Journalisten och författaren Kajsa Ekis Ekman är känd för att stå upp för de förtryckta. (Med risk för att anklagas för att förminska henne kommer jag använda hennes förnamn, eftersom efternamnet känns lite meckigt.)

3 februari skrev Kajsa på FB att hon var beklämd av ”krigspropagandan” mot Venezuela och att vi inte behöver ”ytterligare en som lägger sitt ideologiska raster på en situation de inte känner till” och att hon därför skulle åka dit för att bilda sig en uppfattning. Två veckor senare var hon åter i Sverige, helt befriad från ideologiskt raster och fullt insatt i situationen efter sin vistelse på ett vänsterkollektiv i Caracas. Produkten blev två krönikor i Aftonbladet, nummer ett samt nummer två.

Krönikorna i sammanfattning

Krönikorna målar upp en bild upp av ett starkt civilsamhälle i Venezuela som vill bevara den i grunden rättfärdiga chavismen medan oppositionen är kapitalisternas lakejer. Landet beskrivs som ett offer för en konspirerande, hänsynslös, kapitalistisk och makthungrig västvärld med USA i spetsen. Den andra krönikan avslutas såhär, angående USAs angreppssätt: ”fortsätta svälta ut Venezuela genom ekonomisk blockad, försöka skapa kaos, hunger och missnöje. Det är den vägen som Sverige också har valt.” Svenska UD och Margot Wallström vill alltså ha svält i Venezuela.

För att stärka trovärdigheten och bereda mark för angreppen på västvärlden och kapitalismen nämns, på ett abstrakt plan, att det finns ett visst missnöje med delar av eliten kring Maduro, samt att denna agerat ekonomiskt oklokt. Kritiken mot väst görs däremot väldigt konkret, exempelvis med den tolvåriga pojken med cancer som inte får cellgifter för att väst, enligt Kajsa, blockerar mediciner.

Det narrativ hon för ut angående Venezuelas problem är hämtad från regimens propaganda och är givetvis inget hon inhämtat på plats. Den har hon tillgodogjort sig redan innan när den ekat bland medier och vänstersiter.

Bit för bit

Här nedan citeras viktiga avsnitt i Kajsas krönikor med mina reflektioner efteråt.

”Jag bor i ett övergivet lager som fattiga människor ockuperat och håller på att bygga om till bostäder. De har en deal med staten att de får mark och material gratis, men de måste bilda en förening och bygga husen själva.”

Ni ser, en socialistisk idyll på ockuperad (fd privat, får man förmoda) mark men …

”Jag delar säng med Iraida. Hon vaknar varje natt, går av och an och dricker kaffe med pulvermjölk. Hon oroar sig för kriget: tänk om det kommer bombplan?”

… idyllen bryts av med oron för hotet från USA.

”Sedan ett tag tillbaka står byggandet av husen stilla. Det kommer inte längre någon cement. Det kan de leva med, värre är att det inte finns mediciner.”

Eftersom byggmaterialet inte kommer så återstår alltså statens expropriering av mark och utdelning till Maduro-positiva. Värre är att det inte finns mediciner. Vi får strax veta varför:

”Sedan två år tillbaka är Venezuela utsatt för blockad, som hårdnat successivt. Alla transaktioner som landet försöker göra genom amerikanska eller europeiska banksystem stoppas. Ett köp av mediciner för 450 miljoner dollar har frysts av värdepapperscentralen Euroclear”

Först kan vi notera ”sedan två år tillbaka”. 2017 alltså. Det stämmer att vissa lite tuffare sanktioner dök upp då. Obama var givetvis otroligt försiktig med sanktioner, för den ekonomiska katastrofen har eskalerat sen mer än 10 år tillbaka och det var viktigt att Venezuela inte skulle kunna skylla ifrån sig.

Wikipedia-sidan Shortages in Venezuela, säkert redigerad av CIA, påpekar att ”Diphtheria, which had been eradicated from Venezuela in the 1990s, reappeared in 2016 due to shortages of basic drugs and vaccines.^” Man kan lätt hitta artiklar om medicinbrist även tidigare år.

