hur målen ska uppnås om total naivitet och hjärndöd aktivism får råda. För resultat måste ansvar utkrävas av de som faktiskt styr respektive land. Merkel tar inte sitt ansvar utan maskar och mörkar med en ohållbar strategi. Det är där kraften bör läggas.

Solcellernas ERoEI

2016-06-19UncategorizedEROEI, solcellerjeppen

Signaturen Christopher kommenterade mitt förra blogginlägg med några intressanta länkar till studier om ERoEI (Energy Returned on Energy Invested) för solceller, där resultatet sträckte sig från 0.83 (dvs att solceller skulle ge en energiförlust) till 11-12. Tänkte det kunde vara värt ett inlägg!

Christopher nämner att ERoEI-uträkningar verkar vara lite som att kasta pil full, och jag kan bara hålla med. Jag har kritiserat begreppet förut, läs gärna!

När det gäller just solceller och forskningsrapporten som hävdar en ERoEI på 0.83 så har jag inte lusläst den, men när den passerade i mitt flöde första gången så avfärdade jag den som orimlig på ganska lösa grunder: Jag har nämligen sett ERoEI-siffror om vind och kärnkraft i häraden av 40 och solceller betraktar jag som kanske 5-6 gånger sämre, så någonstans vid 7-8 skulle vara rimligt. Kombinera det med att länken först kom till mig via en gammal peak-oilare (Euan Mearns). Peakare är en underkategori av domedagsprofeter och de har en stark tendens att snacka ner allt som skulle kunna rädda oss.

Om jag ska göra en rimlighetsbedömning på lite mindre lösa grunder, så konstaterar jag att solcellerna ökade från 0.33% till 0.43% av global energiproduktion år 2015, dvs de nya solcellerna kan sägas ha kapat åt sig en promille av energimarknaden. Med 25 års livslängd kan solcellerna som installerades under 2015, under hela sina livslängder, därför ge motsvarande 25 promille av den energi som mänskligheten använde under 2015.

Nu till jämförelsen: Solcellerna årgång 2015 ger 25 års-promille. Hur mycket energi har de krävt? För ERoEI under ett måste de slukat minst 25 promille av energin i världen. Den globala arbetsstyrkan är cirka 3 miljarder men solcellsarbetsstyrkan är mindre än 3 miljoner enligt förra inlägget, dvs solcellerna har konsumerat knappt 1 promille av arbetet. Det blir då orimligt att de skulle dragit 25 promille av energin, även om solceller skulle vara energiintensivare än arbete i allmänhet.

Vi ser också att solcellsinvesteringarna dragit 160 miljarder USD under 2015, vilket är cirka 2 promille av en global BNP på cirka 77,000 miljarder USD. Igen verkar det orimligt att solcellerna skulle dra 25 promille av energin med en så låg andel av ekonomin.

En snabb googling ger vid handen att industri i allmänhet drar cirka 28% av energin i världen och utgör en ungefär lika stor andel av ekonomin. Om jag skulle gissa, skulle jag därför placera solcellers ERoEI runt 12, just eftersom de drar 2 promille av ekonomin och ger 25 årspromille energi. Detta matchar det högre värdet i Christophers länkar. Antagligen ska man dra ner det lite för att ta hänsyn till degradering, inverterarhaverier, risk när det gäller livslängd mm, så säg 10. För svenska förhållanden så skulle jag dra ner ytterligare lite, till kanske 7-8 (och vips är jag där jag började). I Nevada, kanske uppåt 15.

Stor osäkerhet, förstås, men rimlighetsbedömningar avvisar en så låg ERoEI som ett. Enda orsaken till att vi behöver tvivla på om energikällor verkligen är energikällor är att marknaden snedvrids kraftigt av subventioner för utan subventioner skulle givetvis energikällor som ligger nära ett i ERoEI inte ha en snöbolls chans i helvetet. (Om inte konverteringen mellan energikällorna är intressant i sig förstås, exempelvis om man får ut flytande kolväten.)

