Turkiska kvinnor LOL-ar iallafall i sociala medier. Tusentals bilder på skrattande turkiska kvinnor delas under hashtaggen #kahkaha efter ett tal av Turkiets vice premiärminister Bülent Arınç under högtiden Eid el-Fitr. I talet klagade han på den moraliska dekadensen i landet och gjorde bland annat klart att kvinnor inte borde skratta publikt:

”Kyskhet är väldigt viktigt. Det är inte bara ett uttryck utan en prydnad för både kvinnor och män. Hon ska vara kysk. Mannen också. Han ska inte vara en kvinnokarl. Han ska vara trogen sin fru. Han ska älska sina barn. [Kvinnan] ska veta vad som är haram (förbjudet) och inte haram. Hon ska inte skratta publikt. Hon ska inte ha en inbjudande attityd och hon ska skydda sin kyskhet. […] Folk måste återupptäcka Koranen. […] Var finns våra flickor idag, som med en viss rodnad sänker sina huvuden och vänder bort sina ögon när vi ser på dem, som en symbol för kyskhet?”

Han vände sig också mot kvinnors mobiltelefonerande:

”Kvinnor ger varandra måltidsrecept över mobiltelefon. (Härmande:) ’Vad är på gång? Vad hände med Ayşes dotter? När är bröllopet?’ Tala om sånt ansikte mot ansikte!”

Även TV-program som gör ungdomen till ”sexdårar” fick sig en släng av sleven.

Det här är förstås ganska vanligt dinosaurie-tänkande. Män har bara de enkla kraven på sig att vara trogen och snäll mot barnen, men har inga restriktioner i övrigt. Kvinnan däremot ska inte ha något socialt uttryck eller fotavtryck utanför hemmet.

Hur ska vi förstå detta? En hjälp kan vara Ingelhart-Wezels kulturkarta:

Här kan vi se att Sverige är ett extremt land, i någon mening, medan Turkiet ligger väldigt långt ifrån oss. Y-axeln, där Turkiet ligger på liknande position som USA och Irland, handlar om hur man ser på religion, familjevärderingar och auktoriteter. X-axeln, där Turkiet ligger på liknande position som Polen och Sydkorea, handlar om om man är inriktad på överlevnad eller på emancipering.

Av flera skäl ser jag X-axeln som viktigare, och de flesta håller nog med om att man hellre lever i ett land med mycket X och lite Y än tvärtom. Särskilt gäller detta för kvinnor och minoriteter, som definitivt behandlas bättre i self-expression-samhällen. Det är också så att framsteg på X-axeln driver och stabiliserar demokrati. Lycka är dessutom hårdare kopplad till denna axel och ett tydligt exempel är att kommunistländerna blev  markant olyckligare (och troligen kastades tillbaka kraftigt på x-axeln) när murenoch den förvisso fattiga men stabila värld som fanns där bakom föll. De flesta människors investeringar i den kommunistiska samhällsstrukturen blev värdelösa.

En viktig insikt är att värderingarna förändras framförallt med ekonomisk förändring. Det finns ingen direkt tendens till konvergens värderingsmässigt förutom i den mån vi har en ekonomisk konvergens. (Påpeka gärna detta för tillväxthatarna! Eftersom miljövurm också beror av x-axeln är den beroende av ekonomiska framsteg.) Det är förstås också så att folk är lite låsta värderingsmässigt, så förändringar i ekonomiska utfall omsätts i värderingsförändringar i takt med att generationer ersätter varandra.

De största skiftena på x-axeln sker i övergången mellan jordbrukssamhället och industrisamhälle. De största skiftena på y-axeln sker i övergången mellan industrisamhälle och kunskapssamhälle. Den markanta klustringen av samhällen i kulturzoner reflekterar skillnader i historisk väg som de ingående samhällena tagit in i det moderna livet.

För att återgå till Turkiet så konstaterar WVS-forskarna att just muslimsk identifiering försvagar ställningen på x-axeln jämfört med andra jämförbara länder, men att hög utbildning, framförallt hos kvinnor, ger ett mindre gap. Det finns alltså ett visst fog för någon form av ”islamofobi” – det tycks som att den religionen faktiskt ger sämre utfall än andra.

Reaktionen mot vice-presidentens tal och den senaste tidens oroligheter i Turkiet visar hur polariserat samhället är. En stagnation i lycko-nivåer i Turkiet sammanfaller också med starten av det stockkonservativa AKP-partiets styre år 2002.

En urban, utbildad medelklass och en äldre, fattigare befolkning har alltså radikalt olika åsikter om hur samhället behöver utvecklas. Det finns ingen tvekan om vilken riktning detta tar, långsiktigt, utan det är bokstavligen en fråga om tid. Jag alltså en ljusnande framtid för Turkiet eftersom landet har en hygglig tillväxt, föryngras, urbaniseras och ska bygga kärnkraft. Bara en sån sak.