När det gäller ”blockad” och stoppade transaktioner så upprepar Kajsa Maduro-regimens narrativ. Det som hänt, sommaren 2017, var att USAs regering bestämde att man inte fick förnya lån till den konkursmässiga venezuelanska staten. Det är dock inte frågan om blockad, utan de får handla. Dessutom får lån ges för typiska humanitära varor. Från USAs officiella FAQ: ”With the exception of Specially Designated Nationals, the Venezuelan people are not subject to U.S. sanctions. Furthermore, E.O. 13808 does not impose blocking sanctions on the Government of Venezuela. Sanctions do not preclude U.S. persons from exporting or re-exporting items to Venezuela if doing so is authorized under other applicable U.S. laws and regulations. OFAC has also issued General License 4 to authorize all financing and other dealings in new debt related to the exportation or reexportation of agricultural commodities, medicine, medical devices, components, or replacement parts for medical devices, to Venezuela”

Även när det gäller de 450 miljonerna upprepar Kajsa Maduros propaganda. Det enda man hittar när man googlar detta är ett tal av Maduro i november 2017 där påståendet görs, och upprepanden av detta från vänsterskribenter och regimtrogna.

”Den colombianska regeringen har förbjudit all försäljning av malariamedicin till Venezuela.”

Detta är en ganska färsk anklagelse från Maduro-regimen. Forskningen om malaria antyder att saker hänt tidigare: ”Venezuela was the first WHO-certified country to eradicate malaria in its most populated areas back in 1961. However, the situation in this country is currently alarming. In 2012 Venezuela reported the highest incidence of malaria in its history until then.” Alla länder i regionen utom Haiti har minskat malarian, men Venezuela ökar kraftigt.

The International Crisis Group rapporterar ”Venezuelan NGOs have made repeated requests to the government to be allowed to bring in vital medicines but have been denied permission. In November 2016 the customs service seized a shipment of medicines and food supplements belonging to Caritas, arguing the charity had not completed the requisite paperwork.”

För att översätta till ren svenska: Regimens hantlangare ger antingen inte tillstånd för införsel för att mutor inte betalats, eller, om sändningarna ändå knackar på dörren, så snor man åt sig varorna för att sedan sälja dem på svarta marknaden.

Återigen så är Kajsas påstående om förbud mot export av malariamedicin från Columbia ett eko av Maduros propaganda, rakt från hans mun till pressen. Det finns inget oberoende stöd för detta. Tvärtom vaccinerar Columbia alla venezuelanska migranter och försöker skicka in malariamedicin i landet. Spridningen utgör förstås ett folkhälsohot för Columbia eftersom sjukdomarna spiller över.

”Venezuela har blockerat vägarna in i landet med tankbilar och containrar […] Det här är höjden av hyckleri: konfiskera ett lands tillgångar, förbjuda det att handla och därefter erbjuda allmosor. Och att sedan få med sig världens medier på myten!”

Oklart vilken ”myt” Kajsa menar, men upprörd är hon! Det handlar alltså om att man vill att Venezuelas guldreserver utomlands ska nyttjas av den alternativa regeringen, så att inte Maduros elit  antingen använder den till att köpa stöd av militär/polis eller helt enkelt förskingrar den mot slutet. Man har inte förbjudit Venezuela att handla. Och när nu Venezuelas folk uppenbart lider så bör kanske Maduro svälja sin stolthet och låta hjälpsändningarna komma in?

”Mat har de dock där jag bor, och köer ser man inte längre sedan regeringen infört Caja Clap, en låda med basvaror som distribueras hem till alla familjer som skaffar ID-kort. […] På sociala medier skämtar människor: ”Kan någon säga hur man skriver LINSER på engelska för att säga till gringos att de inte ska lägga det i sina lådor””

Översättning: Maduro-trogna får en matlåda och övriga får klara sig bäst de kan. Och alla förstår att maten är ompaketerade hjälpsändningar.

”Landet har världens största oljereserver och oljan står för 98 procent av exporten. Så har det varit oavsett regering sedan oljan upptäcktes för nära hundra år sedan.”

Nej, det har det inte.

”Det är nu som amerikanska bolag börjar kretsa som gamar över det blödande landet. Nu ser de sin chans. USA:s säkerhetsrådgivare John Bolton säger: ”Det skulle göra en stor skillnad för den amerikanska ekonomin om vi kunde ha amerikanska bolag som investerade i och producerade oljan i Venezuela.” Men först måste offret dö.”

Bolton påpekade givetvis att venezuelanerna skulle tjäna på det. Om det blir ett regimskifte måste naturligtvis allt göras för att få Venezuela på rätt köl igen, men i Kajsas värld är givetvis allt bara en stor konspiration för att sno landets olja och kväsa socialismen.

Trump erkänner öppet att hans administration försöker locka över venezolansk militär på sin sida.

Det kanske är dags, faktiskt.