Förnybart konsumerar 8 miljoner jobb

2016-06-17Uncategorizedkärnkraft, nationalekonomi, solceller, vindkraftjeppen

International Renewable Energy Agency, IRENA, har släppt sin rapport över förnybart-utvecklingen 2015. Där konstaterar man att förnybart har förstört/konsumerat/ockuperat otroliga 8.1 miljoner arbetstillfällen under 2015. De har förstås satt ett positivt spinn på det och skriver att förnybart ”skapat” 8.1 miljoner jobb:

Nationalekonomisk fundamenta

Alla som har minsta känsla för nationalekonomi eller förstår grunderna i ekonomisk historia vet att vårt välstånd bygger på effektivisering – på att vi hela tiden gjort lika mycket eller mer med färre arbetade timmar och därmed frigjort arbetskraft som kan skapa ytterligare nyttigheter. Utan denna utveckling hade vi alla suttit fast i jordbruket eller med att manuellt koppla ihop telefonsladdar när någon vill prata med någon annan. Vägen till välstånd är INTE att energisektorns arbetsstyrka sväller kraftigt med svagt ökande eller oförändrad energiproduktion.

Jobb, dvs arbetstimmar, är alltså en värdefull resurs som förbrukas för att skapa nyttigheter, det är inte en nyttighet i sig! Det är symptomatiskt att just förnybart-förespråkare inte förstår grundläggande ekonomi. Vindkraftsindustrin exempelvis firar att de sysselsätter 1.1 miljoner arbetare, när de i själva verket borde försöka urskulda sig.

Mest jobb per watt

De som tror att det är bra med många jobb jublar över solceller, eftersom de ”skapar” flest jobb. Men det blir ännu bättre om vi skalar om med hur mycket som produceras! Det allra mesta av arbetet i respektive bransch kommer ifrån tillverkning och installation, och solcellerna ökade med 51 GW under 2015, medan vinden ökade med 63 GW.

Det är märkeffekter, dvs det man får ut när solen/vinden är som gynnsammast. Baserat på global produktionsstatistik kan vi sluta oss till att den nybyggda solen år 2015 ger ca 6 GW i snitteffekt och att den nybyggda vinden ger ca 12 GW i snitteffekt. Det betyder att en heltidsanställd solarbetare under hela 2015 ordnade 2 KW snitteffekt (ungefär vad Sverige förbrukar per capita) medan en vindarbetare ordnade 11 KW.

Solceller är alltså ineffektivast och därmed bäst, medan vindkraft är effektivare och därmed sämre, enligt jobb-hyllarna. Vind är ungefär 5 gånger sämre på att generera jobb per effektiv watt. (I Sverige är skillnaden större eftersom vi har sämre sol och bättre vind än genomsnittet.)

Mest BNP per watt

Det stannar inte där. Många förnybart-hyllande texter gör även om direkta kostnader till något positivt! Exempelvis skriver BBC följande:

”Wind energy ’could deliver £2.3bn boost for economy […] An average of 2,000 jobs a year could be created until 2050 and £2.3bn injected into the Welsh economy by onshore wind farms”

När vindfarmerna kostar 2.3 miljarder pund, så omskrivs det alltså som att det ”boostar ekonomin” eller ”injicerar” så mycket pengar i ekonomin! Enligt en FN-rapport (varför FN rapporterar om detta begriper jag inte riktigt) så var de globala solinvesteringarna 2015 ca 161 miljarder USD och vindinvesteringarna ca 110 miljarder USD. Den uppmärksamme noterar att kvoten mellan solcellsinvesteringar och vindinvesteringar (ca 1.5) är mycket mindre än kvoten mellan respektive jobb (ca 2.6). Det beror delvis på att vindkraften är mer lokalt sourcad, medan solcellerna i stor utsträckning kommer från Kina (1.7 miljoner solcellsarbetare är kineser), vilket gör solcellsjobben billigare.

