Lyckades bli lite irriterad idag på en William ”Wille” Eriksson, före detta elitspelare i tennis, som skrivit en krönika i rätts- och kriminalmagasinet Para§raf om den svenska major som varit kidnappad i uppdraget som observatör i Ukraina. Wille skriver:
”Men jag blir väldigt fundersam när jag ser en vuxen yrkesmilitär gråta i nationell tv efter att ha varit tillfångatagen i knappa två dygn. Det får mig att tvivla på att vi har en fungerande militär. […] har man valt den banan så är jag av den bestämda åsikten att man får acceptera de spelregler som gäller, inklusive skarpt läge där några börjar skjuta, och vara beredd på eventuella faror som kan uppstå.”
Majoren ifråga visade alltså lite känslor när han berättade om sin upplevelse, och det tolkar Wille som att han inte varit ”beredd på eventuella faror”.
Ja, de flesta har nog förmåga att se det orimliga i resonemanget. Om vi överhuvudtaget ska skicka militär utomlands, vilket jag ser som tveksamt, så är det väl alldeles utmärkt att vi skickar emotionellt hela människor och inte certifierade psykopater? Eller om det nu går att göra folk beredda på krigets fasor och äkta dödshot på hemmaplan, så kanske det är en bra grej att låta bli och ta den smällen när den kommer? Det låter inte helt seriöst att ge sig på att försöka traumatisera folk på allvar under utbildningen och se vilka som klarar det utan att göra en min.
Fast jag är förstås öppen för alternativ. Kanske går det att screena folk på förhand och få goda indikationer på vilka som håller tillräckligt bra under press? Men eftersom vi får hem soldater med posttraumatiskt stress-syndrom så antar jag att svaret är nej på det.
En normal reaktion på en onormal siuation som vi säger inom militären.
Dom soldater som kommer hem från Afghanistan har mycket låg antal PTSD. Lägre än vad man kan vänta sig av ett snitt på en svensk befolkning. Källa: Utlandsstyrkans psyokolog. Dock har långt ifrån alla blivit utsatta för krig då många arbetar i stab eller motsv.
Om man nu skall vara lite ödmjuk som människa så kan man aldrig säga i förhand på hur man kommer att reagera på traumatiska siuationer. Dock kan finns jäkligt mycket olika sätt att förbereda sig mentalt och fysiskt på. Jag tycker personligen att NLP, reflektionsövningar och hård fysisk träning fungerar bra. Samt fasta rutiner när jag kommer hem. Bra kollegor som var där och jag kan tala med.
Just kontrasten mellan krig och…Sverige är så jäkla påfrestande. Jag upplever att normen är att undvika allt tal om död och djupa känslor. Så det är lätt att känna sig ensam och isolerad fasten någon sitter precis bredvid. Inte för att jag har något behov att lufta mina tankar om vad jag har upplevt. Utan mer av den rädsla som uppstår av att folk här i Sverige är så oförmågna och visar sådan ovilja att släppa tanken att dom inte kanske lever så länge som medellivslängden är här i Sverige. Släpp särgen. Sluta lev snart och lev nu för fan.
Intressant info och reflektioner, tack!
*situation. Ajfone.
Kan rekommendera boken On killing. Även om den mest bara avhandlar psykologin när människan dödar så är den bra. Krig handlar om mycket mer än ”bara” döda eller att dö. Men det behöver man nog inte tänka så mycket på om man spelar tennis. Känns som man slipper tänka på ganska mycket saker faktiskt som tennisspelare. Fan va gött!