”Juan Carlos från taxiförarnas fackförening är upprörd. På flera håll i Caracas får jag samma reaktion. Mannen som USA, EU och Margot Wallström har bestämt är Venezuelas president är helt okänd här.”

Som av en händelse pratar Kajsa med en fackpamp. Juan Gauido är alltså talmannen i Venezuelas parlament…

Utanför står fattiga tidningsförsäljare och skriker glåpord åt de kostymklädda ledamöterna: ”Vendepatria! Ni säljer ut vårt land! En låtsaspresident i en låtsasförsamling!”

Detta anser alltså regimtrogna om landets parlament. En låtsasförsamling.

”Jag har nog aldrig varit i ett så polariserat land som Venezuela. Här finns ingenting som är neutralt. Alla har valt sida, ner till minsta bageri.”

Därför är det tur att Kajsa har inhämtat information om hur det verkligen förhåller sig så att hon kan uttala sig utan något ideologiskt raster.

”Nästa generations högerledare, födda på 70- och 80-talen och många från samma familjer, skickades på utbildning under ledning av USAID och CANVAS. De lärde sig att protester bör utgå ifrån universiteten; att framkalla sammanstötningar för att provocera staten till övervåld; att vägra all form av dialog samt att bojkotta val hellre än att förlora.”

Hmm, var kan detta narrativ hämtats ifrån? Tänka, tänka… Jomenvisst, oppositionen är helt omöjlig, en hård kärna av CIA-tränade operatörer som vägrar all form av konstruktiv dialog och demokratiskt deltagande.  Den socialistiskt besjälade och rättfärdigt valda presidenten vill däremot gärna ha en dialog. Att utländska NGO-er omtalar Venezuela som ett av de värsta länderna vad gäller pressfrihet, demokratiska rättigheter mm är förstås bara propaganda styrd från USA, för om oppositionen tog reson så skulle det här lösa sig!

Faktum är att det är presidentval igen redan 2024, och om oppositionen då ställer upp en bra kandidat så kommer denne ha goda möjligheter att vinna i ett rättvist val och Maduro kommer självklart att lämna över makten fredligt. Lite malaria, AIDS, difteri, TBC och svält under tiden ska väl en karl tåla!?

”Men vad har de för bas inne i landet? – Ingen alls, säger en venezolansk högerpolitiker och affärsman till mig. Vi har inte militären, vi har inte institutionerna och vi har inte en tillräckligt stor del av folket. Vårt stöd är framför allt utomlands samt hos företagarna.”

Nämen hoppsan! På något sätt har Kajsa satts i kontakt med en högerpolitiker och affärsman som utan omsvep erkänner att den opposition han ingår i bara är kapitalismens och utlandets marionetter. Det här bär verkligen sannolikhetens prägel.

”Och folket förvandlas inför mina ögon, växer och växer, de är inga undersåtar längre, de vill visa mig: Vi har lyft oss, vi har bildat oss, vi är stolta! Och detta, det är också chavismen, och det är vad ingen i utländska medier förstått”

Men Kajsa, hon har förstått hon, vad det socialistiska kollektivet vill. Men svenska regimen och svenska media, vad vill de? Jo, som sagt, samma som USA:

Att fortsätta svälta ut Venezuela genom ekonomisk blockad, försöka skapa kaos, hunger och missnöje. Det är den vägen som Sverige också har valt.

Slutsats

Man kan verkligen fråga sig i vilka lägen Kajsa tycker att det skulle vara befogat med sanktioner och interventioner. Vilka kriterier bör gälla, om några?

Inlägget blev lite för långt, och jag kunde ändå skrivit tio gånger mer. Dels om vad Kajsa skrivit, dels om hur prostitutionen ökar, liksom AIDS-fallen och diverse sjukdomar. Hur kidnappare inte längre accepterar lösensummor i lokal valuta. Hur den ekonomiska kollapsen och de tomma hyllorna redan var ett faktum innan oljepriset sjönk från $100. Hur folk flyr till grannländerna. Hur mycket venezoelanerna gick ner i vikt redan år 2016. Hur och i vilken ordning Chavez demonterade demokratin, samlade makten i presidentens händer och betvingade media. Etc.

Men strunt i såna detaljer! Det viktiga här är ändå att Kajsa, som nu varit på plats och inhämtat information, kan rapportera utan ”ideologiskt raster”. Redan år 2010 förärades hon Jan Myrdals lilla pris: Robespierrepriset. Undrar om hon inte genom den här storartade journalistiska insatsen är väl kvalificerad för Jan Myrdals stora pris, dvs Leninpriset? Jag tycker det!