Vi kan också sluta oss till att solceller kostar (förlåt, injicerar!) cirka 161/51 = 3.1 dollar per watt installerat och klart medan vind injicerar cirka 110/63 = 1.7 dollar per watt. Om man jämför solceller med kärnkraft, så krävs ca 5-15 GW solceller för att matcha en reaktor (beroende på solinstrålning och reaktorstorlek), vilket innebär att solceller motsvarande en reaktor skulle injicera cirka 15-45 miljarder USD i ekonomin, medan riktiga reaktorer bara injicerar runt 3-10 miljarder USD, beroende på land, reaktormodell och byråkratisk omgivning. Kärnkraften är alltså fullständigt värdelös på att injicera jobb och pengar i den globala ekonomin jämfört med solceller! Lägger man till det faktum att reaktorer har åtminstone dubbla livslängden framstår kärnkraften i ännu sämre dager.

Slutsatser

Det här förklarar ganska väl hur det kommer sig att solceller är modernt och lönsamt medan kärnkraft är omodernt och olönsamt. Det handlar helt enkelt om perspektiv; i denna postmodernistiska värld är givetvis inget perspektiv mer rätt eller fel än något annat.

Det som är en kostnad för mig är tydligen en injektion för någon annan. Det som är skapade jobb för någon är en onödigt svällande sektor, en gökunge, för mig. En gökunge som tränger ut såväl effektiva klimatåtgärder som välståndsskapande.

Tyskland, exempelvis, har sitt extremt dyrbara energi-elände som inte sänker den fossila elproduktionen utan bara ersätter kärnkraft, vilket kan förklara varför de först nu börjat fundera på en supermiljöbilspremie. Å andra sidan, vad är poängen när elen kommer från brunkol?

Miljöpartiet kapitulerar

2016-06-10Uncategorizedjeppen

Jag måste givetvis kommentera energiöverenskommelsen som offentliggjordes idag. I grova drag kan man säga att regeringen släpps in i Alliansens gamla kärnkraftsuppgörelse från 2009 (där alla restriktioner mot att bygga ny kärnkraft togs bort) med det stora tillägget att effektskatten på kärnkraft tas bort! Bara Sd, L och V står utanför överenskommelsen.

Kapitulation

Även om man fortsätter med ytterligare förnybart-subventioner, precis som Alliansen gjorde på sin tid, så är det rimligt att karaktärisera detta som en kapitulation av regeringen och framförallt av miljöpartiet. Vattenfall och dess VD Magnus Hall har gått ut hårt och krävt borttagen effektskatt för att driva kärnkraften vidare bortom 2020 och regeringen har helt enkelt vikt ner sig. Det är inget mindre än historiskt att miljöpartiet nu dels förlänger befintlig kärnkrafts livslängd med decennier, dels gått med på att det får byggas nya reaktorer! Dess energipolitiska talesman Lise Nordin såg förståeligt nog väldigt sammanbiten ut under presskonferensen.

För att förtydliga, energiöverenskommelsen säger ordagrant ”Kärnkraftsparentesen är förlängd genom att inom ramen för maximalt tio reaktorer tillåta nybyggnation på befintliga platser”. Med tanke på att våra tio befintliga reaktorer är på cirka 9 GW och de största reaktorerna på marknaden är på cirka 1.7 GW stycket, så innebär detta att miljöpartiet nu har öppnat upp för att nästan fördubbla kärnkraften i Sverige, från ca 9 GW till ca 17 GW. Okej, inte så troligt scenario, men principiellt viktigt att politiken inte ska stå i vägen!

Analys av andra detaljer

Energiöverenskommelsens text finns i sin helhet på regeringen.se.

Överenskommelserna sätter upp målsättningarna 2045 för ett klimatneutralt Sverige, samt 2040 för förnybar elförsörjning. Man poängterar uttryckligen att det senare är en målsättning och inte ett stoppdatum för kärnkraften. Den som minns årtalet 2010 för kärnkraften vet att sådana avlägsna datum bara är symboliska och inte har några egentliga konsekvenser. En viktigare symbol med påtagliga konsekvenser är däremot att miljöpartiet gått med på att låta kärnkraften vara kvar både i ord och handling.

