Mandatfördelningen är klar sedan länge, men regeringsbildningen drar ut på tiden. Egentligen är det mycket enkelt – det finns egentligen bara två alternativ och Centerpartiet bestämmer vilket det blir. Tänkte förklara kort varför:

Nästa statsminister måste tolereras av en majoritet av riksdagen, vilket innebär att minst 175 ledamöter antingen röstar ja eller lägger ner sina röster. Under antagandet att alla riksdagsledamöter röstar enligt partilinjen så är det ganska lätt att räkna upp och utesluta toleransmajoriteter.

Det går att kombinera åtta riksdagspartier på 256 olika sätt. 128 av dessa kombinationer samlar en majoritet av mandaten. Men av dessa majoriteter är bara 26 stycken minimala, dvs innehåller inget parti som är onödigt för att bilda majoritet.

Denna mandatperiod är det uteslutet att Sd kombinerar sig med partier i vänsterblocket S, V, Mp. Av de 26 minimala kombinationerna återstår då 13 stycken.

Om vi dessutom antar att S och M inte tolererar samma statsminister, vilket är rimligt eftersom ingen nationell kris föreligger, så återstår bara 8 kombinationer.

Om vi slutligen förutsätter att Kd vägrar tolerera samma statsminister som S, och att V vägrar tolerera samma statsminister som M, så återstår endast följande fyra alternativ:

M+Sd+C+Kd: Här behöver bara C övertalas.
M+Sd+C+L: Här behöver både C och L övertalas.
S+C+V+Mp: Här behöver bara C övertalas.
S+C+V+L: Har behöver både C och L övertalas.

Det här ger vid handen att liberalerna och miljöpartiet är irrelevanta, även om de kanske ger aktivt stöd eller tillochmed kan få vara med i regeringar ändå av gemenskapsskäl. Annie Lööf kommer förr eller senare välja om hon hellre tolererar en borgerlig regering med Sd-stöd än en S-regering med V-stöd. Vägrar hon bäggedera blir det nyval, om inte ett av mina ovanstående antaganden om omöjliga kombinationer faller.

Det framstår som uppenbart att genomslaget för Centerns politik blir mycket större i Alliansen med någon liten eftergift åt Sd än i vänsterblocket med tunga S+V som motpol. Däremot kanske sveket att stödja S upplevs som betydligt mindre än sveket att stödja samma regering som Sd stödjer.

Denna (brist på) dynamik är förstås ingen hemlighet. Alla inblandade känner hur maktbalansen ser ut, men de behöver spela en ganska lång teater av manövrerande för att framstå som ansvarstagande och öppna. I själva verket är dock läget låst och bara Annie har nyckeln. Och hon har förstås ett särskilt behov av att visa att hon vill samarbeta över blockgränserna för att mildra svekdebatten när hon till slut ”tvingas” göra det ena eller det andra. Med all sannolikhet har hon redan bestämt sig, men det kan ta uppåt en månad av teater innan hon avslöjar hur det ska bli.

Den som följt mina inlägg tidigare förstår att jag inte är helt nöjd med att Centerns roll som mandatperiodens kungamakare. Vi kan förvänta oss en centerpartistisk energiminister och att de planterar in ytterligare en i raden av lojala kärnkraftsmotståndare på posten som generaldirektör för Energimyndigheten.