Vidare luckrar man upp villkoren för placeringar i kärnavfallsfonden för att möjliggöra högre avkastning. Avfallsavgiften omnämns på ett sätt som kan tolkas lite olika, men i min värld innebär förlängd kärnkraft också att industrin får större underlag för inbetalningar till kärnavfallsfonden (lägre avgift per kWh alltså). Det kapital kärnkraftsägarna måste ha redo vid olyckor höjs till 12 miljarder enligt ett gammalt beslut som legat på is, men detta lär inte få några större konsekvenser.

För vattenkraftens del så tar man bort (nästan) den fastighetsskatt som varit i stort sett lika stor som kärnkraftens effektskatt. Jag undrar över den verkliga orsaken till att man gör detta. Kanske vill man pumpa upp Vattenfalls resultaträkning och stärka dess konkurrenskraft inför de låga elpriser som kommer bli resultatet när man ska pressa in mer förnybart samtidigt som kärnkraften får sänkta kostnader.

Elcertifikatsystemet är oförändrat till 2020 men sen ska 18 nya TWh slumpkraft tvingas fram till 2030. Med de låga elpriser vi kommer se framöver kan man fråga sig om befintliga slump-TWh kommer överleva, eller om det blir kapitalförstöring inom gammal kraft för att bygga nya kraftverk strax bredvid. Den som lever får se.

Man kommer satsa på mer överföring inom landet och till övriga Europa. Det innebär förstås att vi kommer kunna få bättre avsättning för svenska elöverskott. Samtidigt innebär det att vi kommer tvingas betala dyra elcertifikat för att subventionera in kraft som vi sedan antagligen kommer sälja mycket billigt till utlandet. Vi kommer alltså subventionera danskens (bland annat) elförbrukning.

Men ändå, totalt sett blev det här mycket, mycket bättre än jag kunnat hoppas på!

Reaktioner

Ris och ros, förstås. Moderaterna jublar, liksom kristdemokraterna:

Liberalerna beklagar att uppgörelsen innebär 100 miljarder helt i onödan till vindkraften, och det var också därför de hoppade av samtalen. Jag håller förstås med dem om det, men ser ändå detta som en stor seger. Och det finns givetvis tid att dra ner på ambitionerna i elcertifikatsystemet framöver.

Foliehattarna rasar förstås (Folkkampanjen Mot Kärnkraft – Kärnvapen):

Vänsterpartiet står utanför uppgörelsen och numera är det enda partiet som säger nej till utbyggd kärnkraft. Man kan förvänta sig att de vinner över ganska många miljöpartister och kanske en del sossar på detta. Och eftersom överenskommelsen innefattar budgetfrågor och vänsterpartiet är regeringens budgetpartner så har Sjöstedt sagt att de måste få ”bra betalt” för att släppa igenom detta. Självklart gnuggar vänsterpartisterna händerna idag. Såhär ser det ut på deras facebook-sida:

Miljöpartiet försöker måla läppstift på grisen, men får mycket stryk i kommentarsfälten. Någon observant person påpekar att vindkraftverken står still och solen är på väg ner:

Naturskyddsföreningens Svante, däremot, som jag skrev om häromdagen, är däremot väldigt inställsam. Kanske klokt med tanke på det kommande karriärbytet?

Summering

En bra dag! De stora segrarna är Vattenfall och kärnkraften, som går otroligt stärkta ur detta. En något mindre seger står på ett sätt Löfvén för – han tog ansvar för energiförsörjningen och desarmerade energifrågan som antagligen tyngt partiet på sistone och riskerade bli riktigt svår 2018. Han gjorde äntligen sak av sin påstådda förmåga att kunna samarbeta och förhandla. (Sossarnas kongress vill förstås egentligen få bort kärnkraften, men frågan är om den gamla fackmannen Löfvén vill det.)

Miljöpartiet är förstås den stora förloraren – frågan är om man klarar sig kvar i riksdagen efter att man satt sig i knät på NATO, träffat starkt kärnkraftspositiva överenskommelser, sålt Vattenfalls brunkol och haft det enormt turbulent i toppen.